lördag 26 maj 2012

Uppdatering om diverse

Den här helgen har jag besök av bästa vännen från Göteborg som är uppbjuden till ett bröllop här i trakten idag. Hon dök så klart upp redan i går eftermiddag och vi hann med att både grilla och sitta på balkongen och bälga i oss vodkadrinkar i ett rasande tempo innan solen försvann bakom det där jäkla trädet som gör att direktvärmen försvinner någon gång runt halv tio på kvällen efter några timmars gästspel.

Efter att i flera år ha bott i lägenheter med balkongen i sydläge och sol hela dagen pekar jag numera mot väst och den trista verkligheten att solen först visar sig på balkongen runt fyra-tiden på efetrmiddagen. Det enda som är bra med detta arrangemang är att den vid den laget är stekande het. Det negativa är att det oftast blåser en hel del där på andra våningen eftersom jag bor i en vindtunnel.

Veckan som varit har ändå varit extremt härlig och det som har varit smäktande hett och vindstilla på marknivå har uppe på min balkong varit en skönt varm bris soom har gjort att jag kunnat sitta ute varje dag efter jobbet och arbeta på den där färgpressen jag skrev om i mitt förra inlägg. Eftersom vännen är på bröllop hela dagen idag kommer det nog bli att jag sitter på balkongen sen när solen visar sig.

Ikväll, till vännens förtret, är det Eurovision som hon antagligen missar och som jag ska se för första gången på några år. De där delfinalerna har jag däremot struntat i att titta på, jag har helt lagt Melodifestivalen på hyllan eftersom deltävlingarna gör mig skitförbannad och nu har de börjat med samma elände i den stora tävlingen. Men kvällens final kommer jag definitivt att se, mest eftersom jag gillar Loreens låt.

måndag 21 maj 2012

Färgpress

Det har varit underbart varmt och soligt hela dagen så på jobbet blev det så klart uppkavlade jeans och ett linne. När jag på eftermiddagen bytte plåster på mina brännblåsor hade jag två vita fingrar medan övriga hade blivit ett par nyanser mörkare. Ett av barnen påpekade dock att mina ben är väldigt vita och hans är ju faktiskt bruna, vilket jag personligen tycker är högst orättvist.

Samma barn sa även att eftersom han är brun så blir han inte solbränd men det kan jag bli, så kanske tycker han att det är orättvist. Jag kom hem nöjd med att äntligen ha fått lite färg så jag bestämde mig för att försöka göra mig själv yttelrigare ett par nyanser mörkare och satte mig med musik i öronen och en bok i knät och pressade ett par timmar på min balkon. Färg fick jag även om den råkar vara röd.

Tills imorgon kommer jag nog vara en trevlig rödbrun nyans och då är det ju bara att fortsätta tills man uppnått rätt kulör, vilken brukar hålla i sig ett par dagar innan den snabbt bleknar igen. Ännu en sådan där orättvisa att vissa får vara olika nyanser av brunt hela året medan jag själv går från likblek, till knallröd, till grisrosa-brun, till smått brun, till beige (som en av mina kollegor sa att hon blev).

söndag 20 maj 2012

Sommarkväll

Vi fisk vänta ända till slutet av maj men nu är den äntligen här; sommarvärmen, möjligheten att ha balkongdörren öppen hela dagen, highwaterbyxorna och de långa, sköna kvällarna när solen går ner och kastar orange och rosa ljus på tegelstensväggen. Jag har säkert sagt det förut, att jag tycker om alla årstider (utom våren, den mest meningslösa av alla årstider) men det är något alldeles speciellt med sommaren.

fredag 18 maj 2012

Andra gradens brännskador

Jag skriver det här inlägget med vänster hand eftersom högerhanden är inpackad i Inotyolsalva, kompresser och ett förband. för att göra en lång historia kort lyckades jag lägga hela handen på en varm spisplatta och det svider nu rejält och blåsor har dykt upp både i handflatan och på fingrarna. Har tagit ett par värktabletter och hoppas att de snart kommer börja göra nytta.

Tigerrandig

Att baka tigerkaka är något jag undvikit sedan en kolossal katastrof för ett antal år sedan då kakan blev geggigt brun istället för randig, men jag fick lite nytt mod förra helgen då jag bakade en tigerkaka och den faktiskt såg riktigt bra ut. För att inte tala om att den även var himmelskt god. Så idag gav jag mig på detta konststycke än en gång och tack och lov blev det än en gång en randig kaka.

Ett par dussin kolakakor har jag också hunnit med att baka inför familjemiddagen imorgon. Min syster ringde nämligen för ett par timmar sedan och berättade att den kaka hon skulle ha bakat hade misslyckats totalt på ett märkligt sätt som inte kan förklarars med normala kökslagar. Så istället för ett bakverk fick jag alltså ge mig på två men det gör inte så mycket, jag älskar att baka även om det sällan händer.

