Mer planering i sista minuten

För en liten stund sedan ringde min syster och bjöd in mig till en grillkväll ute hos henne och fästmannen imorgon. Det bjuds på flintastek och potatissallad och korv med bröd. Ser fram emot en härlig kväll i solen, med god mat och roligt sällskap. Jag skulle aldrig flytta ut på landet men det ska erkännas att de har det härligt där ute om sommrarna, med den stora härliga trädgården och lugnet och... ja, det är landet liksom.

En fika i solen

Det planeras för en fikaträff på siten för MSare där jag är medlem. Någon insåg att vi är ett flertal som bor i och omkring stan här, så varför inte träffas och ta en fika någon dag. Det tyckte jag lät som en jättetrevlig idé så självklart nappade jag på den. Så nu ska vi bara bestämma en dag när det passar alla men det verkar som att det kommer bli någon gång nästa vecka på ett mysigt litet café nere vid kanalen.

En liten fågel välter ofta stort lass

Idag fick en liten brunsvart fågel äran att ge mig panik. För det första gillar jag inte fåglar, ju mindre de är desto hemskare tycker jag att de är. För det andra vad den DÖD! Den låg på min balkong när jag kom hem från jobbet och först såg jag den inte utan släppte i vanlig ordning ut katterna för att de skulle få lite frisk luft. Efter en stund går jag för att se vad de håller på med och den ene katten sitter och nosar på...

Ja, efter det blev det helt tomt i skallen. Katterna blev injagade och jag smällde igen dörren och bara skakade. Ringde i panik till min mamma och hon svarar inte, men till sist fick jag tag på min syster och hon bara skrattar! Jag vet att jag antagligen är den mesigaste i hela familjen, men... fågeln var ju DÖD för tusan! Till sist lyckades jag i alla fall ta mod till mig - och två gröna soppåsar och tre mindre plastpåsar.

Vid det laget hade mamma ringt upp mig och hon skrattar hon också medan jag tjuter av skräck. Ta upp den och lägg den i påsen, säger hon och jag skriker att hon är galen och att det är äckligt. Men till sist, medan hon peppar mig, lyckas jag lyfta i den satans fågeln i soppåsarna och sedan sprang jag nerför trapporna och ut till soptunnorna nere på gården. Efter den traumatiska händelsen behövde jag en bit choklad för att bli lugn.

Jag tror, jag tror på sommaren

Nu känns det som att den äntligen är här, den härliga varma sommaren. Ja, antingen det eller så lide jag av biverkningar efter att ha tagit min spruta lite tidigare än vanligt idag. Vad det är beror på så är jag i alla fall glödhet och det känns som om jag sitter i en bastu iklädd dunjacka - detta efter att jag låg i sängen i tre timmar med feberfrossa efter att jag kom hem från det trevliga smyckespartyt jag var på idag.

Det var verkligen roligt att få träffa några av mina kära kollegor nu när jag inte träffat någon av dem på en hel veckas tid. Ser verkligen fram emot att gå till jobbet imorgon, så som jag har längtat under veckan som gått. Imorgon blir det nya tag - och teater fick jag veta idag. Hoppas jag får se kollegorna spela upp den, men jag är rätt säker på att vi sagt att jag ska vara kvar på förskolan och inte följa med till Mulle... tror jag.

Nya kläder!

Okej, jag vet att någon gång i den här bloggens början, så lovade jag att inte skriva om kläder jag köpt - och det ska jag inte göra heller. Däremot tänker jag tala om att jag behöver en ny snygg vårjacka, något som jag inte ska ha på mig på jobbet. Just nu har jag två vårjackor, en röd/vit och en blå och båda två är flera år gamla och eftersom jag har dem på jobbet så ser de också ut därefter med smutsiga små handavtryck.

En dag när jag kom hem, precis efter att jag börjat ha min blå jacka på mig på jobbet, så inser jag att jag har ett vitt handavtryck på rumpan. Tydligen tyckte ett av barnen att det skulle vara roligt att damma ner handen med kritdamm från vår griffeltavla ute på husväggen, och sedan lämna ett avtryck på frökens bakdel. Vilket väl hade varit okej om jag inte tagit en tur in till stan direkt efter jobbet den dagen.

Så nu är tanken att den blå jackan ska få hänga kvar på jobbet, och att jag ska ge mig ut och shoppa efter en ny jacka. Tyvärr så avskyr jag att shoppa när jag letar efter något särskilt. Går man in i en butik och letar efter en jacka så hittar man aldrig någon. Går man däremot in i en butik bara för att titta eller för att man följer med en vän in, så tro fan att man kommer ut ur butiken med en kasse full med nya kläder.

Ljudkänslig

Jag förstår verkligen inte vad det är som är fel, men jag har fortfarande jätteont i hela ansiktet. Det brukar kännas rätt okej när jag vaknar, kanske en smula obehagligt. Men allt eftersom dagen går så byggs trycket på och fram vid tre-tiden känns det som att någon försöker pressa in stora tjocka och väldigt trubbiga spikar i ansiktet på mig. Värktabletter hjälper inte, att sova bort smärtan går inte och jag håller på att bli tokig.

Hur ska jag orka arbeta om jag har så ont att jag bara vill gråta? Det här kan inte vara normalt. En annan sak som inte är normal är att vara förkyld i fem-sex veckor - eller? Jag brukar aldrig vara sjuk så här länge, två veckor på sin höjd och den här förkylningen har varit superkonstig. Hostat konstant, gått igenom femton paket pappersnäsdukar på en och en halv vecka och nu det här trycket ovanför ögat där näsa och ögonbryn möts.

Inte blev det någon Bike-dag idag heller, men jag hörde motorcyklarna rulla förbi hela dagen eftersom hela grejen gick av stapeln i närheten av där jag bor. Så det har rumlat och morrat och rytit hela dagen, för att ersättas fram på kvällen av en unge med visselpipa. Jag trodde skallen skulle sprängas och det hjälpte inte att stänga fönstren så till sist fick jag ta fram mina trogna öronproppar. Ah, ljuva tystnad!

Fredagsmys för en

Tycker ni det låter sorgligt? Det är det inte. Jag vispade ihop lite chokladpudding och åt den kall och god direkt från kylskåpet medan jag tittade på några avsnitt av That '70s Show och bara njöt av lugnet. Fredagar är verkligen heliga, vad man än har gjort under veckan så är det ändå något speciellt med just fredagen. Till och med jag som varit sjuk och hemma hela veckan, njuter i fulla drag av denna underbara dag.

Jag menar, lördag och söndag i all ära när man får vara hemma hela dagen, men just på fredag så vet man att arbetsveckan är slut och att man verkligen får slappa hela kvällen med god mat och utan att göra ett endaste dugg. Resten av helgen vet jag delvis vad som kommer hända. Antagligen blir det en sväng till Bike-dagarna imorgon lördag, efetrsom brorsan och hans kompis ska dit och kolla på motorcyklar.

På söndag ska jag ut på landet! Ska hem till Sandra på lite smyckesparty, vilket jag ser fram emot. Inte bara är det en kul grej, jag får dessutom umgås med några av mina kära kollegor som jag inte fått träffa på hela veckan. Jag vet att jag klagat på det hela veckan nu, men det är verkligen helt värdelöst att vara förkyld. Jag vill bara bli frisk och aldrig igen behöva se en pappersnäsduk eller höra pipandet i bröstkorgen.

Litegrann att äta och litegrann att dricka

Imorse tog jag fram en kycklingfilé ur frysen som jag ska äta till middag senare idag. Problemet är att jag inte har en aning om vad jag ska göra med den än. Så ungefär en gång i halvtimman går jag till kylskåpet, öppnar dörren och tittar på det som finns därinne. Något ska man väl kunna göra, det finns ju både mjölk och ägg, stark grovkornig senap och lite annat smått och gott som man säkert kan få ihop något gott av.

