söndag 30 juni 2013

Vackert om saknad

Från sju till tio

Så länge jag kan minnas har jag behövt sju timmars sömn varje natt. På helger och lov när jag är ledig och kan sova ut så länge jag vill har jag alltid vaknat efter ungefär sju timmar och känt mig utvilad och redo att möta dagen. Numera vaknar jag däremot efter ungefär åtta timmar för att gå på toaletten och sedan sover jag ytterligare två timmar innan jag ens kan fundera på att stiga upp.

Jag får ju anta att det har med min MS-fatigue att göra och inte för att kroppen har fått för sig att jag är en tonåring i behov av tio till tolv timmars sömn varje natt som var fallet när jag var fjorton, femton år och kunde sova till långt in på dagen. Min mamma brukar säga åt mig att gå och lägga mig tidigare på kvällen så att jan kan få sova de där tio timmarna varje natt men det funkar inte heller.

Skulle jag på en vanlig kväll före en arbetsdag, gå och lägga mig när klockan är nio på kvällen så vaknar jag utan fel redan när klockan är fyra och tycker det är dags att gå upp. För jag klarar mig ju med sju timmars sömn, vilket också är vad jag brukar sova under veckorna. Jag har ingen aning om varför jag är inställd på två olika timantal beroende på om det är helg eller inte men så är det i alla fall.

Inatt sov jag alltså tio timmar men natten som kommer lär det inte bli lika många. Det är rätt så skönt att kunna sova hur länge man vill annars, utan att behöva passa några tider och det är ytterligare en anledning till varför jag ser fram emot semestern. I vanlig ordning lär jag ha vänt på dygnet inom ett par dagar och sedan intala mig själv att jag ska vända tillbaka det igen efter fyra veckor men inte lyckas.

lördag 29 juni 2013

Sommaruppdatering

Det är nu andra veckan som jag kör den hör 5:2 metoden som jag skriev om förra veckan. Mina dagar då jag fastar är ju tisdag och torsdag vilket var så där lyckat den här veckan. I torsdags skulle jag nämligen klippa mig efter jobbet och det var lite jobbigt att sitta i frisörstolen och känna att jag var hungrig. Detta löste jag dock genom att prata i stort sett konstant under hela tiden jag satt där.

Att vara hungrig och övertrött är inte en bra kombination men som tur är så är min frisör också en sådan som gillar att prata och vi har det riktigt trevligt varje gång jag kommer dit. Efter besökt hos frisören åkte jag hem och då var det nästan dags för middag men jag åt några fler kalorier än de 500 jag egentligen ska äta på mina fastedagar. Det var definitivt ingen bra dag i det avseendet.

Tisdagens fasta gick inte mycket bättre men då hade jag möjlighet under dagen att dricka en massa vatten och kände mi inte alls särskilt hungrig förrän fram på eftermiddagen. På grund av detta har jag denna vecka inte gått ner lika mycket som jag gjorde förra veckan då 1,5kg försvann från måndag till måndag då jag vanligtvis väger mig. Än så länge denna vecka har jag gått ner inte ens ett kilo.

Mycket av det kan säkert bero på att jag igår kväll var ute på middag med ett dussin av mina kollegor. Vi åt god mat (Ceasarsallad för min del), skrapade skålarna rena när marängsvissen beställdes in till efterrätt och hann med att snacka en hel del skit och strunt. I vanlig ordning blev jag den som bröt upp först eftersom jag var så vansinnigt trött eter en dag som började före klockan åtta.

När klockan var strax efter tio på kvällen så föll jag in genom min ytterdörr och sedan blev det inte många knop gjorda innan jag föll i djup och drömlös sömn långt innan klockan slog tolv. Efter tio timmars sömn vaknade jag imorse och kände mig inte alls särskilt utvilad. Känslan av att faktiskt ha fått sova ut ordentligt lär inte komma smygande förrän någon gång imorgon eftermiddag, i vanlig ordning.

Fast då är det så klart nästan dags att börja ställa om sig för att arbeta igen på måndag morgon. Medan de flesta verkar kunna använda sina helger för att faktiskt vila ut så består mina helger mest av att fylla på en liten gnutta energi som förbrukats under veckan, och hoppas att jag kan härda ut ända fram till fredag. Men nu behöver jag bara göra det i ytterligare en vecka innan semestern.

På fredag nästa vecka gör jag min sista arbetsdag innan jag går på fyra veckors semester. Tanken var ju egentligen att jag skulle åkt till Kanada veckan därpå för att hälsa på en väninna, men de planerna har tyvärr blivit inställda på grund av oförutsedda händelser. Istället blir det en förhoppningsvis skön semester här hemma i Sverige med allt vad det innebär av ostadigt väder och sköna kvällar.

Det kommer säkert bli att jag umgås mycket med syrran och Lilla Stjärnan, åker hem och fikar hos mamma, övertalar brorsan att hämta mig med motorcyeln, drar till Liseberg om jag kan hitta någon som vill följa med, ligger ute på balkongen och steker mig, doppar tårna i vatten som är alldeles för kallt, kollar in uppträdanden på Fallens Dagar, tar långa sovmorgnar... Ja, allt det där som hör sommaren till.

torsdag 27 juni 2013

Tidigare liv

Den senaste dagarna har jag tänkt mer och mer på en programserie som gick på Kanal 5 för många år sedan. Den hette Tidigare Liv och handlade om personer som blev hypnotiserade för att minnas liv de hade levt tidigare. Idag hittade jag en video på Youtube med avslappningsövningar, en slags hem-hypnos som jag bestämde mig för att pröva och något hände faktiskt.