Jag är verkligen inte någon bullmamma som alltid har frysen full av kakor och kanelbullar vilket antagligen är varför jag nästan aldrig ger mig på att baka, jag har varken plats i frysen eller ork i magen - och nu när jag dessutom försöker ge mig på viktminskning är sockerkakor det sista jag borde äta. Å andra sidan tackar jag inte nej om det bjuds på fika. Jag ska gå ner i vikt, inte banta!

torsdag 17 maj 2012

Bara jag kan definiera mig

Jag har alltid sagt att jag inte tänker låta min MS definiera mig, att den här sjukdomen inte är allt jag är och det är inte så jag vill att andra ska se mig. För jag är mer än bara min MS, det är bara en liten del av mig och även om det finns dagar då den lilla delen tar en mer framträdande roll än andra, så vill jag ändå att andra människor ska se på mig och se Anne, inte hon den där MS-sjuka.

Förra fredagen hade vi planeringsdag på jobbet, vilket betyder att barnen är lediga och vi personal sitter och lyssnar på föreläsningar och pratar utvärdering av verksamheten i flera timmar. På förmiddagen såg vi även en dokumentär som vår chef varit inblandad i att göra och som kommer visas på SVT i tre delar senare i höst. Dokumentären handlar om barn med Downs syndrom.

Medan jag satt där och såg på den här halvtimmeslånga filmsnutten kunde jag inte låta bli att höra vissa tillgjorda utrop i en av raderna bakom mig och kände rätt snart hur det började rycka i ögonlocken. "Nämen, se vad han kan!" och "Åh, så duktig hon är!" och "Tänk ändå, trots allt!" Det jag undrade mest var, trots allt vaddå? Jag såg duktiga, kompetenta barn medan någon annan såg en diagnos.

Den enda gång jag faktiskt tänkte; "Tänk vad hon kan!" var när en flicka på snart sex år ledde in sin lilla ponny i stallet, rycktade den och krafsade hovarna. Jag tänkte inte så för att hon hade Downs och hon just gjort något i det närmaste omöjligt, nej, jag tänkte så eftersom jag inte känner en enda blivande sexåring som skulle klara av något av det där - men så bor ju de flesta av dem i stan och inte på landet.

Tyvärr förstördes hela filmupplevelsen av det där löjliga kacklandet bakom mig, så till den grad att vid två tillfällen hade jag lust att ställa mig upp och be dem hålla klaffen så att vi andra kunde få njuta av den superglada tvååringen som sprang omkring med sin pappa på altanen, eller fyraåringen som spelade fotbollen i trädgården och kastade sig efter bollen som värsta målvaktsproffset.

Precis lika lite som jag vill bli definierad av min MS vill någon annan bli till sin sjukdom eller funktionsnedsättning, ingen vill vara han med Downs eller hon med ett amputerat ben eller vad det än må vara. Att ha ett handikapp (tydligen är jag ju neurologiskt handikappad) är inte allt vi är, vi är också människor med ett förflutet och en framtid, med drömmar och hopp och tjocka små hästar att ta hand om.

På menyn idag

Nu när jag rullat ur sängen och hunnit vakna till lite, är det dags att ta tag i ett träningspass med hjälp av min Wii och lite böner om att det ska gå bra. Jag hoppas verkligen att mitt knä ska hålla idag och jag ska slippa smärtan jag drogs med under de sista veckorna av träning innan jag bestämde mig för en paus. Även under paus har jag haft ont men tack och lov inte under denna senaste vecka.

Så nu håller jag tummarna för att jag kommer klara en halvtimma i alla fall och sedan ska jag unna mig en god frukost och en lång dusch innan jag försöker komma på vad resten av dagen ska bjuda på. Att jag ska köra en maskin tvätt och ringa min syster för lite allmänt tjöt vet jag redan, men efter det har jag ingen aning. Kanske intar horisontalläge på soffan med en bra bok och en varm filt.

onsdag 16 maj 2012

Föräldrasamverkan

Idag på morgonen kändes det rätt så tungt att gå till jobbet men väl där så blev det bättre även om det så klart rådde andra omständigheter än det gjorde under gårdagens absoluta kaos. För barnen är alltid lugnare på förmiddagen och dessutom var de flesta av våra "värstingar" lediga idag och kunde inte trigga igång resten av barngruppen. Just nu är det måndag morgon jag är mest orolig för.

Bristen på leksaker blev inte alltför märkbar, vi har fortfarande våra spel och pussel framme och i vår köksvrå kan man fortfarande leka med dockor, utklädningskläder och att laga mat. Några barn ville leka med bilar och även ta fram bollar men just nu är allt sådant borttaget tillsammans med allt lego och byggklossar, på dörren till målarrummet ligger haspen på och förrådsdörren är låst.

Före frukost pratade jag med en handfull föräldrar för att berätta vad som pågått och hur vi valt att hantera det för tillfället, samt bad dem prata med sina barn hemma. Både dessa föräldrar och dem jag pratade med igår eftermiddag har varit mycket positiva och hållit med om att det sätt som barnen beter sig på inte är okej och att vi måste visa att deras handlingar får konsekvenser.

Det är ju klart att man oroar sig för hur föräldrarna ska reagera när man berättar att deras barn är inblandade i sådana här saker, att de slåss på blodigt allvar, att de sårar sina kamrater med hårda ord och att de många gånger beter sig totalt respektlöst gentemot oss vuxna. Samtidigt ville vi inte sticka under stolen med hur vår vardag faktiskt ser ut eller få det att verka som om just deras barn är oskyldiga.