Nu är frågan; ska jag försöka hitta ett recept med liknande ingredienser, eller ska jag ta det lite på ett höft och chansa på att det kommer bli bra? Bara tiden lär utvisa hur det blir och om jag överlever vad det än blir i slutändan så kanske jag lämnar en liten rapport här i bloggen. Blir det riktigt bra kanske jag till och med lägger ut ett litet recept på det hela. Men det får bli senare ikväll som sagt, nu äter jag tonfisk... bara tonfisk.

Lejonet Christian

Idag grät jag och jag är inte den som gråter i första taget, men jag snubblade över en video om lejonet Christian och efter att ha läst historien och sett videoklippet så sprutade tårarna. Tänk vad så lite kan göra, jag vet inte ens varför jag grät men jag känner hur det nyper över näsryggen igen och det bränner bakom ögonlocken bara jag tänker på det. Så här ska all kärlek vara, precis så här villkorslös.

När jag läste om Christian fick jag veta att han köptes 1969, av John Rendall och Ace Bourke, i varuhuset Harrods i London. Efter ett år hade den lilla ungen växt sig alldeles för stor för deras lägenhet och de hade inget annat val än att försöka återintroducera Christian i det vilda. De tog honom till Afrika och släppte honom fri. Ett år senare återvände de för att besöka lejonet men fick veta att han antagligen inte skulle känna igen dem...

SE DEN!

En förlorad katt

Jag är sedan igår en katt fattigare, men ingen behöver oroa sig, hon lever och mår bra det lilla kräket. Antagligen har hon en urinvägsinfektion enligt vetrinären och behöver äta penecillin i tio dagar. Så min syster tog med sig katten ut på landet för att bo med henne och sambon den närmaste veckan medan hon kurerar sig - och medan jag är helt nojig och ängslig för hur det ska gå. Tänk om hon kommer ut!

Lunchmackor

Dagens recept - Grillade ost- och baconmackor

Du Behöver till 2 portioner:

1 påse rostbröd, två skivor till varje smörgås

1 valfri ost efter smak

Bacon, minst två skivor till varje smörgås

1 smörgåsgrill (viktig!)

Så Här Gör Du:

1. Stek baconet tills det fått fin färg

2. Lägg skivorna en och en på en bit hushållspapper så att fettet rinner av

3. Förbered smörgåsarna och tag fram osten

4. Lägg ett lager ost, ett lager bacon och ett lager ost på smörgåsarna

5. Värm smörgåsgrillen och tillsätt en klick margarin, gärna flytande

6. Grilla smörgåsarna tills de fått fin färg

Ät och njut!

Färdigläst

Nu när jag läst klart hela serien om prisjägaren och klantskallen Stephanie Plum, samt alla böckerna som utspelar sig mellan böckerna i huvudserien, så har jag ingenting nytt att läsa. Eller, nej, det är inte riktigt sant. Jag har två nya böcker som jag ännu inte öppnat men ingen av dem intresserar mig för tillfället. Så istället har jag i min oändliga barnslighet börjat läsa om Harry Potter-böckerna från början igen.

Jag ska erkänna att de första böckerna i serien känns som att de passar barn bättre, men så är ju också huvudrollsinnehavaren en elvaårig pojke i den första boken. Men det blir bättre, och mörkare, för varje ny bok och varje nytt år som böckerna utspelar sig under. I den sista boken är Harry och hans vänner sjutton, vilket fortfarande är ungt men vad tusan liksom. Om man bortser från åldern är det helt rätt genre för mig.

Hej, hej, Monika

Nu har jag pratat med min sköterska på neurologmottagningen. Hon ringde för att få veta lite hur jag tyckt att det gått med mina nya mediciner och vi kom överens om att så snart jag blir fri från förkylningen ska jag öka dosen från en tablett om dagen, till två. Har ju inte tagit en tablett varje dag eftersom jag inte tyckt att behovet funnits och ingen alls nu medan jag varit så här superförkyld under några veckor.

Utmaningen - vad jag är tacksam för

Okej, ett inlägg till, sen har jag nog fyllt dagens kvot skulle jag tro. Blev igår utmanad av Trasdockan att göra en lista på de tio saker jag är tacksam för. Några är enkla att komma på, så uppenbara att de dyker up direkt. Andra tar lite längre tid att komma på, men jag har ingen brådska att bli klar med det här inlägget, det får helt enkelt ta den tid det tar tills mina tio ting är listade.

Jag är tacksam för att;

• jag står min familj så nära och att vi träffas ofta och gärna
• jag har sådana underbara vänner som jag alltid kan vända mig till
• jag har ett fast arbete att gå till varje dag
• mina kollegor är de bästa kollegorna och vännerna i denna värld
• jag har tak över huvudet, kläder på kroppen och mat på bordet
• jag har så många vänner på andra platser i världen
• jag får utlopp för min kreativitet genom att rollspela och blogga
• det fortfarande finns musik som betyder något
• högkostnadskortet finns och hjälper oss sjuka (tack Trasdockan!)
• sommaren med sin sol och värme är alldeles runt hörnet

Jag skickar utmaningen vidare till Therése och Malin så att de också får något att fundera på.

Tack för den

När man är lite sjuk och "jag-svag" (vilket bra ord) så är det skönt med lite musik, och just det där har min go'a kollega Jenny förstått. Så igår hittade jag i min inbox en hel hög med YouTube-klipp med Peter LeMarc låtar. Ovanstående sång, Little Willie John, har jag hört förut men lyckats glömma. Så det var en underbar påminnelse, särskilt som den till viss del handlar om min egen kära hemstad Trollhättan. Så tack Jenny!

Mer celebert besök

För en tid sedan flyttade Carina Berg in här hos mig. Hon stannade bara en natt men det var spännande ändå. Den senaste veckan har en annan kändis bott här hos mig, visserligen en jag ännu inte har sett men jag kan höra honom och det går inte att missta sig på vem det är som ligger i sängen med mig och andas tungt in och ut. Allt som fattas är att han snart väser i mitt öra; "Anne, I am your father!"

Ni kanske förstår nu att det är ingen annan annan Darth Vader som sover med mig i sängen dessa dagar. Han rosslar och väser och det piper liksom i bröstkorgen på honom, men varje gång jag vänder mig om för att se honom så är det ingen där. Rosslandet ocvh pipandet slutar dock inte bara för att jag inte kan se honom. Jag börjar tro att jag kanske feberhallunicerare och det är jag och inte Darth Vader som väser.

Livräddare

Det finns en helt fantastisk sak, en underbar uppfinning, en förkyld människas livräddare. Det är så klart Idomin Salva jag talar om. Vem som än blandade ihop den första omgången Idomin Salva var ett jäkla geni om ni frågar mig, och jag har fått användning av min tub de senaste dagarna. Näsan är narig och läpparna torra, men med lite Idomin så blir allting bra igen. Så tack geniet på Cederroth, du har räddat mig.

Sjusovarhelgen

Det har varit en extremt lugn helg för min del. En tråkig helg, om man så vill, så jag har egentligen inget att skriva om. Vädret är vackert men det är lite småkyligt på min balkong efetrsom solen inte nått den ännu, och jag stannar helst inne för här är det lugnt och tyst. Är väldigt känslig för ljud just nu, vilket jag blir varje gång jag blir förkyld. Dessutom är jag fortfarande jättesnuvig och har använt sju paket näsdukar sedan igår.

För övrigt så verkar det gå åt rätt håll, hostar nästan ingenting alls men har i och för sig ingen röst ännu heller. Det gör fortfarande ont bakom ögonen och över pannan, men käken känns helt normal så misstänker att det var något tillfälligt med en nerv i kläm. Mina bihålor mår bra i alla fall, även om jag då fortfarande är snuvig utav bara helvete. Var kommer allt ifrån? Vill inte ens tänka på vart allt snor lagras, det är vidrigt.

