Bytet från Göteborg

Jag orkar inte hålla på och dona med att ta kort på alla mina inköp från dagens shoppingtur, så istället kommer jag att lägga upp lite random bilder jag hittat på nätet också får ni vara nöjda med det. Jag kan i alla fall säga att det blev vare sig jacka (de var antingen för dyra eller för fula) eller skor, däremot slank det med lite annat smått och gott. Det är rent livsfarligt att först gå runt på Femman och sen vandra längs alla smågator.

Den blå toppen köptes in på Gina Tricot tillsammans med en mörkrosa (hot pink) i samma modell, samt en ljusrosa topp eftersom jag har en kärleksaffär med Gina-toppar. Cardiganen till höger kommer från Rut m fl och är hur mysig som helst, med långa ärmar och en vid krage som även funkar som huva. Den kommer bli perfekt under sommarkvällarna.

Även skjortan köptes in på Rut m fl, men min är inte vit utan kritstreckrandig blå och vit, ungefär som en gammal gubbskjorta från förr. Det blev även en jättesnygg scarf från samma butik. På Åhlens köpte jag en ny plånbok eftersom min lilla söta blå från Spanien håller på att falla i bitar, och det blev även en mörkrosa handväska som jag kan ha med mig när jag går ut, plus lite makeup så jag kan göra mig själv vacker.

Politikersnack

Det får bli ytterligare ett inlägg, direkt i hälarna på det förra. Jag läste nämligen något intressant på Aftonbladets hemsida just nu. Det verkar som att Håkan Juholt, mannen vars namn jag hörde för första gången för bara ett par veckor sedan, har planer på att Socialdemokraterna ska bli ett parti som lyssnar på svenska folket. Ja, ni läste rätt, han tycker att våra åsikter är viktiga, inte bara de som han och hans partikamrater tycker är intressant.

"[Socialdemokraterna ska] prata med och lyssna till människorna, de som påverkas av besluten [...] Traditionellt har Socialdemokraterna gillat starka ledare. Som pekar med hela handen. Som vet vad som är bäst utan att ha frågat. Nu ska medborgarna tas på allvar. De ska talas med. De ska lyssnas på. De ska tas på allvar." [Lena Melin, Aftonbladet 2011-03-27]

Det låter ju helt klart bra, att vi för en gång skull ska tas på allvar, att de beslut som berör oss som individer och som land, faktiskt ska utgå ifrån oss. Jag vill väldigt gärna tro att det kommer bli så här, och att vi kommer tas på allvar, men cynikern i mig menar att det här är politikersnack och vi vet ju alla på hur stort allvar man ska ta sådant, nämligen inte alls om man inte gillar att bli besviken.

Juholt vill kolla över pensionssystemet för att säkerställa att alla får den pension de ska ha rätt till och (får man anta) inte ska behöva leva på existensminimum även om det är hårda ekonomiska tider i landet. Även privatisering och utförsäljningen av statsägda företag ska ses över, tillsammans med en rad andra målsättningar där bland annat fattigdom, arbetslöshet och vård står högt på listan över saker som ska ses över.

Avskaffa barnfattigdom - jag skrev nyligen ett inlägg om detta med barnfattigdom där jag bland reagerade på definitionen av barnfattigdom, nämligen att ett barn anses vara fattigt då familjen inte har råd att köpa barnet de senaste prylarna eller åka på semester och skolresor. För mig som växte upp fattigt känns den här definitionen lite väl överdriven, inte är man fattig bara för att man inte har en ny mobil. Men som mål för Socialdemokraterna är det sannerligen beundransvärt och jag hoppas det här är något som kommer att prioriteras inte bara av (S) utan hela svenska folket, en gemensam satsning på barnen.

Minska ungdomsarbetslöshet - ytterligare ett mål jag hoppas det kommer läggas krut på. Enlight EkonomiFakta låg arbetslösheten bland unga i Sverige under sista kvartalet 2010 på 21,6 procent, motsvarande 7,6 procent arbetslösa i hela landet under februari månad i år. Det är alltså nästan en fjärdedel(!) av alla människor i åldrarna 15-24 som står utan arbete.

Världens bästa sjukvård - här tycker jag ändå att vi ligger långt framme även om allt så klart kan bli bättre över tid. Som alla lärare känner till, så utvecklas man hela tiden, man är aldrig färdig och man får aldrig bli färdig. Vad jag undrar är varför vi måste vara världsbäst. Vi ska vara världsbäst på trafiksäkerhet och sjukvård och alkoholpolitik och skola. Personligen tycker jag inte det är så viktigt att vara bäst i världen så länge man har ett bra och fungerande samhälle där alla människor tas om hand och får den vård de behöver. Till skillnad från till exempel Amerikanarna, där det ju varit ramaskri på grund av Obamas förslag om att förbättra den offentliga vården genom att bland annat höja skatterna, så tror och hoppas jag att vi svenskar aldrig kommer bli så själviska att vi förnekar en sjuk människa vård bara så att vi ska kunna betala mindre i skatt.

