onsdag 29 maj 2013

Planen

Dagens plan går u på att arbeta ett par timmar och sedan skynda hem för att packa ihop lite saker som jag behöver. Jag hinner inte vara hemma länge innan det är meningen at syrran ska hämta mig och sedan bär det hem till henne för lite syster-yster tid med grillning i deras härliga trädgård. Ikväll vid halv sju är det dags för babysim med Lilla Stjärnan och syrran.

Men fram tills dess är det alltså dags för arbete vilket jag redan börjat. Ja, det här är alltså ett sådant där inlägg som jag skriver på jobbet eftersom inga barn har dykt upp än. Det är lite kvavt här inne på avdelningen men utanför är himlen fortfarande molnig. Det hoppas jag det blir ändring på precis som igår så att vi får njuta av ännu en härligt solig dag.

Igår var det riktigt underbart med sol från lunch och framåt så vi var ute med barnen hela eftermiddagen. När jag kom hem strax efter halv fem blev det även lite balkonghäng tillsammans med katterna som älskar att vara ute nästan lika mycket som jag. Idag får de dock vara inne eftersom jag inte ska vara hemma men förhoppningsvis blir de inte för besvikna.

måndag 27 maj 2013

Snälla killar får aldrig tjejen

Det finns många seglivade myter i världen som handlar om det här med relationer mellan människor och kanske framför allt då förhållandet mellan kvinnor och män. Ja, överhuvudtaget pratas det mycket strunt om båda könen och jag har därför idag och för mitt eget höga nöjes skull, bestämt mig för att välja ut tre dessa myter och dela med mig av min högst personliga förbannade åsikt. 

SNÄLLA KILLAR
Självklart blir den första myten det som jag skrev i rubriken till det här inlägget, den här tron hos vissa män att snälla killar aldrig får tjejen eftersom kvinnor i allmänhet är mer intresserade av svinaktiga män som behandlar oss illa. För att ge någon slags förklaring till detta beteende och för att det täckta könet inte ska framstå som totalt dumma i huvudet, brukar det påstås att vi vill "rädda" dessa elaka karlar.

Jag tror snarare att anledningen till varför snälla killar inte alltid får tjejen, om det nu ens är så(!), beror på att många kvinnor väljer en manlig man och för att räknas som en manlig man måste vissa attribut finnas där. De "snälla" killar som jag känt genom åren och som klagat på detta så kallade problem, har alla haft en sak gemensamt; de har inte bara varit snälla utan även framstått som veka.

Här i ligger nämligen problemet, kvinnor vill ha starka män, män som kan försvara oss vid fara och producera en stark avkomma. Det är ett beteende som vi är genetiskt programmerade med vad än min genusprofessor på högskolan påstod om att människan föds som ett totalt tomt skal som sedan programmeras av sin omgivning. Det är något jag inte ens tänker gå in på för det är så dumt.

Vare sig vi är kvinnor eller män är vi alla till viss del styrda av nedarvda beteenden, saker vi inte ens är medvetna om men som ändå finns där och som gjort att änniskan överlevt och utvecklats. Vi tar hand om våra unga, vi vaknar till flera gånger under natten för att kolla efter anfallande rovdjur, män är mer beskyddande gentemot en gravid kvinna och kvinnor väljer män som är starka och snälla. 

AVUNDSJUKA TJEJER
Nästa seglivade myt är den om tjejers avundsjuka gentemot varandra. Hur många gånger har vi inte hört att vackra kvinnor möts av mycket avundsjuka, så till den grad att de är ett steg ifrån att bli spottade på. Det finns säkert ett korn av sanning i denna myt men inte alls i så stor grad som vissa försöker få det att verka. Många skulle säkert önska att de var vackrare men därifrån är steget långt att vara avundsjuk på andra.

Häromdagen läste jag ett typexempel av denna myt, om en plastikopererad kvinna i 40-årsåldern som påstod att anledningen till varför folk tyckte hennes många operationer var överdrivna och förfulande var eftersom de ansåg att en medelålders kvinna inte skulle vara sexig. Som slutkläm kom sedan påståendet att dessa människor (kvinnor?) är avundsjuka på hur otroligt vacker och sexig hon är.

