För ett par månader sedan kom en försäljare från Jobi till min arbetsplats så som de brukar göra ett par gånger om året för att kränga sina varor. Eftersom jag var i behov av ett par nya vinterskor gick jag ut i personalrummet för att kolla på utbudet och förälskade mig genast i ett par underbara svarta kängor. Snygga, lätta och utan klumpig sula, vattentäta och viktigast av allt; fodrade även i sulan. Jag använde dem för första gången i lördags då det var dags för Oktobermarknad i grannstaden, en i vanliga fall kall affär oavsett vad jag haft på fötterna. Så var dock inte fallet den här gången och jag förstår inte hur jag överlevt utan dessa underbara skor i alla dessa år. Kängor som håller fötterna torra har jag alltid kunnat hitta, men det är sällan jag sluppit frysa så att tårna känns som isbitar i skorna.
Allting tickar på, snurrar runt, går vidare och jag försöker hänga med eller hinna ikapp, förutse saker och hantera situationer som dyker upp. Livet går per automatik utan någon egentlig mening eller innehåll. Istället handlar det om att hålla sig flytande, inte dras under av de starka strömmarna som alltid lurar där precis under ytan. Flyta ovanpå utan att kämpa emot men inte heller veta destination.
Här och nu är ett oskrivet blad igen, framtiden har ingen särskild form, vad lite jag vet är inte nog för att måla upp en klar eller ens halvklar bild av vad de närmaste månaderna kommer föra med sig. Några möten är inbokade; för att tala framtid, för att tala sjukdom, för att tala arbete. Men jag kan eller vill inte gissa utkomsten. Inte för att jag inte vågar utan för att jag inte längre orkar gissa.
Mitt liv de senaste fem åren har varit en gissningslek som jag ställt upp på med varierande känslor; hopp, vilja, dumdristighet, sorg, glädje, maktlöshet. Aldrig har jag kunnat säga; Så här kommer mitt liv se ut nästa år. Sjukdomen låter mig inte vara säker på något men andra faktorer spelar också in; fem läkare på fem år, Försäkringskassans regler, min chefs inställning och mina egna berg och dalar.
Att planera för framtiden är inte längre en prioritet, det är en eftertanke, en önskan att få vara som jag var innan, att låtsas att det fortfarande finns ett uns av normalitet i min vardag. Men hela tiden finns medvetenheten där om att det bara är på låtsas, att jag inte vet och inte kan veta, att nästa år kan allt förändras. Nästa år, nästa månad, nästa vecka. Imorgon kan jag vakna och ha förlorat mer av mig själv.
För det är så det känns, att jag alltmer förlorar mig själv, den jag var och den jag kunnat bli. Framtiden finns bortom horisonten, bortanför ett djupt hav och jag vet inte vart strömmarna kommer att föra mig. Jag har kämpat mot strömmen så länge att jag inte längre orkar. Någon gång kommer jag att anlända vid mitt mål, jag vet bara inte vart det är.Jag flyter ovanpå. Skeppsbruten. Utan destination.
Idag är en sådan där dag som jag inte är särskilt förtjust i, en allt-på-en-gång dag samtidigt som det är en alldeles-för-lång dag. Det är nämligen planerings-/stängningsdag på jobbet och medan barnen är hemma och får långhelg så ska vi i personalen lyssna på en föreläsare vi redan lyssnat på en gång, när han berättar (antar vi) exakt samma sak som han berättade sist gång. Så är det at byta chef.
Jag försöker kämpa på de här dagarna så att jag kan vara med hela dagen trots att det blir en heldag och jag egentligen inte orkar med sådant. Men i vanliga fall brukar dessa planeringsdagar ibfalla på fredagar så att jag kan vila upp mig över helgen. Den här gången är det alltså en måndag och jag oroar mig lite för att jag ska sabba resten av veckan genom att försöka vara med hela dagen.
Men som jag skrev ovan så är det inte bara en lång dag, det är även en dag då saker kolliderar och vid tio-tiden måste jag lämna föreläsningen och istället knata iväg till Försäkringskassan för det där mötet med min handläggare och en representant från Arbetsförmedlingen. Allt för att jag inte ska falla mellan stolarna när min sjukersättningsperiod tar slut och det strulat till sig med läkarintyg.