Nu vet jag inte om vad jag upplevde var riktigt eller en produkt av min överaktiva fantasi, men efter att jag börjat slappna av och det var dags att träda in i detta tidigare liv, var det första jag såg ett par smutsiga barfota fötter. Det fanns träd och gröna fält omkring mig och i närheten flöt en bred flod. Det fanns ett vitt trähus i närheten och utanför stod en röd lastbil täckt av damm.

Året var antingen 1907 eller 1917 och jag var en ung flicka som hette Alice. Jag hade en pappa men kunde inte se eller minnas att jag hade någon mamma eller några syskon. Platsen där vi bodde hette Greenwood och låg i delstaten Kentucky i USA. Det fanns en stad i närheten med en bred huvudgata och många träbyggnader och ett fåtal bilar som körde på gatan.

Jag hade ögonen stängde under tiden som jag gjorde detta, ljuset var släckt och jag hade stängt av min datorskärm så att jag bara kunde lyssna på hypnotisörens röst. Trots det såg jag ett bländande vitt ljus som blev starkare och svagare om vartannat. Jag kände mig också väldigt nervös och orolig utan att riktigt veta varför och bestämde mig därför för att avbryta det hela innan jag kom längre.

Som sagt vet jag inte om något av detta är sant men jag googlade på staden där jag skulle ha bott och fann att Greenwood är en forort till staden Louisville i Kentucky och där flyter mycket riktigt en bred flod. Men det är allt jag faktiskt kunnat bekräfta av det jag upplevde. Någon dag snart ska jag försöka igen bara för att se om jag ser samma saker och om jag kan komma längre.

söndag 23 juni 2013

Panikframkallande fobier

Som de flesta som känner mig vet så har jag en stark fobi mot fötter och saker som har med fötterna att göra. Jag tycker inte om när någon rör vid mig med sina fötter och jag vill heller inte röra vid deras fötter. Jag tycker heller inte om att ha strumpor på mig och en av de värsta saker som kan hända mig är att mina skor blir blöta så att vatten går igenom och mina fötter blir våta.

Jag tycker inte heller om att ta på andra människors hud, särskilt inte deras rygg. I vintras när jag var på Kanarieöarna med min mamma bad hon mig smörja in henne med solskyddskräm på ryggen och det var en ångestladdad stund för mig varje dag. Jag tycker det är okej med huden på axlarna och armarna men allt annat får mig att rysa. Det är dock okej att ta på min egen rygg och nacke.

Sist men sannerligen inte minst avskyr jag hår som faller av och lägger sig i badkaret eller i handfatet. Än en gång så går det bra med mitt eget hår, det kan jag till och med plocka upp genom att använda händerna, men det ger mig stora skälvan när jag är hemma hos en kompis eller jag har någon på besök och deras hår faller av i mitt handfat när de borstar håret trots att jag kan plocka löst hår från deras kläder.

Det finns säkert ett dussin andra saker jag har lika svårt för och som jag helst undviker att ta på. Då räknar jag inte ens med sådant som insekter, spindlar eller fåglar, eller hamstrar och andra gnagare för den delen Det är nämligen ett kapitel helt för sig själv. Jag kan nog vara rätt så stöddig i mångt och mycket bara för att falla samman totalt av saker som egentligen är rätt så löjliga.

Jag undrar om det är så för de flesta människor eller om jag är något slags undantag som får panik och hjärtklappning så fort det börjar tränga in vatten i skorna och allt jag vill göra är att slänga av mig de förbannade tingen. Hellre går jag barfota med genomblöta fötter än att jag går någon längre stund med blöta strumpor och skor. Man får väl hoppas att de flesta människor inte lider av så fåniga fobier.

Gräset är tillräckligt grönt för mig

Ibland, bara för att roa mig, så brukar jag trycka på den där texten högst upp på sidan där det står Nästa Blogg. Ibland tas man på märkliga vägar till bloggar skrivna på spanska eller ryska, andra gånger hittar man bloggar där författaren lämnat ett meddelande med ny bloggadress, och vissa andra bloggar har bara lämnats vind för våg av sin skapare. Det är lite vemodigt att hitta sådana bloggar.

Varje gång jag tänker att jag ska göra om bloggen, eller lägga ner den, eller flytta till något annat ställe, minns jag alla de där bloggarna som ingen längre vryr sig om. Eftersom jag inte vill förlora allt jag skrivit här så vill jag ju inte ta bort bloggen helt och hållet för att börja på ny kula och att bara sluta skriva skulle nog aldrig falla mig in. I alla fall hoppas jag inte det för skrivandet är min välbehövliga terapi.

Jag förstår faktiskt inte varför folk lämnar för att starta nya bloggar. Är det något fel på blogspot som jag inte har upptäckt ännu? Är gräset grönare på andra sidan? Handlar det om snyggare layout, mer funktioner eller snyggare fonter på andra sidor? Om så är jag faktiskt lite förvirrad. AJg trodde bloggande handlade om att skriva, inte om vem som har den snyggaste bloggen med all de senaste finesserna.

lördag 22 juni 2013

Motsatser och lika barn

Igår råkade jag snubbla över en video på Youtube som jag nu inte kan hitta igen men som i stora drag gick ut på att par som varit tillsammans länge, börjar likna varandra alltmer med åren. Att människor som liknar varandra också dras till varandra vet väl de flesta, den teorin hörde jag redan för femton, tjugo år sedan, men nu visar det sig alltså att många äldre par blir mer och mer lika varandra.

