lördag 31 december 2011

Intensiv sista dag

Jag har mycket att göra så här sista dagen på året och i förberedelse inför kvällens nyårsfirande hemma hos min syster och svåger. Tyvärr sprack mitt tidsschema eftersom jag vaknade mitt i natten av begynnande magkatarr. Som tur var kunde jag ta en tablett och palla upp alla kuddarna så att jag kunde sitta upp. Ont hade jag visserligen men inte på långa vägar lika hemskt som det brukar vara och efter ett par timmar kunde jag äntligen somna om igen.

Det betyder dock att jag rullade ur sängen för mindre än en halvtimma sedan och nu petar jag försiktigt i mig lite frukost bestående av smörgås och yoghurt, inget som kan reta upp magen igen. Förhoppningsvis ska jag hinna träna idag också innan jag måste hoppa in i duschen och börja göra mig iordning. Jag blir hämtad redasn klockan fem så att jag kan följa med syrran hem och hjälpa henne med de sista förberedelserna innan resten av gästerna dyker upp.

fredag 30 december 2011

Vissa tunnor vågar skramla högre

(Jag postar det här inlägget på egen risk, det är aldrig klokt att diskutera politik eftersom någon annan alltid måste leverera sina motstridiga åsikter. Lev och låt leva är ett koncept som sällan verkar fungera när det kommer till politik eller religion. Men vad fan, jag lägger upp det här inlägget ändå och får helt enkelt stå mitt kas.)

Aftonbladets hemsida läser jag att Aisha Gaddafi hävdar att hon utsatts för "allvarlig psykisk stress av bilderna [på hennes far] och det sätt som hennes far dödades på". Enligt artikeln vill hon att hennes fars död utreds, både hur han dog och hur kroppen senare obducerades. Förutom att det är smått morbidt och inte så lite hemskt, så känns hela grejen löjlig. Visst måste det vara fruktansvärt att se bilder på sin torterade och döda far, men någon måtta får det väl ändå vara.

Enligt advokat Nick Kaufman utsattes Aisha Gaddafi för stor känslomässig stress genom att hennes far och bror "mördades på det mest horribla sättet och deras kroppar visades sedan upp på ett groteskt sätt helt emot islamistiska lagar". Båda påståendena är visserligen sanna även om jag undvek att titta alltför noga på de där bilderna när de kablades ut, men vad som slår mig är inte om det var rätt eller fel utan varför just Gaddafis dotter kräver svar.

De senaste åren har vi sett åtminstone tre män som dödats på horribla sätt och sedan visats upp på bilder och filmklipp världen över; Saddam Hussein, Osama bin Laden och nu senast Muammar al-Gaddafi. Mig veteligen har varken bin Laden eller Husseins familjer gått till internationella brottsdomstolen och krävt en utredning och man kan ju fråga sig själv varför. Ett svar kan ju vara Aisha Gaddafis västerländska utbildning som jag helt säkert tror spelat en roll i att hon ens kommit på tanken.

Ett annat och kanske aningen mer långsökt svar gissar i alla fall jag har att göra med vem som dog den här gången, inte en fiende till det stora landet i väst och istället en fiende till sitt eget folk som världspoliserna visat jämförelsevis väldigt lite intresse för. Den här gången finns det ingen anledning att oroa sig, man kan ställa frågor och kräva svar utan att behöva oroa sig för policyn att den som inte är världspolisernas vänner per automatik är deras fiender.

Trettio dagar - Dag 10

Bakgrundsbild på dator


Dött kött!

Precis i början efter att jag fått min diagnos och börjat med min bromsmedicin så läste jag allt jag kunde, både om sjukdomen och om injektionerna jag skulle ta varannan dag. Jag läste om symptom och effekter samt biverkningar av medicinen. Det var inte rolig läsning, de influensaliknande symptomen jag drabbades av efter att jag tagit sprutan kunde jag leva med och det var istället de långsiktiga biverkningarna som skrämde mig, ord som nekros gjorde mig yr och illamående.

Nekros är i korta drag "celldöd" och kan uppstå på injektionsstället. Jag såg framför mig hur huden långsamt skulle mörkna tills den var svart och död. Saken blev inte bättre av de enorma röda svullnader jag fick på stickställena. Precis efter injektionen var de alldeles knallröda och såg ut som extra stora myggbett. Två dagar senare när det var dags för nästa spruta så kliade det något enormt på föregående stickställe och den röda fläcken kom tillbaka i all sin härlighet.

De röda märkena får jag fortfarande efter fyra år, det kliar fortfarande och ungefär en gång i veckan får jag de här influensasymptomen som får mig att känna mig sjuk och febrig trots att jag inte egentligen är vare sig sjuk eller särskilt febrig. Det värsta med det är att jag alltid drabbas av febervärk i alla tänkbara leder och ibland får jag sådan hemsk frossa att jag ligger och skallrar tänder halva natten.  Men på plussidan har jag i alla fall inte drabbats av någon nekros.

Det värsta som har hänt är att huden på magen blivit lite "seg", jag måste trycka till lite extra för att nålen ska gå igenom och jag är rätt säker på att den mörka fläcken under naveln är mer eller mindre permanent. Lyckligtvis kan jag fortfarande visa mig på stranden sommartid eftersom allting med min MS, från symptom till medicinska biverkningar, blir bättre när det är varmt och på sommaren drabbas jag sällan av de röda svullnaderna, åtminstone inte av storleken pingisboll under huden.

Hur mycket nytta medicinerna har gjort för mig vet jag inte, jag har ju haft några skov under de senaste fyra åren även om de varit små och kroppen har klarat av medicinerna rätt bra om man bortser från lite biverkningar då och då. Däremot så visade ju min senaste MRI att hjärnan fått ta en del stryk och det är mindre bra så nu ska jag få göra en ny magnetröntgen och eventuellt byta bromsmedicin (vilket jag är rätt säker på att jag nämnde för inte så länge sedan).

Det ska bli skönt att slippa sprutorna och istället få antingen tabletter eller månatliga besök på sjukhuset för att få bromsmedicin i dropp, men samtidigt knner jag en viss tvekan. Man vet ju vad man har men inte vad man får. När jag vet hur det blir kommer jag säkert läsa allt jag hittar om diverse biverkningar, mer än jag redan vet i dagsläget eftersom jag redan vet en hel del om båda medicinerna jag kan få. Förhoppningsvis är nekros inte en av biverkningarna.

torsdag 29 december 2011

Högmod och nyårsraketer

Nu när det börjar närma sig nyårsafton och nyårsraketerna ska smällas av är det väl bara att vänta sig att det i tidningar och liknande kommer ägnas några sidor åt hur man säkert tänder raketer, samt faran av att göra på fel sätt. I dagens lokaltidning är det ett helsidesuppslag om en kille som för tio år sedan sprängde bort det mesta av sin ena hand och även blev i stort sett döv på kuppen. En varning så god som någon men är det meningen att vi ska tycka synd om den här idioten?

För det första var det en hemmagjord raket, för det andra led killen av samma slags hybris som alla unga killar verkar lida av i den åldern. övertron på att de omöjligen kan bli skadade. Enligt en liten rad i artikeln så är de allra flesta som skadas i sådana här olyckor unga män och en läkare har berättat att hon under sina tjugo yrkesverksamma år endast träffat en tjej som skadats av en raket. Jag kan ju inte säga att jag är särskilt förvånad om killar är inblandade i lejonparten av raketolyckorna.