Som jag skrev ovan så har vi ju några "värstingar", de där som aldrig lyssnar, som tror att allting är ett skämt, som hellre sparkar en kompis än pratar när någott går fel. Där vi tidigare haft ett par stycken som gjort på detta sätt är det numera mer än halva barngruppen. Trots det kändes idag faktiskt rätt så bra, jag pratade med barnen på samlingen om varför vi tagit bort leksakerna och alla var med på noterna.

Just nu är det fortfarande nytt och de har väl inte kommit på ännu att det är en rätt så tråkig miljö att vistas i. Å andra sidan kan detta nog vara en rätt så nyttig erfarenhet, att bara ha spel och pussel framme, saker man måste sitta med en stund istället för att springa omkring och kasta saker på varandra (detta är ingen överdrift, snarare en underdrift som heter duga) och aldrig komma till ro med något.

Nu hoppas jag bara att föräldrarna verkligen tar tag i detta hemma också, att vi visar upp en enad front tillsammans med föräldrarna så att barnen inser att man inte kan bete sig hur som helst på förskolan och sedan komma hem och vara en liten ängel som föräldrarna tror aldrig gör något fel. Det finns ju så klart de som bara är som barn är mest, men just nu får alla ta konsekvenserna.

tisdag 15 maj 2012

Bristningsgränsen är nådd

Idag på eftermiddagen kom urladdningen och inte bara i form av det åskoväder som bröt ut. Efter att klimatet i barngruppen under flera månader byggts upp till bristningsgränsen i form av våldsamma bråk, hårda ord och en växande känsla av frustration och otillräcklighet från personalens sida, blev det idag fullständigt ohållbart och vi kände oss tvingade att sätta hårt mot hårt i hopp om en lösning.

Efter mellanmål när flera av barnen var fullkomligt oreglig och varken lyssnade eller brydde sig om vad som sades till dem, satte jag mig ner med dem och förklarade att något måste hända. Antingen slutar de slå, sparka och säga fula ord till varandra, eller så tar vi bort alla leksaker på avdelningen. Olyckligtvis valde barnen att vi i så fall ska avlägsna samtliga leksaker och endast ha kvar bord och stolar.

Efter att vi tillsammans burit ut alla lådor och backar med leksaker till hallen blev min kollega tvungen att än en gång sätta sig ner med barnen i ett försök att förklara för dem hur deras agerande påverkar både deras kompisar och oss vuxna, hur det ibland inte känns så roligt att komma och arbeta på grund av deras bemötande och attityd. Istället för att lyssna vad vi hade att säga så skrattade de.

Några av de yngsta barnen förstår inte vad som hänt och tyvärr går detta leksaksförbud ut över även dem, men så som läget är nu känns det ändå som att vi måste göra något drastiskt. Imorgon bitti innan barnen kommer ska jag bära in alla lådor i vårat läsrum och låsa den dörren för medan alla grejer står ute i hallen känns det inte som att barnen tar oss på särskilt stort allvar.

Tyvärr har denna attityd eskalerat under en längre tid, barnen varken lyssnar på oss vuxna eller respekterar oss, de härjar vilt utan någon större omtanke eller empati för varandra eller oss personal. De barn vars föräldrar kom och hämtade dem på eftermiddagen blev informerade om det beslut vi tagit och även varför i hopp om att de kanske kan tala med sina barn hemma och försöka få dem att förstå.

Det känns riktigt tråkigt just nu, det är inte så här man vill vara eller göra, konstant hör man sin egen röst mala och mer än en gång varje dag måste vi säga ifrån på skarpen - och många gånger är till och med det för döva öron. Jag har en konstant knut i magen och många gånger sitter gråten i halsen när jag blir ignorerad eller när det enda gensvar jag får är ett rått hånskratt. Så ska det inte behöva vara.

måndag 14 maj 2012

Somnar till underbart förbannad musik

Gammal favorit i ny tappning



När jag var liten älskade jag sången Flickan och Kråkan med skräckblandad förtjusning, för samtidigt som det var en av de absolut vackraste sånger jag kunde tänka mig så fick den mig även att bli alldeles tårögd. Det var fruktansvärt jobbigt att nästan börja gråta varje gång vi hade musiklektion och sjöng just den här sången - och samtidigt så ville jag inget hellre än att få sjunga den varje chans jag fick.

För ett par veckor sedan hörde jag låten på radion i den här tappningen och blev helt kär en gång till. Idag när jag hittade videon på en annan blogg påmindes jag om att jag ju skulle kollat upp det redan när jag hörde den på radion. Just nu sitter jag och lyssnar på sången för sisådär femte gången på tre timmar och jag får väl erkänna att när han sjunger om den skadeskjutna kråkan i flickans famn så tårar det sig i ögonen.

söndag 13 maj 2012

Förskoleblogg

I fredags hade vi planeringsdag och förmiddagen bjöd bland annat på en föreläsning angående förskolans hemsida. Hon som höll i föreläsningen berättade att flera förskolor gått över till att blogga om sin vardag istället för att lägga upp bilder på hemsidan och jag måste erkänna att jag blev väldigt sugen på att dra igång en blogg för min egen avdelning så att vi kan slippa allt krångel med hemsidan.

