Svarta Faran

(Hon ser inte så farlig ut... eller?)

Min syster skickade ett SMS för att berätta att katten, min katt, min Bast - även om hon nu råkar bo hos min syster ute på landet - är en riktig killer. Igår kväll hade hon dödat en mus och tagit in den genom kattluckan för att visa upp för syrran och hennes sambo. Hon var säkert mäkta stolt och faktiskt verkade syrran rätt stolt hon också. De har nu döpt om Bast till Svarta Faran för det är ett namn mer passande en killer.

Jag gjorde det!

Jag tog sprutan manuellt, utan autoinjektor, för första gngen på ett och ett halvt år! Jag klarade det! Jag var lite nervös men det gick, jag bara stack och sedan sprutade jag in vätskan och det gjorde inte ens ont. Det gör alltid ont att ta i lårer, men inte idag. Jag är superstolt över mig själv, för att jag faktiskt vågade trots att jag tycker det är jätteläskigt med nålar. Det känns som att jag kan göra vad som helst!

Nedtrappning? Ja, kyss mig

I början av veckan tänkte jag att jag skulle vänja mig av med mina dåliga semestervanor med att gå och lägga mig klockan två på natten och inte gå upp förrän klockan är tio på förmiddagen. Jag tänkte jag skulle trappa ner, få och lägga mig tidigare och tidigare, samt stiga upp tidigare och tidigare. Nu är det torsdag kväll och det där med nedtrappning kan jag nog glömma. Har inte lagt mig tidigt en enda kväll.

Som varje år när semestern är slut så lär väl kroppen få sig en otrevlig överraskning när det än en gång blir dags att gå upp klockan sju på morgonen. Som tur är så innebär mitt nuvrande schema att jag oftast börjar vid ungefär samma tid i alla fall, så att jag slipper hattandet med att börja sju en dag, åtta nästa och tio den tredje. Så det ska nog gå bra att vänja sig vid att gå upp på morgonen igen, även om det nog lär ta emot.

Dagens matinlägg

(Det blev ett hack i bilden, men maten var god)

Dagens recept - Lax- och räkpasta

Du Behöver Till 2 Portioner:

Pasta (tagliatelle, penne, fusilli) efter aptit

200g lax

ca 100g räkor, skalade

1 liten gul lök

1-2msk röd currypasta

1,5dl vatten

2dl crème fraiche

Salt och ev. paprikapulver

Så Här Gör Du:

1. Skär laxen i tärningar

2. Skala och skölj av räkorna

3. Hacka löken i tunna små skivor


4. Fräs löken i en klick smör eller i matolja


5. Tillsätt ca 1-2 msk röd currypasta (mer om man gillar stark mat)

6. Rör ner currypastan med löken och fräs

7. Tillsätt crème fraichen och rör tills du har en slät sås

8. Tillsätt laxen och räkorna, salta, låt puttra en stund på låg värme medan pastan kokar.

Tips; Vill man ha mer färg och/eller smak kan man tillsätta paprikapulver efter smak.

Servera med en sallad och något gott bröd.

Ät och njut!

Dagarna rullar på

Idag mår jag nästan oförskämt bra, både i kropp och själ. Den där tunga känslan som förföljt mig de senaste dagarna, tankarna på ett liv med en sjukdom och känslan av att ingenting är roligt för tillfället - den känslan är nästan helt försvunnen nu och jag mår så mycket bättre. Just nu sitter jag här och funderar på vad jag kan ta mig för idag, något produktivt, men inser att det finns inget att göra, allt är redan gjort.

Lägenheten är fläckfri från golv till tak, disken är redan rengjord och inställd i skåpen, tvätten är tvättad och upphängd. En katt ligger och sover, den andre sitter ute på balkongen och tittar på fåglarna i trädet utanför - och jag sitter och äter frukost och tror att jag kanske har orken och lusten att vara lite kreativ idag. Ikväll är det dags för sprutan... och nu kändes måndagen så mycket närmare. Inget mer planerande nu!

Var finns alla realister?

Jag kallar mig själv realist och ärlig. Andra kallar mig kallhjärtad subba. En del finner min ärlighet uppfriskande. De allra flesta tycker jag borde hålla mina åsikter för mig själv för sanningen är tydligen något man aldrig någonsin får säga till en annan människa, hur harmlös den sanningen än må vara. Till dem säger jag att jag är hellre ärlig och hård än ljuger för att vara snäll - och jag ljuger ändå om mycket!

Skulle jag säga allt jag egentligen tycker om andra, om jag skulle vara totalt ärlig precis hela tiden, då skulle många fler vara förbannade på mig eller totalt skräckslagna för att befinna sig i samma rum. Jag tycker nog att jag funnit en bra balans då jag är ärlig så mycket som möjligt. Jag gör mig inte till för att behaga andra, jag ljuger inte eller ändrar mina åsikter bara för att de inte passar vissa. Jag har väl bättre saker för mig.

Jag har en vän - du vet vem du är - som brukar säga till mig att jag behöver ju inte säga precis vad jag tycker hela tiden, och om jag nu måste det så kan jag väl i alla fall vara snäll. Hon tycker min personlighet är lite väl sträng men det är ju sådan jag är. Ja, jag kanske inte är supersträng precis hela tiden, men den stränga skolfröken finns ju ändå där inne i mig och bara väntar på att få komma ut med linjalen i högsta hugg.

Jag kallar den stränga fröken för realisten, den där vännen jag nämnde säger att jag är elak - och jag tycker jag duger bra som jag är utan att bli en lismande, lipande slempotta (det är sent, slempotta var det bästa ordet jag kunde komma på med kort varsel). Så jag förblir en realist, även om vissa anser att jag tar min ärlighet till aldrig tidigare skådade höjder. Ska jag vara ärlig så gillar jag faktiskt att vara en elak subba.

Ärlighet varar längst - eller?

Det finns en sak jag inte förstår, eller kanske snarare en sak som är så främmande för mig själv att jag inte kan förstå hur vissa människor orkar med. Jag talar så klart om hemlighetsmakeri. Det finns mycket sådant online, folk som har lösenord på sina bloggar så att endast ett fåtal kan läsa dem, eller som håller sin identitet dold och gör sig rent löjliga i sina försök att upprätthålla hemlighetsmakeriet.

Nu kan det väl tyckas att det har inte jag något med att göra och nej, det har det ju faktiskt inte. Men jag får väl irritera mig på vad jag vill, precis som de får göra vad de vill. Personligen finner jag det löjligt. Vad är det dessa människor är så rädda för? Om man nu bara vill att ett fåtal människor ska veta vad man skriver om så hade väl ett e-mail fungerat precis lika bra och varit minst lika privat. Eller missar jag något?