Förhoppningsvis ska mötet inte ta mer än trettio minuter, i alla fall enligt min handläggare, och sedan är det bara att ta sig tillbaka till övriga kollegor för att fortsätta dagen. Jag får se hur jag känner mig fram på eftermiddagen, om jag orkar att vara kvar ända till slutet eller om det här blir en av de dagar då min trötthet tvingar mig till att göra prioriteringar som inte har med arbetshängivenhet att göra.
I dag åkte mamma och jag på snabbvisit till Göteborg för att fira min lillebror som fyller år om ett par dagar. Vi åt middag på Jensen's Biffhus där jag beställde en stor Coca Cola till maten. Brorsan, som ätit där förut, bestämde sig för att inte varna mig vad en stor Cola innebär på denna restaurang och jag blev således serverad Cola i en blomvas istället för i ett vanligt glas. I slutändan, efter många tunga lyft till munnen, lyckades jag få i mig ungefär två tredjedelar av innehållet.
Några av er kanske minns hur jag beklagade mig över att vi gått över till sommartid i våras och hur min kropp i stort sett är inställd på normaltid (vintertid) året runt. I natt återgick alltså saker och ting till det normala för mig när det var dags att ställa tillbaka klockorna igen. De problem jag har att vänja mig vid sommartid existerar inte när vi går tillbaka till normaltid, allt bara faller på plats.
Sista lördagen i oktober hålls den stora höstmarknaden i grannstaden och folk drar man ur huse för att komma dit. Det finns inte en parkeringsplats att få och på vissa ställen mellan marknadsstånden är det så trångt att man blir stående en stund innan man kommer vidare. Det luktar höst och frityrmunkar och i vart och vartannat stånd säljs det tio par strumpor för hundra kronor.
Det finns få saker jag älskar mer med hösten än just Oktobermarknaden och jag har gått nästan varje år sedan jag flyttat ner hit från Dalslands mörka skogar för tolv år sedan - och varje år är det samma sak. Vart man vänder sig blir man antingen rammad av en barnvagnsmarodör eller också är det en pensionär som försöker kapa hälsenorna på en med hjälp av deras valda vapen; rullatorn.
Att man sedan står där med begynnande blåmärken på benen medan man får en sur blick eller ett vasst ord från ansvarig förälder eller pensionär, det gör knappast saken bättre. Tyvärr är dessa två grupper de som drar ner betyget på hela marknadsupplevelsen. Men det som är riktigt beklämmande och som får det att göra ont i mig är alla stackars hundar som släpas runt i folkmassan.
Hur tänker dessa jävla hundägare som drar med sig sina hundar av olika storlekar in bland tusentals ben och sedan inte verkar märka hur nervösa och rädda djuren är, hur de sänker huvudet och drar in svansen mellan benen och ser sig omkring med vidöppen, flackande blick. Jag blir illamående och ledsen bara av att tänka på hur fruktansvärt det måste vara för dessa stackars djur.
Idag efter att vi hunnit gå runt en liten stund passerade vi ett par med två medelstora hundar. Mannen och kvinnan stod och pratade med en annan man och han frågade; "Hur funkar det för er att ha med hundarna idag?" och fick till svar att det gick jättebra. Samtidigt stod de två hundarna med svansarna mellan benen och ledsna ögon och jag fick lust att sparka på de jävla ägarna.
Det är väl klart som fan att det går bra. För ägarna! De kan ju se annat än en massa ben och trampande fötter i tunga höst- och vinterskor. Det är inte de som går med bara fötter där folk slänger allt möjligt skräp. Jag förstår verkligen inte hur man ens kan komma på tanken att ta med sig sina hundar till ett ställe med så många människor i rörelse. Hur kan man vara så grym mot ett stackars djur?
Efter en trevlig kväll med kollegorna igår och sent i säng, kom jag till jobbet vid nio-tiden imorse och sedan har det i stort sett rullat på utan avbrott. För ett par timmar sedan fick jag äntligen chansen att sätta mig ner och stänga av hjärnan en stund. Jag har hunnit äta både middag och planlöst surfat runt på nätet utan att egentligen vara ute efter något mer än ett tillfälligt tidsfördriv.
I morgon är det tänkt att jag ska åka till grannstaden tillsammans med min syster och svåger (och det på måndag beräknade syskonbarnet inte bestämmer sig för att komma i natt) för att gå på årets Oktobermarknad, vilket mer eller mindre är den bästa marknaden i världen och fyller i stort sett hela stadskärnan. Efter ett par timmar där blir det värmande soppa och pannkakor hemma hos mamma.