Det här är inget skoj

Ärligt talat, någon måtta får det väl ändå vara. Hur mycket är det meningen att en människa ska kunna snyta sig på ett dygn? Inatt sov jag ingenting, hade skitont i ansiktet hela kvällen och mesta delen av natten, sant att jag vaknade ungefär en gång i timman (när jag väl somnat) för att snyta mig. Dessutom somnade jag inte förrän vid fyra-tiden imorse eftersom jag hade ont i hela kroppen, feber och nervsmärtor.

Låg invirad i iskalla handdukar tre gånger under nattens gång, samt hade en liten handduk över ansiktet. Någonstans runt två-tiden i natt hade jag så ont i ögat att jag trodde det skulle hoppa ut ur skallen - och om det inte gjorde det så var jag fullt beredd på att gräva ut det själv. Fy fan! Har aldrig varit med om något liknande och just nu känns det verkligen som att det bara är det ena på det andra precis hela tiden.

Förkylningen vill inte ge med sig riktigt även om hostan blivit lite bättre. Men istället har jag börjat snora något fruktansvärt och smärtan i ansiktet kommer och går. Är helt bortdomnad från midjan och upp och det gör så ont i höger sida av huvudet och i örat, att jag tror jag går åt snart. Är dessutom narig och röd runt näsan på grund av allt snytande och har skitont i tänderna. Det här är ju helt sjukt... skämt åsido.

Sexig, gullig och passande

Det är fan jobbigt att ha frisyr! Jag är så van vid att ha långt hår som bara är. Allt som behövs är en hårborste och ett elastiskt hårband och sedan är man färdig för dagen. Jag ångrar inte att jag klippte av det, men jag har insett att jag måste börja gå upp tjugo minuter tidigare på morgonen om jag vill se någorlunda presentabel ut - och jag är definitivt ingen morgonmänniska, men vad gör man inte i skönhetens namn?

Jag visade Eric ett kort på min nya frisyr igår och han tycker den ser sexig ut, fast först sa han visserligen gullig, eller rättare sagt "cute". Maalin fick också se kort och tyckte det såg bra ut och min frisörska sa att jag passade i den här frisyren, men folk som säljer tjänster säger nästan vad som helst. Om en stund ska jag kila iväg till jobbet och se vad kollegorna tycker, det är ju en rätt så stor förändring trots allt, att ha frisyr.

Den sämre dottern

Idag har min syster med all säkerhet ringt till vår mamma och det har än en gång bekräftats att hon har rätt, hon är den bättre dottern. Sedan snackar hon visserligen i nattmössan när hon påstår att hon är det bästa och mest älskade barnet, men vi kan ha överseende med det för uppenbarligen lider hon av storhetsvansinne och sådant kan vara svårbotat, särskilt när det fått pågå obehindrat så länge som det har gjort.

Min mamma fyller idag 53 år och jag glömde totalt bort att ringa till henne och säga grattis. Först jobbade jag och sedan hann jag bara vara hemma en liten stund innan jag skulle iväg och klippa mig, och efter det var jag så trött att jag slocknade och sov i tre timmar - glömde att ta mitt roliga lilla piller imorse. Kanske borde ha gjort det men jag försöker spara mig till speciella tillfällen...

Som mammas födelsedagsfirande, vilket jag antar kommer bli till helgen. Återigen, jag är den sämre dottern och det är min syster som har koll på allt sådant där. Jag brukar bli informerad om vad jag förväntas göra och sedan gör jag det, samt hjälper till att hålla i trådarna på den stora dagen. Men på det stora hela är planeringsbiten inte riktigt min grej - sådant där är den bättre dottern så mycket duktigare på ändå.

Och medan jag och syrran fightas om vem som är den bättre dottern - helt klart med min syster i ledningen - så tar vår bror det lugnt. Han behöver inte slåss om någon position, han har den redan och står som outmanad mästare. Den bättre sonen är även den ende sonen, det yngsta barnet och mer eller mindre den absoluta favoriten - vilket retade min syster och mig något enormt när vi växte upp men nu har vi annat att oroa oss för. Som vem som kommer ta hem segern i årets "Bäst i Test - Dotter Edition".

Förändringens tid

Våren är förändringens tid, tiden då vi slänger ut det gamla tunga som blivit över från vintern och istället släpper in det ljusa och varma med den nya årstiden. Med det i åtanke har jag nu genomgått en förändring. Ut med det gamla och in med det nya, av med det långa och fram för det korta. Jag var och klippte mig idag och tog äntligen steget att klippa av mitt hår även om jag inte klippte av allt och blev korthårig.

Men det var ett stort nog steg för mig och jag blundade hårt när frisörskan satte saxen i håret på mig och klippte av de första topparna av mitt hår. Allt eftersom håret blev kortare och kortare, så kändes det lättare och lättare, inte bara huvudet utan hela kroppen. Jag kommer nog sakna mitt långa hår men jag var beredd på en förändring och här är den nu. Mitt hår är kort --akitigt, för första gången på åratal.

Ett oranget band

Jag tänker skaffa mig ett band, och det ska inte vara rosa och det ska inte vara rött. Det ska vara orange. Orange är nämligen färgen för att stödja MS och även om bröstcancer och HIV/AIDS självklart är värdiga att ge sitt stöd så är det ändå för mig det orange bandet som är viktigast. Tyvärr så är det nog väldigt få som känner till att det ens finns ett sådant band, men då får väl alla vi med MS göra dem medvetna om det.

Som sagt, bröstcancer och HIV/AIDS i all ära, men det hålls ständigt galor för dessa två sjukdomar. Hur många kan på rak arm säga vad det är för färg på bandet för att stödja prostatacancer? Eller ALS? Eller Parkinson? Någon? Jag kan det i alla fall inte, jag har inte en susning om jag inte går nu med en gång och Googlar för att hitta det. Men man kan fråga vem som helst om bandet bröstcancer och de kommer svara rosa.

Inte för att vara missunsam... eller jo, kanske lite missunsam ändå - så tycker jag det är för jävligt rent ut sagt. Tänk hur många fler som skulle kunna bli diagnosticerade, som skulle kunna få mediciner och faktiskt må bättre, om det bara fanns mer imformation för att medvetandegöra allmänheten. Men folk bryr sig inte för varenda kotte känner väl åtminstone en person med bröstcancer.

Det finns en i varje familj. Flera i min faktiskt. Bröstcancer är vardagsmat, och det är prostatacancer, skelettcancer, lungcancer och all annan möjlig slags cancer också. Vi har inte haft någon tur alls i det genetiska lotteriet - och det är bara på min pappas sida av familjen. På mammas sida finns det ett helt gäng andra spännande sjukdomar att bita i.

Nya leksaker

I vanliga fall när det ringer telefonförsäljare brukar jag säga "nej, tack" och "jag är inte instresseard", men nu har jag faktiskt köpt något som egentligen är totalt onödigt - beroende på hur man ser det. Det är onödigt eftersom jag redan har en, om än av ett annat märke, men kanske inte så onödigt efetrsom jag använder den jag har ofta och dessutom så börjar det bli dags att köpa nya delar till den ändå.

Så kanske är det här inte så dumt i alla fall och det verkade som ett bra erbjudande - och dessutom så lät jag mig "luras" av att försäljaren inte försökte tvinga skiten på mig. I vanliga fall säger de ens namn tretusen gånger på två minuter och pratar som att saken redan är avgjord från stunden man lyfter på luren. Men inte den här gången, den här gången var det "om du väljer att ta del av vårt erbjudande".

Så nu har jag en sprillans ny rakhyvel på väg hem till mig i ett paket från Mystique, helt gratis - och som alla vet så är gratis gott. Ska testa grejerna och se vad jag tycker. Det verkade som ett riktigt bra erbjudande, man kunde lägga upp lite själv hur ofta och hur många nya blad man ville ha. Dessutom kunde man avsluta sitt abonnemang när som helst, utan bindningstid och det var ungefär där jag svarade ja.

