skip to main |
skip to sidebar
En dag i slutet av förra veckan läste jag i min lokala morgontidning TTELA (20 september) om tioåriga Maja som tvingas gå två kilometer på en enslig grusväg genom skogen för att komma till platsen där taxin ska möta upp henna. Tidigare då hon fortfarande gick på lågstadiet var hon berättigad till att bli hämtad på gårdsplanen utanför sitt hem men så inte längre nu när hon är ett år äldre och då ska klara sig själv.
Av förståliga skäl är hennes föräldrar nu väldigt upprörda över denna ändring av reglerna som de blev meddelade om först i slutet av juni. Det är helt klart inte särskilt lång framförhållning de har här i kommunen och heller inte okej att tro att en tanig liten tioårong som dessutom är mörkrädd ska gå två kilometer varje morgon, särskilt nu när vintern och mörkret börjar närma sig.
Detta verkade även ansvariga hos kommunen inse och föreslog att mamman, som för tillfället är föräldraledig med sin fem månader gamle son, skulle gå med Maja för att möta upp taxin. Detta var dock alldeles för svårt eftersom det även finns en fyraåring hemma och mamma menar att det är omöjligt att gå den långa vägen varje dag med tre barn - och här, kära läsare, hajade jag till och tänkte; "varför då?"
"-Det skulle också innebära att om något av barnen eller jag är sjuk kommer Maja inte till skolan, säger [mamman]. Inte heller när hon går tillbaka till jobbet som sjuksköterska på NÄL kommer situationen förenklas. -Våra arbetstider stämmer inte överens. Det är ju skolplikt och vi vill följa den. Men det ska inte vara beroende av vår arbetssituation om Maja kan komma till skolan eller inte, säger hon." (TTELA 20 september, 2013)
Jag kan förstå att ibland kan en situation verka oöverkomlig men den här attityden att saker är omöjliga har jag aldrig köpt, särskilt inte när det i mina öron låter mest som undanflykter och ursäkter. Istället för att hjälpa sin dotter att ta de första stegen till att våga själv så verkar det istället lättare att skylla på någon annan och då gärna någon som inte går att riktigt ta på, som en hel utbildningsförvaltning.
Det är ju självklart inte okej att en tioåring ska gå själv även om vägen i fråga har förklarats icke trafikfarlig av en utredningsgrupp, men istället för att då ta sitt föräldraansvar så ska det tydligen förlitas helt och hållet på att någon annan tar hand om det, löser problemet, städar undan hindren och i största allmänhet gör det som alla föräldrar gör överallt oavsett hur många barn de har där hemma.
Tydligen får man bete sig hur som helst så länge man går runt med en badboll under tröjan, eller det som med finare ord kallas att vara gravid. Detta fick jag erfara idag när jag tillsammans med syrran och Lilla Stjärnan stod inne på Lindex vid barnavdelningen. Medan syrran stod och kollade på några tröjor stod jag intill kanten vid hyllorna och skojade med Lilla Stjärnan som satt i kundvagnen.
Plötsligt hör jag en irriterad röst bakom mig och någon som surt säger; "Vi ska se om vi äntligen kan komma förbi här. Stå och leka mitt i gången!" Med säkert en meter mellan mig och hyllan på andra sidan vandrar två kvinnor förbi, varav den ena har tidigare nämnda badboll under tröjan. Jag blev rätt så irriterad och frågade högt; "Surpuppa, eller?" för sådan där tyket beteende tänker jag inte tåla.
Badbollsbäraren blängde på mig och väste; "Ja, det är jag för jag är väldigt gravid och väldigt irriterad!" varpå jag skrattade, det ska erkännas rätt så hånfullt. Sedan när är det okej att närma sig någon bakifrån och muttra kommentarer när man på inget vis meddelat att man vill komma förbi? För hur svårt är det egentligen att säga; "Ursäkta, kan vi få komma förbi?" Trots allt gör jag det hela tiden.
Nej, tydligen är det bättre då att stå och trycka och hoppas att man genom telepati ska förmeddla sin närvaro för att sedan gå förbi med gott om utrymme att avvara och tycka att man är så himla häftig. Antagligen hade hon inte förväntat sig att jag skulle svara henne. Det enda jag ångrar är att jag inte talade om för henne att det finns både andra sätt och andra gångar att ta för att ta sig förbi.
Som jag senare sa till syrran när jag berättade om detta korta händelseförlopp, att vara gravid är inte direkt en ursäkt för att få bete sig precis hur som helst. Även bärare av badbollar måste ju ha vett på att uppföra sig i civiliserade sammanhang och inte bara braka på som om de ägde världen efetrsom de lyckats fortöka sig. Att vara på smällen är inte en anledning att förvänta sig särskilda regler.
Jag blev så mäkta irriterad på henne och hennes dryga uppsyn att jag fortfarande flera timmar senare har god lust att ge henne en smäll. Man får väl hoppas att hon enbart hade en dålig dag och att det inte är så här hon beter sig hela tiden. Hon lyckades i alla fall göra mig på minst lika dåligt humör med sitt obehagliga beteende och uppenbarra villfarelse att gravida kvinnor har rätt att säga och göra vad som helst.
Det har inte blivit särskilt mycket bloggande på sista tiden och definitivt inte om något särskilt tankeväckande eller djuplodande. Jag har helt enkelt inte haft tid eller energi att lägga på bloggen även om jag hoppas att detta kommer ändras nu när det börjar gå mot höst igen. Tills dess delar jag med mig av någon annans tankar efetrsom de speglar mina egna, särskilt så här i vårt till synes alltmer anti-homo land.