Högre löner i offentliga sektorn - som anställd inom den offentliga sektorn vill jag bara säga; Ja, tack! Nu säger jag inte att jag tycker att jag personligen har en låg lön, jag klara mig alldeles utmärkt på den rent ekonomiskt, men med tanke på allt jobb jag lägger ner, så mycket jag ger av mig själv, så skulle det inte kännas som att jag var överbetald med ytterligare ett par tusen i lönekuvertet. Det är ju inte som att vi kräver politikerlöner, bara skälig ersättning för att vi tar hand om våra gamla, unga och sjuka.

Bekämpa olika former av segregation - ännu något jag mer än gärna skriver under på att vi behöver här i Sverige, särskilt efter SDs horribla intåg i regeringen och det äckliga sätt på vilket detta öppnat upp för alla smygrasister att titta fram. För bara någon vecka sedan läste jag en inte alltför subtil insändare i lokaltidningen, där det med all önskvärd tydlighet framgick att Sveriges alla problem beror på invandrare. Själv bor jag i en mycket integrerad statsdel (enligt min chef), här bor människor från hela världen men tyvärr är det ont om svenskar. Som boende och arbetande i det här området så har jag definitivt en fördel när chefen vill att vi är goda ambassadörer för vår förskola, jag vet ju fantastiskt det är att inte bara arbeta med barn från olika kulturer och bakgrunder, jag bor även mitt i smeten, bland alla araber, albaner, bosnier och somalier.

Se över pensionssystemet - enligt artikeln i Aftonbladet som jag länkade till ovan, så har Sveriges pensionssystem "hyllats världen över för att det är stabilt. Här finns ingen risk för att samhällsekonomin går över styr för att pensionerna galopperar iväg. Pensionärerna, och de blivande pensionärerna, har däremot inte varit lika imponerade. Pensioner på 50, 60 procent av avgångslönen är ingen ovanlighet. När ekonomin backar, som under finanskrisen, sjunker pensionerna. Ur den enskildes perspektiv är pensionssystemet allt annat än stabilt. Håkan Juholt vill nu utvärdera pensionssystemet tillsammans med LO, TCO och Saco. Får löntagarna ut vad de borde få ut? Eller inte." Allt jag vill säga om detta är att det var på tiden.

Storsatsning på lärande för både barn och vuxna - det finns väl inte så mycket att säga om detta annat än att det behövs, det har krävts pengar och resurser till skolan så länge jag kan minnas, ökad lärartäthet och minskade barngrupper och klasser. Nu när även förskolan räknas som en skolform där undervisning och lärande ska ske, så skriver jag även med barngrupper istället för enbart klasser. Den svenska skolan är bra, men den kan definitivt bli bättre och även om vi inte behöver vara världsbäst, som jag skrev ovan, så behöver det ändå bli en ändring. Häromdagen skrev jag ett inlägg om barn och ungas språkförståelse, och det idiotiska uttalnde en av mina kursare gjorde när vi pluggade till lärare. Så länge hon förståe vad eleven försöker att säga i sin text, så bryr hon sig inte om ifall det är rättstavat. Som språkpolis gör det mig nästan sjuk att höra något sådant och jag hoppas att Socialdemokraternas satsning på skolan, även kommer innebära att det satsas på läs- och skrivfärdigheter.

Se över avregleringar av bl.a. järnvägen och elmarknaden - det här är ärligt talat något som jag intresserat mig väldigt lite för, även om jag så klart vet att det varit tal om att sälja SJ, Systembolaget och nu senast (delar av) Vattenfall till privata aktörer, istället för att behålla dessa företag i statlig ägo. Efetrsom jag inte vet alltför mycket om det ska jag inte uttala mig, men jag undrar ändå vad som är så bra med att ha privatägda företag när det i alla år gått precis lika bra med vårt nuvarande system. Folk kallar det (felaktigt för övrigt) kommunistiskt att folket äger statliga bolag tillsammans, men vad exakt är det som är så dåligt med statligt egendom?