Dessutom går det ju så mycket snabbare och lättare att använda till exempel Blogger när man ska posta inlägg och lägga upp bilder. Att skaffa en Facebook-sida eller Twitter är verkligen det sista jag skulle vilja göra även om jag hört talas om förskolor som har det också. Men en blogg känns ändå helt rätt och det skulle faktiskt vara riktigt roligt att kunna blogga om hur vi har det på dagarna.

Tyvärr glömde jag nämna denna briljanta idé för mina kollegor efter föreläsningen men jag ska lobba lite för den och hoppas att de är med på noterna. Kanske ska man nämna det för chefen också men han ska nog inte vara alltför svårövertalad om vi i arbetslaget bara är överens. Nu är jag faktiskt riktigt entusiastisk och skulle helst vilja dra igång redan nu men jag får väl öva självbehärskning istället.

Äntligen helg

När ni läser rubriken kanske ni tänker att helgen snart är över, att den startade någon gång på fredag eftermiddag och så är väl tekniskt sett fallet även för mig. Men jag är sådan att jag tror benhårt på att helg är något som inträffar när man inte har något annat att göra och bara har sig själv att rå om och så var ju inte riktigt fallet för min del den här helgen med både en kompis som hälsade på och ett biobesök.

Vännen kom redan i fredags eftermiddag, faktum är att hon stod och väntade på mig utanför porten när jag kom hem. Sedan blev det en slapp fredagskväll och även lördag även om vi var ute och gick i nästan en timma efter frukost. På kvällen skulle hon på möhippa och jag blev bjuden på bio av min syster tillsammans med svågern och mamma. Vi såg den nya filmen med Johnny Depp och det var riktigt bra.

På vägen hem på kvällen hämtade vi upp kompisen i stan och vi lyckades hålla oss vakna i ytterligare några timmar innan vi rasade i säng. Idag när söndagsmorgonen knackade på tog vi det rätt så lugnt, åt frukost och tassade omkring här hemma. Sedan var det dags för en liten utflykt med svågern och syrran, vi införskaffade milkshakes på Max och satte oss nere vid kanalen och tittade på fåglarna som guppade i vattnet.


Efter det vinkade vi av kompisen vid tåget och sedan hem, min inbjudan att stanna på fika avböjdes eftersom syrran hade en massa tvätt hemma och de gick. När jag stängt och låst dörren efter dem infann sig då äntligen helgen och även om det inte är alltför många timmar kvar på dagen så tänker i alla fall jag njuta av tiden som är kvar. Imorgon ska man ju tillbaka till dårhuset för ännu en arbetsvecka.

torsdag 10 maj 2012

Rättigheter, skyldigheter och kränkningar

Idag skriver både Patrik och Vilsen om rättigheter och skyldigheter, eller kanske snarare om hur en del människor verkar anse att de har rätt till än det ena än det andra medan de avsäger sig allt ansvar för sina handlingar. Det här är något som jag tänkt på många gånger, en sådan där sak som poppar upp då och då när man inser att vissa personer tror att de kan göra vad som helst utan konsekvenser.

För alla oss andra som lever i den verkliga världen och inte tror att allting handlar om oss och hur våra behov helst ska tillgodoses utan en tanke på hur det påverkar andra människor, vi vet så klart att det finns två sidor av allt och vill man åtnjuta de rättigheter som vårt samhälle ger oss så får man också vara beredd på att det krävs vissa saker av oss, att vi har skyldigheter gentemot detta samhälle.

Man kan inte gå genom livet i tron att man kan och får göra precis vad som helst men tyvärr verkar detta vara en allt vanligare tro och kanske framför allt bland många av "dagens ungdomar", som Patrik skriver i sit inlägg. "Uppfattningar om frihet under ansvar, förtjänade privilegier och att det finns andra människor i världen med precis samma rättigheter som man själv, de känns döende."

Det finns en egoism i världen och tyvärr får nog vi inom förskola och skola ta på oss en del av det ansvaret, det är trots allt vi som efter läroplanens devis uppfostrar de framtida samhällsmedborgarna till personer som är vana vid att saker och ting sker på deras villkor, att deras behov och önskningar alltid står i centrum, att de har rätten att besluta. Tyvärr lär vi dem inte att allting kan man inte styra.

Att det finns en anmälningssjuka i svenska samhället gör knappast saken bättre, att alla är så jävla medvetna om sina rättigheter att det går till överdrift precis som Vilsen skriver; "Det är himla viktigt för vissa att påpeka sina rättigheter. Det ska klagas, det ska bestämmas, anmälas och hm... djävlas. För att man har rätt att göra det! Varför är det inte lika självklart att tänka att man har även skyldigheter..."

