Idag blev det tjugo minuter Zumba på den lättaste nivån vilket var en aningen för lätt, men samtidigt så tror jag nog att mellannivån är lite för svår för en nybörjare så jag tänker fortsätta på den lätta nivån i alla fall ett tag till. Jag fick upp pulsen och blev lite svettig så på det stora hela var det ett helt okej träningspass, och så småningom så hoppas jag att det även kommer hjälpa mig med konditionen som blivit sämre det sista halvåret.
Egentligen finns det bara två fel med Zumba, det första är bandet till Wii-kontrollen som man ska ha runt midjan. Kontrollen känner av ens rörelser så att man vet att man gör rätt, men tyvärr så åker bandet upp hela tiden och det blir ett irritationsmoment. Det andra problemet jag har är att jag är totalt värdelös på att hålla takten och vissa rörelser är svåra att hänga med i, men jag hoppas att med övning så får jag det rätt.
Resten av dagen kommer bjuda på en hel del slappande, nu när jag är färdigtränad och nyduschad. Jag har redan hängt ut en omgång ren tvätt på balkongen och tänkte köra igång diskmaskinen. Efter det har jag det svåra valet om jag ska äta först och sedan vila (fy fan vad trött jag blev efter träningspasset) eller om jag ska vila först och sedan äta. En uppdatering (kanske) följer angående detta spännande val.
Min MS-sköterska undrade om jag ville testa en kylväst, kanske är det värmen som gör mig så trött. Varmt här hemma, varmt vatten när jag duschar, soldyrkare när jag går ut. Jag sa att hon kunde skicka hem lite information men valde att inte låna en väst trots allt. Jag sänkte temperaturen på elementen för ett par månader sedan och har börjat skölja av mig med kallvatten innan jag kliver ur duschen, allt för att väcka kroppen.
Men kylväst tänker jag inte använda och värmen tänker jag inte sluta njuta av, särskilt inte när den kommer i form av strålande sol och klarblå himmel. Ute är allting grönt och vackert, knopparna på träden slåpr ut i rasande fart i den sista tidens värmebölja och på jobbet ligger vi på gräsmattan och har det härligt. Det är korkekens tid som min underbara kollega uttrycker det, varma slöa dagar i trädens skugga.
Fast än så länge så håller jag mig mest i solen, skuggan är fortfarande lite småkylig och jag vill njuta av ljuset och värmen till max. En annan sak som har med det vackra vädret att göra, är alla blogginlägg. Jag känner mig piggare rent mentalt, vinterns mörker är borta och framåt ligger ljuset, de långa dagarna som gör att det känns lite lättare att leva. Jag känner mig starkare och starkare för var dag som går.
Det är en härlig känsla, att äntligen få känna att man mår bra efter all oro, all värk i kropp och själ. Jag blir fortfarande gråtfärdig ibland, känner att allt känns tungt och orättvist och att jag inte orkar kämpa mer, men på något sätt blir det enklare att handskas med under den här tiden på året. Jag kanske inte är lycklig och jag är inte frisk, men jag är glad och det är en seger i sig själv, att ha något att glädjas åt och se fram emot.
JUst precis nu ser jag fram emot en helg av ingenting, en helg utan en massa måsten och tvång, en helg av att bara vara. Jag känner att jag behöver det, tid för Anne, tid att inte tänka på det som komma skall. Får jag aktivitetsersättning? Får jag det inte? Måste jag skriva in mig på Arbetsförmedlingen? Och hur kommer mitt liv att se ut om ett år, fem år, tio år, vad kommer hända med mig, min MS och livet i största allmänhet?
Men i helgen ska det inte bli några sådana frågeställningar (hoppas jag), inga mörka stunder där allting känns hemskt och tungt. Snart ska jag träffa min syster så att vi kan åka och handla mat och ikväll, om jag känner för det, kanske jag testar Zumba, det nya träningsspelet jag köpt till min Wii. Men bara om jag har lust, bara om jag känner för det. För den här helgen handlar bara om att vilja, inga måsten.
Jag hoppas att alla ni som läser detta också får en underbar fortsatt fredag och en lika fantastisk helg som jag tänker ha. Njut av försmaken av sommaren så mycket ni kan och tänk på mig som tar långa, sköna sovmorgnar och ligger utslagen på balkongen fram på eftermiddagen när solen rört sig runt huset och jag äntligen får njuta av den. Måndag är långt borta, flera miljoner sekunder. Ha det underbart!
Jag har äntligen lyckats leva två månader utan att nalla på mina sparpengar. Ja, faktum är att jag lyckats leva två månader då jag faktiskt kunnat spara undan en slant och nu känns det som att de pengarna brinner i fickan på mig. Det finns två saker jag vill göra, den första är en resa till USA och den andra är att skaffa en Samsung Galaxy S2 när den kommer ut på marknaden. Den är som en iPhone, fast BÄTTRE!
Visserligen skulle jag kunna skaffa ett andra abonnemang som jag sätter över på den gamla telefonen, och för över mitt nuvarande nummer till den nya telefonen, men bindningstiden går inte ut förrän om nästan ett år och jag är lite i valet och kvalet om jag (igen) ska ligga och betala två abonnemang bara för att jag vill ha en ny telefon. Jag känner mig faktiskt lite som en dålig människa som bara vill ha och vill ha.
Då kanske en resa till USA faktiskt är bättre, antingen blir det ett par veckor hos Lou i New York när jag har semester i juli, eller så åker vi till Kris i Arizona för ett par veckor av svala kakelgolv och stekheta dagar vid poolen. För de av er som inte redan har vänner och bekanta i andra länder, skaffa några! Sedan åker ni hem till dem och utnyttjar dem skamlöst i ett par veckor så att ni slipper betala för hotellrum.
Om jag åker, vilket jag verkligen, verkligen vill bara för att komma bort från eländet som kallas mitt liv ett tag, så kan jag ju faktiskt skaffa telefonen också. Det är det som är det fina med abonnemang med bindningstid, man betalar av under en viss tid. Jag är väldigt duktig på att ta saker på krita, hälften av mina räkningar på en månad är avbetalningar som jag sakta men säkert betar av.
En del brukar säga att de aldrig skulle ta något på avbetalning, tänk på räntan! Tänk på att bara köpa saker när man har pengar. Tänk på de små barnen i Afrika! Själv gillar jag avbetalning, jag antar av samma anledning som min syster gillar 2-för-1, få alla vackra saker nu och betala senare. Hur kan man inte älska det? Så jag tycker faktiskt att det är helt okej att köpa på avbetalning, bara jag får mina vackra saker.
Häromdagen började jag gnola på ledmotivet till den gamla TV-serien Macken och letade upp den på YouTube, vilket självklart ledde till ungefär en halvtimma av hoppande bland diverse videoklipp, både från Macken och andra musiknummer av Galenskaparna. Bland annat hittade jag det ovanstående klippet från Stinsen Brinner. Jag minns inte vad filmen handlar om, men den här låten minns jag väldigt väl.
Jag läste kommentarerna, bland annat "Pappa, jag vill ha en svensk!!!" och "Pappa jag vill ha en..arab. Är bara araber som gör pizza nu", för att inte tala om den konstiga SD vs. invandrare debatten, och jag kände en suck i mitt hjärta. Inte ens gamla skojiga låtar som den här får vara ifred från dessa korkade kommentarer som dyker upp som svampar ur marken, som om hela Sverige börjat ruttna inifrån och ut.