Hua mig, det blev långt. Var det någon som orkade läsa igenom allt det? Jag vet inte ens hur vettigt det är, det här är ju bara mina privata tankar och funderingar. För att riktigt miskreditera mig själv så kan jag ju erkänna att jag inte har mycket på fötterna, jag kan lite om mycket, men om politik allra minst. Ja, kanske vet jag mindre om traktorer och andra tunga fordon än jag vet om politik, men ni förstår poängen.

Nu är det snart dags för mig att ge mig av till den stora staden i väst, jag känner Göteborgs locktoner kalla på mig och jag vill bara dit nu, nu, nu! Klockan är tio i tolv, min syster lär dyka upp närsomhelst nu och sedan bär det iväg. Om jag köper något fint så vill jag bara varna alla att jag tänker bryta mitt löfte om att inte göra detta till en modeblogg, och visa upp lite bilder. Kanske även bild på ett par sexiga skor till en viss person.

Sommartider, hej hej

Då var det dags att ställa om alla klockor i hemmet och ställa in kroppen på att gå upp en timma tidigare än vanligt. Det är av denna anledning jag avskyr sommartid, min kropps biologiska klocka är definitivt inställd på vintertid året om. Men eftersom det verkar vara gängse mening att vi ska ha sommar- och vintertid, så får man väl bara anpassa sig och försöks se glad ut åt eländet.

Idag bär det iväg till Göteborg tillsammans med syrran, vi ska shoppa loss i Nordstan, en ny vårjacka och jogginskor står på inköpslistan, men det blir antagligen mer än det som slinker med i shoppingkassarna. Ett besök hos brorsan står även på schemat, och besök på en kinarestaurang för att inta förnödenheter. Så långt har vi kommit i planeringsarbetet, sedan får vi se vad för vilda och spontana saker vi kommer på.

Eftersom det numera är stränga order om att inte störa vår käre bror före klockan ett på helgerna, så kommer vi inte åka förrän om ett par timmar. Vad jag ska göra innan dess vet jag inte riktigt, mer än att försöka peta i mig lite frukost (det är så äckligt att äta på morgonen) och hänga upp tvätt så fort maskinen är färdig. Ja, livet är sannerligen spännande när man har alla dessa saker på gång.

Tuff eftermiddag

Idag var det få barn och inte mycket att göra annat än att sitta ute i det vackra vädret, men trots det så var jag helt slut fram på eftermiddagen. Jag ville bara hem och sova, släpade fötterna efter mig och vid det laget det var äntligen dags att gå hem, så hade jag börjat mumla och sluddra på orden. Säkerligen inte märkbart men det var så att jag märkte det. Hjärndimman började smyga sig på och väl hemma sov jag som en stock.

Oftast när jag sovit så brukar den värsta utmattningen ge med sig, även om tröttheten inte gör det särskilt ofta. Så inte idag, idag är jag fortfarande så trött att jag skulle kunna gå tillbaka till sängen och sova ytterligare tre timmar. Men det går ju inte för jag måste äta och sedan gå och lägga mig om några timmar för jag ska vara på jobbet till frukost imorgon och behöver runt sju timmars nattsömn oavsett eventuella tupplurar.

Imorgon efter jobbet så ska jag skynda mig hem för att sova i ett par timmar, vare sig jag behöver det just då eller inte. Jag vill ju inte drabbas av akut utmattning på kvällen eftersom jag ska ut med ett gäng kollegor för att gå på Movie Hits (det som för två år sedan hette Svenska Hits, och förra året Mega Hits). Det blir helt säkert en kväll av sång, skratt och underbart sällskap, så det ser jag fram emot.

Tidskrävande

Att vara förskollärare handlar inte enbart om att vara med barnen, det är inte bara en fråga om att planera en god pedagogisk verksamhet, det är väldigt mycket runt omkring också. Saker som tar tid från barnen tyvärr, alla möten man ska gå på och allt arbete man gör utanför sin schemalagda tid. Igår satt jag i tre timmar och arbetade med mina ansvarsbarns portfoliopärmar där vi dokumenterar deras utveckling.

Just nu har jag fem ansvarsbarn, två av dem ska börja förskoleklass till hösten så deras pärmar håller jag endast på och lägger till saker i. De övriga tre håller jag på att omarbeta helt och hållet eftersom vi nyligen gått över till ett nytt (och mycket tydligare) sätt att arbeta med dem. Gårdagen ägnade jag mest åt att gå igenom alla bilder för att se vilka som skulle sparas och vilka som skulle kasseras.

Den nya strukturen är betydligt mer lättarbetad, det som tar tid är ju egentligen att ändra från det gamla till det nya systemt, med alla nya mallar. Men som sagt, det är tydligare och det gör definitivt saken lättare. Idag tänkte jag ta en stund på förmiddagen så att i alla fall ett av mina ansvarsbarn ska få göra hand- och fotavtryck, samt rita självporträtt och lite annat smått och gott som ska in i pärmarna.