Även söndagen kommer bjuda på trevligheter, då i form av min brors födelsedagsfirande med restaurangbesök och överlämnande av presenter. Jag har köpt en vetekudde till honom eftersom han önskade sig en sådan och inte ville vänta med den till julafton. Annars har han bara önskat sig kontanter nu när han fyller år, men han ska även få en tavla av Kakmonstret som jag ritat till honom.
Min bror synade i somras noga mitt hårfäste och påstod att jag har börjat bli gråhårig. Trettio år fyllda hävdade jag envist att vad han såg var utväxt, min naturliga hårfärg är en trist musbrun kulör jämfört med den guldbruna färg jag fixat hos frisören. Förresten, sa jag, jag har åtminstone inga rynkor, något som dök upp i min två år yngre brors ögonvrår för flera år sedan tack vare mycket utomhusarbete.
Fast helt sant är det inte att jag är helt rynkfri, sedan tonåren har jag haft envisa linjer i pannan eftersom jag lyfter på ögonbrynen så ofta att det gränsar till ett tvångsbeteende och lyfter jag inte på dem så drar jag ihop dem så jag har ett par linjer mellan dem också. Men i övrigt har jag alltid varit glad över att ha ärvt min mammas rynkfria gener och hoppats på ett långt och lyckligt liv utan dem.
Tyvärr verkar min respit från detta ålderstecken nu vara över även om det är i minimal skala och jag har ett par skrattrynkor under ögonen. Ett par gånger i veckan står jag framför spegeln i badrummet, under den skoningslöst starka lampan och letar efter nya rynkor. När jag inte upptäcker några tappar jag snabbt intresset men ett par dagar senare är jag där igen och glor intensivt på mitt ansikte.
Att kolla mitt hårfäste försöker jag dock undvika, jag kan acceptera rynkorna eftersom jag kan förklara bort dem som skrattrynkor. Grå hårstrån kan däremot inte bortförklaras, man får inte grå hår av att leva ett bra liv med mycket skratt. Nej, grå hår bevisar bara en sak, att man håller på att bli äldre. Trots en nästan patologisk brist på åldersnojja är jag ändå inte redo att gå med på att jag åldras.
Jag har varit förkyld i några veckor nu och i slutet av denna veckan började jag hosta, något som bara blivit värre nu under helgen. Idag har jag hostat så att jag nästan kräkts flera gånger och blev tvungen att ta en tur till Apoteket för att köpa lite hostmedicin. Tyvärr gör även denna mig spyfärdig. Med andra ord är livet inte särskilt roligt just nu och jag vill mest av allt bara sova.
Jag vet däremot att om jag går och lägger mig just nu så kommer jag vakna runt sex-tiden imorgon bitti och inte kunna somna om. Eftersom jag inte ska vara på jobbet förrän halv elva så blir det en alldeles för lång dag att vara vaken från klockan sex och sedan inte komma hem förrän närmare fem på eftermiddagen så jag tänkte lägga mig med en bok och läsa i en timma eller två.
Just idag önskar jag att jag kunde få vara frisk, inte bara fri från förkylning utan även från min MS som gör att jag inte orkar med tolvtimmars-dagar utan att straffas för det resten av veckan. Det är ju bara måndag imorgon och det vore för jävligt att vara helt väck så tidigt på veckan. I vanliga fall brukar jag kunna spara zombie-känslorna till någonstans mitt i veckan istället för i början.
Nu ska jag ta dagens tredje och sista dos hostmedicin, koppla ur mobilen som legat på laddning, göra mig iordning för natten och krypa ner under täcket. Förhoppningsvis kommer jag inte behöva springa på toaletten femtielva gånger, en gång i kvarten i ett par timmars tid. Det händer oftare än jag orkar tänka på. Kanske borde jag nämna det för min nya läkare när jag träffar henne i november.
Vi ska tydligen tycka synd om människor som slår ihjäl oskyldiga djur med kofot eller lämnar nyfödda djur att svälta ihjäl när deras mamma inte kan eller vill ge dem di. Men tro nu inte att jag ställer mig bakom mordhoten som riktats mot anställda på Ölands Djurpark efter att Kalla Fakta granskat en annan djurpark där det även där pågått rent vidriga handlingar mot oskyldiga djur.