Jag skulle snarare tro att människor tar ett omedvetet avstånd från det som inte är naturligt. Det finns en hypotes som på engelska kallas Uncanny Valley vilken går ut på att när man ser ett ansikte som nästan men inte helt kan tas för mänskligt, skapar det en häftig motvilja. Vi är programmerade att söka oss till det naturliga, normala och hälsosamma och ett plastikopererat ansikte ser sällan naturligt ut.

I slutändan tror jag att det mesta av denna påstådda avundsjuka i grund och botten beror på att det är ett utseende vi inte kan identifiera oss med och som därför skapar ett inre motstånd. Det är därför motståndet mot naturligt vackra kvinnor är betydligt lägre än det vi känner gentemot dem med ansiktslyftningar, förstorade läppar och silikon i brösten. Vi är inte avundsjuka, bara lite smått äcklade. 

KUNGAR OCH HOROR
Den sista myten jag tänker avhandla är den att en kille som ligger med många tjejer ses som en slags kung eller gud bland sina vänner medan en kvinna som gör samma sak får stämpeln hora av sin omgivning. Det är sant att en kvinna som ligger med många killar kan få ett visst rykte även om det inte alltid är sant och helt klart har blivit mindre vanligt under det senaste årtiondet om jag får dra till med en gissning.

Men till saken hör att även män har samma rykte även om ordet hora antagligen inte används lika ofta. Men andemeningen är densamma, en man som ligger med många kvinnor är lösslöppt och inte att lita på, han är alltså inte någon man vill ha ett förhållande med eftersom han är "smutsig" eller "använd" så till den grad att den starkt monogama människan tycker att han är avvikande från det normala beteendet.

Jag tror helt klart att det finns killar som får en high five och blir kallad Kungen varje gång han skryter om hur många tjejer han varit med, men jag skulle tro att de allra flesta av dessa är tonåringar. Dessutom finns det tjejer i samma ålder som gör samma sak och inte har ett rykte om sig. När de blir äldre och förhoppningsvis klokare, blir det mindre intressant att ligga med någon ny varje helg.

Precis som med ovanstående två myter tror jag det är något som är programmerat in i oss; först den sociala konstruktionen med att ligga runt, att ses som kungar, drottningar, horor och manshoror; sedan den mer genetiska programmeringen då vi börjar söka oss bort från detta och försöker finna en person att vara med. Det är antagligen på grund av detta som vi skakar på huvudet åt dem som fortfarande ligger runt när de är i trettioårsåldern. 

SLUTLIGEN...
Det är och har alltid varit min fasta övertygelse att mycket av det vi gör beror på ett nedärvt beteende. Tjejer ratar inte snälla killar fär elaka, kvinnor är inte avundsjuka på andra kvinnor eftersom de är mycket vackrare och så snart tonårshjärnan slutat vara så jävla korkad och växt upp lite, blir inte ens killar kallade kungar för att de legat med halva den kvinnliga befolkningen.

Det lär bli en fortsättning på detta inlägg eftersom jag nyligen hittade en avhandling om feministiska myter, bland annat om könet som en social konstruktion och hur kvinnor får lägre lön för samma arbete. Jag tycker det här är ett enormt intressant ämne och ger mig gärna på några fler förbannade åsikter. Jag känner att de varit få av dem på sista tiden.

fredag 24 maj 2013

Sverige är vårt land

Allt jag läser handlar om Husby, upploppen, kravallerna, hopplösheten i förorterna, polisövervåld, attackerna mot brandmännen, stenkastningen. Jag läser om ursäketerna, anklagelserna, predikningarna, lösningarna och vems fel det är. I slutändan. När allt är sagt och gjort och invånarna i Husby, de där vanliga människorna som inte kastar sten, är kvar med uppgiften att börja om från början.

Bygga nytt, bygga upp, sanera, ut med det gamla och in med det nya. Eller så kanske det aldrig kommer bli någon ändring, kanske kommer vi bara få se ett uppehåll i oroligheterna, kanske är det här bara början på vad jag hört kallas ett inbördeskrig. Eller så är det bara en liten grupp unga människor som i desperation och vanmakt gått över gränsen och startat något de inte vet hur de ska avsluta.

Jag undrar vad som kommer att ske när den sista stenen är kastad, den sista unga människan arresterad, den sista bilen satt i brand och den sista polisen har kallat en medmänniska för apa och neger? Eller så kanske det inte finns något slut, kanske är det här den nya världsordningen, ett nytt Sverige som ingen av oss känner igen och som ingen av oss kunnat tro vi skulle få uppleva i vår livstid.