De som inte talar om vilka de är, eller som är mycket vaga i sina beskrivningar är bara snäppet mindre löjliga i min enkla mening. Vad är egentligen meningen med att gå till sådana längder för att dölja vem man är. Om man nu inte vill att folk ska veta vem man är, varför då ens skriva en blogg eller en artikel eller ett debattinlägg. Vad är egentligen meningen med detta hemlighetsmakeri? Har de något att dölja?

Jag försöker komma på anledningar till varför jag skulle försöka dölja vem jag är, eller för den delen varför jag skulle ha en dold blogg. För rättvisans skull vill jag ju försöka förstå. Men jag kommer inte på något annat än att jag skulle vilja dela med mig av mina tankar och erfarenheter för att kanske hjälpa andra med samma erfarenheter, men utan att lämna ut mig själv i processen. Är detta anledningen till doldisarna?

Men så tänker jag, om det är något jag inte vill att andra människor ska associera med mig, som jag inte vill att de ska veta om mig, då håller jag ju tyst om det. Jag skriver det inte på en sida där Gud och alla människor kan läsa det, oavsett vilka medel jag tagit till för att ingen ska veta att det är jag som sitter där vid tangentbordet - och rent ärligt talat, de allra flesta med dold identitet är inte så spännande.

Det hade väl varit en sak om de avslöjat statshemligheter eller sina egna perversa fantasier om svart läder och selleristavar uppkörda i... ja, ni vet. Men liksom de flesta bloggare så skriver de om livet i vardagen, om jobb och hem och skola och husdjur. Så jag lär väl få fortsätta undra vad som gör att de känner sig nödgade till att använda dessa påhittade namn och vaga beskrivningar av sig själv on någon skulle fråga.

Som om världen skulle gå under av att vilt främmande människor får veta vad jag heter, hur gammal jag är, var jag bor och vad jag arbetar med. Jag är relativt säker på att främlingar får veta dessa detaljer om mig ofta, det räcker ju med att en av mina arbetskollegor pratar med en vän och i förbifarten nämner något om mig. Ska jag då oroa mig för att bli trakasserad, förföljd och mördad? Nej, jag tänkte väl det...

Moment 22

Jag har tappat sugen lite och ingenting känns roligt. Saker jag i vanliga fall blir jätteglad för och ivrigt tar mig för, känns nu väldigt blaha. Inte så att jag drar mig för att göra dessa saker men det finns liksom ingen glädje i det för mig. Hela min tillvaro just nu är jättetråkig, jag gör verkligen ingenting på dagarna och jag vill inte göra något heller. Så jag har hamnat i ett slags självförvållat Moment 22 och det suger!

Jag vill bara dansa... i enorma mormors-trosor!

Vansinnigt sexig video

Jag har köpt min glädje tillbaka

Eftersom jag blir glad av att spendera pengar så har jag varit extra glad idag. Syrran kom och hämtade mig vid sju imorse och vi åkte ner till Ullared där jag fick tag på massor av häftiga grejer. På vägen hem stannade vi till vid IKEA i Bäckebol och sjoppade loss lite till. Jag kom hem med tre gula kassar från Gekå och en stor blå kasse från IKEA - plus lite annat smått och gott. Bilder kommer snart.

Deprimerande tankegångar

Ibland kan jag få en sådan konstig känsla, en herregud-känsla och allting känns riktigt tungt en stund. Den där känslan är alltid den samma, det är tanken att jag har MS som slår till och biter sig fast som en envis fästing. Den gnager sig genom mig tills det värker i hela kroppen och jag bara vill lägga mig ner och ge upp. Jag vill inte vara sjuk, eller ens vara MS-frisk. Jag vill ju bara vara frisk och stark och mig själv.

Sådana stunder är det jobbigt, mycket jobbigare än något man kan tänka sig. Det är en tung känsla som sprider sig genom mig, som lägger sig som en tyngd i bröstet på mig och får det att värka i maggropen. Det är en sak att vara sjuk och veta att man kan bli frisk, att det finns ett botemedel - och det finns många hemska sjukdomar man kan bli frisk från. Men att ha en kronisk sjukdom, då finns inte ens det hoppet alla gånger.

För det mesta så kan jag tänka att det inte gör så mycket, jag mår ju bra för stunden och jag blir inte sämre även om det då och då är lite jobbigt med restsymptom eller när något nytt och märkligt dyker upp. Det är nog ovetskapen som är värst, den där gnagande känslan igen, av att inte veta hur framtiden kommer se ut. Om jag kunde vara säker på att jag en dag skulle bli frisk, om det fanns ett botmedel, då kanske...

Men det finns ju inte det och hur mycket man än hoppas och tror på att det en dag ska komma en bot, så är det inget man kan vara säker på. Jag vet ju så klart att sjukdomar man kan bli botad från, inte alltid betyder att man kommer bli botad. Men hoppet finns ändå där, att medicinerna eller behandlingen ska fungera. Men för mig känns det som att jag inte ens har det hoppet när den där värkande knuten dyker upp i maggropen.

Fy, vad deprimerande jag känner mig. Det är det sista jag vill vara, särskilt när jag mår så bra som jag gör. Det är väl konstigt ändå, hur jag kan ha så ont så jag gråter mig till sömns, eller något annat symptom som gör livet svårt, och jag bara biter ihop och tar mig igenom det. Det är först när jag mår bra och har mått bra länge som tankarna kommer, tankarna att det inte kommer vara för alltid, att symptomen kommer tillbaka.

Kanske är det mänsklig natur, kanske är det bara jag, men det känns som att man alltid går och väntar på att något hemskt ska hända när man vet att något hemskt kan hända. För jag vet ju att jag kan få ett nytt skov och jag vet ju att gamla symptom kan komma tillbaka, jag vet att det ligger där inne i min kropp och bara väntar på att få attackera mig och vad jag än gör så kan jag inte undvika det för det finns inget sätt.

De är inte som att gå och oroa sig för att man ska bli överkörd av en buss eller falla ner från en klippa eller att man ska vara med om en bilolycka. De sakerna går att undvika i mångt och mycket, det är yttre hot och man kan låta bli att utsätta sig för faror. Men det här är något som finns inuti mig, som ett vidrigt litet monster som bidar sin tid och precis när man tror att man är säker som slår det till med all kraft...

Muller muller

Jag funderar på att kanske stänga av datorn för det har mullrat ett par gånger nu, även om det är avlägset. Och jag som trodde att det skulle bli fint väder idag, det såg i alla fall soligt och fint ut när jag drog upp persinnen imorse. Nu börjar det mulna på också är det ju det där mullrandet. Fy, jag avskyr verkligen när det åskar. Ja, det är ytterligare en sådan där knäpp grej som jag är rädd för; åska och fyrverkerier.