Men egentligen var detta inte vad jag ville med det här inlägget, utan snarare ställa frågan vad som attraherar människor till varandra, vad som gör att just jag finner en sak attraktiv och du letar efter något annat. Att vi alla ser till utseendet först är jag fullt och fast övertygad om, vad folk än säger om att lära känna en person först och sedan börja tycka o deras utseende eftersom de har en vacker insida.

Om man inte är lagligt blind så går det inte att undvika att se hur en annan person ser ut, det är det första vi ser när vi träffar en ny person eller bara sitter och tittar på folk som går förbi när man fikar på stan. Ser man då någon som man tycker är tilldragande är det väl klart att man lägger märke till det och jag förstår verkligen inte vad som är så fel med det. Alla borde få njuta av vackra ting.

Så vad är det då som gör att vi tycker vissa drag är mer estetiska än andra? Vad är det som gör att just jag tycker om mörkt och mörka ögon när jag är mörkblond och blåögd? Eller varför min bästa vän letar efter den perfekta mannen med den perfekta nacken? Eller varför min irländska väninna går igång på långa, smala killar med ledsna ögon? Smaken är som baken, men varför då då?

Om man ser på det hela rent historiskt och genetiskt så är det ju meningen att vi ska söka efter den perfekta partnern som kan producera starka avkommor och försvara oss när det kniper. Säga vad man vill om killar som ser ut som störar med armar och ben, stark avkomma är inte direkt det första jag tänker på när jag ser dem. Trots det letar min väninna med ljus och lykta efter just en sådan man.

Anledningen till varför jag kom på att skriva om det här inlägget beror på Mark Levengood efetr att jag läst en artikel på Aftonbladets hemsida om hans make Jonas Gardell och hur denne ville lära känna Meryl Streep men mest gjorde sig själv till åtlöje. Med i artikeln var en bild på paret tillsammans. Min första tanke var; "Levengood är så jävla stilig. Vad ser han i Gardell egentligen?"

Inte för att Jonas Gardell är hiskligt ful även om han inte är min typ och jag har lite svårt för hans personlighet i största allmänhet, men de verkar som ett sådant omaka par. På bilden i Aftonbladet bär Levengood kostym, slips och guldloafers. Bredvid honom sitter Gardell iklädd t-shirt, shorts och slitna vita joggingskor. Man får leta efter två människor som ser mer olika ut än dessa två.

Utifrån vad man sett på TV, hört på radio och läst om i tidningar, så verkar de även mycket olika till sättet. Gardell har alltid verkat mycket sprallig och lite löjlig i mina ögon, lite överdriven äckel-komik när den är som värst, allt det där som jag inte gillar. Levengood å andra sidan verkar mer lugn, lite nordiskt reserverad så där som vi nordbor verkar kända för att vara runt om i världen.

Bilden på dem tillsammans blev startskottet för en hel del funderingar som ni kanske förstår. För varför dras man egentligen till någon och vad är det som gör att vi är intresserade av en viss typ? Är det sant att motsatser dras till varandra, eller är det vanligare att lika barn leka bäst? Och kanske viktigast av allt, hur vanligt är det att par börjar likna varandra alltmer ju fler år de varit tillsammans?

MS och stress

Det händer inte ofta numera att jag aktivt söker information om MS, vid det här laget har jag rätt bra koll på vilka mina symptom är och hur jag ska hantera dem då de dyker upp. Ibland händer det att jag har en fråga och då är det i första hand Google som får göra tjänst i mitt sökande efter svar, men om problemen består så är det istället min läkare som får frågan nästa gång vi har kontakt.

Just idag tittade jag in på mssidan.se av någon anledning och efter lite trött surfande läste jag ett stycke text som fick mig att börja fundera. Det handlade om anledningarna till varför vi får MS och personen i texten ansåg själv att detta berodde på en blandning av arv, miljö och stress. Det är vad jag tror också så det var inte detta jag började fundera på utan vad som orsakde min egen sjukdom.

Jag fick ju inte min diagnos förrän sent i november 2007 efter mitt andra stora skov i vuxen ålder, men jag har troligen haft symptom sedan jag var i tretton, fjorton år. Det är i alla fall i den åldern jag minns att domningarna i benen började och ytkänseln började försämras, samtidigt som jag även fick problem med synen. Eftersom jag tror på just miljö och stress som orsaker undrar jag nu vad som triggade min sjukdom.

Min absolut första gissning är att min pappas död när jag var tolv spelade en stor roll i att min MS bröt ut, för att inte tala om familjens ekonomiska problem både före och efter hans bortgång. Som äldst i en syskonskara om tre blev det i mångt och mycket jag som fick ta över en del av föräldraansvaret. Inte för att min mamma krävde det utan för att jag själv kände att hon behövde min hjälp.

Jag var även mycket högpresterande i skolan och ville alltid göra mitt absolut bästa och lite till vilket skapade en viss prestationsångest och stress. Men mitt första stora skov kom som sagt i vuxen ålder, jag var ungefär tjugotvå år gammal då och jobbade som timvikarie. Varje morgon var en chansning om jag skulle bli inringd eller inte och jag levde i någon slags konstant virvelvind av stress.