Men det här inlägget ska inte handla om hur det blivit socialt acceptablet, ja nästintill förväntat, att allting numera måste ha rasistiska undertoner sedan ni vet vilka blev invalda i riksdagen. Det jag hade tänkt skriva var om pizzabagaren, araben, han den där som jobbar i pizzerian här nere på hörnet och som alltid är supertrevlig och hjälpsam och som idag flörtade till max med mig när jag var in där en sväng.
Det sätter lite extra studs i en kvinnas steg när en trevlig och någorlunda attraktiv man flörtar, det är därför jag alltid går hem ifrån bensinstationen med fjäderlätta små steg efter en snabb pratstund och lite skämtande med Skäggiga Mannen. Mohawk-killen som brukade jobba där var däremot totalt iskall och Långe Blonde Killen är alltid lika trevlig, men också alltid lika totalt professionell och seriös.
Apropå att vara seriös, jag var även inne en snabbis i mataffären nere på torget och fick ett leende av kassörskan som i vanliga fall brukar se hemskt butter och grinig ut. Man ska väl aldrig sluta förvånas antar jag, och vem vet, kanske nästa gång jag är på Apoteket så får jag ett trevligt bemötande av Surkärringen som aldrig ler och som suckar när man hälsar på henne, som om det är alltför ansträngande att säga hej tillbaka.
Vissa människor borde inte arbeta med serviceyrken, särskilt inte Surkärringen som är otrevlig varenda gång jag är där och inte Arga Busschauffören, den skällande marodören som kastar av folk från bussen när de inte har SMS-biljetten färdig när de kliver ombord. Jag tycker att alla servicemänniskor i Sverige borde vara som Skäggiga Mannen, Pizzabagaren och kanske till och Hökdamen i mataffären.
Nu är det visserligen efter åtta på kvällen och solen är på väg ner, men när jag vaknade efter min tupplur när klockan var sex, så hade solen redan försvunnit bakom ett disigt molntäcke och det hade börjat blåsa. Jag hörde av kollegorna att det skulle bli regn fram på eftermiddagen/kvällen men jag har ännu inte sett något av det. Om det kommer så hoppas jag att det blir i natt och att vi får en strålande vacker dag imorgon.
I min enorma enfald så verkar jag tydligen tro att jag kan hoppa över en tupplur när jag jobbar kort dag, som idag när arbetstiden var sju till elva (jag vet, lyxigt). Jag kom hem strax innan halv tolv, funderade på att sova en stund, bestämde att jag inte var särskilt trött, satte mig vid datorn och betalade mina räkningar. En timma går och jag börjar bli lite dåsig, gäspar, ögonlocken känns tung. Två timmar efter hemkomst är jag helt slut.
Just nu sitter jag här i valet och kvalet, klockan är nästan två och jag lär sova i alla fall i två timmar, antagligen närmare tre. Så ska jag eller ska jag inte? Imorgon börjar jag inte förrän klockan tio så det gör inget om jag sover nu och är lite piggare ikväll, det är i alla fall bättre än att gå runt som en zombie resten av dagen. Ibland hatar jag den här jävla fatiguen, jag vill slita den ur kroppen och aldrig släppa in den igen.
Något jag hatar nästan lika mycket som tröttheten, är att ingen förstår. De kanske tror att de förstår, försöker föreställa sig hur de kände sig när de var som allra tröttast och redo att bara stupa i sängen. Men MS-fatigue är värre, det är inte bara att vara trött efter en lång dag, det är en förlamande slags trötthet, en dimma i hjärnan, en tunga som vägrar fungera, det är som att bli slagen gång på gång och aldrig orka resa sig.
Jag hade en vän som brukade säga att det var bättre att dö stående än att leva på knä, aldrig skulle hon vika sig för någon eller något. Jag vet inte ens om jag kan ställa mig upp igen, fatiguen är mig övermäktig, den bryter mina armar och ben, sparkar på mig när jag ligger ner. Den krossar mig så totalt, både fysiskt och psykiskt, så att varje gång jag blir nedslagen tar det lite längre tid att resa mig upp igen.
Jag undrar var alla får sin styrka ifrån, sin kämparglöd, alla de med MS-diagnos som fortsätter leva sina liv precis som innan. Jag vet att jag är stark men kanske är det fel slags styrka, det är inte av den sorten där jag känner att jag kan fortsätta som innan, snarare är det så att jag pressar mig själv hårdare och hårdare tills jag är så nära utmattningens brant att ett enda felsteg skulle få mig att falla över kanten.
Det är inte kämparglöd, det är ren jävla envishet. Det är att veta att man skulle kunna leva ett liv på knä utan att må sämre för det, men ändå försöka resa sig upp för att stirra den här förbannade MS:n i vitögat. Jag känner mig delad, som om det finns två sidor av mig, en som fortsätter trycka på hårdare och hårdare, och en som försöker bromsa in och säga att nu får det vara nog, inget gott kan komma av att köra på så här.
Så jag har mina stunder som nu när jag säger till mig själv att nu får jag sluta knäcka mig själv, kanske skulle jag fundera på att gå ner i tid eller kanske till och med sluta jobba helt, innan jag kör mig själv i botten. Men jag vet ju att imorgon kommer jag stiga upp ur sängen, snöra på mig stridskängorna och skrapa med foten innan jag brötar mig fram med huvudet sänkt, redo att stånga skiten ur dagen framför mig.
Någon frågar hur jag mår och jag mår alldeles utmärkt, tackar som frågar. Någon frågar hur det går för mig med alla turer med Försäkringskassan men det får bli vad det blir, det är inget jag kan styra över. Jag säger inget om värken i maggropen eller hur rädd jag är för framtiden eller hur jag ibland tror att jag kommer krossas mellan pressen inifrån och pressen från omvärlden. Jag säger bara att allt är bra.
Var det någon mer än jag som glömde bort Påskuppropet idag och som så här i efterhand sitter och läser om dagens manifestationer med en gnagande känsla i maggropen? Det kanske bara är jag då, men efter att ha råkat snubbla över en artikel på Expressens hemsida så blev jag plötsligt påmind om dagens upprop mot utförsäkringar och självisk som jag är började jag ju så klart tänka på min egen tragiska situation.
Jag fortsätter intala mig själv att det är ett steg i taget som gäller, en fot framför den andra och blicken riktad framåt. Det finns inget jag kan göra annat än att vänta, alla möten är avklarade och alla papper skrivna. Nu ligger bollen återigen hos Försäkrings- kassan och jag hoppas och tror att ni alla håller tummarna för mig. Jag vet att alla mina fingrar och tår är korsade för att jag ska få ett beviljande och slippa fortsatt krångel.
Jag har under de senaste tre veckorna, av och till, letat både högt och lågt efter mitt examensbevis. Jag har finkammat lägenheten, jag har vänt ut och in på varenda låda jag har, bläddrat igenom skrivblock där kuvertet kunde ha ramlat ner mellan sidorna, men till ingen nytta. Idag fick jag ett ryck och bestämde mig för att göra ett sista försök innan jag gav upp och bad lönekontoret om en kopia på den kopia som de redan fått.