Kinamat och kattluckor

Det blev inte Fyra Små Rätter, det blev stekt kyckling med ba,buskott istället. Det var riktigt gott det med, även om jag saknade alla olika smaker som blandas när det är sötsur sås och currysås och friterat och stekt på tallriken. Efter restaurangbesöket åkte vi ut en sväng till syrran och svågern och jag fick träffa katten och titta på den nya kattluckan. Den är tydligen väldigt spännande i vanliga fall, men inte idag visst.

Mumsig mat

Ikväll blir det kinamat med syrran och svågern på Golden Flower här i stan. Det var flera månader sedan jag var och åt kinamat så det ska blir riktigt gott. Funderar på om jag ska vara modig och beställa något annat än Fyra Små Rätter för en gång skull, men å andra sidan så får man ju allt man behöver med dessa fyra rätter. Å, jag får sån beslutsångest varje gång jag tittar i en menu för det man känner till är ju sååå gott.

Skåpsalkoholist

Jag blev så sugen på att dricka en Pina Colada eftersom jag köpte Malibu (rom med kokossmak) i Spanien. Så jag gjorde en och den var smarrig. Så jag gjorde en till och den var inte lika smarrig. Så nu har jag gått över till Dooley's vilket är ännu bättre. Självklart smuttar jag på den ur mina små runda Dooley's glas som jag fick av Tez när jag fyllde år. Kan kvällen bli bättre? Jag skulle inte tro det.

Viva España

Resan till Spanien började redan klockan 2 på lördag morgon, hemma i Tez mörka lägenhet i Göteborg. Bussen gick tio minuter i fyra, i spöregn som höll i sig hela vägen ner till Malmö. Men väl på Östersundsterminalen (tydligen Europas modernaste bussterminal) så hade det klarnat upp, klockan var åtta på morgonen och det var dags för frukost. Det blev lite baguetter, yoghurt och frukt innan det var dags att sätta sig på bussen igen.

Vi tog oss över Östersundsbron vilket var en skrämmande upplevelse för stackars lilla mig som är livrädd för drunkningsdöden. Det var inte det roligaste att sitta på den där bussen medan vi åkte över bron, men väl i Danmark var det lugnt och jag hade inga problem att åka färjan över till Tyskland. Det var någonstans i Tyskland som jag insåg varför jag hatar att gå på allmänna toaletter, men nöden har ingen lag.

Natten mellan lördag och söndag korsade vi gränsen mellan Tyskland och Frankrike och seglade genom fält av vajande gula solrosor resten av dagen, ända tills vis nådde bergspasset mellan Frankrike och Spanien där vi korsade in till Spanien. När vi åkte genom tullen vid gränsen kunde vi se ett högt monument, nästan som en pyramid. Jag har försökt hitta information om vad det är men har inte hittat något.

Tez trodde att det var en gåva, antingen från Frankrike till Spanien, eller tvärtom. Hon tyckte att hon hört det någonstans och eftersom våran reseguide inte berättade något om det så får jag tro på Tez då. På andra sidan vägen, högt uppe på berget låg en helt enorm stenbyggnad och jag vill gärna tänka mig att det är en borg, men det ser faktiskt mer ut som ett superläskigt fängelse på lite närmare håll.

Fram på söndag eftermiddag nådde vi så äntligen Malgrat de Mar, beläget ungefär en timmas bilfärd norr om Barcelona. Vi bodde på hotell Reymar, bara några få hundra meter från havet vilket var underbart. Allt vi behövde göra var att gå utanför dörren, genom en underjordisk passage under järnvägsspåret och sedan var man framme vid stranden där vi tillbringade alla dagar utom en (för det var så jäkla blåsigt!). Den dagen försökte vi oss på poolen istället men det blåste nästan mer där...

På tisdagen hoppade vi på ett tåg till Barcelona och det måste varit den billigaste tågresa jag någonsin varit med om, lite under sju euro tur och retur. Här hemma har man tur om man kan resa åt ens ett håll för den summan pengar. Det tog ungefär en och en halv timma att åka de tio milen, främst eftersom tåget stannar vid varenda station längs vägen. Inga snabbtåg där inte, men däremot massor av passagerare.

I Barcelona gick vi av vid Placa de Catalunya, på den underjordiska (och stekheta!) tågstationen. Vem hade trott att något som är under marken skulle vara hetare än det som finns ovanför, men så var det i alla fall. Det var en lättnad att få komma upp i ljuset och den ljumma vinden - och sedan gick vi in på Corte Ingles med all sin sköna luftkonditionering och känslan av lyx som vanliga köpcentrum inte har.

Vi stannade inte så fasligt länge därinne i alla fall, för även om det var jättefint så var allting alldeles för dyrt eller onödigt eller ointressant. Jag köpte i alla fall en ny plånbok, en liten en i blått skinn (supersöt!) och sedan köpte vi lite att äta i butiken nere i källaren innan vi satte oss på torget på andra sidan gatan och njöt av vår mat - om än inte av de läskiga duvorna!

Placa de Catalunya har sådana där riktigt vackra, gammaldags monument och statyer som jag bara älksar. Det finns moderna grejer också så klart, men det är de mer traditionella sakerna som jag fastnar för. Det fanns gott om saker att titta på och de underbara små keruberna som vaktar fontänen med det gröna vattnet är något av det sötaste jag sett.

När vi ätit klart promenerade vi längs La Rambla, boulevarden eller promenadstråket (eller ska vi kanske säga Avenyn) som aldrig verkar ta slut. Det är en riktigt spännande gata, full med gatuartister, levande statyer och små stånd där man säljer småfåglar och fiskar. Vi såg till och med ett sådant stånd där de sålde små grå ekorrar, instängda i en trång liten bur. Ibland undrar man...

Några dagar efter turen till Barcelona bestämde vi oss för att ta en liten rundtur i staden vi bodde i. På vägen dit hade vår guide berättat at Malgrat inte är så mycket mer än hotell och små butiker där det säljs souvernirer till turisterna, men det är faktiskt inte hela sanningen. Det finns faktiskt en riktig stad där, om man bara går en bit... ja, en rätt lång bit men ändå. Det tog ungefär en halvtimma eller så att komma till Eglesia de Sant Nicolau.

Vi stannade inte så länge utan drog snart vidare på nya äventyr - och nya vandringar. Upp för den långa (nja, okej, kanske inte så långa) backen til Parc del Castell där vi gick runt en stund. Ärligt talat finns det inte så mycket att se, det är mest en kulle med lite promenadstigar och högst upp på kullen står det ett torn som jag antar varit något slags vakttorn en gång i tiden - de verkar inte pigga på att sätta upp skyltar för oss stackars turister.

Det var i alla fall ett läckert litet torn... hm, litet kanske är en underdrift men särskilt stort var det inte heller. Vi tittade lite på spektaklet innan vi blev mer intresserade av utsikten. Från Parc del Castell kan man se i stort sett hela Malgrat de Mar och man kan nästan glömma att det är en turiststad för havet är en strimma i horisonten och alla glassiga hotellen försvinner liksom in i resten av stadsbilden.