Om någon hade skjutit av en raket som träffat en oskyldig förbipasserande, då hade jag kunnat känna lite mer sympati men jag har varken tid eller tålamod att tycka synd om folk som får skylla sig själva. Som jag nämnde i början av inlägget, varje år får vi läsa dessa varningshistorier i tidningen och varje år efter nyår så rapporteras det lik förbannat att någon sprängt bort sina fingrar. Är det bara jag som tror att dessa högmodiga pojkar och män helt saknar självbevarelsedrift?

Trots det ska vi klappa om dem och lägga huvudet på sned och fråga hur de mår, de stackarna, som om de alls inte försatt sig själva i en farlig situation, som om det är någon annans fel att de nu saknar fingrar, eller hörseln, eller synen. Men vems fel är det egentligen? Är det mitt fel? Fyrverkeritillverkarnas? Föräldrarnas? Eller kan vi för en gång skull vara ärliga och säga att killar i övre tonåren inte längre är barn och alltså måste ta något slags ansvar för sina handlingar.

Precis som att man inte leker i trafiken, inte kör för fort, inte hoppar från taket och inte cyklar nerför höga trappor, så leker man inte med saker som innehåller krut och kan explodera och då spelar det ingen roll hur många ursäkter man kan komma på för att skylla ifrån sig. Fast i det här fallet så kanske man delvis kan skylla på samhället och föräldrarnas också med tanke på att barn och ungdomar faktiskt verkar bli dummare och dummare för var år som går.

Trettio dagar - Dag 9

En dag i mitt liv (arbetsdag)
  • Går upp klockan sju
  • Ger katterna nytt vatten och fyller på deras matskål
  • Klär på mig, borstar håret och tänderna
  • Går till jobbet, börjar kvart i åtta
  • Hälsar på kollegor och barn
  • Dukar för frukost och hämtar matvagnen i köket
  • Äter frukost tillsammans med barnen klockan åtta
  • Har samling tillsammans med hela barngruppen
  • Är med barnen när de leker, målar eller spelar spel
  • Hjälper barnen på med ytterkläder klockan tio
  • Är ute en timma på gården, leker med barnen, gungar och massa annat
  • Hjälper barnen av med ytterkläderna, påminner om att tvätta händerna
  • Har samling tillsammans med halva barngruppen eller dukar för lunch
  • Äter lunch tillsammans med barnen halv tolv
  • Torkar bord, läser saga eller vilar tillsammans med de minsta barnen
  • Slutar klockan ett, går hem
  • Lägger mig för att sova efter snabbt toalettbesök
  • Sover två till fyra timmar
  • Sätter mig vid datorn; surfar eller bloggar
  • Läser tidningen
  • Tränar i en timma
  • Duschar
  • Sätter mig vid datorn igen; tittar på film och handarbetar
  • Lagar middag och äter den
  • Fortsätter mitt filmtittande och handarbetande
  • Chattar en stund med vänner i andra tidszoner
  • Gör mig iordning för natten, borstar tänderna
  • Ligger i sängen och läser i en halvtimma
  • Släcker lampan och somnar snart
(Eftersom mina lediga dagar i stort sett går ut på att sova, äta, träna och sitta vid datorn så struntade jag i att beskriva gårdagen eller en vanlig helgdag.)

onsdag 28 december 2011

Årets sista(?) lista

Nämn något som gjorde dig glad igår - Umgås med syrran
Vad gjorde du kl 08 imorse -Sov
Vad gjorde du för 15 minuter sedan -Satte igång tvättmaskinen
Det sista du sa högt - "Heeej, bäbis" (till en av katterna)
Det senaste någon sa till dig - "Vi ses på lördag!"
Vad har du druckit idag - Apelsinjuice
Vad var det senaste du åt - Rågbrödssmörgås med rökt skinka 
Vad var det senaste du köpte - Strumpbyxor på Åhlens 
Vad är det för färg på din ytterdörr - Träfärgad
Vad är det för väder hos dig nu - Grått och trist
Godaste glassmaken - Choklad
Tror du på kärlek vid första ögonkastet - Kanske
Sover du tungt - Oftast
Drömmer du mardrömmar - Ibland
Trivs du med ditt jobb - Ja
Favoritklädsel - Pyjamas
Favoritlåt just nu - Lover I Don't Have to Love med Bright Eyes 
Vad ser du om du tittar till höger - Sophink
Vad gör dig glad just nu -Att vara ledig
Vad ska du göra härnäst - Hänga upp tvätten när den är klar och sedan träna
Höger- eller vänsterhänt - Höger
Humör just nu - Mätt och glad
Favoritgodis - Choklad
Kläder just nu - Svarta joggingbyxor och ett mörkrosa linne
Sommarplaner - Inget spikat än
Hur många kuddar sover du med - En + tre
Spelar du något instrument - Nej
Morgon- eller nattmänniska - Natt
Vad är viktigast för dig - Lugnet
Är du kittlig - Ja
Snarkar du - Ja
Stjärntecken - Stenbock
Äckligaste insekten - Spindlar
Stökigt eller välstädat - Organiserat kaos
Längtar du mest efter just nu - Nyårsafton

Trettio dagar - Dag 8

Fem saker jag aldrig glömmer
  • Nattpromenaden i snöstorm en nyårsnatt
  • När vi låg tillsammans på soffan i flera timmar
  • När de la krokben för mig och jag föll nerför trappan
  • Stearinstänken på mina jeans efter vi våldgästat Chalmers-studenterna
  • När jag fick veta att pappa var död

tisdag 27 december 2011

Nya saker och nyttosaker

Idag har jag gjort något som jag älskar att göra; spendera pengar. Förutom de tre par strumpbyxor, två tunikor, en mängd toppar och tröjor och en snuskig mängd fina smycket, så har jag även köpt en sprillans ny bänkdiskmaskin. Den gamla gav ju upp för några veckor sedan och jag har varit tvungen att diska för hand vilket jag absolut avskyr. Men nu är det slut på sådana dumheter och imorgon (när jag återhämtat mig från dagens shoppingtur) ska jag packa upp den nya diskmaskinen och köra en omgång disk.

måndag 26 december 2011

Trettio dagar - Dag 7

Fem favoritlåtar
  • Stirb Nicht Vor Mir - Rammstein feat. Sharleen Spiteri
  • Put Your Lights On - Santana feat. Everlast
  • Hurt - Johnny Cash
  • Lover I Don't Have To Love - Bright Eyes
  • I Just Want You - Ozzy Osbourne
(Detta var ett extremt svårt val, jag hann göra en lista på över tjugo låtar innan jag insåg att jag måste välja ut bara fem stycken. Jag får helt enkelt göra en lista med ALLA låtar som jag gillar och läga upp här på bloggen vid ett senare tillfälle. Den här listan är en droppe i havet bara så att ni vet.)