Jag letade och letade, kom på att jag har två lådor i bokhyllan som jag inte kolla igenom än, river ut varenda kartong, manual och fotoalbum som finns och hittar fortfarande inte det vita kuvertet. Trött och irriterad stegar jag bort mot bokhyllorna i andra änden av rummet, blänger lite surt på den bok som ligger ovanpå de andra istället för att stå prydligt i hyllan tillsammans med den andra kurslitteraturen jag valt att behålla.
Nu kanske ni gissade det jag snart insåg, nämligen att jag vid något tillfälle gjort den fantastiska kopplingen mellan kurslitteratur från lärarprogrammet och min lärarexamen. För där, inklämt mellan två tjocka foldrar med handskrivna anteckningar från diverse kurser och föreläsningar, kikar ett vitt kuvert fram. Jag fattar inte varför jag valde att ställa det där, istället för i lådan där jag har alla mina andra betyg.
Nu när det äntligen är funnet ska jag göra en kopia och lämna in till chefen så att jag kan få ut min lärarlegitimation. Från och med sommaren ska alla behöriga lärare ha legitimation, omdömen ska skrivas av chefer och rektorer och nästa gång det står i tidningen om en lärare som tar nackgrepp på en av sina elever så kan ni vara säkra på att det även kommer stå att han förlorat sin legitimation. Hoppas vi i alla fall.
Jag ska väl inte säga något egentligen, men fy fan vilket tråkigt folk vi är! Jag satt precis och ödslade bort fem minuter på att klicka runt bland olika bloggar genom att använda den där behändiga knappen Nästa Blogg högst upp på sidan. Vad hittar jag? Ingenting! Tråkigt, tråkigt, tråkigt! Gnäll och skryt och totalt ointressanta inlägg om den senaste festen, bilder på för all del söta barn och skitfula bilar, motorcyklar och tatueringar.
När jag väl kom till en sida där inläggen inte bestod av tre rader text och/eller en bild, så handlade det mestadels om observationer och teorier uppfunna på fyllan och vi vet ju alla hur roliga de är när man nyktrat till. Är detta verkligen allt vi har att erbjuda? Medelålders gubbar som åker motorcykel och tror de är coola, gnälliga 20-åriga tjejer med ååångest och storbystade blondiner med mer silikon än hjärna? Vad fan liksom.
Jag funderar på om det kan vara något slags symptom på dagens samhälle, något som faktiskt inte skulle förvåna mig nämnvärt mycket. Gubbarna med 40-årskris är väl visserligen de samma, men flickorna med ärr på armarna och de ointelligenta wannabeemänniskorna är något som det blvit mer och mer av under de senaste femton, tjugo åren, de uppmärksamhetskåta vars enda mål i livet är att synas och bli sedda.
Så vart tog alla smarta människor vägen, de som faktiskt har något att säga, de som tittar på världen runt omkring sig och ställer frågor? De som i alla fall någon gång ibland inser att världen är större än de själva och om de ska välja högklackat eller tennisskor när de går och fikar på stan är rätt ointressant. Vart är alla människor med något intressant att säga, de där som skriver så att man rycks med, sugs in, fastnar i deras tankar?
Jag vet så klart att en blogg är lite som en offentlig dagbok, det är meningen att man ska skriva om sitt liv och vad som händer i det, men ärligt talat, har vi verkligen blivit så ytliga att allt vi har kvar att skriva om är våra bilar, på vilket café vi fikade och vem som hade den snyggaste klänningen på nattklubben? Är det ingen jävel som använder sin hjärna längre? Jag får väl helt enkelt fortsätta leta.
Min syster är en redig tös som alltid (eller oftast i alla fall) har med sig kameran när vi träffas för att umgås med släkt och vänner. Det har därför blivit en del bilder tagna de här senaste två helgerna som jag tänkte dela med mig av. Jag får dela upp det på två inlägg, så här kommer först lite bilder tagna när mamma fyllde år förra helgen.
Födelsedagsbarnet!
Brorsan, svågern och mamma - i väntan på God(ot) tårta
Morfar (med ryggen åt bilden) mormor, Kerstin och Ivar (syrrans svärisar), morbror Åke och mammas vän Britta
I fredags kväll, efter en väldigt trevlig dag hemma hos syrran på landet, verkade min förkylning ha försvunnit nästan helt. Jag hade ingen feber utan hostade bara lite grann. Men så kom lördagen, en lugn dag då det mest ansträngande jag gjorde var att ta en tur till apoteket, och allteftersom timmarna gick så hostade jag mer och mer. Det är sån halvt torr, halvt slemmig hosta och river i halsen och håller mig vaken halva nätterna.
Jag kan ju säga att jag är smått trött på att vara sjuk nu, det började ju redan förra helgen men blev bättre under veckan och sen slog det till igen mot slutet av arbetsveckan. Gårdagen verkar ha varit någon slags katalysator för jag hostade i stort sett hela gårdagen och nu på morgonen. Tänk att man kan bli så trött av att hosta och flämta efter andan mellan omgångarna, det känns nästan som ett träningspass för lungorna.
Men precis som i fredags så tänker jag inte låta en jävla förkylning stoppa mig och idag blir det påskmiddag hemma hos mamma, mina syskon och deras respektive ska komma och vi ska äta ugnsstekt kyckling. Problemet vi har är att den då ska vara i ugnen, vilket har fått min syster att tänka om vad gäller den smaskiga kltftpotatisen och istället tänkte att vi skulle äta vanlig kokt potatis, vilket jag tycker är skitäckligt.
Jag kan förstå att det kan verka märkligt, att jag inte gillar potatis men äter potatismos, pomme frites, klyftpotatis och i stort sett alla andra former av den lilla knölen. Min mamma säger att jag aldrig gillat kokt potatis, eller kokta grönsaker för den delen, trots att jag kan äta i stort sett hur mycket råa grönsaker som helst. Jag misstänker att det har något med den mosiga, vattniga konsistensen att göra.
Som min kompis Tez brukar säga, jag är i en känslig ålder när det kommer till kokta grönsaker och rotfrukter. Jag ska ringa till syrran och lägga fram lite förslag om att kanske göra stekt potatis istället, så slipper vi det där med att ha två olika saker i ugnen. Nu ska jag sluta skriva om dessa spännande saker innan ni blir alldeles till er av spänning. Jag vill inte hållas ansvarig för att ni får hjärtattacker allihopa.
Idag blir det upphämtning om några timmar och en tur ut på landet till syrran och svågern för att grilla. Om vädret tillåter, vilket den strålande solen här ute verkar tyda på, så kommer vi även att primiär-sitta utemöbeln i trädgården. Jag är fortfarande lite snuvig och har ont i halsen, men jag tänker inte låta det hindra mig från att äta min middag utomhus. Sommarkänslorna smyger sig fram nu, solen skiner och grillarna går varma.
I förskolan har vi ett motto, ett av många faktiskt, och det lyder; att benämna saker vid dess rätta namn. Vi står inte med pekpinnar och säger att nu blev det fel, istället så upprepar man väldigt mycket vad barnen säger men med rätt grammatisk formulering eller genom att använda rätt ord när barnen säger att klockan är rund som en cirkus. Jag tror att jag i mitt eget liv måste bli bättre på att benämna saker vid deras rätt namn.