Efter det lilla besöket vid tornet och lite fler kort på kyrkan (om än från lite längre avstånd) promenerade vi ner genom staden, genom gränder och på smågator med världens smallaste små trottoarer - och det var då, helt plötsligt, som vi hittade det. Kråkslottet. Drömhuset. Det låg så vackert där mitt mellan ett hyreshus och en tom tomt, alldeles vackert och övergivet.

Jag skulle inte tacka nej till att få bo där om huset skulle bli ordentligt upprustat, med nya spröjsade fönsteroch takbjälkar som inte är på väg att falla ner och utan hål i golven. Jag börjar tro att Kråkslottet kanske kommer bli min nästa grej att vara besatt av, så som jag var besatt av att skaffa sommarstuga ett tag, eller när jag ville bli husägare.

Det var faktiskt en riktigt spännande promenad vi tog den dagen och mycket vi hann med att se, inte bara Kråkslottet och det urtråkiga vakttronet, utan även en del skojiga saker. Som skylten med cannabisbladet och texten Project Green - Grow Shop. Tyvärr var det stängt så jag vet inte riktigt vad som gjordes eller såldes därinne. På klubben Opium är jag däremot säker på att de hade allt från disco till ståuppkomiker.

Vi hann med en tur till standen också, eller snarare längs stranden eftersom vi fick gå en bra bit längs strandpromenaden för att komma tillbaka till vårt hotell. På "vår" strand fanns det en arg tjock man som hyrde ut solstolar och parasoller, men på den här stranden fanns det inte ett enda parasoll eller solstol. Där fanns bara en enda källa till skugga och det såg ut att höra hemma på en söderhavsö istället för en strand i Spanien...

När vi inte var ute och promenerade långa vägar så... promenerade vi istället kortare sträckor. Ingen av oss är väl några club animals och det tycker jag kan vara okej för jag är faktiskt fasligt gammal och har inte alls ork att springa runt och bli raggad på. Inte för att jag inte blev raggad på ändå - av åttioåriga gamla farbröder bland annat. Måste vara för att jag är så snygg i min turkosa klänning.

Vad anledningen än må vara så blev det i alla fall en spännande resa med mycket att se och göra. Vi roade oss själva bäst vi kunde även om vi var med på en av de erbjudna utflykterna, till Mataro Parc, ett relativt stort shoppingcenter halvvägs mellan Malgrat de Mar och Barcelona. Hade jag haft mer pengar med mig hade det säkert blivit så att jag shoppat men det är inte mycket att göra.

Jag kom i alla fall hem med en helt galet söt rosa handväska från Playboy (sug på den ni!) och ett par flaskor smått och gott att dricka - för att inte tala om att jag även råkade få med mig Tez svarta tjur. Hon köpte en kylskåpsmagnet till sin mamma, en svart tjur som var... anatomiskt korrekt, men den råkade hamna i min resväska och sitter nu på mitt kylskåp och väntar på att få åka hem till sin mamma igen.

Tack och lov!

Jag är hemma. I min egen lägenhet. Vid min egen dator. I min egen skrivbordsstol. Halva resväskan är uppackad, resten är rena kläder som jag borde stoppa in i garderober och byrålådor men jag orkar inte riktigt just nu. Jag vill bara ta det lugnt och njuta av det faktum att jag i alla fall lagt all smutstvätt i tvättmaskinen/tvättkorgen - fast jag tänker inte starta någon maskin nu ikväll. Ikväll ska jag bara slappna av.

Inatt tänker jag sova i min egen säng. Med mina egna kuddar och mitt eget täcke. Med fönstret öppet precis så mycket som jag vill ha det och med mina katter i sängen bredvid mig. Imorgon tänker jag köra ett par maskiner tvätt. Gå och handla. Packa upp resten av kläderna i resväskan - och självklart lägga upp bilderna jag tog i Spanien. Jag har insett att min kamera nog är rätt bra ändå, trots att den är ful och tung och klumpig.

Otur

Jag måste bara berätta en sak innan jag stänger ner datorn och gö lite nytta här hemma hos Tez (ska diska och ta ut soporna hade jag tänkt). För det första, jag tänker aldrig åka på en bussresa igen, någonsin. Det var inte så mycket bristen på sömn, bekväma säten eller det faktum att ryggen kändes som den blivit vriden och rumpan som om någon piskat den med en rottingkäpp - nej, det var värken inne i kroppen.

För självklart får man inte vara MS-fri ens på sin semester. Både på resan ner till Spanien och på hemvägen har jag haft sådana fruktansvärda smärtor på nätterna, det har verkligen vridit sig i mig och jag har varit nära att gråta mer än en gång. På vägen ner trodde jag att jag skulle kräkas, så ont hade jag. På vägen hem trodde jag att jag skulle slippa smärtan men den smög sig på efter ett par timmar av att försöka somna.

Näst sista natten i Spanien, natten till fredag, fick jag dessutom magkatarr. Lika äckligt smärtsamt som alltid och inga tabletter att tillgå eftersom de lämnats hemma. Jag fick en halsbrännetablett av Tez men den hjälpte inte. Istället satt jag upp i sängen och försökte att inte jämra mig så att Tez skulle få sova, och sedan var jag uppe och kräktes. Det blev inte så mycket bättre efter det men till sist somnade jag av ren utmattning.

Sedan hände det igen igår, inte ens fem minuter in i filmen. Kan ni tänka er ett värre ställe att drabbas av akut magkatarr på än i en fullsatt biograf? Vi satt nära mitten så när jag suttit och våndats en stund och kallsvettats som fan, bestämde jag mig för att jag måste kräkas och då var jag tvungen att kämpa mig förbi hela långa raden av folk som satt och kollade - och sedan tillbaka efter mitt äckliga toalettbesök.

Till skillnad från natten jag tillbringade i Spanien med min onda mage, så hjälpte det faktiskt att kräkas och jag kunde njuta av resen at filmen utan problem. Filmen var slut runt halv tolv och vi tog bussen tillbaka hem till Tez - och när vi kliver av bussen vid hennes hållplats minns jag att jag ,åste ta min spruta. Så det blev det sista jag gjorde igår kväll innan jag föll i säng och somnade efter minimalt vridande och vändande.

Åka hem till Harry

I eftermiddag åker jag hem till min egen lägenhet, min egen säng, mina egna saker, och framför allt, mina egna katter som jag saknat. Igår tog jag det lugnt hela dagen, vilade både kropp och själ innan Tez och jag gick på bio på kvällen. Vi såg den senaste Harry Potter-filmen som jag tyckte var riktigt bra även om de säkert utelämnat mer än halva bokens innehåll från handlingen. Filmen var definitivt mindre rörig.