Någon gång väldigt smart måste jag också börja ordna inför vårens utvecklingssamtal med mina ansvarsbarns föräldrar, men jag vill göra färdigt portfoliopärmarna först och i arbetslaget har vi fortfarande ungefär halva barngruppen kvar att gå igenom, för att skriva utvecklingsplaner för alla, så att vi vet vad vi ska gå igenom på samtalen. Som sagt, det tar tid men man får ju hoppas att det ger något i slutändan.

Försenad uppdatering

Jag insåg precis att jag glömt berätta om några saker som hänt mig under veckan, med början redan i måndags då jag gjorde en ny magnetröntgen. Som vanligt tog det en och en halv timma från början till slut och den sista halvtimman var jag så vansinnigt kissenödig. Allt det där vibrerandet kan ställa till med mycket men jag lyckades hålla mig ända till slutet, trots att de var tvungna att ta en sista extra bildserie.

När jag var klar och påklädd, skyndade jag mig ner till entréplan för att gå på toaletten, bara för att upptäcka att damtoaletten var stängd för städning. Vid det laget trodde jag att jag skulle explodera, men jag lyckades hålla mig ytterligare en stund och sedan var jag först in på toaletten när den väl öppnade igen. Gissa om det var en lättnad, och det gjorde sannerligen bussresan hem så mycket lättare än vad den annars skulle varit.

På måndagkvällen hade vi planering i mitt arbetslag, vilket det visade sig att även tre andra arbetslag i huset hade. Tradiotionalister som vi är, hade vi alla valt måndagskvällen. Fråga mig inte varför, men det verkar vara någon slags regel att förskolpersonal alltid har sina kvällsmöten på måndagar. Det är ju även då som vi har våra arbetsplatsträffar när chefen håller i mötet och vi får lyssna på hans utläggningar.

Efter måndagen var slut hände inte så mycket mer under veckan, lite jobb, lite illamående, lite nervöst väntande på mitt sista möte hos företagshälsan på fredag förmiddag. Det mötet gick bra, det var mes en avstämning eftersom jag redan varit på tre möten hos dem redan. Den här gången träffade jag företagsläkaren som ville träffa mig personligen och förklarade lite om hur hon kommer skriva arbetsförmågebedömningen.

Helgen har varit skönt händelsefri och nu verkar det som att nästa helgs tur till Göteborg kanske inte blir av eftersom min syster lyckats dubbelboka sig just den dagen och hennes andra planer gjordes redan i julas. Lite synd är det, både för att det skulle varit skoj att komma iväg, umgås med syrran och ta en tur förbi vår brors ställe för att hälsa på, men också eftersom jag behöver en ny stol vid skrivbordet.

Min nuvarande stol gick sönder i torsdags kväll, eller rättare sagt, den har varit trasig ett tag men i torsdags föll hela ryggstödet av när jag lutade mig tillbaka. Sätet är fortfarande intakt så det är vad jag sitter på nu, men eftersom jag inte kan luta mig tillbaka så är det rätt obekvämt. Jag hade tänkt köpa en ny stol nästa helg men innan syrran kollat upp om hon kan komma ur sina andra planer, så vet jag inte hur det blir.

I övriga nyheter har jag nu ökat min dosering vakenhetsmediciner ytterligare ett steg, med början igår morse är jag nu uppe i fulldos och hoppas att det nu kommer bli någon effekt. Hittills har det inte varit så mycket med det, jag har varit extremt trött mest hela tiden och sovit ungefär tre timmar varje dag efter jobbet. Det känns ibland som att jag sväljer de här tabletterna helt i onödan, särskilt med tanke på biverkningarna.

Jag kan leva med huvudvärk och hjärtklappning, jag har inget emot aptitlöshet och viktminskning, men varför måste de också orsaka håravfall? En bra sak med att inte ha något effekt på medicinerna är att jag inte heller upplevt några biverkningar, men det känns som en liten seger eftersom fanskapen inte hjälper som de borde. Jag hoppas att den högsta doseringen nu kommer att få någon effekt.

Dagens lektion i ett modernt samhälle

Jag lovade en recension av den bok jag nyligen läst, men det får bli ett senare inlägg eftersom jag istället vill skriva om en insändare jag läste i min morgontidning. Titeln på insändaren är "IT-samhället är negativt för oss" och en rad punkter listas för att bevisa detta, bland annat hur man inte kan slappna av när man är ständigt uppkopplad och hur språkutvecklingen hämmas av så kallade snabbmeddelanden.