Dessutom så är ju det här ett perfekt tillfälle, så här precis innan sommaren. Ska erkänna att jag slarvar lite under vinterhalvåret, kanske inbillar jag mig att lurvet håller mig varm eller något. Hur det än ligger till med den sake¨n så är mina ben allt annat än silkeslena under de kallare månaderna, utom kanske runt jul, nyår, min födelsedag och andra tillfällen för fest och nöjen när man vill vara hårlös.

Mat är gott, jättegott

Betongen i höfterna försvann inte för att jag la mig ner en stund. Om något så blev det värre av att ligga på sidan och läsa en stund. Ja, okej, det kanske var mer än en stund, det kanske var en och en halv timma, men nu ska vi inte vara petiga tycker jag. Jag är i alla fall mycket piggare nu än innan och jag behövde inte ens ta en tupplur för att piggna till. Snacka om framsteg sedan för bara någon månad sedan.

Det börjar kännas som att det är jag som kontrollerar mitt liv igen, och inte den här tröttheten. Nu är det Anne som sitter vid spakarna och då ska det minsann bli andra bullar. Åh, bullar! Det önskar jag att jag hade några just nu. Härliga kaneliga kanelbullar! Igår kväll efter att jag gick och lagt mig fick jag ett sådant enormt sug efter att äta kakor och smulpaj att jag fick tvinga mig själv att stanna kvar i sängen.

Det är konstigt med sådana där "cravings" (glömde helt bort vad det heter på svenska). Ett tag åt jag så mycket bacon att jag konstant luktade stekos. Vid ett annat tillfälle var det salt som jag hällde ut i handflatan och slickade i mig. För ett tag sedan var det mayonnäs som stod högst på önskelistan, så högt att jag allvarligt övervägde att äta det med sked direkt ur burken och åt helvete med hur äckligt det varit.

Just nu i denna stund har jag inget på min önskelista vilket jag är glad för. Jag kan bli helt muppig om jag inte får det jag vill ha. Vill jag ha sked efter sked med ljus sirap, då måste jag ha det NU! Men oftast kan jag stoppa mig själv, i alla fall när det gäller något så vidrigt som att skedmata mig själv med sirap eller majonnäs. Behovet av bacon har jag ännu inte lyckats hitta stoppknappen till, inte heller lasange.

Åååh, så gott det är med lasange. Och åååh, så gott det är med bacon. Och åååh, tänk om jag någon gång skulle göra lasange med bacon, bara för att se om det skulle vara gott. Det är definitivt värt att tänka på och medan jag tänker på det ska jag även tänka på andra recept, som kyckling i senapssås. Jag kan tänka på det, men ska jag tillagga det så måste jag ringa min syster först och ta reda på hur man gör.

För bra för att vara sant

Ibland kan man bli helt tokig, både på sig själv och på andra. Idag ska erkännas att det var mest på mig själv, men inte utan hjälp av andra. Jag gick hem från jobbet vid ett-tiden och skulle vänta på bussen i en timma innan jag kunde åka iväg och klippa mig. På busshållsplatsen tar jag fram mobilen för att kolla klockan och ser att jag har ett röstmeddelande, men hinner inte spela det innan bussen kommer.

Kliver på och hittar en plats innan jag spelar upp meddelandet och vad tror ni att jag fick höra? Jo, just precis! Min frisörska är hemma för vård av barn och jag ska ringa och omboka min tid. Jag höll på att smälla huvudet i fönsterrutan! Hann åka en hållplats och gick sedan av och tog en promenad hem längs cykelvägen som går förbi kyrkogården och skogen. Kom hem och ringde upp frisörsalongen och bokade om till imorgon.

Mår fortfarande inget vidare och den korta promenaden sög totalt musten ur mig. Jag var trött redan innan jag åkte men tänkte att jag behövde bara ta mig till frisörskan och hem så skulle allt vara bra sedan och jag kunde sova en stund. Men icke sa Nicke! Mina höftleder känns som om någon hällt betong i dem och det liksom skaver och grusar sig när jag går. Jag hatar verkligen att vara förkyld, man blir ju helt knas.

Jag måste bli bättrre...

... på att ta mina mediciner. Nu har jag glömt ta min bromsmedicin sedan i onsdags och har totalt struntat i att ta det lilla pillret som ska hålla mig vaken eftersom jag känt att det inte behövts nu under helgen. Bromsen finns det inga ursäkter för att inte ta, det är bara ren glömska sm gör att jag kommer på det först när jag gått och lagt mig på kvällen, alltför utmattad för att orka gå upp igen och injicera mig.

Det gör ju inte saken bättre att jag har den här vidriga förkylningen som gör att mina dagar känns lite luddiga för tillfället. Jag hostar och snörvlar och mår alls inget bra. Jag som aldrig brukade vara sjuk på våren oh sommaren förr. Jag hoppas det snart ska gå över så att jag slipper gå runt och vara sjuk och småförkyld i flera månader. Det finns verkligen inget värre än att vara förkyld, inte ens magsjuka är lika hemskt.

Ett långt liv framför mig

Ibland kan det slå mig att "Oj, fan, jag har MS!" Sådana gånger så kan jag antinge känna en slags acceptans och rycka på axlarna, eller så känns det rätt så tungt och motigt en stund innan jag kommer till acceptansen. Jag blir aldrig så där vansinnigt deprimerad, jag har lärt mig leva med den här sjukdomen även om jag inte haft den så länge och även om det känns lite jobbigt ibland när enskilda symptom gör sig påminda.

Men då är det symptomen i sig som är jobbiga, inte att ha sjukdomen. För det mesta så är det faktiskt rätt så lugnt att ha MS, i alla fall för min del. Visst, jag orkar inte jobba heltid och ibland är jag så vansinnigt trött att jag inte vågar lägga mig ner av rädsla för att somna på fläcken. Men det är inget jag inte kan leva med. Man lär sig arbeta runt sådana hinder, man hittar vägar för att ta sig förbi sin trötthet och allt det andra.

Det enda jag kan tycka känns tufft ibland, är tanken på att det här inte är något som kommer gå över. Det verkar troligt att mina restsymptom i form av känselbortfall/domningar och tröttheten kommer sitta i för alltid. Då kan det vara lite jobbigt att tänka att det är så här det kommer vara tills den dag jag dör, och med tanke på att jag bara är 27 år gammal så är den dagen ännu väldigt långt borta än så länge.

Carina Berg flyttar in

Jag har haft celebert besök här hemma hos mig. Ingen annan än Carina Berg tillbringade natten i min säng. Jag åkte in till stan med min vän Maalin och kom tillbaka hem med Carina. Det var i frisörsalongen som det blev något misstag och jag fick med mig fel person hem. Fast först gick vi en sväng på stan och jag lyckades tappa bort henne två gånger efetrsom jag letade efter Maalin men borde letat efter Carina istället.

Spellusten är död!

Lika snabbt som den dök upp, försvann lusten att spela på VVT igen. Tänk vad mycket en kommentar frn en enda idiot kan suga musten ur en så totalt. Nu har jag verkligen ingen lust alls att spela där. Maalin lär väl kunna övertala mig att fotsätta på den inslagna stigen mot att än en gång gå med på det där stället, men fy fan vad jobbigt det känns. Jag lämnade VVT för att slippa ifrån idiotierna och nu är jag där igen.

Jag måste finna någon slags pervers njutning i all bli förbannad på de där idioterna, i alla fall undermedvetet. Vad i hla världen var det som fick mig att tro att jag skulle vilja komma tillbaka, än mindre trivas där? Jag vet vem det var som övertygade mig att ge det hela ett försök igen, men jag pratar med Maalin varje dag ändå och jag är faktiskt inte helt beroende av att spela på VVT, särskilt inte med pissmyrorna!

