tisdag 17 december 2013

Jag bara undrar...

Kan man utveckla ömtåliga bihålor efter sin trehundramiljonte förkylning? Om jag skulle få gissa utifrån min egen erfarenhet så skulle jag nog säga ja. Så snart jag fått huvudvärk eller minsta lilla snuva det senaste året, har det satt sig direkt på bihålorna och jag har haft fruktansvärda smärtor i ansiktet. I vanliga fall brukar jag säga att så länge jag inte har feber så är jag inte egentligen sjuk, men jag får nog ändra på det och säga att så länge jag inte har feber och ont i bihålorna så är jag inte egentligen sjuk.

lördag 14 december 2013

Det blir aldrig som man tänkt - och det är bra

Ni vet det där talesättet om att inte ropa hej förrän man är över böcken. Ungefär så var det igår på jobbet, fast istället för att allting gick fruktansvärt fel så blev allting så himla bra. Barnen sjöng! Ja, nästan varenda unge stod där framme och sjöng. Rummet var fullknökat med föräldrar och syskon och mor- och farföräldrar. Inte ens frukosten blev så stressig och svettig som de har varit alla andra år vid den här tiden.

Som min kollega sa, det var det bästa Lucia-firandet på länge, kanske till och med någonsin. För jag överdrev inte igår när jag skrev om allting som kunde haka upp sig. Men på något sätt lyckaqdes vi undvika alla de där fallgroparna och mycket av det tack vare barnens underbara deltagande. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på hur stolt jag är över dem, alla mina underbara små skitungar.

torsdag 12 december 2013

Den bästa dagen på året?

Imorgon ska mina fina, härliga, sprudlande glada, upproriska, tykna, tålamodsprövande, underbara, vackra, snälla, kaotiska skitungar tåga in till rummet där deras föräldrar, syskon och kanske en och annan morfar eller farmor sitter i spänd förväntan. Efter två veckors intensivt övande sitter Lucia-sången och de andra tradiotionella sångerna som en smäck. Åtminstone när det inte är någon som tittar på.

Det blir upp till bevis imorgon vem som är blyg, nervös eller helt enkelt redo att skita i allt det där och bara köra på. Någon kommer sjunga för högt eller för snabbt eller för lågt, några kommer inte sjunga alls och vill det sig riktigt illa så kommer någon liten kille eller tjej vägra att överhuvudtaget ställa sig där längst fram i rummet och sjunga trots att de gjort det med hjärtans lust i två veckor nu.

I vanlig ordning kommer alla vara lika glada och nöjda när den sista sången är sjungen och barnen tågar ut ur rummet igen, stolta familjemedlemmar och barn som sträcker på sig lite extra när de fladdrar omkring  lite smått uppskruvade när allt det där härliga, spännande, farliga, läskiga adrenalinet får en chans att gå ur deras små kroppar. Efter det börjar prövningen för oss i personalen, precis som den gör varje år.

Frukost ska serveras men inte under de gamla vanliga rutinerna utan med alla de där barnen och deras gäster, med risgrynsgröt och pepparkakor och termos efter termos med rykande hett kaffe. Skålar ska fyllas på och smörgåsar ska serveras, det blir stökigt och svettigt och mitt upp i allt detta ovana kaos ska man hinna sitta ner en stund, prata med gästerna och äta sin egen frukost.

När de sista föräldrarna droppat av och frukosten är undandukad kan lugnet åter lägga sig över avdelningen. Några barn kommer envisas med att ha på sig sina tomtekläder och lucialinnen hela dagen, ett helt gäng med lekande, busande, skrattande, stojande små bråkstakar med glitter i håret eller en röd luva lite käckt på sned. Med andra ord kommer det vara en av de bästa dagarna på hela året precis som alltid.

söndag 8 december 2013

Livsglädje

Idag har jag både hunnit skriva klart mina julkort och handlat in de sista julklapparna så nu kan jag ta det lugnt på den fronten fram till jul. Allting annat känns fortfarande hysteriskt stressigt, särskilt jobbet där man vill så mycket men hinner så lite. Samtidigt går jag mest och väntar på julledigheten efter flera månader av en stressig känsla som bara byggts upp mer och mer för varje avslutad vecka.

Lyckligtvis känns jobbet roligt igen så att jag i alla fall inte lider mig igenom varje arbetsdag så som jag gjorde för ett par månader sedan. Mycket tror jag beror på min MS och det faktum att jag mått dåligt både fysiskt och psykiskt men jag kom till någon slags gräns och när jag väl kom över den så började livet kännas bra igen, som om det faktiskt var värt ansträngningen att kliva upp varje morgon och gå till jobbet.

Inte för att det var just jobbet som kändes tungt utan tillvaron i största allmänhet och mest av allt ville jag bara stanna kvar i sängen och göra så lite som möjligt. Men nu är jag äntligen tillbaka i de levandes land och kan se att det finns ett ljus i slutet av tunneln. Just nu heter det ljuset julledighet, två underbara veckor av att bara vara tillsammans med familjen och njuta av julen och livet.