När jag fick mitt skov hade jag precis landat ett låmgtidsvikariat och gått från att fladdra som ett löv i vinden från vecka till vecka, till att faktiskt få någon slags rutin i mitt liv. Jag vet inte om det beror på det eller något annat men det verkar troligt att det finns en koppling. Mitt andra stora skov som ledde till min diagnos, började under tiden som jag skrev min C-uppsats så där finns definitivt en koppling.

Sedan säger jag inte att det inte finns andra kopplingar, jag tror helt klart att arv och gener spelar en stor roll, precis som det beror på vad man äter, hur man lever, vilka kemikalier man utsatts för under sin uppväxt och yrkesverksamma år, vilka mediciner man fått och barnsjukdomar man drabbats av. Än är ju MS en alltför komplex sjukdom för att kunna sätta en nål i bara en anledning att man drabbas.

Sedan jag fick min diagnos är stress något jag ändå försöker minska ner på eftersom jag vet att den påverkar min sjukdom negativt. Jag kan inte ändra på att jag fått MS men jag behöver ju inte förstöra för mig själv heller. Sedan går det inte alltid att undvika stress, särskilt inte när man jobbar inom barnomsorgen i dagens Sverige där både positiv och negativ stress är dagligt förekommande.

Men jag har definitivt blivit smartare när det gäller stress, precis som jag blivit tvungen att bli mer energismart för att orka en hel arbetsvecka. Jag tar inte strider om jag kan undvika dem och jag kan nog i vissa fall upplevas som rätt så sävlig på de dagar då jag redan på morgonen känner att min stress kan nå farliga nivåer. Tyvärr märker jag att min MS allt mer börjar påverka min arbetsinsats.

Men än så länge anser jag mig nog ändå vara MS-frisk, stark och frisk i övrigt, gladd och pigg för det mesta, trött och grinig ibland, stressad och otålig emellanåt, lugn och eftertänksam när jag kan. För trots hur mycket min liv har förändrats av att ha MS så är jag ju fortfarande som alla andra människor, jag har mina toppar och mina dalar och allt däremellan och det tycker jag är rätt skönt.

torsdag 20 juni 2013

Framsteg

Jag har lite svårt att se på mig själv hur mycket jag faktiskt gått ner i vikt det här senaste året. Förutom att jag fått gå ner ett par klädstorlekar så tycker jag att jag fortfarande har samma kroppsform som innan när jag tittar på mig själv i spegeln.Visst kan jag se att det är en mindre variant men det är fortfarande samma linger som innan vilket gör det svårt att faktiskt upptäcka skillnaden, både för mig själv och andra.

Vissa av mina kollegor tyckte nästan med en gång att det börjat synas på mig, andra har inte märkt alls att jag gått ner mina 17 kilo, antagligen eftersom det gått såpass långsamt att de hunnit vänja sig. Det är nog först när man börjar kolla på gamla bilder som man faktiskt inser hur mycket som faktiskt har hänt. Det är enda tillfället då jag själv kan känna att wow, vilken förändring jag ändå har gått igenom.
December 2008, när jag vägde som mest
Januari 2013, 25 kilo lättare
Ibland hittar jag en bild på mig själv på jobbet, från någon aktivitet vi genomfört med barnen eller något tillfälle som vi valt att lägga upp på vår hemsida. Jag brukar haja till lite innan jag vänder mig till närmaste kollega och utbrister; "Kolla vad tjock jag var!" Inte för att jag är någon smärt liten sak nu heller men jag måste erkänna att trots allt så känner jag ändå en viss stolthet och en liten sporre att fortsätta.

Kan ju tillägga att bilderna endast är valda för att demonstrera förändringen. Men när jag kollar på dem nu så inser jag att det är en slags omvänd före- och efterbild. För vi vet ju alla hur folk ser trumpna och surmulna ut på förebilden och sedan strålar som solar på efterbilden. Trots att det inte var medvetet så känner jag med rätt nöjd med mitt val av bilder i det här fallet.

tisdag 18 juni 2013

Sista beslutet är taget

Jag bestämde mig idag för hur den slutliga designen på min blivande första tatuering ska se ut, ni vet den där jag skrev om igår men som jag gått och filat på i några års tid nu. Egentligen var det ju bara själva stilen på skriften som jag skulle besluta om eftersom jag vetat vilket citat jag velat ha ända sedan jag först bestämde mig för att skaffa denna första tatuering och sälla mig till de gaddades skara.

Ja, inte för att jag använder ordet gaddning i vanliga fall men det finns en smärtgräns för hur många gånger man kan använda samma ord i ett stycke utan att det blir tjatigt. Efter många om och men och några förfrågningar till vännerna, blev det en font som kallas Bleeding Cowboys och som jag tycker är vansinnigt fin och inte alltför snirklig även om den har några svängar och krokar för extra effekt.

Min bästa vän som skaffade sin första tatuering för några år sedan och en kollega till mig som har fler tatueringar än jag kan räkna, har båda sagt att när man väl skaffat den första så vill man skaffa en till. Att det blir som ett slags beroende och man vill skaffa en till och sedan en till och en till och... Ja, ni fattar poängen. Själv har jag inte ens hunnit skaffa min första än, inte ens beställt tid, och vet redan vad nästa ska bli.