Det som jag först och främst kommer att tänka på är min MS-fatigue, att inte säga att jag bara är trött utan att det är min fatigue som gör mig trött. Jag förstår att det kan vara svårt för många att inse exakt hur trött jag kan bli, särskilt när alla människor blir trötta. De jobbar en hel dag, de kommer hem och lagar middag och umgås med familjen, det är klart att de blir trötta. Men det är inte samma slags trötthet som jag upplever.
Idag kan jag säga att min MS-fatigue är riktigt illa och det utan att ens ha varit på jobbet idag. Jag vaknade imorse med huvudvärk och feber och värk i alla möjliga och omöjliga delar av kroppen. Det blev till att stanna hemma, ringa jobbet och säga att jag inte skulle komma och sedan somna om. Jag vaknade ett par timmar senare och har varit helt slut sedan dess, det känns som att jag jobbat en heldag istället för att sitta hemma.
Just nu sitter jag här och funderar på om jag ska försöka äta lite middag (soppa för halsen gör fortfarande ont) eller om jag ska lägga mig ner och vila i en timma. Problemet är ju att jag inte kan sova bara en timma, somnar jag så kan det bli i alla fall ett par timmars sömn, sätter jag klockan att ringa efter en timma så kommer jag fortfarande vara i zombie-stadiet. Alla dessa beslut som ska fattas, jag blir alldeles matt.
Just nu är det endast en fråga som studsar omkring i huvudet på mig; hur jävla dum får man vara? Frågan dök upp då jag satt och läste min morgontidning och kom till inrikesnyheterna. Högst upp på sidan står det "Spåkvinna dömd till fängelse" med underrubriken "Lurade kärlekskranka på flera miljoner". Jag var fast och fortsatte läsa med stigande avsky, inte mot den luriga spåkvinnan utan mot hennes tre idioter... offer!
Tydligen var det så att spåkvinnan lurade dessa tre personer på sammanlagt fyra miljoner kronor, pengar de villigt gav till henne efter löften om att få hjälp med kärlekslivet. Spåkvinnan har nu dömts till två och ett halvt års fängelse för grovt bedrägeri vid Solna tingsrätt, samma tingsrätt som helt rätt påpekar att "offret var ovanligt lättlurad" angående den man som var ett av de tre så kallade offren.
Jag säger 'så kallade' för det finns inte en chans att jag någonsin kommer tycka synd om en människa som säljer sina aktier och sin bil, tömmer sina bankkonton och tar lån, allt för att slänga ut en halv miljon kronor på en spåkvinna. Jag skulle vilja påstå att offret inte bara var lättlurad, han måste vara kliniskt efterbliven för att tro att spåkvinnans heliga resor till Frankrike och Indien skulle hjälpa honom få ett ligg.
Jag fattar inte ens hur det här kan räknas som bedrägeri, de här människorna trodde ju uppenbarligen på tarotkort, ljus och rökelse, tillräckligt för att göra spåkvinnan väldigt, väldigt rik. Deras låga intelligensnivå och minimala hjärnor som inte tillåter för dem att ha självbevarelsedrift eller gammalt hederligt folkvett, det tycker i alla fall jag borde vara skäl nog att fria spåkvinnan på direkten.
Det är inte synd om korkade människor, det är inte synd om folk som släpper in tjuvar genom ytterdörren och får plånboken stulen, och det är definitivt inte synd om tre puckon som läser en annons i en tidning och tror att det är något annat än skitsnack och gissningar från spåkvinnan. Så jävla lättlurade människor borde skjutas på fläcken, innan de för sina korkade gener vidare till eventuell avkomma.
Jag läste i min lokaltidning idag att sjukfrånvaron är hög bland stadens kommunalanställda, då främst barnskötare, lokalvårdare och personal inom vård och hemtjänst. Längre fram i tidningen fanns en artikel där bland annat en barnskötare på en av stadens förskolor intervjuats och jag reagerade på en sak som nämndes i artikeln. Tydligen är det så att 21 till 22 barn i en barngrupp anses vara många - vilket kan förstås.
Vad jag däremot inte förstår och antagligen aldrig kommer göra, är hur min egen chef kan tycka att det är okej att det på min avdelning kommer vara 27 barn inskrivna om en vecka. Vi har visserligen tre och en halv heltidstjänst då de flesta har tre, men eftersom flerspråkiga barn anses vara i behov av särskilt (språk)stöd så läste jag någonstans att man har rätt till resurspersonal, vilket det där halvtiden kan räknas som.
Logiken blir då alltså felaktig, fler personal på en mångkulturell förskola borde ha en lika stor barngrupp som övriga barngrupper, där tydligen närmare tjugo barn är normen istället för närmare trettio. Chefen och några av kollegorna brukar säga att vi ju åtminstone inte har alla barn samtidigt på dagen utan utspridda för- och eftermiddag, men jag köper inte det argumentet, barngruppen är ju konstant även om de har olika tider.
Min högst personliga åsikt är att det inte är okej att ha nästan trettio barn inskrivna, vare sig det är fler personal eller inte, men sedan när har politiker tänkt på barnens bästa? Här i stan har vi ju även något som kallas volymtimmar, vilket betyder att vi inte ska nå upp i ett visst barnantal utan ett visst antal timmar. När så många av våra barn är så kallade 15-timmars-barn så säger det sig ju självt att det är ohållbart.
Nu börjar det koka så smått i mig så jag ska sluta skriva innan jag blir riktigt heligt förbannad. Jag inser att det kan tyckas märkligt att Annes Förbannade Blogg idag inte ska bli förbannad, men jag har alldeles för lite energi för att slösa något av den på att bli arg. Istället ska jag ägna mig åt att laga middag och sedan vila upp mig inför veckans sista arbetsdag. Visst ska det bli skönt med långhelg, kära läsare?
Det är dags för sängen nu men jag hittade ett sådant underbart gulligt klipp på YouTube som jag bara var tvungen att dela med mig av. Visst är han söt, lilla Cookie.
Solen har skinit från en klarblå himmel hela dagen, och jag har fått fräknar i ansiktet och färg på armarna. Det är nog som kollegan säger och man får ta det lite pö om pö så att man inte får brännskador, men än så länge är solen bara varm och härlig och kombinerat med en sval bris som fläktar så har det varit en helt underbar dag. Jag hoppas på fortsatt bra väder resten av påskveckan också.
Nej, jag har inte vunnit på lotteri och ska man vara riktigt krass så var det inte mycket till seger idag heller. Men det var i alla fall ett steg i rätt riktning, en stundande omprövning av min ansökan om aktivitetsersättning från Försäkringskassan, ett löfte om att min heltidstjänst inte kommer göras om till 75% förrän jag får ett ja från Försäkringskassan, och en förklaring på vad som kommer ske om det istället blir ett nej.
Nu kommer min handläggare återigen sätta igån processen, permanent ersättning skall sökas på de 25% jag nu är sjukskriven, ansökan skall granskas och sedan kommer svaret. Förhoppningsvis kommer jag få veta redan om några veckor. Blir det ett ja kommer jag få aktivitetsersättning och i början av hösten ska processen upprepas eftersom jag från och med januari har rätt till sjukersättning då jag fyller trettio.