Jag tycker det är ett gott tecken när publiken skrattar sig genom halva filmen och sitter i total tystnad under den andra halvan medan de håller andan. Dessutom så bjöds det på en del gälla flick-skrik när de dök upp ur den läskiga sjön i grottan... Men ni får väl se filmen själva om ni inte redan gjort det, eller än bättre, läs böckerna för det är de väl värda. Själv håller jag på och läser Halvblodsprinsen för andra sommaren i rad.

Så där är en sak till jag ser fram emot med att komma hem, så att jag kan fortsätta läsa min bok som jag lämnade hemma eftersom den är för stor och tung att ta med på resa. Det blev pocketböcker på resan istället, tre stycken och jag läste två och en halv innan jag var hemma på svensk mark igen. Ja, jag är ju inte direkt en partynisse som ni kanske förstår så det fanns tid att läsa. Men mer om resan (och bilder!) när jag är hemma igen.

Hemma i Sverige igen

Det här ska inte bli ett långt inlägg. Mest eftersom jag sitter på en superobekväm skrivbordsstol hemma hos Tez, och dels eftersom jag har rejält ont i baken redan efter att ha suttit på en buss i 36 timmar. Vi kom hem inatt efter en rent djävulsk resa - och jag som tyckte resan ner var jobbig. Den var ingenting mot hemfärden. Jag tröstar mig med att jag har haft en underbar vecka i Spanien och att bussresandet äntligen är över.

Resfeber

Nu kommer resfebern smygande, men inte inför resan ner till Spanien utan inför bussresan ner till Göteborg om ett par timmar. Jag blir alltid sådan här, så fort jag ska åka någonstans och måste bya bussar. Tänk om jag missar bussen, eller den är försenad så att jag inte hinner med anslutningsbussen. Tänk om det inte finns några pengar på busskortet och jag glömmer att ta ut pengar innan jag ska köpa biljett.

Nu vet jag ju så klart att allting kommer gå bra. Jag har pengar i plånboken till biljetten, bussen jag ska åka ner till Göteborg åker inte förrän 20 minuter efter att bussen här hemifrån kommer till hållplatsen så jag har gott om tid att köpa min biljett, och sedan är det raka vägen ner till Göteborg där jag kommer möta upp med Tez på busstationen. Men trots att jag vet allt detta så är den ologiska delen av mig ändå nervös...

Försäkringar

Jag ringde till mitt försäkringsbolag för att (äntligen) hör lite vilka ersättningar jag har rätt till efter att jag fått min diagnos. Allting gick bra ända tills kvinnan jag pratade med behövde konsultera en kollega som inte var där så hon skulle ringa upp mig. Det var för en halvtimma sedan och jag börjar känna mig otålig. Funderar på om ag ska ringa tillbaka och se om jag kan få tag på henne igen, men kanske ska vänta.

Jag tänkte ge det i alla fall tio minuter till och sedan så ringer jag upp igen. Jag har inte hela dagen på mig att sitta här och vänta trots allt. Dessutom så had jag tänkt ringa försäkringsbolaget jag har genom jobbet för att höra lite med dem också. Enligt båda företagens hemsidor så ska jag ha rätt till ersättning men jag fattar inte allt som står i deras broschyrer och det är ju alltid bäst att prata med någon direkt.

Idag mår jag förresten mycket bättre än jag gjorde igår. Har inte alls ont längre även om det var svårt att somna igår för det gjorde så vansinnigt ont i armen och i höfterna. Men jag somnade till sist och sov rätt så bra, även om jag vaknade säkert fem eller sex gånger under natten för att det värkte så förbannat i armbågen - och sedan ett par gånger till för att jag var tvungen att gå på toaletten fram på morgonkvisten.

Jag, ett blåmärke

Idag har jag ont, något jag sällan brukar ha, i alla fall inte på det här viset. Värken började häromdagen i armbågen, allting gjorde ont, vare sig armen var böjd eller utsträckt, vare sig jag grep eller lyfte eller inte gjorde något alls. Sedan har värken hoppat runt i kroppen lite som den själv behagar, slår till utan förvarning på nästa ställe. Idag är det värre än det varit hela veckan för idag gör det ont överallt samtidigt.

Tidigare ikväll gjorde det så förbannat ont i nacken, en smärta som inte ens går att beskriva, och vad jag än gör så går den inte över. Jag antar att det är vad som kallas nervsmärta, eftersom varken massage eller en varm vetekudde hjälpte. Nu känns det lite bättre i nacken men jag har istället vansinnigt ont i handleder, fingrar, höfter, knän och hela ryggen känns som ett enda stort ömmande blåmärke.

Till råga på allt så känner jag huvudvärken smyga sig på, det gör ont bakom ögonen så att det skär in i skallen och jag känner mig i största allmänhet som om jag blivit misshandlad inifrån och ut. Jag är glad att jag slipper uppleva det här dygnet runt för även om jag har en rätt hög smärttröskel (om än en väldigt låg gnälltröskel) så vet jag inte hur länge jag orkat med att ha det så här hela tiden, utan uppehåll eller lindring.

Jag tänker gå och lägga mig och hoppas att jag kan somna trots att det gör ont och utan att det börjar bränna i fötterna, vilket det har gjort av och till de senaste nätterna. Just nu känns fötterna helt normala, svala och sköna, så jag hoppas på det bästa. Vill verkligen slippa det här nu när jag ska åka iväg på semester så snart. Imorgon bär det i alla fall iväg till Göteborg för lite mellanlandning hos min resekamrat innan resan.

Tomt hus

Nu är jag alldeles ensam här hemma. Katterna har åkt hem till min mamma för att stanna i två veckor tills jag kommer hem från Spanien. Det känns konstigt att inte ha dem här, att inte se en skymt av en katt som smyger omkring eller att hitta en katt sovande på diverse ställen. Men man vänjer sig väl vid allt antar jag och nu är det ju inte så länge kvar tills jag åker iväg ner till Göteborg så jag överlever nog.

Allt man behöver

Nu har jag nästan packat färdigt allt som jag ska ha med mig, både i resväskan och i handbagaget. Det är några småsaker som ska med fortfarande, lite kläder och necessären, men annars så ska nog allting vaea packat nu. Mediciner och skor och böcker och en kudde att ha på själva resan ner. Det känns som att jag glömt något, men jag antar att så länge jag har pass, tandborste och underkläder så lär jag väl klara mig.

Det går utför med mänskligheten

Vart är mänskligheten på väg undrar jag så smått när jag står vid frysdiskarna på Lidl. Alla diskarna har luckor som man drar åt sidan för att kunna komma åt innehållet, och på luckan invid handtaget sitter det en liten klisterlapp med ett rött kryss över. Jag tittar på lappen en stund och inser att den föreställer ett par skoavtryck. Ja, så illa är det tydligen med mänskligheten att vi måste få det förklarat att man inte står på frysen!