Tecknet för Stenbocken
Faktum är att jag bestämde mig för den här tatueringen redan när jag var i tonåren men inte hade råd eller mod nog att skaffa ett permanent märke på min kropp. Nu när jag är äldre och har haft tid att både tänka till och komma fram till ett beslut, så var det inte särskilt svårt att falla in i det där beroendet som mina vänner och bekanta berättat om. Ännu enklare är det så klart eftersom jag är en beroendemänniska.

På torsdag ska jag in till stan och beställa tid för att skaffa den första tatueringen, den snirkliga texten som ska sitta tvärs över revbenen på vänster sida, precis under BH-bandet. Den andra får kanske vänta ett tag, i alla fall till vintern eller möjligen i vår någon gång. Sedan får vi se vad som gör mest ont, nacken eller revbenen. "Du vet att det gör ont, eller?" sa min syster och ja, men lite smärta får man räkna med.

Den så kallade långledigheten

Nu gårnågra av landets busschaufförer i strejk efter att Kommunal och arbetsgivarna inte kunnat komma överens och på flera tidningars hemsidor kan man läsa kommentarer från folk som har en åsikt i frågan. Nu senaste läste jag en mycket lång diskussion med flera inblandade som i grund och botten gick ut på att försöka komma på vem som har det värst; busschaufförer, sjuksköterskor eller lärare.

Någon bestämde sig för att ge sitt bidrag till diskussionen i form av ett påstående om att sjuksköterskorna kanske har det illa, åtminstone lönemässigt med tanke på den långa utbildningstiden, men att lärare borde hållas utanför debatten eftersom de trots dålig lön faktiskt har väldigt lång ledighet. Det är inte första gången, inte ens första gången denna vecka, som jag läser exakt de här orden.

Det som fick mig att skriva det här inlägget är ren och skär irritation över alla idioter som verkar tro att lärare i skolan arbetar 4o timmar i veckan och sedan går på tio veckors sommarledighet när barnen gör det, samt har alla lov under resten av året ledigt. Så är ju verkligen inte fallet. För det första arbetar lärare mer än 40 timmar i veckan just för att kompensera för alla lov då de inte jobbar.

För det andra har de faktiskt inte tio veckors ledighet på sommaren som många tycks tro. Bara för att skolan är över och barnen har släppts ut på grönbete betyder det inte att lärarna kliver ut genom dörren i samma stund och lägger sig i hängmattan fram tills det är dags för skolan att börja igen. De jobbar både efter att barnen slutat och är tillbaka i skolan innan barnen återvänder efter sitt sommarlov.

I vanlig ordning glöms ju alla vi andra lärare bort, vi som jobbar som fritidspedagoger eller förskollärare och som definitivt inte har tio veckors ledighet utan samma fem veckors disponibel ledighet som de flesta andra löntagare i detta landet har. Vi har inte ledigt vid jul om vi inte tar ut semesterdagar och samma sak gäller när det är sportlov, höstlov och påsklov. Vi arbetar alltid utom helger och röda dagar.

Tyvärr verkar det vara en slags vedertagen sanning bland många att lärare inte bara är överbetalda, inkompetenta och lata, vi åtnjuter även en orättvis mängd ledighet under året. Nu kanske den mesta av denna kritiken riktas mot lärare i skolan och av folk som inte har en aning om hur saker och ting faktiskt fungerar. Istället predikar de sina hemsnickrade sanningar och jämför hur illa ställt olika yrkesgrupper har det.

För egen del tycker jag att man ska ha lön efter prestation, utbildning och hur värdefullt ens arbete är för samhället och framtiden. Alla vi inom vård, skola och serviceyrken är definitivt lågprioriterade när det gäller både löneutveckling och villkor, samtidigt som samhället skulle falla samman totalt om vi alla skulle gå ut i någon slags massiv strejk. Då får vi se hur länge resten av folket skulle klara sig.

Jag betvivlar att busschaufförerna vill stanna hemma från jobbet för att förskolan är stängd, precis som vi lärare önskar fungerande buss- och tågtrafik, men skillnaden mellan oss lågavlönade och alla som ondgör sig över oss eller försöker ställa våra yrkesgrupper mot varandra, är att vi faktiskt kan stötta varandra utan avundsjuka och missunsamhet. I alla fall hoppas jag att så är fallet för dte vore väl sorgligt annars.

Till alla som berörs av den utlysta strejken vill jag bara säga att jag hoppas ni får ett bra bud och värdiga villkor, precis som jag hoppas att nästa gång det susar runt lärare, förskollärare och barnskötare, så kommer ni att ställa er på vår sida och önska oss framgång. Det är nämligen inte Vi mot Dom, det är alla vi tillsammans som gör att Sverige fungerar och växer oavsett vad vi arbetar med.

5:2 metoden

Idag har jag min första dag av fasta enligt den nya diet jag tänkt pöva och som jag skrev lite om häromdagen. Tekniskt sett så började jag igår eftersom det är lättare att tänka så och jag åt ungefär som vanligt med frukost, lunch och middag. Min sista måltid åt jag strax före klockan sex på kvällen men eftersom jag gick och la mig rätt så sent så hade jag hunnit börja känna mig lite hungrig vid det laget.

Idag är det 500 kalorier som gäller och jag har hittills ätit två frukter och smällt i mig en massa vatten för att orka. Det var faktiskt inte så farligt att gå utan mat, betydligt lättare än jag hade trott, till stor del antagligen eftersom jag varit förberedd på att känna hunger idag. Det var först vid två-tiden på eftermiddagen som jag faktiskt började känna mig lite hängig och det kurrade till i magen.