Blir det ett avslag kommer jag få fortsätta arbeta mina 75% på min nuvarande arbetsplats och vara inskriven på Arbetsförmedlingen samtidigt, detta så att jag får aktivitetsersättning från dem under de tre månader jag måste vänta innan jag kan bli sjukskriven igen och starta om på dag ett i sjukpenning-systemet. Det känns ändå skönt att veta att jag inte kommer bli helt utan ersättning de tre månaderna jag väntar.
En representant från personalkontoret var också med på dagens möte och från deras sida är det helt okej att jag under de tre månaderna är tjänsteledig på 25% istället för sjukskriven, detta för att jag inte ska ha förlorat min heltidstjänst då jag eventuellt återgår till vanlig sjukpenning. Får jag däremot ett ja på ansökan så kommer min tjänst att göras om från heltid tiill deltid, men det får bli en senare fråga.
Jag är lätt illamående just nu för jag vet att i eftermiddag kommer domen. För att lugna mig sitter jag här och läser kopian på den arbetsförmågebedömning som gjorts och känner mig ändå till viss del lugnad av detta. Företagsläkaren har skrivit en riktigt bra sammanställning av det som sagts under mina fyra möten på Hälsan. Jag hoppas bara att det kommer tillåtas väga tungt i Försäkringskassans bedömning.
Från Hälsans utlåtande; "Största funtions- och aktivitetshindret är MS-fatigue. Hur svår sådan trötthet är står inte i relation till energiförbrukning. Det finns inget tydligt samband mellan specifika psykiska och/eller fysiska faktorer och graden av fatigue. Nedsättning av arbetsfärmåga gäller alltså även arbeten som är fysiskt, psykiskt och kognitivt lättare. Fatigue är mer frekvent och mer intensiv än vanlig trötthet. Återhämtning tar längre tid. Fatigue påverkar livkvalitet och förmåga att utföra aktiviteter i dagliga livet."
När jag sitter här som bäst och rensar bland låtarna i Windows Media Player, lägger min trådlösa lasermus helt plötsligt av, den slutar bara fungera. Efter lite irriterat manglande från min sida, byte av batterier och försök med en ny USB-port, gav jag så småningom upp och övergick till att stta en stund med laptopen. Tyvärr så är den inte avsedd för att sitta någon längre stund med så jag började rätt snart få jävligt ont i ryggen.
Nu är jag i ala fall tillbaka på den stationära datorn eftersom jag hittade mini-musen som jag köpte till laptopen och sedan helt glömt bort att jag hade. Eftersom det inte fungerade att sätta i en vanlig mus med sladd så hade jag inga höga förhoppningar om mini-musen, men den fungerar, möjligen eftersom den är kopplad till datorn med en USB-kabel istället för en vanlig sladd. Men jag gissar mest, bara så att ni vet.
Om mini-musen inte lyckas göra lasermusen avundsjuk med sin söta smidighet, så får det bli att köpa en ny mus. För hur söt den lilla saken än är, så är den inte direkt bekväm att använda och jag sitter alldeles för mycket vid datorn för att använda mig av en tillfällig lösning i mer än ett par dagar. Lyckligtvis så fungerar ju tangentbordet i alla fall, så jag tror inte problemt ligger i stickan som kontaktar datorn med mus och tangentbord.
Här går det undan, inlägg nummer tre bara för att jag råkade komma över ännu en artikel på Aftonbladets hemsida och ville mest dela med mig av den till alla och envar. Om inte det här får det att krypa i er så vet jag inte vad. För er som inte orkar läsa den länkade artikeln så tänker jag bara säga att världens äldsta mamma, 72-åriga Adriana Iliescu, nu funderar på om femåriga dottern Eliza kanske skulle få ett litet syskon.
Enligt Adriana Iliescu så känner hon sig pigg som en 27-åring men hon kommer antagligen uppmuntra sin dotter att skaffa barn innan hon fyller trettio, även om "en kvinna kan skaffa barn i vilken ålder som helst". Jag vet inte hur ni, kära läsare, tänker, men i min enkla mening så kan man faktiskt vara för gammal för att skaffa barn. För min del så har den gränsen alltid gått vid fyrtio, efter det är det alldeles för riskfyllt.
Med tanke på de medicinska framstagen idag så får man ju tro att riskerna kanske minskat i alla fall lite vad gäller kvinnor som får barn efter en viss ålder, men det är ju ändå bevisat att kromosomrubbningar hos barn är vanligare hos barn vars mammor varit över en viss ålder. Fast jag ska erkänna att det mesta av mitt motstånd mot gmala mammor beror på att jag får äckelrysningar i kroppen... också för barnens skull så klart.
Dagens andra inlägg följer tätt i hälarna på det första. Detta ska handla om något jag stötte på när jag kikade på nyhetslänkar och hittade en artikel skriven av Nina Svanberg på Aftonbladet, med titeln "Slopad tupplur skadar barnen". Författaren och debattören Anna Wahlgren har yttrat sig angående att vissa föräldrar väljer att hoppa över dagsvilan för sina barn, för att istället låta dem trötta ut sig under dagen och somna på kvällen.
Jag är ingen beundrare av Wahlgren eller hennes metoder, men jag måste ändå hålla med när hon säger att ett litet barn som inte får vila under dagen, är precis lika illa som att svälta ett barn under dagen så att de ska äta en ordentlig middag på kvällen. I min erfarenhet så behöver de flesta barn sova en stund mitt på dagen, utan sömn blir de överaktiva och många drabbas även av fruktansvärda humörsvängningar.
Eftersom jag arbetar i förskolan så har jag under de senaste tio åren sett vad som händer när barn inte får sova en stund efter lunch, det blir en ohållbar situation för alla; föräldrar, förskolepersonal och inte minst för barnet själv. Barn som beter sig som vildar en minut, kan i nästa stund bryta ihop totalt, så trötta att de inte längre kan hantera sig själva eller det som pågår runt omkring dem på förskolan.
Självklart är ju dagsvila inget som passar alla, särskilt inte när barnen blir lite äldre och inte har något egentligt behov av att sova mitt på dagen. De allra flesta barn jag tagit hand om under alla de här åren, har slutat vila när de blivit ungefär tre, fyra år, men det finns dagar när mina femåringar kommer till mig och ber om att få ligga på en madrass för att vila sig en stund. Är de trött så får de självklart vila sig.
På min förskola har vi en väldigt bra dialog med föräldrarna, ibland kanske de vill pröva att deras barn inte vilar och sedan kollar de av med oss hur det gick och baserar oftast sina beslut på hur vi upplevde barnens sömnlösa dag. Andra gånger kommer en förälder till oss och säger att deras barn inte somnar på kvällen så nu är det dags att slopa dagsvilan, eller så är det vi som säger att barnet inte behöver vila längre.
Det får mig att undra hur det går till på andra förskolor, är föräldrarnas ord då lag och personalen får handskas med övertrötta och överaktiva barn under eftermiddagarna bara så att föräldrarna ska kunna ta hem en närmast komatös unge när de hämtar? För vem skull är det egentligen som dagsvilan tas bort i de fallen? För det verkar ju i alla fall inte vara för barnens bästa eller personalens hälsa det görs.
