Björn, broderi och sexleksaker

* Anna, denna är till dig, för att du gett mig dille på den här låten.

Av en eller annan anledning så har jag börjat lyssna på Björn Rosenström när jag sitter och broderar (ja, för i helvete, försök nu få ihop den ekvationen) och har större delen av veckan haft diverse låttexter i skallen som jag bara inte kan bli av med. För det är inte bara när jag handarbetar som jag sjunger, det är hela tiden, överallt. I bilen, på toaletten, på vägen till jobbet, då går Johanna och Sven går på repeat i mitt huvud.

Nu när jag berättat det så kanske ni undrar över det här med broderandet, att denna blott 29-åriga tösabit handarbetar, men det ska ni veta att det är riktigt nyttigt för mig. Inte bara involverar det en av de saker jag tycker bäst om, nämligen att sitta på häcken, det är även rätt bra hjärngympa, inte alls lika monotont som till exempel att sticka. Ja, sedan så har jag ju aldrig lärt mig sticka heller så det är en annan förklaring.

Det känns lite som att mitt liv har gjort ett varv och jag har kommit tillbaka till intressen jag inte ägnat mig åt på säkert tio år, och nej, att brodera är inte det enda jag börjat med efter att ha hållit upp i nästan ett decennium. Jag har även börjat måla, inte bara kladda ner lite blyertsteckningar i hörnet på ett papper utan verkligen måla. Mitt första projekt är ett bakstycke på en hylla på jobbet där jag målat en trädgård.

Projekt nummer två, även det på jobbet, kommer att bli en scen från Lejonkungen som ska smäckas upp på en vägg så snart jag listar ut ur jag ska få dit motivet. Trädgården jag målat (och ja, bildbevis kommer inom kort) har jag målat för fri hand, med lite hjälp av från datorn utskrivna bilder. Men jag vågar inte ge mig Lejonkungen på en vägg som är 1,5 gånger 2,5 meter. Man måste ju tänka på proportionerna.

Förvarning: Tankehopp i antågande.

Just nu så kan jag inte få mig själv att tänka på proportionerna, jag tänker på Raggarkungens Son och att äta mat för jag är vrålhungrig. Kanske äter jag en kaka till efterrätt, en kaka jag hoppas är riktigt god. Den har bakats i köket på Villa Herne i Vänersborg, där jag var på Tjejkväll igår tillsammans med min syster och några av hennes kollegor. Man är lite VIP när man har en syster som är bundis med en av utställarna.

Det var en riktigt trevlig kväll, en jättegod Ceasarsallad med brödkrutonger (krukonger, krutoner, min syster fick det inte riktigt rätt) och sedan ett gäng utställare från diverse butiker runt om i området. Jag köpte en jättesnygg tunn kofta från Zalza i Vänersborg, och sexbutiken More Than Love hade fiskedamm där jag fiskade upp en påse innehållande en vibrator med tre utbytbara huvuden. Resekit står det på lådan.

Syrran fick en påse med helt värdelösa grejer, bland annat en kedja med två öglor som man kan hänga på bröstvåtorna... ja, fråga inte mig! Eftersom hon hatar att förlora och är smått spelberoende (ni skulle se henne vid hjulen på Liseberg) så gick hon tillbaka för att fiska igen och fick en dildo som ser ut som en tjock flaskrensare, en sån där borstig sak ni vet, fast självklart var den mjukare... ja, mer eller mindre.

Det var min kväll, vibratorn har åkt upp på en hylla tillsammans med Kålmasken som numera inte vill starta när jag tar fram honom för att visa upp honom. Folk brukar visserligen inte tro mig när jag säger att han aldrig är använd så ni får tro vad ni vill. Jag tror att anledningen till att han gick sönder var för att det blev batteriläckage medan han låg på hyllan... och sedan kanske jag råkade peta sönder batterirännan...