All min kärlek

Jag vill bara ösa ur mig allt som är varmt och vackert inom mig. Jag vill ge stora karamar till alla jag känner och tycker om. Det känns alldeles bubbligt och varmt och lyckligt i mig. Vet inte vad som hände men plötsligt slog det mig bara att jag ville kramas. Jag undrar om jag blev euforsik av den där första tuggan choklad. Ja, jag är tydligen inte bara sjuk-hypokondriker, utan choklad-hypokondriker också.

Jag har blivit VVT:are igen

Det här är verkligen skitläskigt och ångestframkallande och jag skyller allting på Maalin. Jag svor dyrt och heligt på att jag aldrig någonsin skulle återvända till VVT, det spelade ingen roll hur mycket jag saknade mina älskade karaktärer eller de få människor jag faktiskt tyckte om att spela med. Det fanns inte en chans i helvete att jag skulle tillbaka till det där djävulska stället med alla demoner från förr.

Och nu sitter jag här, med en anmäld karaktär och en bakgrund redan skriven - och nu undrar ni vad tusan jag pratar om. VVT är alltså ett online rollspel baserat på Robert Jordans serie Wheel of Time, fast på svenska då så jag antar det ska vara baserat på Sagan om Drakens Återkomst. Men i alla fall... Jag lämnade siten för två år sedan och nu är jag alltså tillbaka efetr att Maalin frågat (=tjatat!) om att jag ska komma tillbaka.

Den här gången tänker jag bara spela, inte blanda mig in i politiken. Jag tänker ha min karaktär och inte bry mig om något annat, bara vara där för att spela spelet och ha roligt. Maalin bestämde sig för att locka mig lite genom att erbjuda en egen karaktär att spela med och vi har tillbringat kvällen med att planera deras bakgrundshistoria. Det är den här delen jag gillar bäst med att rollspela, att skapa en levande karaktär.

Alla dör någon gång

Ett varningens ord

Jag vill utfärda en liten varning till alla som någon gång skulle kunna få för sig att steka ris. Jag gjorde det misstaget nu ikväll. Hade bacon och lite ris som blev över från gårdagens middag. Självklart tänker jag att man kan blanda desa två och göra stekt ris med baconbitar. Stooort misstag! Det visar sig att riskorn smätter värre än popcornkorn när man steker dem. Blev träffad i pannan och det gör fan ont!

Tredje gången gillt

Man blir ju helt svettig! Idag när jag kom hem från jobbet upptäckte jag att min internetuppkoppling gått och dött medan jag var borta. Efter lite letande hittade jag en installations-CD från när jag skaffade det nya modemet och försökte mig på en installation. För att göra en lång och deprimerande historia kort, så funkade det inte så bra. Jag kom så långt som att koppla in strömmen och nätverkskabeln, men sedan var det stopp.

Efter det sjätte misslyckade försöket ringde jag upp supporten och bad om hjälp, men killen i andra änden kunde inte göra så mycket och problemet kvarstod - även om det fråns hans ände såg ut som att jag skulle ha tillgång till internet. Efter det samtalet suckade jag lite och försökte finna mig i att inte ha något internet på ett tag - herregud, hur skulle jag överleva?! - och sedan bestämde jag mig för att ringa min mamma...

Som ni kanske gissat så funkade inte det heller. Har ju telefonen kopplat till modemet så tänkte att det kanske var något lurt, varpå ja än en gång ringer till supporten. Första samtalet ringde jag från mobilen av bara farten, andra för att jag inte hade något val. Fick börja dra om sladdar och pröva en massa olika saker, men hoppet syntes vara ute - och sedan dog batteriet på mobilen medan jag berättade om min brandvägg.

Vid det laget var jag varm och svettig, irriterad och dammig - ja, okej, jag erkänner! Det bor några dammråttor bland sladdarna under mitt skrivbord. Pluggade in batteriladdaren i mobilen bara för att upptäcka att sladden är cirka 20 centimeter för kort och jag fick sitta på golvet bredvid skrivbordet medan jag ringde samtal nummer tre och fick prata med ännu en av killarna på supporten - och äntligen, halleluja!

Inte bara visste den här killen vad felet var, han kunde lösa det också så nu har jag både internetuppkoppling (uppenbarligen!) och hemtelefon. Mobilen ligger så snallt på laddning och jag är inte längre lika varm och irriterad som jag var för några timmar sedan. Däremot börjar jag bli lite hungrig så snart ska det bli middag här hos mig... så snart jag kommer på vad det är jag skulle vilja äta. Bacon kanske...?

Skicka vidare

Nyligen läste jag ett inlägg i en blogg som jag följer här på Blogger, om World MS Day den 27 maj. Går man in på deras hemsida kan man registrera sig för att visa sitt stöd, vilket jag också gjort. Både organisationer och privatpersoner kan registrera sig, och man kan även om man vill donera pengar som ska gå till forskning om MS, dess orsaker, hur man kan förhindra att andra drabbas och bota oss redan sjuka.

I år är det första året som vi med MS har den här dagen, World MS Day, och den kommer infalla årligen på den sista onsdagen i maj. Jag tycker det är självklart att det ska finnas en dag även för oss, för att sprida information om sjukdomen. Det finns fortfarande många missuppfattningar om vad den här sjukdomen innebär, men också mycket oförståelse eftersom det sällan syns att man är sjuk eller hur man mår.

Därför tänker jag vara med och sprida ordet redan nu och hoppas att andra gör detsamma, så att så många som möjligt får veta att den här dagen finns och att de lär sig lite om sjukdomen i sig. Man kan aldrig förstå till 100% men man kan försöka förstå lite i alla fall. Om vi kan veta allt som finns att veta om hjärt- och kärlsjukdomar och cancer, så kan vi nog lära oss lite om MS också och sprida det vidare till andra.

Måndagsmiddag

(Så här mumsig blev det!)

Dagens recept - Baconinlindade kycklingfiléer med ris och bearnaisesås

Du Behöver till 2 portioner:

1 stor kycklingfilé eller två mindre

1 paket bacon

Svartpeppar, vitlökspulver, paprikapulver

Ris till två personer (följ anvisningar på paketet)

Bearnaisesås till två personer

Så Här Gör Du:

1. Dela den större kycklingfiléen längs med i två mindre delar

2. Linda in filéerna i bacon, se till att baconremsorna överlappar varandra
3. Smält en klick margarin i en stekpanna och lägg i filéerna

4. Stek i ca 5 minuter tills baconet fått fin färg, krydda efter smak

5. Lägg filéerna på en ugnsplåt och stek färdigt i ugnen, 200 grader i ca 35 minuter

6. Koka under tiden ris och bearnaisesås (finns många goda gjorda på pulver)

Servera med en god sallad

Ät och njut!

Vakenhetsreglerande medicin

... som det så fint heter. Har nu tagit i lite över en vecka och märker faktiskt att det fungerar, vilket jag är enormt glad för. I lördags tog jag en tablett på morgonen och sedan var jag igång hela dagen utan att känna mig trött. Idag glömde jag ta tabletten på morgonen och nu betalar jag priset. Är enormt uttröttad. Borde ha gått och lagt mig direkt när jag kom hem från jobbet men så blev det inte och nu är jag helt utmattad och slö.

Hjälmar

Nu har jag fått nått ryck här och måste ta igen för att jag inte skrev några inlägg i helgen. Kom på att när jag var på Honda MC i lördags så kollade jag även lite på hjälmar, bara för att jag tycker det är så häftigt. Hittade flera stycken snygga från Shoei, de har riktigt läckra mönster på sina. Berättade detta var Kaj och han tyckte att det är rätt så B att ha mönstrad hjälm, men vad tusan vet han med sin svarta hjälm.

Tillbaka från MC försäljaren fick jag pröva brorsans hjälm, vilket inte var det lättaste för han skulle ha på mig hela mudderingen och satte på handskarna först. Sedan skulle jag dra på hjälmen efter att ha tagit av mig glasögonen, så när hjälmen väl satt på kunde jag inte ta på mig glasögonen igen och såg inte ett skit, varpå brorsan skulle vara hjälpsam och trycka in dem till mig inne i hjälmen. Gud, vad jag måste sett ut.