Jag kan definitivt hålla med om att barn och ungdomars skriftspråk försämrats radikalt sedan jag själv gick i skolan, och även om det känns som en evighet sedan så var det ju inte så farligt länge sen. En förklaring till varför fick jag när jag läste till lärare och en av mina medstudenter som skulle undervisa de äldre barnen, påpekade att hon inte ville rätta grammatiska fel så länge hon förstod sammanhanget.

Om inte ens lärarna är redo att ta fram rödpennan, hur ska då eleverna kunna lära sig att inte särskriva, använda syftningsfel eller grammatik som skulle kunna få en att börja gråta? Som förskollärare har jag min egen rödpenna redo, även om den är verbal och jag säger inte till barnen att "Nu sa du fel" innan jag rättar dem. Däremot benämner jag saker vid deras rätt namn genom att upprepa vad barnen sagt.

Den insändare jag läste, gick vidare med att säga att på grund av att vi alltid är online, har vi inte tid att läsa en bok, vilket leder till "minskad psykisk, social och språklig utveckling", vilket också är något jag kan hålla med om, i alla fall delen om att läsning är viktig för den språkliga utvecklingen. Jag är dock osäker på hur en god bok gör oss mer socialt kompetenta eftersom läsning är något man (oftast) gör ensam.

Efter denna något förvirrande koppling mellan IT-samhället, den minskade läsningen av böcker och den sociala utvecklingen, hoppade skribenten över till att beklaga sig över skolan där katederundervisningen minskat och eleverna istället förväntas söka information själva. Denna person har tydligen aldrig hört talas om det utforskande barnet eller hur viktigt det är att inte enbart ha faktakunskap.

"[Att söka information själva] påverkar också språk- och minnesutvecklingen negativt, då barnen nästan enbart relaterar till vad de lärt sig hemmavid och lärarens språk och ordförråd inte tas till vara." [Ulf Jansson, TTELA 2011-03-19]

För någon som mig, som ägnat tre och ett halvt år på högskolan att lära om just det utforskande barnet och hur viktigt det är att barn själva får söka information och komma fram till lösningar (under lärarens överinseenede så klart) känns det ovanstående citatet väldigt märkligt. Det är ju inte bara information eleverna söker, de ges även möjligheten att lära sig finna den istället för att matas med den av läraren.

Som ett barn av katederundervisning vet jag så klart att det fungerar, jag lärde mig historia och fysik och geografi just genom att läraren stod framme vid katedern. Vad jag inte lärde mig var att själv hitta informationen, att bli källkritisk eller att känna att jag åstadkommit något och växa som person genom att själv finna lösningar på frågeställningar och problem. Faktan fick jag men allt det andra då?

"Kunskap kommer till uttryck i olika former - såsom fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet - som förutsätter och samspelar med varandra. Verksamheten ska utgå från barnens erfarenhetsvärld, intressen, motivation och drivkraft att söka kunskaper. Barnen söker och erövrar kunskap genom lek, socialt samspel, utforskande och skapande, men också genom att iaktta, samtala och reflektera." [Läroplan för förskolan, Lpfö 98]

I både läropnanen för förskolan (Lpfö 98) och skolan (Lpo 94) talas det om de fyra F:n; fakta - att kunna begrepp, siffror osv; förståelse - att kunna se meningoch sammanhang mellan olika fakta; färdighet - att kunna använda faktakunskaper, och förtrogenhet - att kunna använda kunskaperna i olika sammanhang, att se likheter och skillnader osv. Kort och gott, lärande handlar om mer än (fakta-)korvstoppning

"Eleverna skall kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt. Studiefärdigheter och metoder att tillägna sig och använda ny kunskap blir därför viktiga. Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ [...] Eleverna skall få möjligheter att ta initiativ och ansvar. De skall ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att arbeta självständigt och lösa problem. Särskilt under de tidiga skolåren har leken stor betydelse för att eleverna skall tillägna sig kunskaper." [Läroplan för skolan, Lpo 94]

Vad skribenten till dagens insändare än tycker om det indskefulla IT-samhället och all skada det gör, så är det ändå en viktig del av vår samhällsutveckling i övrigt, vi lever inte bara här och nu, vi har även tillgång till en hel värld av kunskap, av idéer och tankar. Visst, en lärare skulle kunna ta reda på allt detta och förmedla till sina elever, men jag tror ändå att det är viktigast med utforskande barn.