Alla vi som är födda i detta land och som kan spåra våra förfäder många generationer tillbaka i tiden, alla vi som talar arabiska och bosniska hemma och som fortfarande har kusiner och morföräldrar i ett annat land, alla vi som levt och drömt och byggt och hoppats i detta land - är det här slutet på vår dröm och vårt hopp för framtiden? Är det här det Sverige där vi från och med nu kommer leva?

Eller kommer orsakerna bakom oroligheterna att förklaras, kommer de här ungdomarna få göra sig hörda med sina röster istället för en sten kastad mot en polis som försöker hålla allmänheten i säkerhet? Kommer problemen att bli tagna på allvar och kommer våra politiker att faktiskt hitta en lösning tillsammans med de människor som varje dag lever i utanförskap och utsatthet?

Bara tiden kommer att utvisa hur slutet kommer att se ut, vilken värld vi alla kommer att vakna upp till imorgon, eller nästa vecka, eller ett år från nu. Min önskan och mitt hopp är att efter mörkret kommer ljuset. Jag hoppas få se ett Sverige, inte sönderslitet av hat och maktlöshet och frustration, utan ett land där vi alla, oavsett bakgrund och ursprung, kan leva tillsammans och hysa respekt för våra medmänniskor.

Jag vet att det nog är många som skulle vilja kalla mig naiv, peka på problemen som om jag inte själv kan se dem. För jag kan se dem, jag vet att de finns jag vet vilka de är. Jag förstår i så stor grad jag kan, hur det känns när ens nya hemland inte tar emot en. Jag förstår hur man kan tycka att man inte längre känner igen det Sverige man växte upp i som barn. Jag förstår för jag kan ta ett steg åt sidan.

Jag älskar Sverige, det är här jag har mitt ursprung, det är här som min släkt har levt i generationer och jag är stolt över att kalla mig själv svensk och vill inte se detta vackra land förfalla och bli något fulare och hårdare än det Sverige jag växte upp i. Jag är också stolt över det nya Sverige som jag lever i, där människor från många olika kulturer och länder lever tillsammans och strävar framåt.

För i slutändan är det just det som allting handlar om, att utvecklas och fortsätta framåt, att omfamna allt det nya och allt det gamla och göra det till något bra och vackert och underbart så att framtida generationer kan säga att det var så här Sverige kom att bli den nation det är just i den stunden. Ett land som vi alla kan kalla vårt hem, som vi känner stolhet över och som omfamnar oss alla.

tisdag 21 maj 2013

Tuffa dagar och härliga kvällar

De senaste dagarna har varit extra jobbiga då min MS-fatigue hunnit ikapp mig. Efter en mycket intensiv höst och vår har det nu börjat bli lugnare på jobbet, såpass lugnt att jag faktiskt haft tid att känna efter hur trött jag är istället för att det ska gå i hundra knyck hela dagen och sedan kraschar jag när jag kommer hem. Igår var en extra tuff dag då jag redan på morgonen kände tröttheten slita i mig.

Jag lyckades dock ta mig igenom hela morgonen och resten av dagen fram tills jag slutade klockan ett. Men sedan var det bara att gå hem och sova i fyra timmar. Inte för att jag kände mig särskilt mycket piggare när jag vaknade men jag hade i alla fall inte ett dussin barn att hålla uppmärksamheten på. Idag har det varit lite bättre men mycket av det beror säkerligen på att jag bara jobbade i fyra timmar.

Väl hemma blev det ännu en eftermiddagslur även om denna avbröts då klockan ringde efter tre timmar. Ikväll var det nämligen familjekväll på jobbet och jag var tillbaka där när klockan var halv fyra och sedan gick det i ett ogen. Men det var en helt underbar kväll och det var roigt att så många barn, föräldrar och syskon kom, med en och annan mor- och farförälder och ett par kusiner och mostrar.

Efter närmare tre timmar tillbaka på jobbet var det dock skönt att komma hem igen för de tre timmarna tillbringades i stort sett på fötter och  det är skönt att få sitta ner och inte göra någonting alls en stund. Imorgon börjar jag senare än jag gjort hittills denna vecka så det blir lite sovmorgon att se fram emot. Förhoppningsvis kommer min fatigue vara ännu lite bättre imorgon så att jag ialla fall slipper den plågan.

lördag 18 maj 2013

Bara vara i värmen

Solbrännan från resan till Kanarieöarna i vintras blev en bra grund att bygga på nu när sommarvärmen äntligen har kommit. Idag har jag varit ute nästan hela dagen. Först med syrran och Lilla Stjärnan och när de åkt hem satt jag på balkongen i två timmar och bara njöt. Jag är så glad att det äntligen blivit varmt, att jag inte behöver vare sig jacka eller strumpor när jag går ut. Det är så skönt att bara vara.