Trettio dagar - Dag 6

Fem saker jag inte klarar mig utan
  • Böcker
  • Mobiltelefon
  • Pasta
  • Mänsklig kontakt
  • Internetuppkoppling

söndag 25 december 2011

Julens bilder

Det gula husets härskarinna har skurit upp julskinkan
Välfyllda tallrikar så att man kan äta alldeles för mycket
Sill och Janssons och julmust måste man ju ha
Granen med alla julklapparna - och i köket fanns en liten gran med fem små paket till familjens lurvigaste medlemmar

Engelsk dessert med konstigt namn och smak av päron
Likören smakade också päron och var väldigt söt och god
En blyg liten tomte dök upp för att dela ut julklapparna
Glöggen var inget vidare...
... men det fanns gott om annat att smaska på

Julen i det lilla gula huset

Det blev jul i år också; lite var bra, lite var dåligt och det mesta var underbart. Efter en julfika hemma hos mamma packade vi (mamma, brorsan och jag) in oss i bilen tillsammans med alla julklapparna och for iväg till det gula huset på landet. Där var syrran och svågern i full fart med att laga mat och snart satt vi bänkade vid det vackert dukade bordet för att mumsa i oss allt det goda som julen har att bjuda på. Vi hann precis äta färdigt innan det var dags för nästa jultradition; Kalle Anka och gottebordet.

När alla var lagom fullproppade med godis och Benjamin Syrsa hade sjungit den sista sången satte vi oss till bords igen för att äta en jättegod efterrätt som jag nu glömt namnet på men som bestod av päronhalvor och en grädd- och chokladröra. En stund senare åkte syrran, svågern och jag iväg till kyrkan för att lyssna på svågerns syster som varje jul sjunger julsånger och psalmer och det var precis lika vackert och bra som det varit alla år jag varit med - och snacka om enorma röstresurser.

När vi återvände till det lilla gula huset på landet fick syrran ett tillfälligt hjärnsläpp, glömde att hon lånat brorsans bil och gjorde någon slags konstig tvärbromsning utanför huset med påföljande kommentar; "Oj, jag glömde att jag körde automat." Eftersom ingen drabbats av whiplash-skador som trippade vi in i huset för att dela ut julklapparna. Syrran var tomte, det lästes julrim och gissades för fullt, omslagspapper hamnade högt och lågt och de öppnade julklapparna samlades på hög.

Eftersom det var julafton och man ska äta hela tiden som min syster säger, så fikade vi efter julklappsutdelningen och sedan tillbringade vi resten av kvällen i trevlig samvaro. Det otrevliga startade när det var dags att åka hem och det visade sig att brorsans bil gått sönder och något låg och skrapade mot bakdäcket och lät alls inte bra. Vi fick låna syrrans bil för att ta oss tillbaka hem till mamma och sedan sov jag över där i samma säng som en sussande mamma och två sjövilda halvvuxna katter.

Efter frukost på risgrynsgröt och skinkmackor och några timmars återhämtning blev jag hemkörd och släpade mig uppför trapporna till min egen lägenhet och till mina egna katters stora glädje efetrsom de varit ensamma hemma i lite över ett dygn. Nu har jag hunnit med både träning, diskning och middag och tänker göra så lite som möjligt resten av kvällen. Nästa sak att se fram emot är mellandags-rean då jag ska köpa en ny diskmaskin och sedan nyårsfirandet som även det ska ske i det lilla gula huset.

Trettio dagar - Dag 5

Fem viktiga personer i mitt liv
  • Lillasyster
  • Lillebror
  • Mamma
  • Bästa vännen
  • Kollegorna (plural)

Julklappsskörden

  • En hushållsvåg
  • Ett våffeljärn
  • Ett nattlinne med Betty Boop
  • Fem gröna krukväxter i plast
  • En äggklocka
  • Vacker träask med badgrejer
  •  En bok
  • Tre hemmagjorda, ulliga pingviner
  • En röd/orange/lila-randig mugg
  • Väggkalender med katter som gör yogaposer
  • Ett Wii-spel

lördag 24 december 2011

Trettio dagar - Dag 4

Fem saker jag vill säga till fem personer
  • Vi kommer inte alltid överens men jag älskar dig
  • Du fattade rätt beslut och nu kan du gå vidare
  • Förlåt för att jag aldrig kunde bestämma mig om oss
  • Min mamma älskar mig visst lika mycket som din älskar dig
  • Vi kommer alltid vara bästa vänner

fredag 23 december 2011

Makeup-monstret

Idag var jag inne på Kicks för att köpa den absolut sista julklappen och förutom att något stolpskott sprejade ner min jacka mer herrparfym så var det en framgångsrik shoppingtur. Däremot så blev jag lite rädd när det var dags att betala och kvinnan i kassan såg ut som om hon provat allt smink i hela butiken. På samma gång. Kolsvarta ögon, alldeles för mycket rogue och knallrött läppstift som fick henne att se ut som en korsning mellan en prostituerad drag queen och det läskiga makeup-monstret.

Trettio dagar - Dag 3

Fem saker jag hatar
  • Laglöshet (i.e. inga jävla regler)
  • Inälvsmat
  • Tyck-synd-om människor
  • Varma lakan
  • Folk som tränger sig före

Nattmusik

torsdag 22 december 2011

Lite allvar men mest bara argt

Jag brukar ju emellanåt skriva om sådant jag läst om i tidningar, oftast på insändarsidorna, men nu var det ett tag sedan som jag faktiskt fastnade för något särskilt. Så det är väl bara typiskt att när jag väl hittar något som jag faktiskt har en åsikt jag vill dela med mig av, så handlar det om självmord. Ett nog så allvarligt ämne men inget jag i vanliga fall ägnar alltför mycket tankekraft åt. Vad som gjorde dagens insändare i min lokaltidning ovanlig var att den handlade om självmord bland pensionärer.

Det här är inget jag själv hört talas om men enligt insändarskribenten har det på senaste tid tydligen rapporterats att självmorden ökar bland män i åldern 80+ och självklart hade skribenten en förklaring på varför (eftersom media och resten av samhället tydligen verkade fövånade) - gamla människor tar livet av sig eftersom de inte vill tvingas uppleva en inhuman äldrevård. "Äldre utsätter sig hellre för svåra plågor än de kränkningar som vården ger" är skribentens åsikt.

Tydligen är det också så att "någon högt upp i hierarkin", jag får anta Satan eller möjligen cheferna för privata vårdföretag, försöker lura i oss vanliga dödliga att gamla människor faktiskt vill leva så länge som möjligt. Enligt skribenten är dett "också fel! Maktlösa äldre önskar ett värdigt bemötande" och när de inte kan få detta och "inte har mod att ta sitt liv väljer de i stället att upphöra med mediciner, sluta äta, strunta i trygghetslarm [...] i hopp om att förkorta livet. De vill dö lyckliga, inte knäckta, efter väl förättat värv."

Jag försöker genast bortse från att jag vill fråga vad detta väl förättade värv är och börjar gå på om hur förbannad jag blir över hur pensionärer verkar tro de kan bete sig hur som helst eftersom de byggde detta jävla land och vi som kom efter glider fram på räkmacka tack vare deras enorma och helt osjälviska offrande (djupa andetag!), så istället för att ställa den frågan så vill jag bara säga att det är väl en himla tur att vi har skribenter så som FD TUFFING som kan tala om för oss hur gamla tänker.