Det jag vänder mig mot är det faktum att ledningen snabbt iklär sig offerkoftan när upprörda människor hör av sig till dem och antingen på allvar eller i stundens hetta hotar dem och deras anställda till livet. Tyvärr visar det här bara exakt vilka slags människor de är och det är inte individer som bryr sig om de djur vars välmående de åtagit sig att se efter och istället försöker de rädda sitt eget skinn.
Sedan Kalla Faktas reportage har ledningen på både Ölands Djurpark och det i reportaget berörda Eskiltuna Zoo, kommit under polisutredning men cynikern i mig har svårt att tro att det kommer leda någon vart. Trots de rent grymma handlingar som utförts är det i slutändan "bara" djur som drabbats, ingen människa - den ädlaste och viktigaste varelsen av all - har ju kommit till skada.
Min högst personliga åsikt är att dessa människor, både ledning och anställda, borde straffas och inte bara komma undan med en smäll på fingrarna. Djuren på deras djurparker är i en oerhört utsatt ställning, de är inlåsta och måste därför förlita sig på att människorna i deras närhet ser till deras bästa och inte sina egna fickor. Men kanske är det för mycket att hoppas att människor ska bete sig humant.
Idag är en dag för att hinna med allt sådant som jag skjutit upp; tvätta all tvätt istället för det jag vet att jag kommer använda under veckan; diska all disk och inte lämna diverse bunkar på köksbänken; dra sofföverdragen från sofforna så att de också kan tvättas; koppla in det nya modemet (vilket jag nu gjort); ta med en kasse reklam och tidningar till återvinningen och en massa annat.
Just nu ska jag i alla fall peta i mig lunch bestående av potatismos och fiskburgare eftersom jag börjar känna hur det snurrar i skallen och magen försöker gnaga ett hål genom ryggen på mig. När matintag är avklarat och den nyss färdiga tvätten upphängd har jag ett antal broderade tavlor att montera så att mamma någon gång kan få upp dem på köksväggen hemma hos sig.
Eftersom jag vet hur trött jag är på helgerna efter att hela veckan har skjutit utmattningen framför mig så lär jag väl komma halvvägs genom min lista av saker som behöver göras innan jag sjunker ihop i en orkeslös hög. Förhoppningsvis kommer jag orka med de sista sakerna imorgon efter att jag hälsat på hos mamma och kommit hem efter min veckohandling.
Jag läser i Aftonbladets nätupplaga om en kvinna som under en livmodersoperation vaknade upp mitt under operationen, inte bara en utan två gånger. Båda gångerna märkte läkarteamet att hon var på väg ur narkosen och ökade dosen för att hon skulle somna igen. Nu har hon fått ersättning på 8000 kronor och läkarna inblandade i operationen har bett om ursäkt för det inträffade.
I slutet av artikeln står det att det gjorts flera studier om hur vanligt det är att människor vaknar ur narkos och den siffran är tydligen så låg som två promille, men det inträffar ju uppenbarligen och självklart är det inte roligt för de drabbade, men jag undrar hur exakt det är vårdens fel att vissa människor inte svarar på narkos på samma sätt som den övriga befolkningen gör.
Är det verkligen helt rätt att ersättning ska betalas ut och läkarna behöva be om ursäkt för något som de varken har orsakat eller har någon annan makt över annat än att försöka få patienten att somna igen. Möjligen beror ursäkten i det här fallet på att läkarna märkte att kvinnan höll på att vakna upp, men vad var det de skulle ha gjort annorlunda? Låtit henne vakna uppskuren?
Hade det varit jag som låg där med ett gapande hål i mig och i fruktansvärda smärtor på grund av detta, så hade jag hellre sett att läkarna så snabbt som möjligt försökt söva mig igen så att jag skulle slippa ifrån smärtan. Jag hade inte i efterhand begärt ersättningar och ursäkter och gått ut i media för att beklaga mig över något som min egen kropp orsakat istället för läkarna inblandade.
Men jag antar att detta är ytterligare ett bevis på att vi numera lever i ett samhälle där det alltid går att skylla allting på andra människor, eller helt enkelt skylla på samhället i stort. Allt från småsaker som att man aldrig lärde sig cykla (som en bekant skyller sin pappa för) till långt värre tillstånd så som att man dricker för mycket alkohol eller misshandlar sin partner när man blir arg.