Kulturkrockar

När jag först började jobba på min nuvarande arbetsplats för lite mer än fem år sedan berättade mina kollegor att en av papporna där inte hälsade på kvinnor genom att ta dem i handen. Några månader senare föll det sig så att jag var och kollade på en lägenhet som tillhörde just den här familjen och vid det laget visste jag med mig att endast skaka hand med mamman i familjen när vi hälsade.

Min bror och mamma var med mig den dagen för att kolla på lägenheten med mig. Pappan i familjen hälsade på min bror med ett handslag men när min mamma höll fram handen avböjde han artigt och vi steg in i lägenheten för att se oss omkring. Efteråt hade min mamma synpunkter på att mannen inte tagit henne i hand och jag blev rätt förvånad att hon reagerade så starkt på denna händelse.

Hon tyckte det var oartigt och förolämpande medan det för mig var mer en fråga om att respektera mannens traditioner och tro. Anledningen till varför jag skriver om detta fem år efter att det inträffade, beror på att jag i dagens lokaltidning läste om en liknande händelse som fick långt mer allvarliga påföljder än en smått irriterad medelålders kvinna som tyckte att man tar seden dit man kommer.

Artikeln i dagens tidning handlar om en man som fått en praktikplats och kom till sin nya arbetsplats för att se lokalerna och hälsa på sina blivande kollegor. Väl där avböjde han att ta den kvinnliga arbetsledaren i hand med hänvisningen at det var emot hans religion. Arbetsledaren meddelade honom då att ett villkor för att få jobbet var att kunna skaka hand med alla besökare oavsett kön.

Mannen kopplade in Diskrimineringsombudsmannen men innan en anmälan hann upprättas betalade kommunen ut ett skadestånd och arbetsledaren fick en skriftlig varning eftersom hon  felaktigt meddelat mannen att han endast kunde få praktikplatsen om han uppfyllde vissa villkor. I slutändan blev två personer kränkta och ingen verkar ha blivit så mycket klokare inför framtida händelser.

Kommunens förvaltningschef menar att det var en självklarhet att betala ut skadeståndet och att utfärda den skriftliga varning medan Kommunals förre lokalordförande som var inblandad i fallet, anser att det är en svår fråga men att ingen varning skulle ha skrivits. Meningar går isär och både kommunen och fackets lokala avdelning verkar tycka att de har valt rätt sida, som om det vore så enkelt.

Samtidigt menar Eva Nikell på DO att det inte finns tvång på att skaka hand med andra människor och att det inte kan anses diskriminerande om en person av motsatt kön inte skakar hand med en annan. Arbetsgivaren ska främja lika rättigheter och jämställdhet men "hur man hälsar har ju mer en symbolisk innebörd" och påverkar på inget sätt verksamheten eller hur man i övrigt bemöter andra människor.

Just detta är själva kärnan av vad jag vill få fram med det här inlägget. För min del och säkert många med mig, spelar det ingen roll om jag hälsar på en person genom att skaka hand med dem eller genom att enbart nicka en hälsning till dem eller bara säga hej. Det är ju faktiskt inte själva utförandet som är viktigt utan att man faktiskt hälsar på varandra och beter sig på ett trevligt sätt mot varandra.

Inom många kulturer och särskilt den västerländska, är det inrotat i oss att man hälsar på nya människor genom att skaka hand med dem. Det är en självklarhet för många av oss vare sig vi är födda i Sverige, Frankrike eller Libanon. Men för alla är det inte lika självklart och jag för min del tänker inte tvinga någon att skaka hand med mig när jag lika gärna kan avstå och istället tala artigt med personen.

Jag tror att vi ibland lägger alltför stor vikt på saker som egentligen är rätt så ovidkommande när det borde vara viktigare att två personer kan mötas på ett trevligt sätt, tala med varandra och hitta någon slags gemensam grund att stå på. Sedan spelar det ingen roll hur vana vi är vid att skaka hand, hålla upp dörren för varandra eller kramas när vi skiljs åt. Respekt är viktigare än löjliga symboliska handlingar.

fredag 17 maj 2013

En djurälskares bekännelser (långt och ovidkommande!)