Som med alla andra förbud och varningar som tillkommer, får man väl anta att denna klisterlapp satts upp på förekommen anledning. För vem skulle ens komma på tanken att någon idiot skulle få för sig att klättra upp på frysdiskens lucka? Det verkar snarare mer troligt att i en Lidl-butik någonstans, har personalen haft problem med just detta och nu sätter de klisterlappar på alla sina frysdiskar, i alla sina butiker.

Jag tycker faktiskt synd om de som jobbar i butik, tänk vad de måste få se, tänk vad de måste få höra och utstå. Som alla som arbetar med människor så får de säkert vara med om en hel del som bevisar att den mänskliga intelligensnivån på det stora hela håller på att sjunka. Folk visar helt enkelt inte det som kallas sunt förnuft, inte heller respekt för sina medmänniskor eller ens för sig själva då många saknar självbevarelsedrift.

Det verkar som att idiotin verkar växa, till vidriga proportioner. Människor som trängs och spottar på varandra, människor som girigt ska ha och ta och som ska fram utan minsta tanke på någon annan, som slåss och skadar och mördar. Det kan väl ändå inte bara vara jag som märkt av detta fenomen? Nej, det tror jag inte, jag är säkerligen långt från ensam. Tyvärr så är det nog så att ingen vågar, kan eller vill göra något åt det.

Ja, ska jag vara ärlig vet jag inte vad som kan göras. Min lösning på problemet skulle nog inte falla i god jord hos någon, det skulle nog verka en smula drastiskt för de flesta, att rada upp alla idioter och sätta ett skott i skallen på dem. Jag inser ju dessutom att det skulle vara ett enormt slöseri med ammunition. Det är väl bättre att vänta ut dem tills de lyckas ta livet av sig själva genom ett eller annat vansinnespåfund.

Ni vet hur de ibland i amerikanska filmer, som en förolämpning, en slags sticki-och-brinn, gå-och-dö önskan, ber någon gå och leka i traffiken? Det sorgliga är ju att folk faktiskt leker i traffiken. Ja, jag säger folk men de kallas tonåringar och bland dem frodas den största idiotin av alla. Det är inte ens frågan om att springa ut i gatan för att se om de kan hinna före den annalkande bilen, det, det handlar om brist på självbevarelsedrift.

Det verkar som att många är för korkade för att inse konsekvenserna av sina handlingar, som om de inte förstår att vad de gör har en påverkan på både dem själva och på andra. Som ett exempel (och jag vet att nu kommer någon vekhjärtad stackare opponera sig) tänk på dessa unga flickor som går med på att träffa för dem okända människor som de träffat genom någon site på Internet och sedan blir våldtagna.

När jag var i den åldern had jag aldrig gått med på något sådant. Inte heller hade jag följt med en främmande människa hem, eller frivilligt släppt in dem i mitt hem. Och då ska tilläggas att de flesta verkar anse att min generation växte upp i en oskyldigare tid än dagens tonåringar. Så jag tror fullt och fast på en nedgång i den mänskliga naturen, en avsaknad av shälvbevarelse, en ökad idioti och en ovilja...

Oviljan att stå för sina handlingar, att acceptera att ens handlingar har konsekvenser och att leva med dem. Jag säger självklart inte att det är rätt för en man att lura en ung flicka för att sedan våldta henne, men är flickan verkligen helt oskyldig om hon frivilligt och utan påverkan av alkohol eller droger, går med på att träffa en främling i dennes hem? Är det verkligen ett sådant samhälle vi strävar efter, fullt av idioter?

Om så är fallet borde vi omyndigförklara hela den mänskliga rasen nu med en gång, för att skydda dem inte bara från varandra men även från sig själva. Om det är på den vägen vi vandrar kanske ett Storebror-samhälle är att önska, där det finns en och bara en som styr och kontrollerar - allt! Jag för min del skulle känna mig säkrare om folk slutade utsätta sig själva och andra för risker utan en tanke på konsekvenserna.

Mer om värmen

De senaste veckorna när det varit då där olidligt varmt att man svettas bara man blinkar, har varit verkligen helt underbara för min del. Precis som de flesta andra så kan jag tycka värmen är jobbig, särskilt när det är en kvav och kvalmig värme istället för torr hetta. Men jag överlever precis som folk gör mest. Det jag tycker är slönt med värmen är att ju varmare det blir, desto piggare blir jag, nästan så att jag blir MS-frisk.

Jag har inte sovit middag mer än en eller två gånger de senaste två veckorna, blir jag trött så går jag och lägger mig i tio minuter och vilar medan jag läser en bok och sedan är jag redo att fortsätta dagen. Även andra symptom har blivit bättre, jag känner inte av domningarna lika mycket och även om jag har blivit svagare i vänsterarmen så är det ändå så pass hanterligt att jag knappt behöver tänka på det annat än när jag bär saker.

Men så igår mulnade det på, det var grått och trist hela dagen och fram på kvällen så spöregnade det. Ett par timmar senare känner jag hur högerbenet domnat bort totalt, jag hade ingen ytkänsel alls från höften ner till fotleden. Idag känns benet lite stumt och det pirrar som bara den i vänsterarmen, det känns ungefär som att armen somnat och är i stadiet mellan att "sova" och att vakna upp. I korthet; det är inte kul.

Men nu är det bara några dagar kvar innan jag kommer vara i Spanien, i värmen och förhoppningsvis kommer den hjälpa mig hålla mig vaken i en veckas tid. Vore ju inte kul att behöva ta en tupplur varje dag på sin semester, även om jag antar att man ska ta seden dit man kommer. Kanske blir det en liten siesta någon gång ibland men sova det tänker jag bara göra om jag absolut behöver det - också mitt i natten så klart.

Hett i sängen...

Hela lägenheten känns kvav, luften är het och tung och det känns jobbigt att andas. Inte så roligt men jag hoppas det är lite svalare i sovrummet eftersom jag hade tänkt försöka mig på att gå till sängs snart. Ska nog inte sova riktigt än utan läsa en stund först. Katterna har redan gått och lagt sig men så sover de ju bort stora delar av dagen och nu i värmen så tror jag nästan de sover mer än vanligt, de hälsar inte ens när jag kommer hem.

Dagen gryr...

... grå och trist. Efter vad som verkar som en evighet av vackert väder och stekheta dagar, vaknade jag idag till en grå himmel och löftet om regn i luften. Det är svalare idag och inte alls lika kvalmigt som det varit av och till de senaste veckorna. Lite synd är det ändå eftersom det är meningen att vi ska hem till syrran idag och fira hennes födelsedag. Men eftersom det är varmt så kanske vi kan sitta ute i alla fall - om de satt upp tältet.

Grannar från helvetet

Jag undrar om man ska få någon sömn inatt eller om det kommer vara samma jävla oväsen det varit de senaste veckorna. I början trodde jag att hon som bor här under mig blev misshandlad för det lät lite misstänksamt emellanåt med massor av dunsar och skrikande. Det dröjde dock inte länge innan jag började inse att hon antingen är a) totalt skogstokig, eller b) de har en jävla bråk där ner trots att det bara är hon som vrålar.