Var ska jag börja? Just nu har jag tre inlägg som jag vill skriva så jag ska försöka göra dem alla tre på raken också får ni stå ut med ett överflöd av Anne-tankar som bombarderar era hjärnor. Fast det här första inlägget är mer en uppdatering angående min MS, min sjukskrivning och mina mediciner. Just nu känns det som att allting liksom har stannat upp, ingenting händer och jag måste få bollen i rullning igen.
Den magnetröntgen jag gjorde för en månad sedan har jag fortfarande inte fått veta resultatet av trots att detta skulle ske inom två veckor. Jag har heller inte fått en tid till ögonläkaren trots att remissen jag fick i januari sa att jag var garanterad en tid inom tre månader, vilket det alltså gått nu. Det betyder att jag måste ringa till min läkares så snart jag får en chans och ordna så att jag får en telefontid till honom.
Imorgon ska jag på möte med ett helt gäng folk; min chef, min handläggare från Försäkringskassan, samt representanter från företahshälsan och personalkontoret. Nu har min handläggare fått ta del av den arbetsförmågebedömning som Hälsan gjorde och förhoppningsvis kan vi komma fram till något slags beslut imorgon. Jag orkar inte vara i limbo, jag vill veta vad som ska hända så att jag kan förbereda mig.
Mina sjukdagar tar ju inte slut förrän i slutet av juni så om jag får ett definitivt avslag om min aktivitetsersättning så har jag i alla fall två månader på mig att förbereda mig. Men jag tänker gå in på mötet imorgon med inställningen att jag kommer få permanent ersättning på de 25% som jag ansökt om och att den jävla försäkringsläkaren inte kommer envisas med att jag kanske kan jobba heltid med något annat.
Min handläggare sa redan i första omgången att det inte är arbetsuppgifterna utan tiden som är problemet, och nu har även läkaren på företagshälsan tryckt på samma sak och även inkluderat att omställningen till en ny arbetsplats med nya kollegor och arbetsuppgifter inte bara skulle vara fysiskt utan även psykiskt nedsättande. Eftersom jag blir gråtfärdig bara av att skriva de orden nu så är det högst troligt.
Jag är väldigt duktig på att visa upp en glättig fasad, att alltid anpassa mig och göra det bästa när jag tvingas in i nya situationer. Jag skulle säkert hålla ihop i några veckor om jag skulle bli tvungen att byta arbete, le och prata och göra mitt bästa för det är en sådan person jag är, men jag skulle inte må bra och förr eller senare så skulle jag bryta ihop totalt, sluta orka att visa upp den där glada sidan.
En ljusning på himlen är i alla fall att jag nu har tagit mina nya vakenhetsmediciner i tre månader och har de senaste två veckorna äntligen börjat känna av en liten effekt. Jag sover fortfarande varje dag efter jobbet men idag blev det 90 minuters sömn istället för tre timmar som det i vanliga fall blir. Jag är även relativt pigg på helgen men behöver sova en timma på söndag om jag varit vaken hela lördagen.
När jag ringer till läkaren om MRI resultat och remissuppdatering, så ska jag även prata med honom om bromsmediciner. I december när jag träffade honom så pratade han om att jag kanske skulle få byta mediciner. Just nu tar jag ju Betaferon mot min MS och förutom de röda märkena på lår och mage så går det väl relativt bra, även om jag inte vet hur mycket de hjälper, har ju haft några mindre skov men inget värre.
Det blev ett väldigt långt inlägg för att uppdatera er om de senaste turerna i den cirkus som kallas min sjukskrivning och allt runt omkring den. Imorgon när klockan blir halv två kan ni väl tänka på mig och skicka många positiva tankar i min riktning, och hålla alla fingrar och tår för att Försäkringskassan kommer bevilja mig aktivitetsersättning så att jag slipper den här värkande knuten i magen.
Igår firade vi min mamma som fyllde år i fredags, på Sveriges vanligaste födelsedag den 15 april. Jag lagade en god middag, min syster hade bakat en tårta, släkt och vänner dök upp med presenter och det var på det blev en riktigt bra dag. Tyvärr gjorde jag det dumma misstaget att sitta ute i den kalla vinden på altanen i ett par timmar och fram på kvällen hade jag både feber och halsont och mådde allmänt kasst.
Idag på morgonen var jag fortfarande tät i näsan, hostig och med halsont, men febern hade gett med sig och just nu mår jag nästan helt bra igen. Det enda kvardröjande tecknet på att jag gjorde något mer ansträngande än att sitta på arslet igår, är att jag idag är så jäkla trött och har varit hela dagen. Mina planer på att städa föll på att jag knappt orkat resa mig upp ur soffan på hela dagen och nästan dog av att hänga tvätt.
Det är fan inte mycket man duger till när man blir trött av att ladda en maskin tvätt och sedan hänga den på tork. Det betyder även att min lägenhet sakta men säkert åller på att förfalla, det är dammtussar i snart varje hörn, badrummet behöver en grundlig skrubbning och inte bara sporadiska avtorkningar, likaså min köksbänk, och mina fönster ska jag inte ens gå in på, de är så skitiga att jag skäms.
De senaste månaderna har jag levt efter devisen att så länge jag och mina kläder är rena, och det är städat runt katternas matplats och deras sandlåda, så behöver jag inte stressa upp mig över att jag aldrig orkar städa ordentligt. Tyvärr så blir det bara dammigare och dammigare, mer och mer att städa, vilket i sin tur betyder att det skulle ta ännu längre tid och mer energi att få det gjort. Det är definitivt en ond cirkel.
Idag har jag som sagt tvättat en maskin kläder och plockat ur dismaskinen. Det obligatoriska helgstädet av badrummet, eller snarare avtorkningen, väntar fortfarande men jag är så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Det verkar som att gårdagens aktiviteter hunnit ikapp mig så jag misstänker att det inte kommer bli så mycket mer med något alls under resten av dagen.
Numera när jag skriver om något beror det oftast på att jag läst ännu en korkad insändare i min lokaltidning som fått mig att antingen tänka efter eller koka över. Den senaste tidens insändare har dock varit mer av slaget irriterande, skrivna av en förälder i grannstaden vars "genuint musikintresserade"barn fått avslag på sin ansökan till profilklass (musik) och föräldern har nu anmält skolan till Skolinspektionen.
En förälder i exakt samma sits, med ett barn som inte kommit in på Musikskolan, skrev en svarsinsändare om att lära sina barn hantera motgånger, att ibland måste man acceptera att ett nej är ett nej, det betyder inte att någon annan gjort fel och ska anmälas. Svaret från den förste föräldern blev i gårdagens tidning att det viktigaste är att stå upp för sin rätt, att inte acceptera att andra människor kränker dem.
Kloka ord, javisst, men de förlorar lite av sin genomslagskraft när man vet bakgrunden och vet att den här föräldern anser sitt barn ha blivit kränkt eftersom det inte fick som det ville. Varje dag, ibland flera gånger om dagen, så drabbas människor av nekanden och avslag, blir stoppade från att göra saker de vill men inte får göra, och varje dag används ordet kränkt allt flitigare bland både barn och vuxna.
