FY FAN! FY FAN! FY FAN!

Var i helvete är vi på väg när det finns människor i vårt samhälle som inte bara tänker SÅ HÄR men som dessutom har makten att genomföra de förslagna ändringarna till vår läroplan. Jag är arg och ledsen och så fruktansvärt besviken att 13% av Sveriges befolkning tydligen tycker att det är okej att rösta på ett parti som anser att små barn inte ska behöva lära sig respektera andra människor oavsett bakgrund.

Gått i barndom

Medan de flesta som drabbas av den "andra barndomen" oftast är till åren komna har jag nu, inte ens 33 år gammal, lyckats drabbas av vad som visat sig vara en relativt lätthanterlig åkomma. När jag inte är på jobbet och måste vara vuxen (i alla fall ibland) så är jag hemma och spelar The Sims 2 så det stor härliga till, tittar på Harry Potter-filmerna med min vän i Kanada och innan det är dags att sova läser jag lite ur Astrid Lindgrens samlade verk. Livet är kanske inte så produktivt men helt klart härligt.

ÄNTLIGEN!!!

Fick idag hem brevet från Försäkringskassan som jag har väntat på sedan i mars (eller juni beroende på hur man ser på det här med kompletteringar) och har nu äntligen, efter snart sex år som deltidssjukskriven, blivit beviljad permanent sjukersättning från och med oktober i år. Jag är så glad och lättad att den här utdragna väntan äntligen är över och att jag nu vet, en gång för alla, att jag inte kommer tvingas upp i heltid eller utförsäkras (igen).

Ensamheten

För ett par veckor sedan satt jag och läste det då pinfärska numret av Amelia och läste en krönika om att trivas med att vara ensam. Just då medan jag läste det kände jag att ja, visst, allt det där håller jag med om till etthundra procent. När jag idag sitter och läser det senaste numret av samma tidning, är jag närmast i tårar och frågar min väninna i Kanada om jag kan få flytta in hos henne för jag vill bara komma bort från allt.

Det är inte bara ensamheten som känns tung just nu utan livet i allmänhet, samhället i synnerhet och till viss del även saker så som jobbet, bostaden och att de två vänner som jag pratar med varje dag utöver min syster, bor i Kanada och USA och just nu vill jag ha mina vänner nära. Jag tycker fortfarande om att vara ensam men just nu känns ensamheten stor och svår istället för en stund när jag kan andas och bara vara.

Leva som MS-sjuk

Jag brukar inte göra det här men jag måste få skriva av mig, även om det bara är i några få meningar. Jag mår så jävla dåligt just nu, fysiskt och psykiskt. Jag känner mig stressad, orolig, konstant illamående och med en nervös slags energi som är ständigt närvarande, som en svart klump inuti mitt bröst. Det gör mig ledsen på ett sätt sm inte går att beskriva eller förklara, det bara är så och har varit ett tag nu.

Jag tror att en stor del av det beror på min nuvarande sjukskrivning på heltid på grind av skovet jag skrev om för ett tag sedan. Jag mår fortfarande inte bättre samtidigt som min sjukskrivning är på väg att gå ut och jag känner stressen och oron inför vad som väntar härnäst komma krypande. Förhoppningsvis kan jag få sjukskrivningen förlängd men oron finns ändå där att jag kommer tvingas åter i arbete.

Jag vill ju bara bli bättre och få känna mig normal igen, eller i alla fall få känna mig MS-frisk. Att vara MS-sjuk tär fruktansvärt hårt på psyket eftersom det inte går att förutse hur länge man kommer vara sjuk eller när man kan börja må bättre. Jag har aldrig gillat känslan av att vara maktlös, att släppa på kontrollen och tvingas låta någon annan fatta besluten. Det är än värre när mitt liv dikteras av min egen kropp och sjukdom.

De dagar då jag mår lite bättre är fortfarande guld värda men jag vet inte längre om jag vågar hoppas på att de tyder på en förbättring och inte bara är tillfälliga ljusglimtar. Den pessimismen är vad som känns värst, den och att inte veta vad som kommer hända nästa vecka eller imorgon eller om en timma. Det är frustrerande och skapar en känsla av sorg som jag har svårt att ta mig ur.

Jag är bara glad att jag fortfarande kan distrahera mig själv genom att prata med människor i min omgivning, genom att umgås med min syster eller besöka jobbet i ett par timmar, genom att  prata en stund med min mamma på telefon eller läsa ett par kapitel i en bra bok. Små stunder av glömska som gör att jag kan ladda batterierna och orka fortsätta en stund till, sakta sätta en fot framför den andra och leva.