Nu kan det kanske tyckas att detta är inget att hetsa upp sig över och Anne, borde du inte skriva om självmorden som ökar och kanske försöka komma fram till en egen slutsats eftersom den som gavs på insändarsidan inte verkar falla dig i smaken? Men nej, det tänker jag faktiskt inte. Jag tänker istället irrietera mig på att vissa individer i den så kallade Carema-skandalens fotspår, nu finner det helt acceptabelt att attackera äldrevården och hemtjänsten och till och med anklaga dem för att gamla tar livet av sig.

Vem fan skyller de på när självmorden bland unga ökar? Sex, droger och rock'n'roll? Ungdomsarbetslösheten? SAMHÄLLET?! Men tillbaka till de gamla och tillbaka till insändaren och den sista slutklämmen som löd; "de styrande kommer aldrig, när de blir gamla, att hålla till godo med den hemtjänst som nu erbjuds." Det här är den gamla vanliga mentaliteten; vi har byggt upp detta land, vi har slitit och offrat och nöjt oss med mindre bara så att de där bortskämda spolingarna ska förvänta sig mer.

Men innan jag faller in i en helt annan diskussion (igen) så vill jag bara avsluta med att säga att detta var antagligen inget vidare logiskt inlägg men jag är alltför irriterad för att vara logisk så det är bara att nöja sig med det faktum att jag inte tycker äldrevården är bara skit och man borde tänka sig för både en och två gånger innan man indirekt anklagar alla de som jobbar där för att ta livet av de äldre. Personligen tror jag de gamla har större problem med sjukdomar och krämpor som får dem att vilja dö.

En Grinch i min familj

Det är min sorgliga plikt att tala om för er alla att jag är släkt med självaste Grinchen och det är inte en avlägsen släkting heller, jag kan inte avsäga mig släktskapet eftersom han är min sysslings bryllings ingifta fasters son. Det är tyvärr så att det är min egen bror(!) som börjat bete sig som den lurvigt gröna julhataren och både jag och min syster är i något slags chocktillstånd sedan han meddelade att han och mamma minsann bestämt att nästa år köper vi inga julklappar till varandra.


Vadan detta undrar ni kanske nu och tro mig, det undrar vi också. Mamma påstår att det är en pengafråga men hon velade bort sig någonstans i resonemanget om att vi har pengar (och får jag anta råd att köpa till oss shjälva istället för att önska). Brorsan däremot har långt enklare anledningar till varför han gillar den här idén, han hatar helt enkelt att köpa julklappar (eller några slags presenter). Varför är det ingen som vet eller förstår med tanke på min och syrrans kärlek till julen och klapparna.

Trettio dagar - Dag 2

Fem saker jag tycker om
  • Låttexter som berättar en historia
  • Spendera pengar
  • Doften av handsprit
  • Åka bil
  •  Choklad

onsdag 21 december 2011

Trettio dagar - Dag 1

Fem saker om mig själv
  • Möblerar om minst en gång om året
  • Har börjat äta frukost igen efter tio år
  • Älskar teknikprylar men vet inte hur de funkar inuti
  • Drabbas av selektiv hörsel när jag läser en bra bok
  • Springer inte som träning, bara om jag blir jagad

tisdag 20 december 2011

Snyggt och fult

Jag snubblade över en artikel i Aftonbladet i går kväll och kunde inte låta bli att skratta lite när jag läste den. Rubriken löd; Forskning: Män överskattar sin attraktionskraft och vi har väl alla råkat ut för en sådan man, en som tror att han är Guds gåva till kvinnorna och att vi borde falla handlöst för honom bara för att han är så vansinnigt snygg. Enligtstudien bakom artikeln så tror män att de framstår som snyggare och mer intressanta för kvinnor ju mer attraherade de är av kvinnorna i fråga.
"Resultaten [av studien] visar att mäns egon är uppblåsta och att de överskattar hur attraktiva de egentligen är: Män som vill hitta ett one-night-stand har större benägenhet att överskatta hur gärna kvinnorna vill ha dem. Ju snyggare kvinnan var enlight den manlige dejten, desto mer överskattade han hennes intresse" [Aftonbladet 2011-12-19]
Samma  studie visar att "bland kvinnorna syns motsatt tendens - de underskattar männens trånad" och det här är väl heller inget att förundras över, till och med kvinnor som är otroligt vackra drabbas väl emellanåt av tvivel på sin egen attraktionsförmåga, en åkomma som många män helt verkar sakna. Sedan får man ju ta sådana här stidier med en nypa salt, särskilt när mindre än 200 personer av båda könen ingått i studien och alla studier baserade på tyckanden inte är vetenskapligt sunda.

Vad vill jag säga med det här inlägget då? Antagligen att du (ni män) inte är så snygg som du tror att du är medan jag måste vara enormt snygg och attraktiv eftersom jag sällan känner att någon är eller skulle kunna vara attraherad av mig. Fast jag har ju så klart mina ljusa stunder (nåja) då jag ser en kvinna jag tycker är mindre attraktiv än jag själv, tillsammans med en någorlunda snygg karl, och då känns mina framtidsutsikter inte lika dystra längre. Kan hon så kan jag.

Sedan så har det ju med personlighet att göra också, om man inte ser ut som Angelina Jolie så måste man vara snygg på insidan också, men jag tror inte ett dyft på de stolpskott som påstår att de attraheras av någons personlighet och helt struntar i hur en person ser ut. Kanske när de lärt känna personen men när det kommer till första intryck och den där första attraktionen så finns det inte en chans i helvete att någon blir utseende-blind tills de haft ett långt och själfullt samtal med personen.

Eller så är jag bara vansinnigt utseendefixerad och antar att alla andra är det också. Kanske finns det någon människa där ute som faktiskt inte ser hur en person ser ut förrän de lärt känna dem och om de gillar personligheten så gillar de även utseendet. Det vore ju trevligt att kunna tro det men den där lilla irriterande rösten i mitt huvud säger att chanserna är små och att alla som tror att de faktiskt är utseende-blinda antagligen bara har otroligt låga standard vad gäller andra människors utseende.

Trettio dagar

Jag har bestämt mig för att från och med imorgon ska jag börja plåga alla mina läsare med fler listor och jag tänker inte sluta förrän om trettio dagar. Listan jag ska följa hittade jag på bloggen 22.bricks och mitt list-beroende visade genast sitt fula tryne. Eftersom jag inte vill jaga bort någon som läser den här bloggen för andra saker än mina listor så kommer jag självklart fortsätta blogga om allt annat som pågår i mitt liv, saker jag läser eller funderar på. Spänning på hög nivå kan väntas alltså.