För många år sedan arbetade jag på en förskola där det varje dag efter lunch hölls en lässtund. Just den dagen satt jag i soffan med ett halvdussin barn varav en pojke hela tiden störde; pratade, knuffades, kröp över sina kompisar. När han för tredje gången började kräla iväg tog jag tag i hans fot för att hålla honom på plats och han skrek åt mig att jag inte fick slå honom och han skulle berätta för polisen.

Det var första och enda gången jag blivit hotad med polisanmälan av en femåring men inte så sällan får jag höra av barnen på jobbet att de minsann ska berätta för sin mamma eller pappa att jag sa nej till dem, att jag sa åt dem att sitta på sin plats vid matbordet, att jag ville att de skulle sluta skrika, att jag sa ifrån på skarpen när de använde fula eller snuskiga ord. För alla vet att de har rättigheter, även barn. 

Tyvärr har samma barn (och vuxna) inte samma förståelse för att de även är medskyldiga till det klimat som existerar i förskolan, skolan och på arbetsplatser och andra offebtiga platser. Det är en skrämmande utveckling där ordet kränkning fått en hedersplats, konstant hör man talas om folk vars rättigheter blev kränkta när busschauffören bad dem sluta sparka på sätena eller när de var asberusade och nekade inträde till en bar.

Allting handlar om mig och mig själv och hur jag ska få göra precis vad jag vill utan att någon någonsin kan neka mig. Jag vet inte vad ni tycker, kära läsare, men om samhället fortsätter utvecklas på detta sätt så är i alla fall jag en smula orolig för morgondagen. För dessa egocentriska barn och ungdomar kommer ju bli vuxna en dag och vi kan nog bara gissa hur världen kommer att se ut under deras styre.

onsdag 9 maj 2012

Snart ny bromsmedicin

Idag har jag pratat med min läkare och utifrån resultaten av min senaste magnetröntge som gjordes i slutet av mars, kommer jag nu att få ny bromsmedicin. Istället för att sticka mig själv varannan dag kommer jag istället få två infusioner på sjukhus med två veckors mellanrum och sedan inget mer på flera långa underbara månader innan jag ska göra en ny magnetröntgen.

Förhoppningen från min läkares sida och så klart också min egen, är att denna medicin kommer ha effekt på vissa av mina symptom såsom min fatigue. Eftersom det snart är dags för semester och liknande kommer jag antagligen inte få påbörja denna nya medicinering förrän efter sommaren men trots det känns allting så mycket lättare just nu. Att bli medicinfri känns som ett mirakel.

Eftersom jag på eget begåv slutat ta min senaste trötthetsmedicin och sa till läkaren att jag helst slipper fortsätta med denna, eller för den delen påbörja med en ny medicin, så är det enda jag tar just nu mina injektioner. Läkaren sa att det kanske inte kommer behövas trötthetsmedicin när jag väl påbörjat den nya bromsmedicinen eftersom den kan förbättra existerande symptom.

Efter fyra och ett halvt år med injektioner är det alltså snart slut på eländet, efter tre och ett halvt år med fem olika mediciner mot min fatigue kan kan snart vara fri från detta pillerknaprande. Det känns verkligen helt fantastiskt, snart kommer jag vara fri, fril, fri! Ni, kära läsare, som år efter år tagit era mediciner kan tänka er hur absolut själaglad man blir när man vet att det snart är över.

söndag 6 maj 2012

Vita tänder botar MS

Jag kikade in på MS-bloggen så här på kvällskvisten, läste igenom några inlägg och kollade kommentarerna. Inlägget från 27 april hade en kommentar som fick mig att sitta med gapande mun och vitt uppspärrade ögon innan jag skakade på huvudet och tänkte att en del människor verkligen är fullkomligt knäppa och inte borde uttala sig om saker de tydligen inte vet ett skit om.
"Jag läste på den här sidan att det endast är spekulationer att amalgamfyllningar har samband med MS och att det inte finns bevis, men det gör det faktiskt. Amerikanska studier har påvisat samband för både MS och Parkinson. En kvinna jag känner till hade diagnosen MS och när hon gjort amalgamsanering blev hon frisk, hon är idag fortfarande helt frisk och arbetar nu heltid."
Min första tanke var; "Vad i helvete skriver du egentligen, ditt jävla korkade stolpskott?" Ja, milt uttryckt så blev jag heligt förbannad för det här är ju bara en omskrivning av andra korkade MS-relaterade saker jag läst och hört. Klassikern brukar ju vara "min systers mans fasters grannes kusin DOG av MS!" Ovanstående kommentar handlade ju om att bli frisk men är lika osann den.

För man blir inte frisk när man väl fått MS, det finns inget botemedel och det är definitivt inte att amalgamsanera sina tänder. Jag har självklart hört att det kan vara en av de bakomliggande faktorerna till att MS bryter ut, en av många så klart och det finns vad jag vet vissa bevis för detta även om jag är långt ifrån insatt i dessa studier. Men inte en enda av dem säger att man kan bli botad.

Jag har själv några amalgamfyllningar i tänderna. Jag åkte även på ett flertal omgångar halsfluss och körtelfeber som tonåring vilket jag läst kan vara en annan bakomliggande orsak till att man senare i livet får en MS-diagnos. När jag precis fått min diagnos deltog jag i en studie för att hitta gemensamma nämnare bland MS-patienter, frågor om vilka barnsjukdomar man haft, matvanor och arbete.