Nationaldagsfirande

Världens vackraste flagga!

Liksom de flesta andra i Sverige så firar vi inte nationaldagen i vår familj och har aldrig gjort. I år faller det sig dock så att vi kommer att träffas, äta en god lunch hemma hos syrran och svågern och umgås över generationerna. Något egentlugt nationaldagsfirande kan det väl inte räknas som, mer som ett lyckligt sammanträffande. Senare ikvälll ska jag även ut på galej med syrran och svågern i grannstaden som anordnar sin årliga festival den här helgen.

Långvarigt skov

Det är pinsamt länge sedan jag skrev något här trots att jag använder bloggen varje dag för att läsa andra bloggar, hitta länkar och söka bland gamla inlägg. Faktum är att jag är inne på den här bloggen minst två gånger om dagen men trots det har jag inte skrivit något på väldigt länge, antagligen eftersom det inte funnits så mycket nytt och spännande att skriva om och när jag haft något att skriva har orken istället brustit.

Men en liten uppdatering kanske vore på sin plats för den som kan tänkas vara intresserad, även om jag mestadels använder den här bloggen som en dagbok för att påminna mig själv om saker som hänt. Inte för att det har hänt så fasligt mycket på sista tiden då jag mestadels gått och puttrat här hemma. Jag har nämligen varit sjukskriven på heltid sedan början av april på grund av ett vid det här laget irriterande skov.

Det hela började i mars redan då jag först åkte på en förkylning och var hemma i några dagar innan jag gick tillbaka till jobbet, fortfarande lite sjuk men utan feber så jag tänkte att det skulle gå bra. Det hela utvecklades till halsfluss som jag efter några sömnlösa nätter äntligen sökte för på vårdcentralen och fick en penicillinkur. Jag gick fortfarande på penicillin när jag den 28 mars klockan 14 drabbades av svår yrsel.

Anledningen till varför jag har koll på både datum och klockslag är eftersom jag var i affären med min syster för lite veckohandling och någonstans runt barnmatsburkarna började det snurra rejält i huvudet och jag fick en fallande känsla som gjorde att jag fick luta mig på kundvagnen en stund. Eftersom jag haft yrsel och balansproblem tidigare så tänkte jag inte så mycket på det utan avslutade mitt matinköp och åkte hem.

I vanliga fall när jag fått sådana här yrselattacker så sitter de i under några timmar men fram på kvällen när jag var ute med mina kollegor tyckte jag att det fortfarande snurrade och det blev inte bättre under helgen så jag var hemma från jobbet ett par dagar, jobbade onsdag och halva torsdagen innan jag blev tvungen att hasa mig hemåt igen och på fredagen fick jag en akuttid för att träffa en läkare på vårdcentralen.

Eftersom jag varit både förkyld och haft halsfluss verkade det inte helt osannolikt att något triggat igång ett skov och jag blev sjukskriven i två veckor, och sedan ytterligare två och så vidare ända fram till den 19 juni även om det i dagsläget inte känns som att jag blir bättre. Vissa dagar är det värre och ett par dagar i förra veckan trodde jag faktiskt att jag var på bättringsvägen, men sedan i söndags är yrseln, den fallande känslan och illamåendet tillbaka.

I början var det ganska skrämmande att helt plötsligt känna det som att man var på väg att falla omkull och fick gripa tag i första bästa, vare sig det var en vägg eller en person, men efter mer än två månader så är jag mest bara arg och ledsen och extremt trött på att ha det så här. Dessutom håller jag på att långsamt bli galen av att vara hemma hela dagarna, även om jag försöker komma ut i verkliga världen så mycket som möjligt.

Det har blivit några besök på jobbet dit jag kan ta mig för egen maskin eftersom den ligger så nära och även en hel del umgänge med min syster och Lilla Stjärnan som gjort att jag ändå inte känt mig helt isolerad. Rent allmänt skulle jag nog inte ha något emot att vara heltidspensionär men att vara fast hemma utan att våga gå ut eftersom man hela tiden är rädd för att falla omkull, det skulle jag nog inte klara av i det långa loppet.

Om allt går vägen så komer jag förhoppningsvis att bli pensionär på deltid dock, bara min läkare kompletterar sitt utlåtande och Försäkringskassan nöjder sig med det hon har skrivit. Min handläggare verkar rätt optimistisk dock så jag hoppas att det hela kommer lösa sig till sist. Under tiden försöker jag att inte stressa upp mig för mycket utan istället ta det så lugnt som möjligt och hoppas att jag kommer att må bättre snart.