Dag 1: Fem saker om mig själv
Dag 2: Fem saker jag tycker om
Dag 3: Fem saker jag hatar
Dag 4: Fem saker jag vill säga till fem personer
Dag 5: Fem viktiga personer i mitt liv
Dag 6: Fem saker jag inte klarar mig utan
Dag 7: Fem favoritlåtar
Dag 8: Fem saker jag aldrig glömmer
Dag 9: En dag i mitt liv
Dag 10: Bakgrundsbild på dator
Dag 11: En ny sanning om mig
Dag 12: Ett kort på något jag vill ha just nu
Dag 13: Fem kvinnor jag skulle vilja bjuda på middag (levande som döda)
Dag 14: Min högsta önskan just nu
Dag 15: Den finaste egenskapen hos min bästa vän
Dag 16: En hemlighet om mitt jobb
Dag 17: Ett kort på min handstil
Dag 18: En talang jag skulle vilja ha och varför
Dag 19: Fem positiva egenskaper som andra säger att jag har
Dag 20: Fem negativa egenskaper som andra säger att jag har
Dag 21: Fem män jag skulle vilja bjuda på middag (levande som döda)
Dag 22: Mitt favoritcitat
Dag 23: Fem bra böcker
Dag 24: Fem bra filmer
Dag 25: Min sämsta vits
Dag 26: En utmaning jag gjort
Dag 27: En utmaning jag skulle vilja göra
Dag 28: Vad jag är rädd för
Dag 29: Vad som gör mig lycklig
Dag 30: Vart jag sklulle vilja donera pengar och varför

måndag 19 december 2011

Världens sötaste strumpor

Julstrumpor i miniformat till min syster

Lördag med familjen

Mamma och brorsan kom först av gästerna...
... och brorsan var sitt vanliga, sociala själv
Han lekte mini-pyroman till allas stora förskräckelse...
... men det hela slutade ändå väl

Det bjöds på köttfärsgryta och ris...
... följt av smulpaj med glass (och toscapäron till de icke-nötallergiska)
Alla åt och njöt av maten och sällskapet
Soffmingel fick avsluta kvällen

söndag 18 december 2011

torsdag 15 december 2011

En riktig Bror Duktig

Jag har varit riktig duktig så här på eftermiddagen och har hunnit med att diska (för hand eftersom diskmaskinen till sist gett upp) och slagit in julklappar. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg har jag även postat mina julkort idag så nu har jag bara sängen kvar att bädda och sedan har jag gjort allting som stod på min att-göra-lista för den här veckan. Ja, nästan i alla fall. Jag har fortfarande den där middagen att bjuda familj och vänner på lördag kväll, men det är ju två hela dagar tills dess så inget att fundera på just nu.

I natt, i natt

Det blev till sist inte den där känslan av att vara småförkyld som höll mig hemma utan istället en natt av svettningar, kräkningar och ingen sömn. Eller ja, det är inte helt sant för jag sov fram till klockan halv två på natten då jag vaknade av en obestämd känsla som väldigt snabbt blev väldigt bestämd. Magkatarr! Efter det tillbringades resten av natten med att försöka kräkas i flera timmar utan större framgång innan jag till sist lyckades fram på småtimmarna och magen började göra lite mindre ont även om den inte var helt bra.

När jag ringde till jobbet i morse vid sju-tiden för att säga att jag måste stanna hemma idag var jag helt utmattad och så trött att jag knappt kunde hålla mig på benen. Jag somnade en timma senare när magen hade slutat göra ont och jag inte längre var illamående och sedan sov jag som en död fram till klockan elva. Någon frukost blev det inte men väl en promenad till brevlådan för att lägga på mina julkort eftersom jag insåg att de ska vara ivägskickade senast imorgon och jag vill ju att de kommer fram innan jul.

Nu, nästan fem timmar efetr att jag vaknade, känns magen äntligen bra nog för att jag ska våga peta i mig riktig om än väldigt snäll mat. Det får bli soppa och smörgåsar för något annat vågar jag mig inte på. Det är inte bra att hoppa över måltider så som jag gjort idag men jag kan verkligen inte tillbringa ännu en sömnlös natt i fruktansvärda smärtor och ju mindre (och snällare) mat jag äter desto bättre. Imorgon tänker jag nämligen gå till jobbet och sedan har jag ju hela helgen att se fram emot med besök och middagsbjudning.

måndag 12 december 2011

Julbord och annat smått och gott

I dag hade vi kvällsmöte men till skillnad från hur de i vanliga fall ser ut med mycket information och arbete, så bjöds vi ikväll på julbord på ett hotell i grannstaden. Det hela började med en förrättsbuffé med diverse kalla rätter så som julskinka, sill och ägg, sedan fortsatte det med en varmrätt (potatiskaka, fläskfilé och rödvinssås) och kvällen avslutades med dessertbuffé, Lucia-tåg bestående av tre förskolechefer och julklappsutdelning. Vid hemgång var jag nöjd, glad och framför allt proppmätt.

Imorgon ska jag börja lite tidigare än vad som står på schemat efetrsom vi ska fira Lucia med barnen och deras föräldrar och det vill jag ju inte missa. Barnen ska lussa på morgonen och sedan bjuder vi som vanligt på grötfrukost och pepparkakor innan föräldrarna går och vi fortsätter vår dag i (förhoppningsvis) lugn och ro. Onsdag och torsdag förmiddag ska ägnas åt julpyssel när vi går runt till varandras avdelningar, varje avdelning har sitt eget pyssel men den bästa är så klart där man får göra pappersstrutar och fylla med julgodis.

Fredag blir en jämförelsevis lugn dag även om jag och min ena kollega ska sitta och planera på förmiddagen (om vi kan) och sedan hoppas jag att jag kan gå hem lite tidigare på eftermiddagen så att jag hinner hem och vila en stund innan min bästa vän från Göteborg dyker upp på kvällen för att tillbringa helgen med mig. På lördag ska vi hinna med att handla mat för på kvällen kommer hela familjen hit; mamma, syster, svåger och bror, och jag ska bjuda på middag. Inte trerätters men väl tvårätters, och trevlig samvaro så klart.

En stor grej

Jag förstår att inte alla går omkring och kollar vad jag har på fötterna men jag är ändå så löjlig att jag tycker att folk borde se när jag har högklackat på mig eftersom det sker så pass sällan och ser de inte så visar jag dem, ibland angripligen. För jag tycker faktiskt att de liksom jag borde lägga märke till skillnaden, för att inte tala om att de borde inse vilken enormt stor grej det är. Men jag får nog även i fortsättningen acceptera att det bara är i min egen lilla värld som klackarna är något att lägga märke till.

söndag 11 december 2011

Tråk-söndag

Jag började städa igår men orken tog slut efter någon timma så jag fick göra resten idag istället. Men nu är lägenheten ren och fin och jag kan luta mig tillbaka och ta det lugnt igen. Jag hatar verkligen att städa. Jag vet att hat är ett starkt ord, men så är det faktiskt, jag hatar att städa. Det är ändå skönt att ha det gjort och jag kan få känna mig nöjd och belåten med min insats. Nu funderar jag på om det inte är dags för lite lunch vilket jag som tur är inte behöver laga utan bara värma upp rester från igår.

Tredje advent


Brott och straff

I The Washington Post (webbupplaga) läser jag att enligt en studie litar folk mindre på en ateist än de litar på en våldtäktsman. Studien genomfördes av psykologer vid University of British Columbia i Kanada och University of Oregon i USA och man ställde en flervalsfråga till 350 amerikaner och 420 kanadensare; Om en person körde in i en bil och lämnade platsen och sedan fann en plånbok och stal pengarna i den, är den personen mest trolig att vara en lärare, en lärare som är ateist, eller en lärare som är våldtäktsman?