Nu ska jag vänta ytterligare en timma eller så innan jag börjar med middagen som kommer bestå av strax över 400 kalorier och kommer intas runt sex-tiden ungefär. Nu när jag är hemma och inte längre har jobb att koncentrera mig på märker jag att jag börjar känna av hungern mer och även att jag tänker väldigt mycket på mat. Men jag ska minsann hålla mig fram tills klockan är sex och vara duktig.

Imorgon är det en vanlig dag igen då jag kommer äta mina tre vanliga mål samt antagligen lite mellanmål eftersom jag är på jobbet då detta serveras. Jag har läst många som använder 5:2 metoden som en slags ursäkt för att vräka i sig de dagar de inte fastar, men så tänker jag verkligen inte göra. Istället så tänker jag äta precis som vanligt och på torsdag är det återigen dags för en dag av fasta.

Jag känner mig väldigt optimistisk eftersom jag tänkt att den första dagen av att inte äta kommer vara den jobbigaste. Nu när jag nästan är klar så känns det mycket bättre och motivationen är på topp även om energin för tillfället inte är det. Men så snart jag ätit middag så kommer jag helt klart må mycket bättre. Det bästa är att jag på fredagens midsommarfirande faktiskt kan unna mig lite.

måndag 17 juni 2013

Det är dags nu

Efter många om och men har jag nu bestämt mig för att skaffa den där tatueringen jag alltid velat ha. Ja, jag bestämde mig redan för ett par år sedan men det har liksom inte blivit av att jag faktiskt satt mig ner och färdigställt mina planer för det hela. Nu på kvällen har jag både filat på det citat jag vill ha samt valt ut tre olika skrivstilar som jag kan tänka mig och som jag hoppas ska funka.


Ni kanske känner igen citaet från längst upp på min sida, även om jag klippt och klistrat lite i det. Eftersom det är jag som en gång skrev de där orden i en dikt, så är det helt okej att felcitera. Någon gång denna vecka, jag gissar på torsdag eftermiddag, ska jag ta en tur in till stan för att boka tid. Egentligen borde jag kanske vänta till efter sommaren men nu orkar jag inte vänta längre. Nu ska det ske.

torsdag 13 juni 2013

Svältdiet!

Som jag nämnt ett par gånger tidigare så har jag sedan en tid tillbaka försökt att gå ner i vikt. Inte bara "Åh, kolla, två kilo lättare sedan sist gång jag vägde mig", utan en medveten viktnedgång. Det har gått framåt, eller kanske ska jag säga nedåt, sedan lite upp också ner igen innan det planat ut och sedan börjat om från början så att hela viktresan hittills gått rätt så långsamt på grund av många olika faktorer.

Den största skillnaden i mitt liv är väl egentligen att jag nästan helt slutat dricka läsk, äta smågodis och bara väldigt sällan unnar mig chips eller popcorn. Choklad har jag ännu inte lyckats motstå men försöker att äta det bara en eller två gånger i veckan de gånger jag känner mig väldigt sugen. Utöver dessa små ändringar så har jag även börjat äta frukost och försöker äta på någorlunda regelbundna tider i övrigt.

De flesta frågar vad mer jag har gjort, om jag uteslutit något (till exempel gluten) eller om jag tränar men svaret på båda dessa frågor är nej. Anledningen till varför jag inte uteslutit något är eftersom jag starkt ogillar allt vad dieter heter, särskilt när de bara gör livet krångligare och man inte kan äta vad man vill. Varför jag inte tränar beror delvis på ett kasst knä men mestadels på ren och skär lathet och stark omotivation.

Med dessa små medel har jag därför lyckats gå ner 17 kilo på ett och ett halvt år och förlorat ungefär 30 centimeter runt midjan vilket antagligen är vad folk lägger märke till mest. Det och att "tuttarna är mindre" som min syster sa. Under de här arton månaderna som jag aktivt tänkt på vad jag äter har jag även testat mig fram när det kommer till mängden mat, hur ofta jag bör äta och på vilka tider det passar bäst.

Jag har testat allt från fem mindre mål mat om dagen till tre större mål och inga mellanmål. Jag har testat att träna före frukost (när jag fortfarande tränade) till att vänta med träningen till eftermiddagen. Jag har ätit middag klockan åtta på kvällen och jag har försökt undvika all mat efter klockan sex. Jag har ätit lunch som dagens huvudmål och sedan ätit en smörgås och en frukt till middag. Ja, jag har testat det mesta.

Vad jag däremot inte har testat är en svältdiet, eller vad som med ett finare ord kallas för periodisk fasta. I grova drag innebär det att man tre dagar i veckan äter färre än 500 kalorier medan veckans övriga fyra dagar är så kallade ätar-dagar. Jag har läst allt från folk som är noga med vad de äter dessa fyra dagar till de som tar chansen att vräka i sig efter att ha fastat hela den föregående dagen.

Efter alla mina olika experiment har jag nu bestämt mig för att testa det här med att fasta och om jag klarar en vecka så kommer jag nog fortsätta ett tag till, bara för att se om det händer något. Skulle jag däremot inte klara av att fasta så kommer jag hoppa av den här metoden. Det finns ju ingen anledning att göra sig själv sjuk i onödan. Förhoppningsvis kommer det dock att fungera utan några större missöden.