Börja om från början

Min förra besöksräknare dog ju efter bara någon vecka och jag var alldeles för lat och omotiverad för att skaffa en ny. Men nu fick jag äntligen tummen ur och skaffade en. Inte för att jag egentligen bryr mig om hur många det är som besöker min blogg, men man får väl följa strömmen och skaffa en som alla andra. Min första besökare vet jag är min syster eftersom hon precis ringde och bad om adressen till min blogg.

Men i alla fall, det här med besöksräknare är ju inte superviktigt, bara lite skoj att ha. Ungefär som kommentarer inte är superviktiga men ändå rätt roliga att få. Jag skriver ju för min egen skull, för att ventilera eller bara för att sysselsätta händerna och tankarna med något, hur meningslöst det än må verka. Jag skriver mer för min skull än för andras, men jag är ju inte mer än människa och kommentrare är kul!

Inspirationskälla

Nu har jag äntligen fått upp gardiner i alla fönster efter fönsterputsningen tidigare i veckan. Nu börjar det se riktigt presentabelt ut härhemma, vilket väl är för väl med tanke på att Maalin ska komma hit på torsdag. Dessutom har jag fått upp de jättefina tavlorna jag fick i julklapp av mormor och morfar och som de köpte i Frankrike. Bättre sent än aldrig, eller hur? De passar bra i mitt kontor och är väldigt tjusiga att se på.


Jag tror jag har hittat inspirationen till en liten make-over av min hall/kontor nu. Jag börjar bli trött på allt det vita på väggarna. Mattan i entréhallen kommer fort få ligga kvar, den går så vackert i blått och grått - och den blå hallmöbeln med det väggfasta bordet och spegeln ska också få vara kvar. Men något måste göras åt väggarna.


Nu ska det erkännas att hallen/kontoret antagligen har de snyggaste tapeterna i min lägenhet, spräckligt blekgrå, men ändå inget att hurra för. Ska försöka få tillåtelse att måla eller tapetsera om. Har även tankar på att låta tapeterna vara som de är, och istället måla om garderobsdörrarna, kanske blågrå marmorering och nya handtag på dörrarna.


Jag får se hur jag gör. Någon gång inom en snar framtid ska jag i alla fall göra om sovrummet. Vill ha mörkare väggar, inget mer blekt gult. Det ska vara något lite mustigare som passar resten av möblemanget. Har en jättefin säng i mörkt trä och svart smide, och sängbord i samma mörka trä med snygga inlägg i skivan. Dessutom har jag ju en lampa i guldskimrande tyg och då är blekgula väggar bara så fel.

Hela långa helgen

Nu är jag hemkommen från en hellyckad helg i Göteborg. Kom ner på fredag eftermiddag och blev hämtad av brorsan på Centralstationen också åkte vi till Västra Frölunda hem till brorsans kompis som han bor hos på veckorna. Det blev väl inte så mycket gjort under fredagskvällen. Jag följde med brorsan ner till pizzerian och köpte pizzor. Det var en jättegod pizza men inget utöver det vanliga, trots löften därom.



Men jag blev inte besviken för det. Jag blev ju mätt och det var smaskigt. Salladen var däremot inget att hurra för, men man kan väl inte få allt här i världen antar jag. Fram på kvällen blev det lite TV men när både min bror och hans kompis somnade i soffan (veklingar!) så bestämdes det att vi skulle gå och lägga oss. Ja, de bestämde efter att jag hade snott åt mig fjärrkontrollen och börjat kanalsurfa vilket väckte dem.


Sov som en stock hela natten och vaknade pigg och glad redan vid sex-tiden på morgonen, men somnade om igen när jag insåg hur tidigt det var. Strax efetr åtta knackade det på dörren och brorsan meddelade att det snart skulle vara frukost, men vid det laget var jag redan vaken. En stund senare blev det en stadig frukost med mannagrynsgröt och rostat bröd - vilket var uräckligt eftersom jag hatar att äta frukost.


Efter det hade vi en lång dag med ett späckat schema framför oss. Först ut var en tripp in till stan där de hade en utförsäljning (eller vad man nu ska kalla det) och sålde en massa kläder från kända och okända märken till nedsatt pris efetrsom det var osålda kläder från föregående säsonger. Jag letade efter en vårjacka och ett par gympaskor, men gick istället därifrån med en svart 'biker' skinnjacka. Skitsnygg!


Den kommer förhoppningsvis komma till användning riktigt snart när brorsan har tagit sitt MC-kort. Han har nämligen lovat mig en cykelsemester och den tänker jag åka med på också. När vi handlat färdigt (jag köpte en ny topp också), så fortsatte vi ut till Sisjön och Honda MC. Tez mötte upp oss inne i stan och följde med för att kolla motorcyklar. Var skönt med lite vuxet sällskap som omväxling.


Jag tycker om min brir hur mycket som helst, men tillsammans med kompisen är han som en tioåring. Fast det är väl inte så mycket min bror, som det är hans kompis som är barnslig och brorsan bara hänger på och säger inte så mycket. Kaj, hans kompis, är som en ADHD-unge på crack. Skiiitjobbig! Jag blir så trött på honom, särskilt när han tror han ska mästra mig för han är ju sååå mycket äldre och klokare.


Äldre får jag väl hålla med om för han är nästan dubbelt så gammal som brorsan och mig, men så mycket klokare vet jag inte. Han försöker ständigt mästra andra genom att dela med sig av sin oändliga vishet och enorma livserfarenhet, men oftast berättar han bara saker som man redan vet. Det är rätt tröttsamt faktiskt, att bli nästintill idiotförklarad av en dryg medelålders gubbe.


Dessutom är han smått gubbsjuk och ska hela tiden hålla på och skämta. Jag är van vid grova skämt och ger svar på tal, men när jag tröttnar på det pubertala sexsnacket så händer det att jag suckar eller gör en grimas och då tror Kaj att han lyckats med att få mig ur balans. Så skrattar han lite smått och petar brorsan i sidan med armbågen och säger "se vad upprörd hon blev, hö hö hö!" och jag undrar om han är knäpp.


När han lugnar ner sig och inte beter sig som en besserwisser så kan han vara riktigt trevlig att umgås med, men fy när han håller på så där. Han höll sig ändå relativt lugn under dagen. Efter att vi kollat på motorcyklar - och Kaj talat om för mig att jag skulle akta mig för att provsitta en för jag är ju bara en vek liten tjej som inte orkar hålla upp en motorcykel - så åkte vi vidare till IKEA och sedan hem till Kaj igen.


Tez och jag satt på balkongen och solade och pratade och hade det jätteroligt, rpecis som alltid när vi träffas - ja, i alla fall tyckte jag det var jätteroligt. Fram på eftermiddagen körde brorsan och jag hem henne och sedan åkte vi och handlade innan det var dags för middag. Säga vad man vill om Kaj, men han kan verkligen laga mat. Jättegod chili con carne bjöds det på, superstark och supergod. Älskar verkligen stark mat.


Nu vill jag inte vara så där äckligt negativt, men... ärligt talat. Stark mat är min grej liksom, jag åt två portioner av maten och Kaj går på och på om hur jättestarkt det är och hur han minsann bara äter stark mat. Brorsan sa något om att beställa extra stark Thaimat och Kaj tyckte ju genast att den där maten var ju inte stark alls, då skulle vi minsann ha ätit den maten han fick när han var nere i Thailand på semester.


Människan har varit ihop med en thailändska och bott med hennes familj under sin semester och han är värsta experten på allt som har med Asien att göra, hela jädra Asien dessutom. Äsch, jag vetetusan vad jag ska tycka och tänka. Det var kul att träffa brorsan och Tez igen och jag hade jätteroligt, särskilt när vi var och kollade motorcyklar och när jag och Tez satt och pratade på balkongen medan solen sken så härligt.