Förutom att de tre svarsalternativen är rätt så dumma så valde de allra flesta att ateister var mer troliga att begå dessa brott. Deltagarna i studien var både religiösa och icke-religiösa så man får väl anta att det är en kulturell synpunkt och inte en religiös sådan att ateister är mindre trovärdiga, men man kan ju ända fråga sig vad som gör att folk skulle lita mer på en våldtäktsman som begår långt värre handlingar än att stjäla pengar ur en plånbok som de hittar på gatan. En förklaring ges av en av studiens författare.
"People find atheist very suspect [...] They don't fear God so we should distrust them; they do not have the same moral obligations of others. This is a common refrain against atheists. People fear them as a group." [Azim Shariff, assisterande psykologiprofessor vid University of Oregon, The Washington Post 2011-12-09]
Det här skulle alltså betyda att eftersom ateister inte behöver oroa sig för att straffas av en gud de inte tror på är de mer troliga att begå brott. Detta är ju långt ifrån ett nytt argument, jag har hört det i åratal att ateister anser sig kunna göra vad de vill eftersom de inte tror på Gud och följdaktligen saknar en moralisk kompass som talar om för dem vad som är rätt och fel. Jag kan ju inte tala för alla ateister men för min egen del så är detta så långt från sanningen man kan komma, min moraliska kompass är väl fungerande och används.

 Det är sant att när jag begår ett fel så tänker jag inte på att Gud nu skulle kunna straffa mig för detta, men är man lagbrytare finns det andra instanser med mycket mer påtagliga sätt att straffa någon och jag oroar mig mer för polisen occh resten av rättsväsendet än jag gör över svavelregn från skyn eller att jag skulle hamna i Helvetet efter min död. Som med många andra saker finner jag det onödigt att oroa mig över fiktiva händelseförlopp även om jag hyser en oresonlig rädsla för zombie-invasioner och elaka spöken i garderoben.

Jag säger självklart inte att en ateist inte skulle kunna backa på en bil och sedan smita men det handlar mer om hur de är som person och inte vad de tror elle rinte tror på, jag kan med största säkerhet säga att mer än en troende person i världen någon gång har gjort något sådant. Själv skulle jag aldrig göra det och inte heller stjäla pengar ur en plånbok som jag hittade på gatan. Däremot skulle jag inte säga nej till en hel väska full med pengar om jag hittade den ute i skogen och det inte fanns några ID-handlingar i väskan.

Men de är ju knappast för att jag är ateist som jag skulle vilja ha en väska full med pengar och jag vet de som genast skulle lämna in väskan till polisen och vara lika nöjda - och säkert finns det de troende som liksom jag skulle ta väskan. Vad kan de skylla på? De tror ju på Gud så deras moraliska kompass borde ju peka rakt norrut hela tiden och ändå skulle de kunna tänka sig att göra något sådant, precis som de faktiskt begår riktiga lagöverträdelser och vad jag vet har ingen av dem blivit straffad av deras Gud än i alla fall.

lördag 10 december 2011

torsdag 8 december 2011

Det är element-ärt, min kära Anne

Idag när jag kom hem var det iskallt i lägenhet och jag trodde först att jag glömt ett fönster öppet när jag åkte hemifrån på morgonen. Efter att ha kollat alla fönster och insett att så inte var fallet gick jag istället för att undersöka elementen för att se om de var varma eller inte. Det var de inte. Eftersom de stod på absolut lägsta temperaturen. Inte konstigt att jag frysit så de senaste dagarna. Nu ska det här geniet krypa ner i sängen och sova för imorgon blir det en heldag på jobbet tillsammans med mina go'a kollegor.

Ledig dag med mycket att göra

Nu är jag hemma efter en späckad dag fylld med läkarbesök, provtagning, klippning av håret och lite julshopping. Min läkare vill att jag ska göra en ny magnertröntgen i vår för att se om det blivit några ändringar sedan sist gång eftersom den röntgen jag gjorde i år visade på minst två nya lesioner i hjärnan. Om jag fått fler sådana kommer jag få ny bromsmedicin, antingen Gilenya som är ett piller som tas en gång om dagen, eller Tysabri som ges i dropp på sjukhus en gång i månaden. Båda är en klar förbättring mot min broms idag.

Jag ska även få börja med en ny medicin mot min fatigue och enligt läkaren har den gett väldigt goda resultat just mot trötthet så det ser jag fram emot. Annars var det ett rätt så rutinmässigt besök på neurologen, behövde inte ens göra en undersökning och det mest smärtsamma var ett blodprov som drog ut på tiden eftersom den stackars sköterskan inte kunde hitta någonstans att sticka mig. Mina ytliga vener är för tunna och de lite tjockare ligger så långt in att de inte kan ses genom huden och tar lite tid att hitta med fingrarna.

Efter läkarbesöket tog jag bussen in till stan och kom fram med en kvarts marginal till frissan där mitt hår blev några centimeter kortare och flera nyanser mörkare så nu är har jag mörkt brunt hår med kopparinslag och jag är sååå himla nöjd. Jag hann även köpa en sista julklapp till syrran så nu är jag färdig med mina presentinköp och kan luta mig tillbaka fram till julafton. Det har varit en väldigt bra dag där allting har fallit på plats och framtiden börjar kännas som att den äntligen har fallit på plats och kan inväntas i lugn och ro.

Just nu ska jag låta min superntresserade katt nosa mig i håret innan jag äter lite lunch och sedan vilar en stund. Efter det hade jag tänkt köra ett pass yoga trots att det egentligen är en av mina två violdagar från träningen idag. Men jag mår väldigt bra just idag och kan tänka mig att köra ett halvtimmes-pass innan jag placerar mig själv i viloläge resten av dagen. I kväll tänker jag till och med vara så fräck att jag struntar i att laga middag och istället värmer upp något jag har i frysen. Det är skönt med lediga dagar ibland.

onsdag 7 december 2011

Träning trots allt

Jag vaknade i morse och kände mig lite halvkrasslig; ont i halsen, tät i näsan och med en envis hosta som tack och lov gav med sig efetr ett par timmar. Att jag jobbade eftermiddag idag och barngruppen var sjövild gjorde inte saken bättre så nu när jag väl är hemma (20 minuter tidigare än tänkt) så känner jag mig seg och har ont i kroppen. Men det ska inte få hindra mig från att köra dagens träningspass, mina 45 minuter får mig att må så bra, i alla fall efteråt även om jag svär en hel del under tiden som jag tränar.

Jag är tack och lov inte så krasslig att jag känner att träningen får stå tillbaka och jag är säker på att jag kommer må bättre efteråt så att jag kan göra iordning middag och sedan ta det lugnt resten av kvällen. En liten tupplur hade varit välbehövlig men då måste både tränar och äter jag så himla sent så det undviker jag helst. Kan nog vara bra att gå till sängs tidigt eftersom jag ska till neurologen imorgon på förmiddagen och efter det har jag beställt en tid för att klippa och färga håret vilket verkligen är på tiden.

tisdag 6 december 2011

Glad och arg om vartannat

Jag läste en intressant artikel idag om det allt mer internationella samhället vi lever i och att dagens barn kallas den internationella generationen. Det här är ju något jag ser varje dag på jobbet i en mångkulturell förskola där de flesta barnen visserligen är födda i Sverige men de allra flesta har annat modersmål än svenska. Här finns inga gränser mellan barnen, alla vill leka med varandra vare sig de är somalier, araber, svenskar eller bosnier, de bryr sig inte om hudfärg eller religion så länge de får leka med sina kompisar.