Jag får anta att denna förälder visste om att det fanns ett begränsat antal platser att söka i klassen och att det var många som söker. Vad fick dem egentligen att tro att just deras barn hade rätt till en av dessa platser, att just deras barn förtjänar ett avslag mindre än alla andra barn i precis samma situation. Min högst personliga gissning är att dessa föräldrar är väldigt omogna och egoistiska människor.
Det kan tyckas hårt, men efter att ha läst den avslutande meningen i gårdagns insändare så känns min bedömning ändå som att jag är på rätt väg. Meningen löd; "Om man lever efter devisen 'att rektorns beslut ej kan överklagas' är vi tillbaka i feodalt tänkande. Vi kallar oss moderna människor..." De där tre små punkterna kan översättas som att det är underförstått att den andre föräldern inte är en modern människa.
Kort och gott så får man ju anta att den upprörda föräldern anser att i ett modernt samhälle så ska alla bli antagna till musikklassen, så länge hennes eget barn är en av dem. Hennes barn har ju fått sina lagliga förutsättningar åsidosatta av förvaltningen, förvaltningen som även "trampat på barnens okränkbara rätt". I mina öron låter det mer som ett fall av att vilja men inte få, och skrika tills man får som man vill.
Ibland får man höra de djupaste av tankar från barn. Dagens tanke kom från en av mina fyraåriga flickor på jobbet när hon kom till mig med en teckning och sa att det var en delfin (senare en val) som hon hade ritat. Jag undrade vad det var den hade på ryggen och eftersom barnen pratat om valar och blåshål i några dagar nu, så förväntade jag mig att få höra om vatten som skjuter upp ur hålet på ryggen.
Istället fick jag veta att det var en tanke, men tanken var tom så den föll ner på marken. Det var ett sådant där härligt spontant uttalande som fick mig att le lite smått och antagligen kommer att stanna kvar hos mig en lång tid framöver. Det är alltid lika roligt när man ser att barnen tänkt till om något som man pratat om (vi pratatde om tankar en dag på samlingen) och att de väver in den nya kunskapen i vardagslivet.
Idag har det verkligen regnat hela dagen. Eller ja, det var faktiskt torrt och relativt varmt närjag gick till jobbet strax före sju imorse, men jag borde ha förstått att regnet hängde i luften för det luktade så där gott och regnigt som det kan göra ibland. Det dröjde inte länge efter att jag kom innanför dörren till jobbet innan det började regna och sedan har det fortsatt i ökande grad under hela dagen, från småregn till störtskur.
Jag brukar vanligtvis inte skriva inlägg här för att klaga på vädret, sådant sköter jag istället tillsammans med andra som också vill beklaga sig, men just idag så kände jag att jag ville dela med mig av denna olycka. Det är inte så att jag avskyr regn, det kan vara nog så trevligt under rätt omständigheter, till exempel när man kan sitta hemma under en varm film, läsa en bok och lyssna på regnet smattra mot fönsterrutorna.
Vad som inte är lika mysigt är ett dussin kalla, blöta ungar i kalla blöta och sandiga regnkläder, på en halv översvämmad gård, allt medan regnet öser ner och blöter rakt igenom kläderna. Jag slutade tidigt idag och gick hem för att vila en stund innan kvällens möte, när jag bytte om så insåg jag att jag inte bara var iskall, jag var även blöt in på bara skinnet och alla kläder fick hängas upp på tork framför elementet.
Det är dagar som denna då jag önskar att jag förutom en varm filt och en god bok, även hade en torktumlare. Tvättmaskin har jag för då behöver jag inte stressa med tvätt-tider nere i tvättstugan, och diskmaskin har jag (tusen miljoner tack, Anna!), men en torktumlare är något av en lyxpryl. En stor, underbar lyxpryl som gör handdukar fluffiga, torkar favorittröjan snabbt och som i största allmänhet är en fantastisk uppfinning.
Det blev visst ett sidspår där, från regnet till fluffiga handdukar. Det brukar vara ett tecken på att det är dags att avsluta inlägget. Nu ska jag läsa tidningen Förskolan som damp ner i brevlådan och sedan är det dags att dra på sig de förhoppningsvis torra jeansen och kila iväg till jobbet igen för lite mat och trevlig samvaro innan vi sätter igång med mötet. Traditioner är traditioner och äta bör man trots allt.
Jag vet att jag antagligen upprepar mig nu, att jag skrivit tidigare om folk som är överkänsliga för vissa skämt och blir upprörda över en del saker medan de skrattar åt andra, ofta utan en tanke på vilken äcklig dubbelmoral de har. Men även om detta blir en upprepning så ville jag ändå skriva den eftersom jag hittade en bild som perfekt illustrerar detta på Humons DA hemsida.
Med den här bilden ville Humon, enligt henne själv, säga att det handlar om timing när man berättar skämt. Att skämta om att hundratals människor dog när Titanic sjönk för snart hundra år sedan tycker väl de flesta är okej, medan många kan bli både ledsna och arga om man skämtar om det som hände den 11 september för tio år sedan. Stackars Humon erkänner att hennes egen timing är rätt dålig.
En person som kommenterade på bilden menade att anledningen till varför folk blir så arga, beror på att 9/11 attacken var riktad mot en nation, medan Titanic-katastrofen var en olyckshändelse utan förövare. Han menar även att det är detta som gör det okej för många att skämta om naturkatastrofer, men inte om Förintelsen. Fast jag ska erkänna att det där argumentet förstår jag inte riktigt.
Enligt den här logiken så är det okej att skämta om hundratals, kanske till och med tusentals döda, eftersom de dog utan att någon person tog deras liv. Här har vi den där dubbelmoralen igen, och en väldigt märklig sådan till på köpet, eftersom den (långsökt måhända) verkar antyda att det är förövarna som man inte ska skämta om, men det är helt okej att skämta om offer... Eller? Jag fattar inte.
Igår skrev jag ett inlägg om outnyttjade medlemsförmåner, men vad gör väl lite förlorade pengar när tiden går så fort, när som helst så ligger man där. DÖD! [infoga dramatiskt minspel och yviga gester] I morse hittade jag något fruktansvärt, en obeskrivlig fasa, något jag först trodde var ett katthår som landat på mitt huvud. Men det var det inte! Det var mitt hår! Ett VITT hårstrå! Vilken dag som helst nu lär jag ju dö av hög ålder.
Idag rensade jag ur min gamla plånbok och flyttade över allting till den nya som jag köpte i Göteborg förra helgen. Jag hittade då bland annat medlemskort från både TTELA, min lokaltidning, och från Hyresgästföreningen. Detta fick mig så klart att kolla upp vilka förmåner man har med HGF och jag inser, under svåra smärtor någonstans i hjärtetrakten, att jag har 5% rabatt på AdLibris där jag köper mina böcker.
Jag har alltså varit HGF medlem i tio år och aldrig ens funderat på vilka förmåner jag har. Nu kanske 5% inte låter så mycket, men med tanke på alla böcker jag köpt under de här senaste åren, varav lejonparten från just AdLibris... Ja, jag kan inte ens föreställa mig de summor jag kunde ha sparat. Å andra sidan finns det värre saker att lägga "onödiga" pengar på, utan mina böcker skulle jag sakta men säkert drivas till vansinne.