Som mina mer trogna läsare säkert vet så är just bristen på egenansvar en av de saker som jag blir riktigt förbannad över, en sådan där sak som får mig att se rött och spotta okvädningsord över alla inblandade. För ska det verkligen vara så jävla svårt att förstå att vissa saker har man bara sig själv att skylla och vissa saker finns det ingen att skylla, som i fallet med kvinnan ovan.
Idag på eftermiddagen var jag hos tandläkaren för att kolla upp den där tanden jag fick en tillfällig lagning i, i våras och som även var anledningen till mitt återbesök tidigt i somras då en del av den kvarvarande tanden gick av och jag blev tvungen att söka akuttandvård - och fick halv ansiktsförlamning på köpet. Tydligen är det ovanligt att träffa den nerven så idag kallade min tandläkare mig speciell.
Efter att han idag kollat och pillat, knackat och isat på tanden, var det dags att borra ur eländet. Eftersom tanden lever så är en rotfyllning, tack och lov, inte aktuell och istället började han arbeta på att lägga i en permanent lagning. Det tog tid och gjorde bitvis ont (men inte så farligt ont) och vid ett tillfälle bad han tandsköterskan om is och ättika och jag började flacka med blicken.
Tyvärr lider min tandläkare av samma åkomma som alla tandläkare verkar lida av, han berättar inte vad fan han håller på med! Där ligger man med bomullsgrejer instoppade i kinderna och saker fastskruvade mellan tänderna och en karl som rotar runt med en hovkrats i miniatyr inne i munnen på en och den jäveln säger inte ett knyst annat än för att be sköterskan om mer tortyrredskap.
I slutändan fick jag en lagad tand och tandläkaren sa att han inte kan garantera att jag kommer ha kvar tanden livet ut på grund av att den blev rätt rejält skadad i somras då den gick av, men att jag kommer ha det ett tag i alla fall. Jag var mest bara nöjd att det hela var över, att tanden var lagad och att jag slipper gå till tandläkaren igen förrän nästa höst när jag ska få en kallelse.
Jag brukar skriva både privat och personligt här på bloggen men vissa saker brukar jag ändå hålla för mig själv, sådant som jag anser att ingen annan har något att göra med. Just i dag har jag dock valt att lätta på de självinförda restriktionerna och berätta lite om vad som hänt i mitt liv den senaste tiden, utan att för den delen kanske gå in på alltför djupgående detaljer.
För att börja från början så har jag sedan ett par år haft en bekant som jag enbart mejlat med samt pratat i telefon med ett dussin gånger eller så. Vi har pratat om lite allt möjligt under de här åren men det senaste halvåret har vi allt oftare börjat bråka och till sist kände jag att vår relation gjorde mer skada än något annat och jag valde därför att säga upp bekantskapen.
En tid av övertalningsförsök och skuldbeläggning följde innan personen i fråga verkade ge med sig även om han kanske inte höll med om att det fanns en anledning till att avsluta vår kontakt. Det kändes i slutändan som en lättnad att få lägga allt detta bakom mig eftersom jag har gått länge och känt en olustkänsla jag inte riktigt kunnat sätta fingret på men som var vår svåra relation.
Tyvärr gick det inte särskilt länge innan jag i dag fick ett mejl om att han vill ha tillbaka gåvor han har gett mig vid till exempel jul och min födelsedag, saker som han alltså gett bort frivilligt men som han nu kräver att jag ska skicka tillbaka. Jag mejlade tillbaka och sa att sådant han gett bort nu var mitt och han har inte längre något rättsligt anspråk till några av dessa saker.
Min mamma har ett väldigt träffande talesätt i sådana här situationer; Ge och ta igen är tjuvens bästa vän. Det känns inte roligt att denna person ställer sådana här krav även om jag vet att han inte har något att komma med, men jag vet ju att jag har rätt i den här frågan och känner ingen större oro - och människor som beter sig så småaktigt mår jag bättre av att inte umgås med.
Emellanåt tittar jag in på mssidan.se utan att egentligen söka efter något särskilt utan mest för att kolla om det dykt upp något nytt där ute i cyberrymden. I dag läste jag något, inte nytt men något som fick mig att börja tänka och det brukar ju vara så jag blir inspirerad till att skriva de här blogginläggen. I dag handlade det om MS som en objuden gäst som flyttar in i ens hem.
