ÄNTLIGEN!!!

Fick idag hem brevet från Försäkringskassan som jag har väntat på sedan i mars (eller juni beroende på hur man ser på det här med kompletteringar) och har nu äntligen, efter snart sex år som deltidssjukskriven, blivit beviljad permanent sjukersättning från och med oktober i år. Jag är så glad och lättad att den här utdragna väntan äntligen är över och att jag nu vet, en gång för alla, att jag inte kommer tvingas upp i heltid eller utförsäkras (igen).

Ensamheten

För ett par veckor sedan satt jag och läste det då pinfärska numret av Amelia och läste en krönika om att trivas med att vara ensam. Just då medan jag läste det kände jag att ja, visst, allt det där håller jag med om till etthundra procent. När jag idag sitter och läser det senaste numret av samma tidning, är jag närmast i tårar och frågar min väninna i Kanada om jag kan få flytta in hos henne för jag vill bara komma bort från allt.

Det är inte bara ensamheten som känns tung just nu utan livet i allmänhet, samhället i synnerhet och till viss del även saker så som jobbet, bostaden och att de två vänner som jag pratar med varje dag utöver min syster, bor i Kanada och USA och just nu vill jag ha mina vänner nära. Jag tycker fortfarande om att vara ensam men just nu känns ensamheten stor och svår istället för en stund när jag kan andas och bara vara.