Tyvärr kan man väl inte säga det om samhället i stort vilket jag tycker är fruktansvärt synd, det har blivit allt vanligare och kanske framför allt allt mer accepterat att vara öppet rasistisk och främlingsfientlig, det har nästan blivit lite av en trend att tala om anti-svenskhet och hur Sverige håller på att förvandlas till en muslimsk stat på grund av att svenskarna ska vara så jävla politiskt korrekta att vi låter oss bli överkörda. Det är bara skrämselpropaganda visserligen men folk är trötta och besvikna och vill ha någon att skylla på.

Det är antagligen lätt att kolla på mannen men brytning eller kvinnan med slöja och säga att det är deras fel att man är arbetslös, eller att man inte beviljas socialbidrag trots att man behöver det, eller att ens gamla mamma har fått sänkt pension medan araberna knullar som kaniner och föder upp ett helt fotbollslag som de får barnbidrag och socialbidrag och bostadsbidrag för.  Det är alltid lätt att kolla på det som är annorlunda och det var därför artikeln i dagens tidning gjorde mig så glad.
"De pratar engelska från barnsben, är ofta vana utlandsresenärer och har klasskamrater från hela världen. Barn och ungdomar som växer upp i dagens svenska samhälle blir kanske den hittills mest internationella generationen." (TTELA 2011-12-06)

Ungdomarna som intervjuats i artikeln går på en högstadieskola i grannkommunen och de ser ingenting konstigt med att vara flerspråkiga eller att ha en annan kultur hemma, snarare ser de det som en fördel i sina kontakter med vänner i eller från andra länder men även för framtiden då de vill ge sig ut i världen för att studera eller arbeta. Jag tycker det är smått underbart att barn och ungdomar kan vara så öppna och toleranta i ett alltmer intolerant samhälle där människor som hatar andra människor tillåts och till och med uppmuntras att spy sin galla.

Just nu är jag dock alltför trött och sur för att egentligen orka ge mig in i någon långrandig utläggning om varför jag har rätt och alla andra har fel, jag ville mest bara dela med mig av min glädje över att det faktiskt finns vettiga människor i det här landet som förhoppningsvis kommer växa upp till vettiga vuxna och leda Sverige in i en ny morgondag. För det är vad vi behöver, en nystart, ett nytt sätt att tänka istället för det här tjafset om att hålla fast vid svenska traditioner och glorifiera Sverige för hundra år sedan som om allting var så jävla mycket bättre då.

Ruskiga drömmar

Min lilla tupplur idag efter jobbet blev enormt skrämmande och ångestladdad då jag drömde att jag träffade en kille på en fest, en kille jag inte ens gillade, men han fattade intresse och på något sätt blev jag kvar hemma hos honom efter festens slut. Han vägrade låta mig gå och frågade flera gånger om jag inte gillade att vara (upp-)tagen, och om jag tvekade med svaret ens en sekund så drog han mig i håret och ruskade om mig. Jag vaknade precis när jag var mitt uppe i mitt planerade flyktförsök, genomsvettig och med magont.

Jag har aldrig varit i ett förhållande med någon som slagit mig och det närmaste jag kommit ett förhållande där jag inte vill vara tillsammans med killen inträffade när jag var tretton år gammal och han helt enkelt vägrade göra slut. I ett sista desperat försök att bli av med honom bad jag min mamma att prata med killen och förklara att jag inte ville vara ihop med honom längre. Hon vägrade ända tills jag storgråtande förklarade att jag redan försökt göra slut i en veckas tid och killen ignorerade mig eller vägrade blankt.

Men som sagt, slagen har jag aldrig blivit och varför jag skulle drömma något så hemskt vet jag inte. Däremot delen där killen tvingade mig fylla i ett frågeformulär genom att trä garn genom hål i en pappskiva, det vet jag exakt varför jag drömde om. Igår eftermiddag trädde min kollega snöre på en kartongbit som barnen sedan skulle kunna väva "mattor" på och mitt undermedvetna tyckte visst att det var något jag behövde bearbeta ytterligare genom att låte det vara med i min hemska dröm.

Min dröm från imorse var långt mer behaglig även om det var märklig och istället för första person som min mardröm så var det istället en tredje person-dröm där jag bara var åskådare... eller kanske stalker eftersom jag följde efter en kille när han klev av tåget (i Uddevalla tror jag det var) och sedan gick han runt stationshuset där jag (en annan jag) med familj stod och väntade på honom, han fick en kyss på kinden och sedan var drömmen slut. Den upprepade sig två gånger under de få timmar jag faktiskt lyckades sova i natt.

Som alla andra har jag ju hört att drömmar är det undermedvetnas sätt att bearbeta dagens händelser men det är bara några få saker jag kan säga att jag känner igen, som det där frågeformuläret i kartong och Uddevalla tågstation eftersom det var i närheten av denna som jag i fredags var hos tandläkaren. Som med de flesta drömmar så lär jag väl aldrig få veta ens hälften av vad de handlade om och just nu har jag inte tid att fundera mer på detta eftersom jag ska gå till jobbet (igen) för en familjekväll medbarn och föräldrar.

måndag 5 december 2011

Första snön

Nu har jag gjort min snö-segerdans ute på balkongen!

söndag 4 december 2011

Beroendeframkallande

Exakt hur snabbt kan man bli beroende av träning? Jag har ju bara tränat regelbundet på allvar i så där en vecka nu men jag har ändå gått hela dagen idag och känt att jag verkligen VILL träna. Däremot har jag stått emot frestelsen eftersom jag tycker att fyra dagar i veckan är tillräckligt just nu och jag ska ju ändå träna imorgon. En vilodag då och då kanske är bra att ha men nästa vecka ska jag nog ändå träna på söndag också så kan mina vilodagar vara tisdagar och torsdagar. Det här med träning är minst lika beroendeframkallande som choklad!

Andra advent


lördag 3 december 2011

Bakdag


Jag blev förste knäck-kokare eftersom syrran vägrar efter ett för många misslyckanden
Nötkakor görs endast till jul och speciella tillfällen
Först skulle lussebullarna jäsa...
... och sedan penslas och dekoreras innan de åkte in i ugnen
Härligt gyllengula lussebullar
Ett gott lantbröd med ost och kummin i degen hanns det också med

Ovanliga och vanliga nyheter

Då har det hänt igen och ingen är det minsta förvånad att någon även i år bestämde sig för att tända eld på julbocken i Gävle. Mest förvånade blev nog folk förra året när julbocken överlevde vintern utan att någon tände eld på den, det om något är något att skriva i tidningen om. Att ägna tidningssidor åt att rapportera om julbocken känns ungefär lika meningsfullt som att rapportera att solen gick upp idag också. Det är ju den dagen som solen inte går upp som vi borde ägna i alla fall ett par sidor åt detta ovanliga fenomen.

I kväll och imorgon

Okej, det var kanske lite överambitiöst att ge sig ut på krogen efter en veckas hemmavistelse och dagens fruktansvärda tandläkarbesök (ja, jag kommer tjata om den där tanden ett tag till) och nu är jag rejält trött, men på ett bra sätt. Det är inte den där utmattningen som min MS ger mig när det känns som att bli släggad i skallen och man bara måste sova. Det är en slags normal trötthet jag känner och det är otroligt skönt för det är inte ofta jag får vara normaltrött nuförtiden, allting är bara fatigue hit och fatigue dit.