Med ovanstående logik så kanske folk skulle sluta jobba med starka rengöringsmedel och aldrig äta mejeriprodukter så att de också kan bli botade från sin MS. Det som retar mig mest är så klart det som alltid gör mig förbannad när okunniga människor tror att de vet något om den här sjukdomen, det faktum att nydiagnosticerade personer läser de här dumheterna och tror att de är sanna.

Jag går väl fan inte omkring och säger till cancerpatienter att de kommer bli sjukare om de äter bananer eller att deras cancer kan botas helt och hållet om de ordnar lite hemmagjord strålningsterapi framför microvågsugnen. Självklart kan det inte skada att amalgamsanera sina tänder men att det på något sätt helt skulle bota oss med MS är lögn och förbannad dikt. Vissa personer borde hängas up och piskas.

lördag 5 maj 2012

Vill man vara fin...

... får man lida pin. Idag var jag och fikade med min syster och svåger och hade för tillfället dragit på mig mina underbara stövlar som jag sällan får en chans att använda. Det är inte så praktiskt att ha högklackat på jobbet trots allt. Medan vi satt och mumsade i oss jordnötskakor och annat smått och gott, bestämde sig tydligen mina fötter för att de inte längre tyckte om stövlarna och när jag reste mig högg det till i fötterna.

Promenaden tillbaka till bilen var inte så plågsam men när jag blev avsläppt här hemma och skulle gå de sista femtio metrarna till min dörr så hade jag god lust att dra av mig stövlarna och tassa den sista biten barfota. Det var väldigt skönt att få ta av sig skorna när jag kom innanför dörren och än en gång imponeras jag av de kvinnor som svassar runt  högklackat dagarna i ända utan att märka av minsta obehag.

fredag 4 maj 2012

Inte en man i sikte

Kvinnor är moraliskt överlägsna och särskilt disponerade för yrken inom omsorg och vård! Nu när jag har er uppmärksamhet kan jag ju tillägga att det var Elin Wägner och Ellen Key som framförde dessa tankar, allt enligt förskolläraren och lärarutbildaren Mats Olsson i senaste numret av Pedagogiska Magasinet som idag damp ner i min brevlåda. Meningen är säkert lika provocerande för de flesta andra som för mig.

Men det är inte kvinnors moraliska överlägsenhet som artikeln handlar om utan bristen på män i förskolan, hur andelen manliga förskollärare sedan tidigt sextiotal fortfarande enbart utgör fem procent av alla lärare i förskolan och hur det inte är så konstigt att få män söker sig till denna yrkeskategori. För det ställs inga dåliga krav på dessa få män som faktiskt brinner för att arbeta med de allra yngsta barnen.

För en del kvinnor kan jag tänka mig att det är annorlunda, inte alla har den där glöden i blicken för arbetet som förskollärare är bara ett jobb även efter tre och ett halvt års högskolestudier, det är något man gör för att få ett lönekuvert varje månad. Män däremot brinner nog i högre grad för sin valda profession eftersom det är just ett kvinnodominerat yrke. Inte fan gör de det för den astronomiska lönen.

Men det är inte enbart glöden som gör att män behövs i förskolan, de behövs för att skapa lite mångfald istället för den idag i stort sett enkönade värld som mina kollegor och jag lever i. På min egen arbetsplats har vi över fyrtio anställda och förutom vår chef är inte en enda av dessa man. Men jag förstår varför få män söker sig till förskolan, kravbilden är enorm och många gånger äckligt könsbunden.

Medan vi kvinnor i förskolan lever efter devisen "bra kvinna reder sig själv" och gör allt som kan tänkas krävas av oss, vare sig det är att klippa och klistra, dra fram skruvdragaren, leka mamma-pappa-barn eller röja runt i snickarboden, så förväntas män göra allt det där manliga; bygga och brottas och grilla och vara en stor, stark manlig förebild för pojkarna som hela dagarna omges av fjantiga fröknar som inget kan.

När jag sprang runt och vikarierade stötte jag då och då på en manlig förskollärare och märkte två väldigt viktiga saker. Den första var att de inte var en del av gemenskapen, de deltog sällan i samtalen i personalrummet och kastade sig tacksamt över varje chans till lite "manlig samvaro" om det någon gång råkade trilla in en annan man i rummet. En av dem sa till och med att han sket väl fullständigt i snack om gardiner.

Själv satt jag i ett hörn med näsan i en bok och tänkte; "Tack, du underbara människa för de orden, gardinsnack är verkligen urtrist!" Fast det sa jag så klart inte högt för när man är en liten sketen vikarie på knappt tjugo år så gör man inte så mycket väsen av sig sin andra arbetsdag. Men det fick mig i alla fall att börja fundera på den där stackaren och hur absolut vidrigt tråkigt han måste ha det.