Först lutade det mer åt det andra alternativet men eftersom jag aldrig hör några andra röster där nereifrån, så börjar jag tro att hon kanske är knäpp. Det vore ju inte första gången jag bor i en lägenhet som är golv-till-tak med en lägenhet innebodd av en instabil person. Faktum är att jag har inte haft särskilt mycket tur med någon av mina grannar, någonsin, och jag flyttadehemifrån för mer än nio år sedan.

Först var det den tokige mannen i lägenheten ovanför, som var uppe hela nätterna och släpade runt möbler, spolade i toaletten, dunkade i köksluckorna och skrek Håll käften! åt sina spöken. Jag gick på gymnasiet på den tiden och mina kompisar var livrädda för att komma och hälsa på mig. Hade en vän som sprang upp för trapporna, kastade sig innanför dörren och låste den varje gång jag släppte in henne när hon kom på besök.

Sedan flyttade jag och jävelskaperna bara fortsatte. Jag trodde väl i min enfald att bor man högst upp i ett hus så störs man inte lika mycket av folk som går runt med tunga steg nätterna igenom. Jag hade rätt i det där med stegen, men jävlaranamma vad alt annat låter. Först var det barnfamiljen med de skrikande ungarna. Spädbarn och småbarnsgråt är en sak, men två ungar i mellanstadieåldern borde väl fatta bättre.

Efter dem flyttade det in en ung kille som verkade tycka det var helt acceptabelt att börja borra i väggarna när klockan var tio, elva på kvällen, oavsett vilken veckordag det var. Sedan började han spela musik på högsta volym klockan fem på morgonen. Första och enda gången jag var nere och sa till honom fick jag till svar att han hade så himla svårt att komma upp på morgonen så han behövde sin musik.

Jag bad honom investera i ett par hörlurar för alla i trappen behövde antagligen inte gå upp klockan fem på morgonen. Efter det blev det tyst... ett tag i alla fall. Han flyttade ett tag efter det och Knull och Full flyttade in. Knull och Full var ett flottigt raggar-par i nedre tjugo-årsåldern som hade fest - jämt och ständigt. Det var hög musik fram till fyra på morgonen minst två dagar i veckan, och sedan fyllesex efter det.

Återigen, första och enda gången jag var där och sa till dem personligen, var det en av deras gäster som öppnade dörren och som påstod att han inte kunde sänka ljudet på stereon eftersom han inte bodde där och sedan försökte han slänga igen dörren i ansiktet på mig. Jag fick tag i handtaget, höll emot och väste åt honom att det var bäst för honom att han sänkte ljudet för jag sket dyrt och heligt i om han bodde där eller inte.

Det blev tyst en liten stund, sedan hörde jag ett jävla väsen i trappuppgången och tänkte att de försvunnit för natten. Tre timmar senare vaknade jag av att stereon drog igång i bott igen, det skrålades och väsnades en stund och sedan gick gästerna hem (hoppas jag) och knullandet satte igång. Jag sov resten av natten på soffan för jag stod inte ut med Knulls (tjejens) skrin, hon lät som en gris på väg till slakt.

Tack och lov flyttade de efter bara några månader av den här ljud-tortyren och en ny familj flyttade in. Allt var väl frid och fröjd, förutom det faktum att de borrade i väggar och tak (mitt golv!) vad som verkade vara dygnet runt, under hela tiden de bodde där. De hade även väldigt besynnerlig musiksmak och blandade allt från deras hemlands musik, till arabisk och japansk musik, till kristna visor på söndagarna.

Sedan en morgon när klockan var halv sex, vaknade jag av ett fruktansvärt oväsen. Ni vet så där som bara arabisk musik kan låta för ett västerländskt öra när man är precis nyvaken. Jag stod inte ut och gick ner för att be dem sänka musiken. Pappan i familjen kom och öppnade och när jag bad honom sänka nickade oh log han, låtsades inte förstå svenska trots att vi hälsade och utbytte artighetsfraser varje dag i trappen.

Jag kan ju säga att jag var enormt lättad när jag flyttade därifrån en tid senare, till ett hus som låg precis bredvid järnvägsspåren. Det var det absolut lugnaste ställe jag bott på. Mina grannar var nästintill perfekta om man inte räknar med någon enstaka "arg lapp" i trappuppgången från surgubben på första våning, eller det faktum att någon snodde en halv bal med toalettpapper från mitt källarförråd.

Sedan kom jag då hit, till värstingstället, ghettot där endast jordens avskum bor... Det har tills för ett par månader sedan varit det perfekta stället att bo på, tyst och skönt större delen av tiden och de enstaka fester som hållits har avslutats strax efetr midnatt och alltid på helgerna. Jag trodde lyckan var gjord, till smällandet i dörrar och skrikandet började i lägenheten här under för ett tag sedan och nu är jag bara sur.

Inte sedan Knull och Fulls dagar har jag varit tvungen att sova med öronproppar men inatt fick jag leta fram dem och sätta i dem när klockan var tre på morgonen. Som vanligt hör jag bara en kvinnas röst, hög och gäll som skriker på något asiatiskt språk - har ni hört en gällröstad asiatisk kvinna skrika någon gång så förstår ni vilket helvete jag tvingas genomleva. För att inte tala om smällandet i dörrar som är nästan än värre...

Ibland undrar jag vad fasiken jag gjort för att förtjäna alla dessa grannar från helvetet. Jag klampar inte runt med skor inomhus, jag har aldrig fester, jag spelar inte hög musik eller har ljudet på datorn/TV:n på högt sent på kvällarna. Ibland får katterna ett race och river runt på golven mitt i natten men annars så är vi tysta som små möss - och ändå ska vi tydligen straffas, upprepade gånger med diverse metoder.

Födelsedagspresenter

Nu är jag hemkommen från en liten shoppingtur för att köpa födelsedagspresenter till min syster och hennes fästman eftersom han fyllde år igår (fredag) och hon fyller år på måndag. Imorgon ska vi ut på landet och fira dem. Det blir lite grann att äta och lite grann att dricka också får jag så klart träffa min söta likka katt-fröken som numera har är bondkatt. Hoppas värmen håller i sig en dag till och att det inte blåser stormvindar.

Tidsoptimister är irriterande

Min mamma har tjatat på mig i en vecka nu om att jag ska börja packa men jag har skjutit upp det efetrsom jag inte åker förrän nästa helg och det finns liksom tid att bli färdig. Men nu har jag i alla fall packat ner lite saker som jag inte kommer använda under veckan, till exempel ett par handdukar och en av klänningarna som jag köpte nu i veckan. Så man kan väl säga att det går framåt med packningen, sakta men säkert.