"En dag står den i farstun och kräver att få komma in och stanna på obestämd tid. Den här gästen går inte att köra ut, hur ovälkommen den än är Hur mycket väsen den objudna gästen kommer att göra vet ingen, inte heller hur stort utrymme den kan kräva. Ibland stannar den i en vrå, lugnt och försynt, ibland vänder den och går efter en runda i huset. Men det händer också att den ovälkomna gästen är så krävande och dominerande, att alla måste rätta sig efter den."
På ett sätt hade jag tur när jag fick min diagnos, det var egentligen bara jag som behövde anpassa mig efter den här sjukdomen, det är bara mitt dagliga liv som den påverkar. Min familj har fått vänja sig vid en dotter och syster, ett barnbarn och syskonbarn med en kronisk sjukdom, men jag tror inte de känner den sorg eller uppgivenhet som många anhöriga antagligen känner.
Jag är lättad att jag kunnat bespara mina nära och kära det helvete jag själv tvingats gå igenom med att anpassa mitt liv efter min objudna gäst.Jag är lättad att det inte finns någon annan i mitt liv och i mitt hem som måste ta hänsyn till den här objudna gästen. Delvis är det nog därför jag förblir singel för min MS kommer på köpet om jag träffar någon.
Jag satt här vid datorn och läste ett blogginlägg när telefonen ringde men när jag svarade var det helt tyst i andra änden och jag la på luren igen. Ett par minuter senare när jag skulle lämna sidan jag var på, hade internet dött. En snabb koll på modemet lät mig veta att det var helt dött och så var även telefonen eftersom den är kopplad direkt till modemet och dör det så står jag utan hemtelefon.
Nu undrar ni kanske hur jag ändå kan skriva detta inlägg med ett dött modem stående på golvet. Jag ringde min bredbandsleverantör och den mycket trevliga tjej jag fick prata med på kundservice berättade att jag kan dra sladden som mu går från väggen till modemet, direkt till datorn istället. Så jag har internet igen men det går inte att ringa mig förrän i mitten av nästa vecka.
Tills dess får de få som orkar ringa mig, höra av sig på mobilen och jag får komma ihåg att inte sträcka mig efter telefonen när jag ska ringa till folk. Ibland funderar jag allvarligt på att koppla över mitt hemnummer till mobilen så som min mamma gjort och inte längre ha ett hemnummer men jag betalar ju ändå inget för eländet så det känns inte så brådskande att ta tag i detta just nu.
Jag har försökt söka information på egen hand men jag får liksom inget grep om vad det är som pågår i och på min kropp just nu. För ett tag sedan skrev jag om min tunga som hade massor av röda prickar/upphöjningar längst fram och gjorde vansinnigt ont. Ett par dagar senare försvann prickarna och svidandet men ersattes snart av smärta i de två yttre senorna på tungans undersida. I torsdags kväll upptäckte jag en röd ring runt naveln. I dag har rodnaden gått ner och ringen har blivit ett smalare band men den är fortfarande kvar. Vad är det som händer egentligen?
Idag som många andra dagar känner jag mig som en levande död, en zombie som hasar omkring med halvslutna ögon och slapp käke. I går jobbade jag eftermiddag och eftersom jag började tidigt i dag sov jag aldrig efter jobbet. Inte heller idag blev det någon sömn eftersom min syster hämtade mig vid arbetsdagens slut och vi for in till stan för att fika, kolla i butiker och shoppa.
Klockan var närmare fyra när jag kom hem och eftersom jag även imorgon ska upp tidigt är det uteslutet att sova. Ska jag ens ha en chans att återhämta mig så är det kroppen som måste få bestämma hur länge jag sover och de senaste månaderna har den varit inställd på tre till fyra timmar. Att ställa klockan för en timmas sömn är uteslutet, det gör vare sig till eller från vad gäller tröttheten.
Så just nu försöker jag hålla mig vaken trots att kroppen skriker efter att få sova, huvudet känns tungt och luddigt och jag går i stort sett på autopilot. Jag förstår att den som läser detta antagligen inte förstår exakt hur illa det är, jag lyckas ju trots allt vara både konkret, valformulerad och tydlig i den här texten. Men skrivandet kommer så naturligt för mig att jag knappt behöver tänka.