Häromdagen låg jag på sängen och läste en stund då min katt hoppade upp bredvid mig. Snart tretton år gammal har han börjat bli grå runt nosen men beter sig forfarande som en kattunge. Hans lilla kvällsbesök fick mig att börja tänka på alla djur jag haft genom åren.  I min familj har vi alltid haft djur, mestadels av varianten fyrbenta som bor inomhus och i slutändan blir mer familjemedlemmar än husdjur.

Det hela började redan innan jag föddes då mina föräldrar hade en katt. Vad denna katt hette är det ingen som verkar komma ihåg men min mamma har berättat att katten kallades för Gummiröva eftersom hon tydligen brukade hoppa upp för köksbordet från sittande på golvet. Jag har ingen aning om exakt när katten inte längre var en del av vår familj men det var någon gång efter att jag föddes.

De första husdjur jag minns är två katter som vi hade när jag var ungefär tre eller fyra år gammal. Min syster och jag hade varsin katt, svarta med vita fläckar, en tjock och en smal. En dag hade de båda försvunnit till skogen och min pappa byggde en kattfälla för att fånga in dem igen. Jag vet att en katt faktiskt fångades i fällan, kramades halvt sönder av två glada barn och försvann igen några veckor senare.

Efter detta olyckliga slut på vår första erfarenhet som djurägare, dröjde det ett år eller två innan det bestämdes att vi skulle skaffa hund (möjligen eftersom dessa sällan rymmer till skogs). Eftersom katterna tillhört min syster och mig, föll det på min bror att döpa den nya hundvalpen. Trots vilda protester från oss systrar, döptes hunden till Gubben eften att min bror sett en äldre herre cykla längs vägkanten.

Jag har flera tydliga minnen av Gubben men det jag minns mest är hans yviga svans och hur fantastiskt snäll han var, en stor fluffig blandning mellan schäfer, dobermann och collie som vi barn emellanåt lät agera huvudkudde åt oss. Tyvärr blev han aggressiv efter ett par missöden med ett av grannbarnen som inte var snäll mot honom utan drog honom i morrhåren och mina föräldrar vågade inte ha kvar honom.

Efter att Gubben lämnat oss dröjde det ytterligare några år innan vi skaffade en ny hund. Denna gång blev det en schäferhona som av någon för mig outgrundlig anledning, döptes till Anja. Hon var betydligt mer reserverad än vad Gubben hade varit, inte alls den där mysiga vovven som man kunde leka och skoja med. Istället höll hon sig mest med min pappa som var hennes stora favorit.

Strax innan min pappa gick bort hade vi skaffat ytterligare en hund, en japansk dvärgspets som mest såg ut som en liten vit ullboll med kolsvarta små ögon och en lika svart liten näsa. Uppfödaren hade döpt henne till Yokoshima men detta förkortade vi till Shima och senare kallades hon bara för Shim eller Shimpelimpan. Hon var den minsta av alla våra hundar och även den mest ouppfostrade lilla diva.

När hon var riktigt liten brukade hon reta Anja genom att bita henne i svansen och sedan springa iväg och gömma sig. Hon lugnade ner sig lite när hon blev äldre och efter att vi blev tvungna att avliva Anja på grund av cancerknölarna hon fått i magen. Efter det blev Shima den lilla flockledaren och våra uppfostringsförsök stannade av efter att hon slutat skälla på folk och gick fint i sitt koppel.

Så småningom blev det även ett par katter och dessa två blev Shimas ungar. Egentligen var det tänkt att vi bara skulle skaffat en katt men det blev två eftersom den sista ungen i kullen ännu inte fått något hem och min mamma har ett blödigt hjärta. Av alla de hundar och katter vi haft så är Whisky och Ludde de jag minns bäst, antagligen eftersom de var med oss under en stor del av mitt tonårs- och vuxenliv.

 När jag flyttade hemifrån ett par månader efter min artonårsdag, tyckte jag efter ett tag att det var så fruktansvärt tråkigt att bo ensam. På försök lät vi min katt Ludde flytta hem till mig men han bodde bara hos mig i en dag och en natt innan han fick flytta tillbaka. Under det dygnet hade han legat och gömt sig under en filt och fällt så mycket hår att jag kunnat göra en helt ny katt av all päls han tappat.