Antagligen hade det varit lättare att göra det här om jag arbetat på till exempel ett kontor eller vartsomhelst som är mindre fysiskt krävande än mitt nuvarande yrke. Inte för att vi i förskolan är några byggarbetare med många väldigt tunga arbetsuppgifter, men det är mycket liv och rörelse runt oss hela tiden och vi är också oftast i rörelse och väldigt sällan helt stillasittande i mer än några minuter åt gången.

Men som sagt, jag tänker i alla fall testa det hela och se hur det går. Allting är ju värt att testa i alla fall en gång och en vecka ska jag nog kunna överleva och visar det sig inte gå så kommer jag ju i alla fall vara den erfarenheten rikare. Om någon annan som läser detta har testat periodisk fasta så får ni gärna dela med er av era erfarenheter. Jag är väldigt intresserad av att höra om personliga erfarenheter.

tisdag 11 juni 2013

Dagens jubilanter

Min pappa ca 1955
 Idag skulle min pappa ha fyllt 80 år om han fortfarande hade varit i livet. Han gick bort för 18 år sedan men varje år så tänker jag lite extra mycket på honom just den här dagen. Anledningen till varför jag skriver det här inlägget efter klockan elva på kvällen är för att jag idag, för första gången på 18 år, faktiskt inte kommit ihåg att det är min pappas födelsedag och dessutom att han skulle fyllt jämnt.

Jag tänkte på det förra veckan när jag kollade kalendern på jobbet, jag tänkte på det i helgen när min syster nämnde att hon och mamma skulle åka till pappas grav, jag tänkte på det igår när jag kom på att ett av barnen på förskolan fyller år idag. Av någon anledning hade jag helt glömt bort detta då jag vaknade imorse, när jag gick till jobbet och till och med när jag sa grattis till den nyblivna femåringen på jobbet.

Alldeles nyss satt jag här vid datorn och slötittade på en film innan det är dags att sova och eftersom jag började känna mig lite trött så kollade jag vad klockan var, varpå jag även fick syn på dagens datum och insåg vilken dag det faktiskt är. Det är väl märkligt hur man kan gå och tänka på något i flera dagar men när just den dagen dyker upp så är man helt tom i skallen. Jag kom i alla fall ihåg att gratta en glad femåring.

lördag 8 juni 2013

Värdig vinnare

Jag kan verkligen inte komma över hur underbart vacker jag tycker låten Only Teardrops med danska Emmelie de Forest är. För den som levt under en sten de senaste veckorna är detta vinnaren av årets Eurovision och en värdig vinnare till skillnad från många andra år. Att hon tydligen anlitat Christian Slaters yngre bror att spela flöjt är ju bara en bonus.

fredag 7 juni 2013

Rojalisternas stora dag

Eftersom jag har en känsla av att morgondagen och de närmaste dagarna kommer ägnas åt prinsessan Madeleine och hennes bröllop på diverse bloggar, så ville jag här ta chansen att koncentrera mig på något annat. Jag tänkte ta en stund att prata om monarkin i största allmänhet och rojalisteri synnerhet. Vi får se hur länge jag orkar skriva någorlunda sammanhängande om detta ämne.

För min egen del är jag väldigt lite intresserad av diverse kungligheter och även om jag inte är anti-monarkin så är jag väldigt långt från att vara rojalist. I mina ögon är monarkin ett överreklamerat spektakel där en liten grupp människor behandlas utifrån särskilda regler och tillåts åka genom livet på en räkmacka. Hur mycket de än representerar Sverige berättigar det dem inte denna särskilda behandling.

Men om vi bortser från det absolut sinnessjuka i att denna lilla grupp människor måste tilltalas med titel, lever på Sveriges högsta socialbidrag och sällan gör ett ärligt handtag utom när det vankas middag och dyra utlandsresor, så ska detta inlägg handla om de som fortfarande är trogna monarkin och som tycker att den faktiskt är en bra idé. Ska jag vara helt ärlig tycker jag rojalister är värre än kungligheterna själva.

Här har vi alltså människor som växt upp och lever i ett demokratiskt samhälle, som åtnjuter alla de rättigheter och skyldigheter som vi andra vanliga dödliga också är ålagda med, men samtidigt är de av uppfattningen att en liten elitgrupp ska ha speciella privelegier. Jag skulle gissa att dessa rojalister skulle ha både det ena och det andra att säga om en vanlig Svensson skulle leva i samma gräddfil.

Hur kan man som invånare i ett av världens absolut vackraste och modernaste länder, ställa sig bakom sådana föråldrade uppfattningar som att någon kan födas in i ett ämbete eller på grund av sin börd skulle få leva på skattebetalarnas pengar resten av livet? Att det sedan är trevligt med en kungafamilj och säkerligen intressant för många att följa deras liv, det är ju en helt annan sak.

Det som gör mig riktigt beklämd är dock inte dessa renodlade rojalister, de som faktiskt har bestämt sig för att det är okej att det svenska folket betalar hutlösa summor i skatt till något så befängt som att erbjuda gratis boende till en familj blåblodiga viktigpettrar. Nej, det som jag absolut inte kan förstå är alla dessa som blir till rojalister för en dag eller en vecka när det vankas kungligt bröllop eller dop.