Tänk på det en stund, tänk på vad som hade gett er själva mest, inte bara i form av faktakunskap, utan för hela er utveckling som individer. För egen del så kan jag säga att jag lärde mig mer när jag fick söka informationen själv, jag kände att jag gjort något bra och att jag kunde mer än att upprepa vad läraren sagt. Som lärare reagerade jag på mycket i insändaren, som IT-beroende var det slutklämmen som berörde mig mest.

"Sammantaget har IT-samhället fört med sig att möjligheterna minskar till att finna medarbetare till vår industri och även till vår forskning och utveckling. Det har också fört med sig ökad sjukdomsbenägenhet i de psykiska sjukdomarna, vilket har ökat bland yngre och även gått ner i åldrarna." [Ulf Jansson, TTELA 2011-03-19]

Ja, ni läste rätt, inte bara leder dagens användande av datorer och IT till försämrad språkutveckling och minskad auktoritet för lärare i skolan. Det orsakar även att folk blir så fördummade att de inte kan arbeta inom industrin och att man drabbas av psykisk ohälsa. Det första tror jag inte på, det har alltid funnits och kommer alltid finnas de som vill och kan arbeta inom industrin. Det andra är en förenkling.

Jag kan erkänna att vi lever i ett samhälle där vi snabbt får reda på vad som händer runtom i världen, istället för att nyheter sprids inom en vecka, så sker det nu nästan omedelbart. Barn, unga och vuxna bombarderas konstant med nyheter om krig, svält och naturkatastrofer. Det är även min tro att vi lever i ett hårdare samhälle idag än vad vi gjorde för 20-30 år sedan, ett samhälle med mer våld mellan människor.

Lägg dessutom till att bara här i Sverige lever vi idag i ett land där fattiga och sjuka behandlas mycket illa, där den bild som förmedlas är att det är okej att sparka på den som redan ligger ner, att det viktigaste av allt inte är att hjälpa en medmänniska utan att trampa på så många som möjligt på ens egen klättring till toppen. Om regeringen gör det så måste det ju vara okej för alla andra att göra detsamma.

Jag undrar om skribenten av insändaren inser att i mångt och mycket beror barn och ungas psykiska ohälsa inte på att de inte läser en bok, att de chattar med kompisar och kan läsa om världsnyheter i realtid. Snarare handlar det om att deras föräldrars ekonomi försämras, att arbetslösheten ökar och att framtiden alltmer ter sig som en mycket mörk och osäker plats för den som redan nu måste hålla hårt i slantarna.

Så vart vill jag då komma med detta långa inlägg? Ja, jag antar att jag vill säga att IT använt på rätt sätt är bra, fler människor borde läsa en bok då och då för att förbättra sitt ordförråd, alla lärare som tycker grammatiska fel är okej så länge man förstår sammanhanget borde skjutas på fläcken, och att psykisk ohälsa knappast beror på att elever själva för söka information när de skriver uppsatser i skolan.

Alltid är det nått

Jag är vaken, jag är nästan färdigklädd och jag har hunnit kamma håret och borsta tänderna (två gånger dessutom), men jag är inte på väg till jobbet som man kanske kunde vänta sig. Varför inte frågar ni er nu. Därför att jag drabbades av akut illamående i morse och fick slänga mig ner på golvet för att köra den stora, vita porslinsbussen ett tag. Jag förstår att det är spännande för er, kära läsare, att veta detta om min morgon.

Så nu sitter jag här hemma, med en mage som fortfarande rör runt efter två besök på porslinsbussen och viljan att gå till jobbet (vilken jag kände imorse när jag klev upp ur sängen) reducerad till ungefär noll. Jag blir alltså hemma idag, men jag tror inte det är magsjuka vi snackar här för det går inget sådant på jobbet och det är ju där som allting brukar ha sin början, vare sig det är magsjuka, vattenkoppor eller förkylningar.

Kanske har jag gjort mig själv på smällen, en sådan där obefläckad befruktelse, eller (vilket känns troligare) så beror det på något jag ätit.Vad det än är så tänker jag nu ta min hink, lägga mig på soffan en stund och hoppas att illamåendet går över. När jag mår bättre ska jag försöka mig på att skriva en recension av den bok jag nyligen läst å jobbets vägnar. Vet detta, kära läsare, jag var inte imponerad så det lär bli en arg recension.

Tre av fyra

Idag var det dags för möte nummer tre, denna gång med ergonomen på företagshälsan. Fick köra ett cykeltest för att kolla konditionen, lite gång- och balanstest, samt ett rent urjävligt test där jag skulle stå och rita cirklar på en whiteboard, med raka armar, i två minuter. Det värkte lite i axlarna efter det men det gick snabbt över. Det gav väl inte så mycket men ska det göras så är det bara att se glad ut och få det gjort.