Jag har fått lite färg i ansiktet och kanske en aning på underarmarna, den första för i år. Det ska börja grundas tidigt så att jag i år kanske kan få en riktigt fin solbränna för en gång skull, en som håller i sig i mer än en vecka innan den bleknar igen. Dessutom ska jag ju på solsemester med Tez till sommaren, även om vi inte bestämt om det ska bli Spanien eller Grekland än, men det lutar väl åt Spanien för tillfället.

Lätt packning är för veklingar!

Nu har jag packat allting jag behöver ta med mig imorgon när jag ska åka ner till Göteborg. Bagen är fullproppad med kläder och jag har tagit fram kläder att ha på mig när jag kommer ner, samt stoppat ner allt jag behöver i necessären så att det bara är att borsta håret och tänderna imorgon och sedan packa ner den i väskan också. Vetefan hur allting ska få plats men på något sätt ska det väl gå - om jag bara kan låna en handduk.

Just nu så skulle medtagandet av en handduk totalt förstöra min packning. Det finns helt enkelt ingen mer plats förutom en liten bit högst upp där necessären och en bok ska få ligga. Dessutom har jag packat med en omgång bromsmedicin så på lördag kommer brorsan och Kaj få höra lite kreativt svärande från min sida eftersom det då är dags att ta en injektion i låret och jag HATAR verkligen att ta i låret för det gör så jävla ont.

Dessutom ska jag ha med migmin vakenhetsreglerande medicin, mp3-spealren, batterier till den, mobiltelefonen och mobilladdaren. Handväskan ska med också får jag se om jag ska ta både gympadojorna och de svarta stövlarna - eftersom jag inte vet vad vi ska göra men stövlarna är snyggare att ha om vi ska gå ut, och gympadojorna är bekvämare att ha på sig om vi till exempel ska ta en sväng i Nordstan och shoppa lite.

Dessutom så ska vi ju tydligen iväg och titta på mororcyklar i Västra Frölunda - och vad ska jag ha för jacka? Och är det kallt nere i Göteborg så jag måste ta med mössa och vatar eller kan jag lämna dem hemma? Och ska jag ta med mig två böcker om jag skulle hinna läsa klart den första? Och jag kom väl ihåg att ta med mig Alvedon så att jag inte får frossa av bromsen på lördag kväll? Och ska jag kanske ta med en handduk i alla fall?

Nä, nu orkar jag inte med alla de här frågorna något mer. Nu ska jag gå och lägga mig. Imorgon är det fredag och fy fan vad skönt! Har utvecklingssamtal med en förälder på eftermiddagen, mitt sista för i vår. Sedan får jag se hur det blir med avslutningssamtalen för de två av mina ansvarsbarn som kommer börja i förskoleklass till hösten. Herregud! Nu börjar det kännas i hjärtetrakten att de snart kommer sluta hos oss.

Sista-minuten resa

Jag älskar sista-minuten planering! Sista-minuten planering innebär att jag vet exakt (ja, nästan) hur jag kommer må de närmaste dagarna och alltså vad jag kommer orka med. Jag som alltid har velat planera allt långt i förväg har nu blivit mer spontan så när jag får ett erbjudande om en skoj helg och jag känner att jag mår bra och kommer orka, då hoppar jag genast på den idén för vad har jag att förlora liksom.

Förr hade jag nog tänkt att det där kan jag ju göra en annan gång, det behöver inte göras nu. Men numera så vet jag att när erbjudandet kommer nästa gång så kanske jag inte kommer orka. Så nu ska jag till Göteborg i helgen, vilket bestämdes för ungefär en kvart sedan när jag pratade i telefon med min bror. Han ska stanna där nere denna helgen istället för att komma hem och frågade vad jag skulle göra denna helgen.

Men jag hade ju ingenting planerat så då blev jag inbjuden att bo med honom och hans vecko-rumskompis Kaj. Så imorgon eftermiddag bär det iväg med tåget till den stora staden för en helg av... ja, det vetetusan men det ger sig väl. Har lämnat ett meddelande på Tez mobil i alla fall, om att vi kanske kan träffas en stund i helgen. Men sova gör jag hemma hos Kaj för Tez's tältsäng orkar jag verkligen inte med när jag kan få en riktig säng.

På vår balkong

Nu njuter vi av våren här hemma, jag och katterna. Idag var vi ute på balkongen en stund för att njuta av solen, även om solen inte riktigt nått fram till min balkong riktigt än. Men den lär komma under den närmaste timman. Då går vi ut igen. Nu när vi var ute tog jag med mig en filt och lite godis till katterna. Jag köpte det sist jag var i affären, något slags köttgodis Lickin's från Purina och Cat-Stick mini från Vitakraft.

Nu kan man säkert tycka vad man vill om näringsvärdet i sådant här godis, men det ska jag säga att det skiter jag heligt i och jag vill inte höra några kommentarer (du vet vem du är). Det finns en anledning till varför det heter godis, det är något man unnar sig, och även en katt ska väl få unna sig ibland. När jag bjuder mina katter på något gott får de godis, eller räkor, tonfisk eller kanske en liten bit kokt torsk som de älskar.

Fast just med godis så är det bara Bast som vill ha det. Knasen vände bokstavligt talat i dörren och sprang in när jag la lite godis framför honom och Chai puttade runt sitt med nosen och slickade på det. De kycklingformade små mumsbitarna Lickin's är det bara Bast som äter. Chai försökte sig även på en Cat-Stcik men slickade mest på den innan det blev Basts tur att försöka och hon mumsade i sig den på mindre än två minuter.

Hon såg väldigt nöjd ut när hon hade glufsat i sig den den kalkon- och lammsmakande godsaken. Jag filmade henne med kameran medan hon åt, men tyvärr så funkade det inte riktigt som det skulle när jag lade över filmen på datorn. Klippet finns där men skärmen är helt svart. Däremot så kom jag på att jag kan spela in med ljud så man hör hennes knaprande. Tråkigt att det inte blev något, men bilder tog jag i alla fall.

Chai var mer intresserad av att gå runt och titta och lyssna på allt. Det måste vara spännande för dem att bo här. Det är alltid en massa människor i rörelse nere på gården och bilarna susar förbi nere på vägen. Så var det sannerligen inte där vi bodde sist. Där fanns det knappt några barn som lekte ute på gården eller mellan husen, och någon trafik att tala om var det inte heller - om man nu inte räknar tågtrafiken som gick förbi utanför sovrumsfönstret men det var kanske en gång i timman.

Bara en dag till

Just nu ber jag om en dag till, bara en dag till, sedan kan jag bli sjuk allt vad jag vill. Jag har hostat i två - eller är det tre? - veckor nu, under den sista veckan har det eskalerat till djupa rossliga hostningar och de senaste dagarna har jag även haft en allmän sjukdomskänsla. Lite ont i halsen, smått snuvig, tung i huvudet och kroppen. Men jag har ingen lust att vara förkyld just nu, och verkligen ingen tid.

Om ni bara visste...

Så nu tänker jag berätta en sak, en sak om hur jag är en sådan där samhällsparasit, en belastning för alla stackars skattebetalare. Om man bortser från att jag är sjukskriven på 25% så har jag ju även en del mediciner. Nu senast när jag var och hämtade ut dempå Apoteket fick jag även med en följesedel i min stora bruna kartong med alla medicinerna listade och deras egentliga kostnad, en kostnad som jag inte behöver betala.

Tack vare att vi har ett sådant fantastiskt skyddsnät här i Sverige, så fnns det ju något som kallas för högkostnadsskydd då man köper receptbelagd medicin. Detta betyder att jag betalar 1800:- för mina mediciner och allting därutöver täcks av detta högkostnadsskydd tills det gått ett år sedan jag kom upp i 1800:- och jag får börja på en ny period - och tro mig, med mina mediciner är det inga problem att komma upp i den summan.