Det andra jag märkte nästan direkt efter den undermedvetna uteslutningen av männen, var att deoftast ombads göra saker som antagligen anses vara typiskt manliga. Så fort det rörde sig om hammare, skruv eller något elektiskt eller elektroniskt så var det dessa män som man ropade in. En av dem, en annan man på en annan arbetsplats, sa att han visste ingenting om hur man gjorde det han ombads göra.

Det visade sig ungefär fem minuter senare att en av de kvinnliga kollegorna visste precis vad felet var och hur det skulle lösas - och min värld blev lite mer ledsam för en stund. För det här är könsroller i all sin hemska härlighet och även om jag kan vara så trött att jag nästan kräks på allt skitsnack om genus och jämställdhet, så är jag ändå inte så blind att jag inte ser hur dessa könsstereotyper lever och frodas.

I förskolan ska män som sagt vara män och vara förebilder för pojkar, inte för att pojkar behöver starka, modiga kompetenta vuxna i sin omgivning utan eftersom de behöver just män. Det finns en inte helt genomtänkt eller kanske undermedveten tanke att pojkar inte kan växa upp till riktiga män om de aldrig får träffa några, eller åtminstone inte några andra män än sina fäder.
"Om flickorna har 19 kvinnor att välja mellan är det ett uttryck för mångfald och variation. Vad innebär det att pojkarna kanske träffar en (1) man som då får bära upp hela tanken på maskulinitet? Vem vill representera ett kön? Inte jag." [Mats Olsson, Pedagogiska Magasinet, nr 2 2012]
Mats Olsson menar att det inte har betydelse vilket kön pedagogen har utan istället dennes erfarenheter och "vilka [köns-]mönster som uppmuntras". Detta inte sagt att båda könen inte behövs i förskolan men jag tror vi ska vara väldigt försiktiga med att tillskriva oss själva eller andra vissa karaktärsdrag eller färdigheter baserat på kön, särskilt om vi ska följa läroplanen och bryta traditionella mönster.

Allvarligt om bristen på allvar

Man får väl ändå säga att det här är en blogg som handlar om mig och mitt liv; vad jag gör, vem som sa vad, det senaste mysko MS-symptomet jag drabbats av, min brist på fantasi när det gäller middagsmat. Inblandat med allt detta vardagstjat händer det att jag då och då skriver ett argt inlägg om något jag läst i tidningen eller hört på nyheterna för det är sån jag är, håller jag med om något bryr jag mig sällan.

Är det så folk är i största allmänhet, engagerar de sig mest när de har något att stånga huvudet mot? Eller är det bara jag som lever i någon slagssvart-och-vit värld där allting jag håller med om inte är värt att lägga ner energi på eftersom det ändå borde vara så jävla uppenbart att varenda människa borde hålla med. Eller så kanske jag bara gillar att gapa och skrika om saker som gör mig förbannade när tillfället ges.

Någon särskilt allvarlig blogg lär detta nog aldrig bli i alla fall, en sådan där som enbart tar upp tunga ämnen som rör den stora samhällsdebatten. Visst kan det slinka in ett inlägg emellanåt angående förskolans roll i samhället eller något helt vansinnigt regeringsbeslut, men på det stora hela så ger jag mig sällan in i politiska sammanhang. Som alla säkert vet så ska man inte diskutera religion eller politik.

En annan anledning till att jag i stort sett aldrig tar tag i dessa tunga ämnen är eftersom jag finner dem ointressanta, jag är mycket mer intresserad av den mänskliga faktorn, vad folk tycker och tänker och gör. Vanligt folk som antingen beter sig extremt dumt åt eller som råkar illa ut på grund av någon annans dumhet - och då och då de som gör något bra men inte fan kan man skriva argt om sådant.

Det verkar mer och mer som att bloggens namn var ett väl valt sådant även om det aldrig var meningen att detta skulle bli en arg blogg, en förbannad blogg, det var en lek med ord som kanske har visat sig vara en slags självuppfylld profetia. Den förbannade (jäkla) bloggen blev en förbannad (arg) blogg. Fast nu börjar tankarna kana iväg i sliriga spår så det är kanske bäst att jag inte skriver något mer just nu.

torsdag 3 maj 2012

Inte en sådan illa dag trots allt

Jag var hos tandläkaren idag. Ja, det var alltså dags igen. En gammal lagning som gått sönder, behövde tas bort och ersättas. Men det var sista besöket idag, jag behöver inte gå tillbaka till tandläkaren på flera månader, inte förrän i oktober då de ska plocka bort den temporära fyllning jag fick för en månad sedan. Har tanden självläkt läggs en permanent fyllning i, annars är det tal om... rotfyllning.

Jag vet vilket helvete min syster haft som rotfyllt en tand (eller var det två?) och jag vill helst slippa eländet. Förutom en benägenhet att bita sönder tänderna (tre trasiga visdomständer och en sabbad fyllning har väl lärt oss det om något) så har jag ändå relativt bra och friska tänder och jag levr alltså på hoppet om att tanden ska läka ut av sig själv och jag slipper några större ingrepp fram i höst.