För min del var det fortfarande tråkigt att bo ensam och den sommaren bestämde jag mig för att skaffa en egen katt som efter mycket vägande fram och tillbaka fick namnet Knasen efetrsom jag gav upp att hitta det perfekta namnet. Det visade sig dock rätt snart att det var ett väl valt namn för Knasen var och är den knasigaste katt jag träffat; han utför flygattacker, han skriker och han pratar konstant.

Han är också den keligaste och mest kontaktsökande katt jag någonsin träffat och det stod rätt snart klart att han inte tyckte om att vara ensam hemma på dagarna medan jag var i skolan. När min syster och jag flyttade ihop några månader senare blev det lite bättre, särskilt när Knasen fick åka hem till min mamma varje dag för att umgås med hennes hund och två katter och inte vara så ensam.

När Knasen var åtta månader fick han en kompis som vi döpte till Bast (en förkortning av Bastet som är den egyptiska kattgudinnan) och dessa två gick så väl ihop att under nästan ett år va Bast övertygad om att Knasen var hennes mamma och om hon bara fortsatte böka honom i magen så skulle hon nog lyckas få lite di från honom. Till slut drämde han till henne och hon slutade nosa på hans mage.

Vi hade vid det laget sammanlagt fem djur i familjen, även om bara två av dem bodde min min syster och mig. Tyvärr blev Shima sjuk och fick avlivas. Det är första och enda gången jag varit med då ett av våra djur avlivades. Jag grät, min syster grät, vår mamma grät. Det var det absolut värsta jag varit med om och även om det var för hennes bästa så fasar jag än idag för när mina katter blir gamla och dör.

Efter det börjar den djurägande tidslinjen bli lite diffus och jag kan inte riktigt minnas i vilken ordning saker hände. Hemma hos mamma fick Whisky och Ludde ytterligare några år tillsammans innan Ludde blev sjuk och fick avlivas. Hemma hos mig blev det en tredje katt som fick heta Chai och under en tid var det frid och fröjd hemma hos mig. Ända tills Chai blev årsgammal och försökte ta över som ledaren.

Fram tills dess hade det varit Bast som varit den obestridda ledaren, mestadels eftersom Knasen inte brydde sig tillräckligt för att försöka ta över och var nöjd om han bara fick mat, sömn och kärlek. Bast och Chai kämpade om herraväldet under en längre tid innan Bast fick flytta ut på landet till min syster och svåger. Lugnet lade sig än en gång här hemma även om det tyvärr inte var slut på ledsamheterna.

Hemma hos mamma gick Whisky och blev bara magrare och magrare och till slut fick även han avlivas på grund av sjukdom. Efter det pratade min mamma på att skaffa hund, att aldrig ha djur igen, att skaffa katt, att ha en liten hund-- ja, det fortsatte så ett tag utan att några djur införskaffades och under en tid var det Knasen och Chai hemma hos mig, och Bast som bodde ute på landet och skaffat sig jaktinstinkt.

Min syster ringde ungefär ett år efter att Bast flyttat hem till henne och berättade att Bast blivit sjuk och hade knölar i magen. Vi blev tvungna att avliva även henne och även om jag inte var med så grät jag ändå i säkert en timma efter att min syster och jag pratat färdigt på telefon. Det var något alldeles speciellt med Bast, hon var surmulen och gnällig och arg, men hon var också charmig och självständig.

För ett par år sedan fick min mormors katt ungar och en av dem fick ett hem hos min mamma. Han är en Maine Coon-blandning och en riktig bjässe med det timida namnet Jasper och ett extremt skyggt sinneslag. Inte länge efter det var det en kollega till mig vars katt fick ungar och även om jag velat ha en själv, blev det i slutändan bestämt att kattungen skulle flytta hem till min mamma och ge Jasper en kompis.

Så nu bor det två pojkar vid namn Jasper och Soda hemma hos mamma, och två herrar vid namn Knasen och Chai hemma hos mig. Nu när jag läser tillbaka inser jag hur mycket som hänt under de senaste trettio åren och än är det inte över. Vi har vant oss vid våra fyrbenta familjemedlemmar och ingen av oss skulle nog kunna tänka oss ett liv utan dem och allt som de ger i form av kärlek och sällskap.