Det är så klart fortfarande vansinnigt tidigt men jag har ingenting bättre för mig. Lite senare ska jag iväg med brorsan en sväng men eftersom han aldrig kan ge mig en tid när han faktiskt tänker dyka upp, så har jag ingen aning. Sådant där kan jag irritera mig något så vansinnigt på, folk som antingen säger en tid och sedan dyker upp två timmar senare, eller folk som aldrig bestämmer sig och sedan bara dyker upp.

Min syster är den första typen och min bror den andra, och jag har alltid varit nästan sjukligt punktlig och gärna en kvart tidig. Det är något jag försöker lära mig av med, det får räcka att vara i tid helt enkelt. Men ni kan ju tänka er vad det gnager i i mig när folk säger att de ska komma vid ett-tiden och sedan dyker up vid tre, eller när folk säger att de kommer "nån gång på onsdag" och man bara g¨r och väntar och väntar.

Nya grejer

Första dagen på semestern har flutit på lugnt och fint. Jag försökte installera The Sims 3 men mitt grafikkort stödjer inte Pixel Shader och fanskapet är integrerat med moderkortet så jag vill helst inte tänka på hur det hela ska lösas. Fast å andra sidan, det kanske är dags för en ny "burk" ändå. Jag skulle inte tacka nej till en lite större hårddisk så att jag slipper tänka lika mycket på vad jag installerar och hur mycket plats det tar.

Jag har ju den externa hårddisken visserligen, men den börjar bli full den också. Förut var jag inne på Dells hemsida en sväng, bara för att kolla vad en ny burk kan tänkas gå på (med det grafikkort jag behöver) men ska kolla runt mer på andra ställen. Imorgon ska jag iväg en sväng med brorsan så kanske tar och tittar in på Siba och ElGiganten då - också kan han tala om för mig vad dum jag är som vill ha en ny dator för ett spel...

Varmt och skönt?

Just nu vet jag inte om jag ska tycka det är varmt och skönt, eller äckligt och svettigt. Kanske är det lite av båda nu i värmen. Kvällen tillbringades i alla fall på uteserveringen vid Slusscafét här i stan. Det blev en räkmacka och sedan glass, ungefär som en Banana Split fast utan bananen. Det var supergott och som vanligt var det trevligt att träffa alla, även om huvudet kändes rätt tungt där i värmen när det inte fläktade.

Emellanåt kom det en liten vindpust och det var verkligen underbart även om det även blev lite svettigt när det inte fläktade. Men jag bryr mig faktiskt inte så mycket om värmen eller obehaget för jag vet att det är en värme och ett obehag som de allra flesta upplever. Det är inte MS-relaterat, vilket mycket annat oftast är. Nej, på somrarna får jag faktiskt vara precis som alla andra, precis lika svettig och varm och gnällig.

Fikadags

Idag blir det fika med ett gäng andra MS:are vilket jag ser fram emot. Det är även min sista dag på jobbet innan semestern börjar och jag har precis kommit hem efter en väldigt varm dag. Det blev till att ta en iskall dusch det första jag gjorde när jag kom innanför dörren här hemma och nu ska jag ringa för att ordna med skjuts senare så att jag faktiskt kan vara med och fika senare i eftermiddag.

Nu får det väl ändå vara nog

Hör jag uttrycket "man måste vara frisk för att orka vara sjuk" en gång till, så kräks jag. Då kommer mitt huvud börja snurra runt i 360 grader och det kommer spruta ärtsoppa ur öronen på mig. När man hör/läser detta uttryck tre eller fyra gånger i veckan så tröttnar man snabbt, särskilt som det är en jävla lögn. De flesta som gnäller och använder detta uttryck, har aldrig behövt kämpa för något kan man tro ibland.

Ibland undrar jag vad det är de vill. Att få allt serverat på silverfat kanske? Ingen motprestation, ingen egen motivation alls. Bara sitta på arslet och förvänta sig att andra människor ska vara tankeläsare och veta exakt vad det är de behöver eller vill ha - för ja, för det mesta verkar det handla om vad de vill ha, inte vad de verkligen behöver. Tyvärr är det bara gnällspikarna som gör sig hörda, som tar ordet och gråter krokodiltårar.

För nej, man måste inte vara frisk för att orka vara sjuk, eller snarare, man måste inte ha en massa kraft och energi för att tas med Försäkringskassan och andra instanser. Min erfarenhet av Försäkringskassan har inte varit annat än god, jag har fått den hjälp jag behöver, jag har aldrig känt mig felbehandlad eller kränkt (det där är ett annat uttryck jag hatar men vi kan ta det en annan dag) eller någon annan goja.

Jag har träffat min handläggare en gång och pratat med henne i telefon två gånger. Jag har dessutom skickat in papper ett par gånger under min sjukskrivning. Har jag stött på problem? Nej. Hur många av de som söker sig till Försäkringskassan stöter på problem? En droppe i havet av alla fall de handlägger. Och ändå har folk mage att påstå att felbehandling är ett genomgående problem som de flesta råkar ut för.

Jag tycker det är sorgligt att bara de som har dåliga erfarenheter yttrar sig. Självklart så tror ju folk då att alla som arbetar på Försökringskassan är inkompetenta idioter som inte vet eller kan något - fast det är klart, om man ska gå efter vad vissa verkar förvänta sig att de ska veta och kunna så är de väl rätt inkompetenta. Vad jag vet är ingen av dem tankeläsare, medicinska experter eller daddor som håller handen.

Jag är en shopoholic

Hej, jag heter Anne och jag är en shopoholic. Det började i min tonår och har sedan dess eskalerat i stadig takt under de senaste tio åren eller så. Ett problem blev det inte förrän förra året då jag plötsligt fann mig inte bara med en fast månadsinkomst, men även en inkomst dubbelt så hög som något jag någonsin haft tidigare. Så vad gör man då när man plötsligt har alla dessa vackra sedlar och mynt till sitt förfogande.

En del gör säkert det vettiga och börjar spara; semesterkonton, pensionssparande och ett konto för oförutsedda händelser. Men inte jag för jag vill njuta av pengarna nu, inte om trettio år. Jag har inte kunnat unna mig något riktigt fint på åratal, inte utan en massa knogande och sparande. Det är väl antagligen därför jag blir lite vild och galen när jag går in i en butik och inser att jag kan köpa precis vad jag vill utan skuldkänslor.

Det här kan dock ses som ett problem, för nu shoppar jag precis hela tiden. Ska vi ut och handla mat, ja men visst, vi slänger ner ett par tröjor, några flip-flop sandaler och en pajform i kundvagnen. Ske syrran gå in och kolla på skor så kan ni vara säkra på att det är jag som kommer ut därifrån med tre par skor i kassen. Idag blev det tre klänningar och ett par leggings... Men jag står för det, jag heter Anne och jag är besatt!