Nu känner jag att jag har kommit av mig. Det var ju lunch jag skulle göra, lasagne (herregud, jag hoppas jag inte dör av hunger innan den är färdig) och sedan en liten kaka med chocklad. Vad jag gör med resten av min dag är fortfarande oklart, antagligen blir det Björn Rosenström och ett tappert försök att bli färdig med den korsstygnstavla jag menade att ge till syrran och svågern på deras årsdag. I början av februari...

Mer knark, mer ork...

Tiden räcker inte till har jag märkt, vilket har lett till att jag påbörjat ny dosering av min nya vakenhetsmedicin idag, en hel vecka för sent. Jag har hel enkelt vare sig haft tid eller ork att åka in till Apoteket i stan för att hämta ut de nya tabletterna. Det gjorde jag igår när jag var ledig och började då alltså med ny dos idag, 30 istället för 20mg, med tanken att jag så småningom ska komma upp i 40+10mg (de sista tio för att orka kvällar).

Jqg kan tänka mig att idag hade varit en sådan dag då jag behövt de där extra 10 milligramen för trots att jag varit ledig även idag (kompledig, fan vad skönt!) så är jag ändå helt slut och det enda jag gjort idag var att åka en snabb sväng till Överby med syrran för att se om jag kunde hitta något snyggt att ha på mig ikväll. Det enda snygga jag hittade var en skinnjacka så det blev i slutändan ingenting alls.

Jag var hemskt sugen på ett par snygga, lågklackade stövlar jag såg i en butik, men de hade behövt ha ett par centimeter till i omkrets på skaftet. Det är ett grymt kosmiskt spratt att jag har små fötter och kan ha i stort sett vilka skor som helst, men tyvärr har jag vader som är aningen kraftigare än vad skotillverkarna hade i åtanke. Så det blev inga stövlar heller men väl en trevlig stund med min kära syster yster.

Ja, också var det ju de där extra 10mg som jag nämnde att jag skulle behövt idag. Ikväll ska jag nämligen till Vänersborg på Tjejkväll, det kommer bli mat, dryck, mingel och utställare från en rad butiker. Om jag nu inte hittade något på Överby idag så kanske jag hittar något snyggt ikväll.Nu ska jag försöka få nån styrsel på mitt hår så att jag i alla fall ser någorlunda presentabel ut när syrran kommer och hämtar mig.

Helgen i korthet

Är nu hemkommen från en helg i Göteborg där det hanns med allt från pizza till musiebesök, SingStar och Melodifestivalen. Var på Världskulturmuseet med Tez på lördagen, men det var fruktansvärt tråkigt så det lär vi inte göra om. Desto roligare var det på kvällen när vi besökte Tez's bror och hans familj och jag fick en ny kompis. Han är fem år, han gillar att kolla på Terminator, har lärt sig säga R och är duktig på tv-spel.

Fick även en ny tjejkompis som gillar att dansa när mamma och faster Tez sjunger SingStar och som skrubbar golvet med sin tandborste, för att inte tala om en väldigt kelen katt som draperade sig över min axel när vi kollade på Melodifestivalen. Det var allt annat än Tez's anti-sociala katter, Star får man i alla fall klappa men Smokey vågar knappt visa sig. Det var riktigt roligt att få komma hem och kela med mina älsklingar.

Ett snuskigt förslag

Idag när jag var på väg hem från jobbet mötte jag en man som kom gående. Han mumlade något så jag sa "Ursäkta?", varpå han säger "You're a very nice girl. I want to have sex with you". Jag bara vände på klacken och gick, undrande för mig själv vad det är för fel på vissa människor. Det var till och med värre äm när en dörrförsäljare kollade in mig från topp till tå och sa att min pojkvän var en väldigt lycklig man.

Jag struntade i att tala om för honom att jag inte har en pojkvän och istället sa jag bara att jag inte var intresserad av att köpa något och stängde dörren medan han fortfarande glodde. Jag menar, ärligt talat, har det någonsin funkat att säga till en kvinna man träffat på trottoaren att man vill ha sex med henne? Om det har det skulle jag vilja veta vad för slags korkat våp som tar något sådant som en komplimang.