Efter tandläkarbesöket drog jag fram mobilen för att köpa SMS-biljett till bussen men såg istället att jag hade två missade samtal från min syster. Precis när jag ska ringa tillbaka till henne ringer hon igen och det hela slutade med att hon hämtade mig, körde olagligt på en enkelriktad gata (som ändå hade en skylt om väjningsplikt vid utfarten?!?!) och vi åkte iväg för att bränna lite pengar i terapisyfte.

Nu när syrran är gravid, på tjocken, på smällen, har en bulle i ugnen, så försöker hon leva mer ekonomiskt och spara på slantarna istället för att plöja igenom lönen genom att köpa skor och kläder för en stor summa varje månad. Idag tog hon ut sin köplust genom att istället fresta mig med diverse klädesplagg tills jag kom hem med två par jättefina joggingbyxor och ett par linnen i glassiga färger.

Det blev även en bok som min syster suktade över men tyckte var lite för dyr så jag köpte den till henne, en jättefin bok till bebisen där allting från första ultraljudsbilden, till första leendet och första dagen på förskolan täcks in, allting illustrerat med superfina bilder på djur och med roliga rubriker som hur mycket mamma och pappa gick upp under graviditeten och vilka namn de funderade på men ratade.

Fast det där med namnet lär väl bli enkelt, min syster har sedan säkert tio år vetat vad hon ska döpa sina barn till och efetrsom hon är övertygad om att det är en pojke så lär det bli ett av de där tre namnen hon alltid velat ha. Fast jag har inte så finkänsligt påpekat att om det blir en flicka så får hon väldans gärna heta Anne i mellannamn. Ja, vad tusan, om det är en pojke kan han väl också få bära mitt namn.

Det där var ett sidospår och vad det än var jag hade för avsikt att skriva om har nu fullkomligt försvunnit ur mitt huvud. Eftersom jag dessutom känner att jag börjar få huvudvärk ska jag inte anstränga mig alltför mycket för att försöka minnas vad det än var. Istället tänker jag krypa ner i sängen, dra lammullspläden över mig och läsa en stund innan det är dags att släcka lampan för natten.

onsdag 2 maj 2012

Fler dagens sanningar

Idag skriver MyStory lite om livet med MS på sin blogg och jag slås av hur väldigt mycket jag känner igen mig. Hon skriver bland annat; "jag tänker på mig själv som en fånge. Fångvaktaren heter MS. Var enda dag finns det saker som jag vill göra och inte kan göra på grund av att jag sitter i 'fängelse'."" Precis så är det när man är fånge i sin egen kropp, man vill men det finns begränsningar på ens förmåga.

Just den frasen; fånge i sin egen kropp, har jag säkert använt hundra gånger i diverse sammanhang, inte minst här på bloggen där det ju då och då dyker upp ett MS-relaterat inlägg. Sedan inte sagt att jag är så pass handikappad att jag är närmast förlamad men det finns helt klart andra saker som sätter hinder i vägen, min brist på energi är ett av dem. Jag vill så mycket men orkar oftast väldigt lite.

Denna kloka kvinna skriver även om att se möjligheterna istället för hindren, det som vi alla vill göra men som hon skriver så är det omöjligt att inte se hindren. De är ju där, alltid närvarande, alltid påtagliga, vare sig det är för att man är så trött att man däckar ihop, eller för att man ragglar fram som en asberusad tonårsgrabb, eller för att varenda millimeter hud stics och pirrarr som det gör när armen somnar.

Det sista som MyStory skriver skulle lika gärna kunna vara skrivet av mig själv; "Även om jag ibland går lite dåligt så ser jag inte direkt sjuk ut [...] jag förstår att andra har svårt att tro att jag kan vara sjuk. Tänk så 'bra' jag har det som bara jobbar [deltid]. Jag är nästan jämt ledig och kan göra vad jag vill. Tyvärr kan jag inte alls göra vad jag vill." Det var väl dagens sanning om något.

Dagens sanning om kattägare

tisdag 1 maj 2012

Energitjuv

Ganska ofta vaknar jag på morgonen och efter att de sista klibbiga spåren av nattsömnen lämnat min hjärna brukar jag slås av en rätt så simpel fråga med ett ack så komplext och mystiskt svar; Varför ska just jag drabbas av all skit? Är det inte kramp i vaderna, värk i ryggen eller något obskyrt MS-symptom, så är det snuva, nästäppa, febervärk i lederna eller en sjuhelvetes dundrande huvudvärk.

Jag hatar verkligen att vara den här gnälliga människan som lider av än det ena, än det andra men efter att i åratal ha stått ut med diverse krämpor har de nu blivit så hemska (och framförallt ihärdiga) att jag inte kan låta bli att märka av dem och tänka på dem större delen av min vakna tid. Faktum är att jag börjat fasa för den vanliga artighetsfrågan om hur det står till med mig.

Jag skulle ju självklart kunna ljuga och säga att allt är fint, eller fortsätta göra som jag gör n när jag lite svepande säger att det är rätt så bra eller bättre än det var. Problemet med det är att jag upptäckt att jag faktiskt vill berätta när folk ställer frågan, jag vill att de ska veta att livet är inte någon dans på rosor för mig just då. Även om jag börjar känna mig som en energitjuv av värsta sort.