Jag är en sådan människa som behöver något slags kreativt utlopp, jag har alltid skrivit mycket och även tecknat och målat så länge jag kan minnas. På grund av tidsbrist och en numera inte helt stadig hand, har jag lagt tecknandet på hyllan litegrann och det var väldigt länge sedan jag hade inspiration till att skriva vare sig en novell eller en dikt. Mycket av mitt skrivande sker istället här på bloggen vilket är jätteskönt.
Detta betyder att mitt enda kreativa utlopp, det enda stället jag fortfarande låter fantasin flöda, är mellan sidorna i mina älskade böcker. Jag slukar böcker, om än inte lika snabbt som jag en gång i tiden gjorde, då jag läste 600 sidor på 36 timmar (med nattsömn och måltider inräknade) men jag försöker läsa i alla fall ett par timmar varje vecka, bara för att få en stunds avkoppling när resten av tillvaron känns hektisk.
Nu kanske ni som vet att jag sover so där 12 timmar per dygn, att jag får tillräckligt med avkoppling, men det är inte riktigt samma sak. Nattsömn behöver jag för det göra alla människor för att fungera, dagsömn behöver jag för annars klappar jag ihop både fysiskt och mentalt, men det är inte avkopplande på det sätt som det kan vara att kura ihop sig med en bra bok och en mugg varm choklad att smutta på.
Jag klarar mig alldeles utmärkt utan att titta på TV, jag vet att jag klarar mig utan dator och även om jag skulle bli smått handikappad av att inte ha mobiltelefon (SMS-biljett på bussen är fan en asbra idé) så skulle livet allt gå vidare utan den också. Men skulle dessutom mina böcker försvinna, ja, då vet jag inte vad jag gör. Det känns i alla fall bra att veta att jag fortsättningsvis kommer få lite rabatt på mina inköp.
Alltför sällan känner jag att jag skriver inlägg som är uttryckligen förbannade, trots namnet på min blogg. Därför tyckte jag att det passade bra att idag tala om hur jävla förbannad jag blev när jag råkade se en reklam på TV-Shop och det började koka i mig. Det var någon slags dammsugare de försökte sälja, en sån där som suger upp allt i dess väg, soppa, corn flakes eller husdjur i storleken Small, en super-dammsugare.
Men det var inte på grund av dammsugaren jag blev arg, utan på den demonstration de hade för att bevisa hur överlägsen dammsugaren är mot alla andra städredskap. Det hela gick ut på att det på två bänkskivor spillts ut diverse saker, så som ägg, mjölk och flingor, kaffepulver och ketchup. Demonstratören sög upp allt med sin dammsugare medan hans blåsta sidekick smetade runt ägg och ketchup med en disktrasa i var hand.
Det var detta jag blev förbannad för, det handfallna sätt på vilket medhjälparen alltid beter sig som en idiot, särskilt när det gäller städgrejer och köksprylar. Då slafsar de runt och ställer till en ännu värre röra, eller så massakerar de grönsaker till ogenkännlighet, alltid med en massa förvånade och/eller desperata utrop när det visar sig att fönstren inte blev rena av att skvätta liten vatten på dem och gnugga med en trasa.
Detta brukar då pågå medan demonstratören av den nya, fantastiska produkten står bredvid, fäller dryga kommentarer om medhjälparens misslyckanden och avslutar det hela med ett; "Färdig! Åh, jaha, är du inte klar än?" Hade jag varit medhjälpare i ett sådant där program och faktiskt så korkad som de låtsas vara, hade jag tagit den där nya kökskniven och testat exakt hur bra den är på att filea dryga gubbjävlar i kockrock.
Under alla mina år med MS och alla symptom, så har väldigt få satt sig på synnerven. Jag har från och till haft dimsyn under de senaste femton åren men det har aldrig varat i mer än några timmar. I min läkarjournal står det att jag har nystagmus på vänster öga, något jag inte hade en aning om vad det betydde förrän jag läst journalen och sökt information om fenomenet på egen hand. Läkaren sa aldrig något om det.
För de som liksom jag inte vet vad nystagmus är, så betyder det mer eller mindre att jag har ögondarrningar, eller ögon-pingpong som jag själv kallar det eftersom det är vad det ser ut och känns som. Vad jag vet så har det alltid bara visat sig när läkaren (eller någon annan) bett mig leka Följa John med deras finger, högerögat hänger med, vänsterögat släpar efter innan det "studsar" ikapp i rörelsen.
De senaste dagarna har jag haft märkbara ögonrörelser, såpass att även jag själv kunnat känna hur ögat rört sig konstigt. Det är dock inte vänster utan höger öga som jag haft problem med, så till den grad att jag får huvudvärk, blir yr och drabbas av akut illamående. Det är lite som att sitta på en karusell, kroppen är stilla men ögat rör sig i sidled och studsar sedan tillbaka, gång på gång vilket är hemskt obehagligt.
Enligt en sida jag hittade på nätet (skriven på engelska så jag översätter) så är nystagmus okontrollerade ögonrörelser som resulterar i hoppande syn, ofta med yrsel som påföljd. Har man MS beror tillståndet på att det blivit ärrbildning på "medial longitudinal fasciculus" på var sida om hjärnstammen. Jag vet inte vad det heter på svenska men det är i alla fall denna del som talar om för ögat åt vilket håll det ska röra sig.
Vad jag nu skulle vilja veta är vad min senaste magnetröntgen visade, om jag har några nya plack eller kanske till och med aktiva inflamationer. Jag väntar även fortfarande på att den där remissen till ögonläkaren ska dyka upp eftersom min läkare ansåg att jag behövde ett besök dit. Jag fick ett brev hem för några månader där det stod att jag var med på väntlistan men jag börjar undra om det blivit något fel.
Jag inser att det gått nästan en vecka sedan mitt senaste inlägg och även om detta inte är något ovanligt på denna blogg, så har jag denna gång faktiskt en ursäkt. Ursäkten lyder som följer; Den här veckan har varit ett rent helvete. Höll på att somna på måndagens kvällsmöte, gjorde ett par timmar extra på onsdagen eftersom vi hade planeringsdag och idag, fredag, så var jag helt väck de sista timmarna på jobbet innan jag äntligen slutade.
Den här helgen kommer ägnas åt en sak och bara den saken, Ingenting! Jag ska sova, sova, sova, och förhoppningsvis ska allt detta sovande förbered mig inför nästa vecka. Jag tänker även sitta vid datorn men inte göra något mer ansträngande än att titta på roliga kattbilder och kanske se en film. Jag kommer kanske även att spela Mario på min Wii och se om jag lyckas klara mig längre än till bana 1-5 innan jag dör.
Har ni svårt att läsa den lilla texten? Försök att trycka ner Ctrl på ert tangentbord och scrolla med musen för att förstora eller förminska sidan. När ni läst färdigt är det bara att upprepa och scrolla tillbaka till normal storlek.
Egentligen finns det bara två fel med Zumba, det första är bandet till Wii-kontrollen som man ska ha runt midjan. Kontrollen känner av ens rörelser så att man vet att man gör rätt, men tyvärr så åker bandet upp hela tiden och det blir ett irritationsmoment. Det andra problemet jag har är att jag är totalt värdelös på att hålla takten och vissa rörelser är svåra att hänga med i, men jag hoppas att med övning så får jag det rätt.