Imorgon ska jag och min syster baka in våra baciller i julgodis och lussebullar, även om jag tror att hennes förkylningsbaciller är värre än mina halsflussbaciller just nu eftersom jag har gått på pencillin i några dagar. Men förhoppningsvis dör eventuella bakterier när lussebullarna åker in i ugnen och jag ska se om jag inte kan sno åt mig några färdiga exemplar som jag kan festa med på lördagskvällen. En annan sak att se fram emot imorgon är ett 45-minuters träningspass. Lussebullar OCH endorfiner. Best day ever!

fredag 2 december 2011

Hårresande i-landsproblem av föga intresse

Som uppföljning på inlägget från häromdagen angående i-landsproblem (som då bland annat handlade om att vara FÖR mätt) så vill jag idag skriva om hår och hur det aldrig någonsin gör som jag vill. Jag har mycket hår, långt och tjockt och av någorlunda bra kvalitet även om det sällan vill stanna i en håruppsättning om jag inte hårdsprejar det med den starkast hårspray jag kan hitta. Mitt problem är dock vare sig kvantitet eller kvalitet utan snarare att mitt hår lever ett eget liv, ett liv jag vet värligt lite om.

Jag är inte en av de där tjejerna som har stenkoll på vilket balsam som är det bästa, eller hur ofta man ska klippa sig för bästa resultat, eller om hårinpackningar verkligen är så bra som vissa säger. Mitt hår och jag lever istället i ett slags vapenstillestånd där jag inte grejar för mycket med håret och håret inte jävlas för mycket med mig. De få gånger jag faktiskt försöker ordna någon slags frisyr eller uppsättning så kan man vara helt säker på att håret på något hårresande vis (pun sooo intended) kommer göra livet surt för mig.

 Idag försökte jag därför vara snäll mot mitt hår och inte gör något alltför avancerat, allt för att håret inte skulle bestämma sig för att få ett psykbryt. Allt jag gjorde var att sätta i ett par hårspännen och sedan dela in håret i större sektioner som jag sedan snurrade helt lätt för att få en lock-effekt. Funkade det? Nej. Självklart var till och med detta alltför jobbigt för mitt hår att klara av och försökte lösa upp lockarna efter mindre än tre minuter. Inte ens två omgångar med hårsprayen hjälpte. Mitt liv är sååå hopplöst och tomt!!!

Jag stånkar och jag stönar

Efter en hel vecka av att vara hemma sjuk och pärsen med tandutdragning idag kände jag att jag förtjänade lite endorfiner och körde ett träningspass. Ensam. I vardagsrummet. Med min Wii som enda sällskap. Efter 45 minuter är jag full av endorfiner och mår riktigt gott, den dumma tanden är ett minne blott och nu hägrar en lång skön dusch innan jag ska börja fundera på middagsmat. Ikväll drar jag ut på stan med syrran och svågern för att lyssna på lite live-musik och kanske åker en och annan drink ner också.

Ett, tu, tre

Då var jag ytterligare en visdomstand fattigare. Om jag nu bara kan få ut den tredje också så kommer mitt liv och framför allt min mun kännas så mycket bättre. Jag fick lite skäll av tandläkaren för att jag inte varit hos tandläkaren på sisådär två år och att jag gått alltför länge med hål i visdomstanden som han drog ut, men så länge jag inte har ont så struntar jag hellre i tandläkarbesök. Mitt övermod från igår blev dog snabbt bort när jag satt i väntrummet idag och nervöst vickade på foten, gnagde på naglarna och knakade med knogarna.

När det väl blev min tur att gå in till tandläkaren var jag så spänd att tandsköterskan frågade om jag var rädd, men när vi väl var på väg såg jag ingen anledning att backa ur och när röntgenplåtarna var tagna och bedövningen lagd så gick det otroligt snabbt att få ut den jäkla tanden. Tyvärr ville läkaren inte ge sig på tanden i underkäken men eftersom jag inte har ont av den så kan jag nog vänta ett litet tag till. Fast jag har fått stränga order om att inte låta det gå ytterligare två år innan mitt nästan tandläkarbesök.

torsdag 1 december 2011

Dags för en klassiker

Nu ska jag se en film jag inte sett på så där femton år men som jag minns att jag älskade när jag var liten, även om den var smått läskig emellanåt (och detta från någon som såg Stephen Kings DET när hon var elva år gammal). Filmen jag ska se är Vem Satte Dit Roger Rabbit? och även om det kan tyckas vara ett hemskt barnsligt val för någon som snart ska fylla trettio så passar det mig alldeles utmärkt ikväll, jag älskar blandningen av riktiga skådespelare och tecknade figurer och den supersexiga Jessica Rabbit har alltid varit min favorit.

Bedövning

Efter att ha haft fruktansvärt ont i tanden hela dagen (jag insåg att jag spräckte den i morse när jag bet i en nöt i min musli) så har jag nu lyckats bedöva mig själv. Allt som krävdes var sex stycken Alvedon, en Diklofenak och två glas med Dooley's, dock inte allt tagit på en gång för då tror jag inte att jag fortfarande stått på fötter. Det ska bli så jävla skönt att få ut den här jävla tanden nu, min vanliga tandläkarskräck har inte ens visat sig. Jag är redo, min mentala Rocky hoppar runt inne i huvudet på mig och skuggboxas.

Nu ska den ut!

En längre tid nu har jag haft väldigt ont i en av mina visdomständer, smärtan har kommit och gått men nu har den blivit i stort sett konstant och jag fick till sist inse att det inte kommer gå längre. Eftersom jag fortfarande inte har en ordinarie tandläkare blev jag tvungen att ringa jourtandläkaren i Uddevalla och har fått en tid imorgon eftermiddag för att dra ut tanden. Lyckligtvis är min halsfluss på bättringsvägar så jag slipper åtminstone det dubbla obehaget även om jag hoppas att tandutdragningen kommer vara relativt smärtfri.

När jag drog ut en av mina visdomständer för ett par år sedan kände jag ingenting och det var inte enbart på grund av smärtlindringen jag fick utan även eftersom tanden satt en bit bakom tanden framför och det var bara att dra ut den efter att tandläkaren lirkat lite på den. Jag hoppas verkligen att det kommer gå lika lätt imorgon. Den här gången har jag dock garderat mig och svågern ska köra mig till Uddevalla så att jag slipper sitta på en buss först med tandvärk och sedan med ett stort hål i munnen.

Det enda jag egentligen oroar mig för nu är vad tandläkaren ska säga när han inser exakt hur stort det jävla hålet i tanden är, för att inte tala om att jag har ett exakt likadant hål i visdomstanden i nederkäken. Som ni förstår är mina visdomständer inte roliga och att dra ut dem är bara en lättnad även om de inte hade haft hål. Det gjorde vansinnigt ont när de var på väg upp och även om de sitter rätt bra där bak i munnen så är de ändå irriterande och tar upp alldeles för mycket plats. Det ska bli så skönt att få ut eländet.