Imorgon kommer jag inte följa bröllopet även om jag har bestämt mig för att jag på något sätt ska ta reda på vad bruden bar för klänning. Ungefär så långt sträcker jag mig i mitt engagemang denna lördag. Till skillnad från alla dess smygrojalister som klär upp sig och bjuder på galamiddag framför TV:n och tittar anklagade på de av oss som tycker ett bröllop är något för familj och vänner, inte en hel nation.

torsdag 6 juni 2013

Sandslott och (mid)sommardrömmar

Någon gång igår förmiddag fann jag mig liggande på knä i sandlådan ute på gården, flankerad av fyra barn, med en liten gul spade i vänsterhanden och med högerarmen intryckt till armbågen i en tunnel som min kollega och jag byggt under sandslottet som vi tillsammans med barnen byggt upp. "Herregud, vad jag måste se tokig ut," tänkte jag men fortsatte trots det att gräva den där tunneln.

Några minuter senare sätter jag mig ner och borstar sanden från händerna, gnuggar armarna för att få bort den sista sanden från armbågen, vänder bort huvudet - och träffas rakt i örat av en kaskad sand som en av mina stora tjejer slungat iväg med skrämmande precision. Två centimeter till vänster och hon hade istället träffat mig rakt i ögat. "Men hör du, se dig för," muttrade jag med en tung suck.

En stund senare gick jag in för att hämta en hink med vatten att packa sanden i slottet lite hårdare med, bara för att inse att mina supersandiga skor i kombination med spillt vatten på golvet lämnade leriga fotspår efter mig. Så jag torkade upp på golvet och tänkte att jag måste tvätta av mina skor någon dag när jag kan låta dem stå och torka utomhus. "Det blir härligt att få gå barfota," tänkte jag glatt.

Några timmar senare var det dags att gå hem från jobbet och när jag väl hemma byter om till ett par sköna byxor och ett luftigt linne, hittar jag sand över stora delar av min kropp; i håret, bakom örat, i behån, till och med i naveln. "Lite skit får man väl räkna med," tyckte jag och slängde kläderna jag haft på mig i tvättmaskinen innan jag hoppade in i duschen för att tvätta bort ännu en dag på förskolan.
Idag när jag var på Lindex med min syster hittade jag en helt underbar maxiklänning som jag snabbt provade och blev ännu mer kär i. Min syster tvekade, funderade och synade mig från topp till tå medan jag blev alltmer osäker. "...eller, ja, jag antar, var skulle jag ha den?" säger jag lite tveksamt medan jag ser på mig själv i spegeln och verkligen önskar att jag kunde komma på ett bra svar på den frågan.

Min systers snabba svar blev; "På jobbet!" och det första jag tänker på är hur jag låg dubbelvikt i sandlådan, med en arm begravd under ett berg av sand, med smutsiga skor och sand i örat. Men min tvekan varade bara i några sekunder, snabbt överskuggad av det faktum att jag verkligen, verkligen önskar äga denna klänning. Kanske kan jag ha den när vi firar midsommar med barnen om några veckor... eller imorgon.

Hurra för Sverige

Då var det dags igen att fira den svenska nationaldagen, eller kanske som är fallet för de allra flesta, att inte fira den här dagen. Medan våra grannar i Norge slår på stort varje år på deras egen nationaldag i maj, så är det ju inte riktigt på samma sätt här i vårt eget avlånga land. För min egen del bjuder dagen på en shoppingtur med syrran och Lilla Stjärnan innan det blir middag hemma hos dem.
Jag tror faktiskt aldrig att jag har firat nationaldagen på något särskilt vis och jan kan heller inte känna att jag har missat något genom att inte vifta med den blågula fanan och sjunga nationalsången, hur vacker jag än tycker att båda är. På sin höjd är det trevligt med en ledig dag och det lär ju vara lugnare imorgon på jobbet eftersom det är en klämdag. Jag undrar hur många som faktiskt firar idag.

lördag 1 juni 2013

Nya möbler

För flera år sedan då jag fyllde 25 fick jag ett runt köksbord och fyra stapelbara stolar i födelsedagspresent av min familj. Innan dess hade jag haft ett rangligt gammalt bord köpt på second-hand och som sjöng på sista versen redan då jag köpte det. Det visade sig rätt snart att dessa nya stolar inte var mycket att ha heller eftersom stålbenen vek sig utåt efter ett par månaders användande.

Två av stolarna fick bytas ut redan efter ett halvår och har sedan dess fått göra tjänst även om alla fyra numera har ben som är mer parallella med golvet än något annat. För ett par månader sedan fick jag nog och bestämde mig för att det måste köpas in nya stolar innan jag eller någon av mina gäster råkade ut för ett missöde. Tyvärr hade jag ingen större tur med att hitta stolar i rätt färg.
Idag när jag var på Ikea med syrran och Lilla Stjärnan bestämde jag mig för att istället för att köpa bara stolar så fick det bli ett nytt bord också. Det blev möbelsetet Jokkmokk med bord och fyra stolar. Bordet är litet nog att få plats i mitt lilla kök men det bästa av allt är så klart att det är riktiga stolar, inga stålben i sikte. Imorgon kommer jag skruva ihop hela härligheten.

Det gamla bordet och stolarna ska få åka ut på landet och bli uppeldat. Jag antar att jag kunnat sälja i alla fall bordet men det blir bara krångligare att göra på det sättet och stolarna skulle jag inte ens vilja utsätta min värsta fiende för. När det nya bordet och stolarna är på plats kan jag i alla fall bjuda hem folk utan att först behöva varna dem för att deras besök kan sluta med dem liggande på golvet i en hög.