Möte två avklarat

Idag var det dags för ytterligare ett möte på Hälsan, det här med beteendevetare. Det gick också bra, en riktigt trevlig människa som det var lätt att prata med och som verkade genuint intresserad av det jag hade att säga. Jag förklarade Skedteorin för henne och berättade om hur jag försöker hushålla med min energi genom att bli mer stresstålig på jobbet, mycket genom arbete med KTH och Fina Fisken, samt annan bra litteratur.

Det var ett väldigt givande samtal, hon pekade ut saker för mig som jag kanske visste om men som jag aldrig riktigt tänkt på. Det hela tog lite över en timma och efteråt kändes det riktigt bra, även om gråten inte var långt borta när vi kom in på framtiden och vad som skulle kunna hända om Försäkringskassan säger blankt nej till att bevilja aktivitetsersättning. Som tur var började jag inte störtgråta, det har jag gjort tillräckligt,

På fredag är det dags för det tredje mötet, detta med en ergonom och om jag fattat det rätt ska jag få göra något slags test. Antagligen är det väl utformat för folk som kommer till företagshälsan på grund av arbetsskador och liknande, men vill de att jag göra det så är det bara att försöka. Efter det är det i alla fall bara ett möte kvar och det är inte förrän i slutet av nästa vecka, och sedan ska jag vara klar med steg ett av mitt liv den närmaste tiden.

Kärlek eller pedagogik

Läs titeln på inlägget igen är ni snälla. Märker ni att det står eller, istället för och mellan de där två orden? Tydligen är det så att jag som förskollärare är inkapabel till att visa kärlek och omsorg för de barn jag arbetar med. Men för allt i världen, ta det inte från mig, ta det istället från den man som kläckte detta uttalande i en intervju med vår lokaltidning TTELA; Lennart Andersson, Kommunals ordförande i sektion 8.

"Det krävs mycket kärlek och det är våra barnskötare jättebra på. Förskollärarna är mer för den pedagogiska delen."

Jag var tvungen att läsa det tre gånger innan jag fattade att det var precis så illa som jag trott. Jag hoppas innerligt att Lennart Andersson blev felciterad, eller åtminstone att han också satte morgonkaffet i halsen när han idag läste artikeln och insåg hur väldigt fel det blev. Det är en grov förolämpning, inte bara mot förskollärare utan även mot barnskötarna vars hela kompetens verkar ligga i att de kan visa kärlek.

Inte för att det är något fel på att vara en omtänksam och omhändertagande person, men jag tror inte någon av mina kollegor som är barnskötare, vill bli definierade enbart utifrån detta. Lika lite som jag som förskollärare vill bli definierad som en person som sköter den pedagogiska biten, mer intresserad av att vara en av dessa superpedagoger som seglar fram och anser sig vara lite förmer för att de är högskoleutbildade.

Men det är en annan historia, det här inlägget skulle istället handla om det klumpiga ordvalet. För vad man än tycker om att barnen ska få en allsidig vistelse i förskolan, så känns det lite väl fyrkantigt att säga att barnskötarna tar hand on kärleken så tar förskollärarna hand om lärandet, och aldrig mötas de två. Betyder det här att vi nu fått svart på vitt att det från Kommunals sida är okej att bara barnskötarna torkar bord?

Ett klart, tre kvar

Det är sent, jag vet, men jag ville bara skriva en snabb rapport innan jag stupade i säng och sov som en död i så där 10 timmar. För det första; jag har feber, jag är snuvig, jag har ont i halsen och det ilar i en tand vilket är riktigt jobbigt. För det andra; mötet med företagssköterskan idag gick bra, vi pratade om min diagnos, sjukdomshistoria och medicin, mitt jobb och hur sjukdomen påverkar. Nästa möte är på tisdag morgon.

MS, möten, magnetröntgen och mera

Just nu handlar mitt liv om sjukdom och arbete; hur sjuk är jag, hur mycket kan jag arbeta, hur lever jag med min MS, har jag halsfluss. Svaret på den sista frågan är i alla fall nej, vilket är en lättnad, och anledningen till att jag har ont i halsen och svårt att svälja beror på svullna halsmandlar. Återigen (precis som vanligt) får jag kommentaren "Oj, vilka stora mandlar du har", denna gång av både läkare och labbtekniker.

Jag har suttit i väntrum, jag har fått säga "Aaahhh!" och jag har blivit svabbad i halsen. Nu är jag hemma igen, men inte särskilt länge eftersom jag idag ska iväg på ett möte med företagshälsan där de ska dra igång en arbetsförmågebedömning. Jag antar att det betyder att de ska ta reda på hur mycket jag kan arbeta och med vad eftersom Försäkringskassan vill att jag gör en arbetsprövning.