Jag har aldrig tidigare fått med en följdesedel så jag har inte vetat exakt vad mina mediciner kostat, bara att de är jäkligt dyra. Men nu har jag det svart på vitt. Min bromsmedicin för tre månader kostar 26.556:-, alltså 8.852:- per månad. Sedan har jag värktabletter mot biverkningar (har fått Panodil istället för Alvedon nu) vilket går på en struntsumma av 50 spänn för 100 tabletter som räcker i tre till fyra månader.

Tre sådana här paket hämtar jag ut var tredje månad

Nu har jag ju även fått medicin som ska hjälpa mig få bukt på den här övermäktiga tröttheten och en ask med 30 tabletter som ska räcka i en månad, går på 744 kronor och 50 öre. Hela kalaset gick alltså på 27.350:- varav jag inte betalade en krona eftersom jag redan kommit upp i högkostnadssumman vid mitt senaste uttag av bromsmedicin i januari och nu behöver jag inte betala något receptbelagt förrän i januari nästa år.

Ni kan ju tänka er vad det måste svida för vissa att veta hur bra vi har det, vi som är sjuka. Här får vi dyra mediciner helt gratis och dessutom går vissa av oss hemma och dräller och har det gott, vissa hela dagarna och andra delar av dagen. Ja, fy för oss sjuka som vill ha ett drägligt liv men inte har råd att punga ut med 10.000:- i månaden (i snitt). Stryk ska vi ha, jagade ska vi bli, slås med batonger och piskas på ryggen.

Nåja, det får man väl hoppas att det är få som tycker. Personligen så tycker jag nog att vi som är sjuka har tillräckligt att tänka på än att vi på något sätt skulle ligga samhället till last. Tänk bara vad mycket vi får gå igenom varje dag. Min mamma har haft reumatism så länge jag kan minnas och det blir bara värre och värre. Sedan ett par år tillbaka tar hon dagligen 24 stycker tabletter - och det är bara om hon inte behöver ta extra värktabletter.

Själv injicerar jag varannan dag med bromsmedicin. Varje sådan där karton på bilden här ovanför innehåller femton mindre kartonger och varje kartong innehåller ett litet kit med en spruta innehållande spädningsvätska, en liten flaska pulver, en kanyl med adapter (för att skruva ihop hela kitet), samt spritkompresser. Det tar ungefär två minuter att skruva ihop hela kitet till en fungerande spruta.

Sedan tar jag min älskade och trogna autoinjektor i blått och orange, laddar sprutan i den och hittar ett lämpligt ställe att tvätta av och injicera. Räknar långsamt till tio och drar sedan ut nålen, tvättar av med kompress och klipper nålen av sprutan så att ingen ska skada sig på den - och sedan är jag klar att fortsätta leva mitt liv i 48 timmar till.

Man är inte vad man brukade vara

Fan, det är verkligen ingen kraft kvar i mig dessa dagar. Jag började putsa fönstren, glad i hågen och full av energi. Tog ner gardinerna i alla rum och började i sovrummet med själva fönsterputsningen. Fönstren ser för jävliga ut så här efter vintern och dessutom bor jag precis bredvid en rätt så tungt trafikerad väg så fönstren som ligger ut mot vägen är smutsgrå och de övriga är dammiga de också men inte lika illa.

Men i alla fall, börjar med att tvätta av utsidan av det första fönstret. Fick ta tre gånger innan jag kände mig någorlunda säker på att den värsta smutsen var borta. Sedan sprejade jag med fönsterputs och skrapade av med gummiskrapan två gånger. Sedan dela på fönstret och ta mellan, stänga fönstret och ta på insidan - också vidare till nästa fönster som är ännu större och göra om samma procedur igen med det fönstret.

Två fönster avklarade i sovrummet och jag tar med mig alla putsgrejerna för att gå ut till köket och fortsätta med fönstren där. Benen och armarna känns som gummi och huvudet är alldeles tungt. Så här brukade jag känna mig efter att jag storstädat hela lägenheten från tak till golv, bokstavligt talat torkat av varenda tak- och golvlist, putsat fönster, städat i garderoberna och klädkammaren och vartenda köksskåp.

Nu var allt som krävdes två smutsiga fönster och att ta ner gardinerna i tre rum. Skulle nog ha sparat putsandet till helgen i alla fall, så som jag hade tänkt. Men förhoppningsvis så stoppade jag mig själv i tid istället för att ta fönstren i köket och vardagsrummet också. Så nu kommer jag förhoppningsvis inte vara som en levande död imorgon. Nej, usch, sånt har jag inte tid med. Ska ju till Mulle med fem-åringarna, ta mig tusan.

Imorgon blir det gummistövlar och galonbyxor för hela slanten. Ja, på barnen då. Jag ska visserligen ha gummistövlar på mig men äger inga galonisar, däremot ett par överdragsbyxor inköpta av arbetsgivaren. Har även en fin röd jacka med kommunens namn i grått på ryggen, men trots att jag verkar gått ner i vikt så vill dragkedjan inte gå igen utan krångel. Verkar som att kilona flyttat ner runt magen och lagt sig!

Det är ju för jävligt egentligen. Helt plötsligt märker jag att brösten krymper, och hakan blir mindre och kanske har det försvunnit lite från armarna också - och sedan upptäcker jag att de inte alls försvinner utan iställer miggrerar ner till magtrakten! Hur oförskämt är det då? Och de där kilona som jag har gått ner, var satt de någonstans? Nä, usch, jag orkar inte ens tänka på det och den där röda jackan får väl vänta.

Sätt färg på tillvaron

Just nu känns min blogg lite tråkig tycker jag. Det är bara en massa texy och inga skojiga bilder. Eller jo, en del bilder har det ju blivit men det är kanske vart tionde inlägg eller så och kunde definitivt vara fler. Fast i ärlighetens namn har jag inte så mycket bilder eftersom jag har en sådan skräpig kamera. Vill köpa en ny av nyare modell. Den jag har är inte mer än två år gammal men det är en äldre klumpigare modell.

Det här är den kamera jag har nu, en HP Photosmart M425, och den är rent ut sagt skit. Inte bara är den tung och klumpig, bildkvaliteten är inget vidare heller. Den fungerar utmärkt i dagsljus men i vilket annat ljus som helst är den skit, vilka inställningar man än använder. Den har inspelningsfunktion så man kan ta filmsnuttar men filmen blir grynig och till och med sämre på kvällen än bilderna blir.

Jag skulle vilja ha något mindre och mer slimmat så därför kollar jag nu på Sibas hemsida om de har något som faller mig i smaken. Tyvärr så vet jag inte så fruktansvärt mycket om just kameror så vid inköp ska min bror få följa med och tala om vad han tycker. Det jag vet är att den inte får kosta skjortan och att den ska vara i någon kul färg. Silver är visserligen snyggt, men det slår inte en som är mörkt blodröd.

En Nikon L20 kostar nästan 1400:- så det är inte säkert att det blir en sådan, men jag gillar verkligen färgen. Sedan är det möjligt att den är lika tung som den jag redan har och jag vill helst ha en mindre och tunnare. Funderar på om en Canon PowerShot A470 är mer min grej. Inte så dyr, finns i silver/blått och silver/rött och ser rätt så trevlig ut. Fast det är så klart svårt att bedöma enbart utifrån en bild så här.

Nästa helg får det bli en tripp ut till Överby så att jag kan titta in på Siba och se vad mer de har i sortimentet. Det finns säkert andra butiker att gå till också som säljer hemelektronik, men jag tror jag håller mig det den jag känner till. Skulle ju kunna gå till ElGiganten och jämföra priser och så men jag totalvägrar att gå in och köpa något där. Jag kan gå in om jag är med någon annan som ska dit men inte annars.