Liten, ensam och utsatt

Idag mår jag riktigt jävla dåligt, en orolig känsla som gnager sig genom mig och får mig att vilja gråta. Det är mycket just nu, Försäkringskassan vill att jag prövar att gå upp i tid med andra arbetsuppgifter så just nu väntar jag på att min chef ska samordna något slags möte med min handläggare, någon från personalkontoret och en representant från företagshälsan.Jag vet verkligen inte vad som kommer att hända eller när.

Jag känner mig bedövad, avskärmad från allting, som om jag förlorat kontrollen. Det är inte jag som bestämmer länge, det är en läkare på Försäkringskassan som läst ett (mycket!) torftigt utlåtande från min förra läkare och bestämt att om jag inte kan jobba heltid som förskollärare så kan jag säkert göra det någon annanstand. Min chefs skadeglädje när han pratar om uppsägning är bara ytterligare ett hinder på vägen.

Jag vet ju att det är så, att om personalkontoret (min arbetsgivare) inte har andra arbetsuppgifter till mig så måste jag bli inskriven på Arbetsförmedlingen och söka jobb i hela landet. Jag tycker bara inte att min chef behöver låta så jävla nöjd när han säger det. Inget jävla stöd får man. Jag ska vara helt ärlig och säga att det ska bli så förbannat skönt när han byter jobb efter sommaren för jag orkar inte mer.

Jag känner mig riktigt liten och utsatt just nu, som att jag står helt ensam och alla är ute after att kasta sig över mig. Jag har i alla fall stöd från min handläggare på Försäkringskassan, min nya läkare och viktigast av allt, av min familj och mina underbara kollegor. Att varje dag få komma till ett jobb jag trivs med, träffa människor jag tycker om och göra saker jag älskar, är inte det värt något alls för FSK-läkaren?

Fattiglappar är vi allihopa

Det har skrivits mycket om barnfattigdom på sista tiden, att fattigdomen bland barn ökar, men det var faktiskt först idag som jag läste vad som räknas att vara fattig i Sverige och det är inte att bo undermåligt eller ha ont om mat, det handlar om att inte leva i samma materiella standard som andra. Det betyder att man inte har senaste mobiltelefonen, dator hemma eller kan köpa kläder när man har lust med det.

Jag har alltid antagit att barnfattigdom, eller fattigdom överhuvudtaget, är när man inte har råd med mat, eller hyra till en tillräckligt stor bostad för familjen. Kanske för att jag minns hur min mamma sov på en säng i vardagsrummet, en säng som på dagarna stod i en klädkammare. Kanske för att jag minns när allt som fanns att äta var bröd köpt på extrapris, bröd man fick äta mycket av för det var allt man fick.

Jag gillade aldrig det brödet, lika lite som jag gillade potatisen som var den andra basfödan hemma hos oss. Min mamma säger att jag aldrig gillat potatis, inte ens som riktigt liten, och inte heller kokta grönsaker. Jag var nog runt sju år gammal tror jag, jag minns att jag var riktigt sjuk och hade ont, så hungrig att magen svällde upp som en ballong. Jag grät och grät och allt jag ville ha var lite bröd som inte smakade som en sko.

Det där minnet hänger sig kvar och det blir lite som ett slag i ansiktet när man läser definitionen av vad barnfattigdomen är, att det inte bara är de som lever under existensminimum utan också de som inte har råd med en sprillans ny mobil. Det är väl klart att med sådana vida definitioner så ökar fattigdomen, den innefattar fler människor, och det är tydligen bara då som den faktiskt räknas och blir ett problem.

Jag ser på jobbet, alla barn som kommer från fattiga hemförhållanden, där föräldrarna antingen är arbetslösa eller går i skolan, där det viktigaste blir att se till att barnen har mat och kläder, där allting annat får stå tillbaka. Att kalla det för barnfattigdom för att en annars välklädd, välgödd unge inte kan få en iPhone i julklapp, det känns inte bara som ett hån utan också ett symptom av vårt materialistiska samhälle.