För sjuk för att vara förskollärare men kanske frisk nog att vara något annan är deras bedömning, så nu ska min arbetsgivare (kommunen) förhoppningsvis kunna ge mig något annat att pröva. Om inte... jag vill inte ens tänka på vad som händer om "om inte" finns. Ett steg i taget, det är det mantra jag lever efter just nu. Mötet idag, två nästa vecka, ett veckan efter det, samt en ny magnetröntgen om två veckor.

Det är så långt jag vet vad som ska hända, det är så långt jag orkar tänka just nu. Jag betar av de här mötena med Hälsans representanter; företagsköterska, beteendevetare, ergonom och företagsläkare för att se vad de anser. Jag åker till sjukhuset, lägger mig i det läskiga röret på röntgen-avdelningen och tar mig igenom hela undersökningen genom att andas djupt och inte tänka på saker som att bli levande begravd.

Efter det existerar inte tid för mif, i alla fall inte mer än några få nedslag under de nästkommande månaderna. I slutet av mars ska jag ut med kollegorna, i mitten av april fyller mamma år, i slutet av juni tar mina sjukpenningsdagar slut, i början av juli fyller syrran och svågern år och förhoppningsvis går jag på semester en vecka efter det. Vad som händer efter sommaren är det ingen som verkar veta just nu.

Själv vill jag inte ens tänka på det, jag har tillräckligt här och nu. Idag mår jag ändå relativt bra (om man bortser från förkylningen och febern som ligger och lurar i kroppen) men de senaste veckorna har verkligen varit hemska i övrigt. När jag inte gråter mig själv till sömns och sover i flera timmar i sträck varje dag, så sitter jag helt orkeslös och gör ingenting alls, bara väntar på att tiden ska gå tills det är kväll.

Häromdagen höll jag på att bryta ihop på jobbet efter att herr M.A. suttit och tjatat och tjatat genom hela lässtunden, inte ens ord utan bara en massa babbel och småsjungande för att se hur långt han måste gå innan han får uppmärksamhet. Jag sa till honom en gång, två gånger, tre gånger. Fjärde gången ställde jag honom på golvet och röt i att nu fick han sluta för de andra barnen och jag orkade inte lyssna mer.

Det blev knäpptyst, fem barn stirrade på mig med stora ögon som om de alls inte visste vad de skulle tro nu, inte för att jag inte ryat i förut utan för att jag var på väg att börja gråta när jag försökte förklara för M.A. att det inte är roligt att sitta och läsa, vare sig för mig eller de andra barnen, när han sitter och förstör sagan (som han för övrigt valt själv). Jag lyckades i alla fall undvika att börja storgråta men det var inte långt borta.

Nu kanske ni tycker att jag är känslomässigt instabil och inte borde få arbeta med barn, jag som skriker och gråter om vartannat, men jag tror inte jag gör så mycket annorlunda än mina övriga kollegor som också de kan ta i när barnen inte lyssnar (även om de, kollegorna, inte börjar gråta). Så på det sättet kan jag väl erkänna att jag inte är helt stabil just nu, men skrikandet är i alla fall inte på grund av att jag mår dåligt.

Gråten sitter alltid där i halsen på mig numera, det faktum att jag är totalt maktlös när det kommer till mitt liv just nu, att det istället är en massa okända människor som bestämmer min framtid, det gör att jag mår så dåligt. Jag som aldrig brukade gråta förr, jag som bet ihop och härdade ut, jag som var storasyster, ansvarstagande, ambitiös, jag som alltid hade en plan för hur jag skulle gå vidare. Nu har jag ingenting.

Eller ja, det är inte sant. Jag har mars månad som jag vet vad som ska hända; jag har fyra möten på stadshuset, jag har ett besök till sjukhuset inbokat, jag vet att jag kommer gå ut med mina kollegor i slutet av mars och att det förhoppningsvis kommer bli lika trevligt och kul som alla andra gånger vi går ut. Just nu ska jag vänta ytterligare en timma innan jag ska åka iväg till stadshuset för mitt första möte.

Mellan mina två män

Idag tog jag en lång och skön tupplur mellan mina två snarkande män, efter att de legat och kuttrat mig i örat en stund för att tala om att de uppskattade att jag klappade dem. Det blev en helt fantastisk tupplur även om jag halvsov den första halvtimman innan jag somande på riktigt och (säkerligen) snarkade mig igenom ytterligare ett par timmar. Mina män vaknade också och tyckte det var dags för mat, så jag får ordna lite middag snart.