Orden sitter längst ut i fingerspetsarna och behöver bara den svagaste signalen från hjärnan för att börja knattra iväg på tangentbordet. Jag vet inte hur många inlägg jag skrivit de senaste tre åren som jag gått tillbaka och läst ett par dagar senare med bara ett vagt minne av att jag faktiskt skrivit det alls. Hade jag varit lite mer glömsk hade jag nog lätt kunnat tro att någon annan skrivit de inläggen.
Idag stötte jag på vad som tydligen ska räknas som en matematisk problem i ett foto som en av mina kollegor delade på Facebook. Enligt fotot misslyckas så många som 73% av alla personer som försökt lösa problemet och jag kliade mig i huvudet en stund för nog verkade det enkelt nog. Jag räknade snabbt ihop siffrorna, kom fra, till mitt svar och läste sedan ett helt annat svar i kommentarsfältet.
Mitt svar var 320, fyra gånger fyra är 16 plus fyra är 20 gånger fyra är 80 plus 4 är 84 minus fyra är 80 gånger fyra är 320. Simpelt, tar inte ett geni att lista ut. Men i kommentarsfältet hade majoriteten svarat att lösningen var 20. Tjugo! Jag fattade ingenting, hur kan någon komma fram till det svaret. Sedan läste jag en kommentar om att svaret bara kan bli 20 om man använder parenteser.
Av någon besynnerlig anledning hade alltså nästan 90% av alla som kommenterat producerat en slags massynvilla där de såg talet inte så som ovan, utan istället;(4x4) + (4x4) + 4 - (4x4) = ? I det fallet är svaret självklart 20, det är än en gång en simpel ekvation som vemsomhelst borde klara av att lösa. Problemet är att det inte finns några parenteser någonstans i det där talet.
Men eftersom så många tydligen ändå gissade på 20 och jag, trots en fallenhet för just ekvationer (matematiskt missfoster som jag är), börjar nu undra om det kanske ändå är jag som har fel. Är det meningen att ekvationer kan ha "osynliga" parenteser, eller är det meningen att man ska lista ut det eftersom talet är skrivet + 4 - 4 och det är ett rätt så dumt sätt att lägga upp ett tal?
EDIT: Efter lite snokande runt på nätet läser jag att i ekvationer har multiplicerade tal företräde även om de inte är inom parenteser men jag tycker fortfarnde att det verkar jävligt skumt om ni frågar mig. Eller så kanske jag bara är putt för att jag för en gång skull hade fel. Matematik är trots allt en av de saker jag är jävligt vass på men tydligen inte i detta fallet.
I går förmiddag tog jag med mig tre barn till skogen för att gå på upptäcksfärd och se vad vi kunde hitta eftersom vi håller på med tema naturvetenskap (och teknik) just nu och för några veckor sedan började kolla på sniglar och snäckor som barnen visade stort intresse för redan innan sommaren. Under gårddagens tur fick barnen bestämma vägen och jag såg mest till att vi inte gick vilse.
Vi letade och undersökte och vandrade runt i över en timma innan min inre klocka meddelade att det var dags att gå tillbaka eftersom klockan närmade sig elva. Bärande på allt från ovanligt formade pinnar till mossa, ett knippe ljung och det största ormbunkeblad jag någonsin sett, gick vi tillbaka mot förskolan ledda av rösterna från barn och vuxna som var ute på gården och lekte.
Det enda som egentligen tog bort lite från upplevelsen var vetskapen att kvar på förskolan var mina kollegor tillsammans med övriga barn, en inte helt liten grupp eftersom vi har otroligt många barn (27!) inskrivna hos oss. Det är guld värt att kunna gå iväg med en så pass liten grupp barn, att kunna lyssna in alla, upptäcka tillsammans med dem, dokumentera deras fynd och tankar.
Det är så man skulle vilja kunna arbveta hela tiden med allting, att tillsammans med barnen och även kollegorna få komma ut i skog och natur för att upptäcka saker och bolla tankar och idéer mellan varandra. Vi försöker göra så när vi är på förskolan men med så pass många barn runt omkring oss har vi nog tur om vi lyckas få till ett riktigt samtal med varje barn en gång i veckan.
Men som jag har skrivit om tidigare är det sådant som är förbjudet att säga, sådant som smutsar ner den fina ytan vi är menade att sätta upp för omvärlden. Allting ska se så snyggt och skinande rent ut och tydligen är det meningen att vi personal ska bita ihop, klistra på ett leende och framställa oss själva som superpedagogerna som lyckas leva upp till läroplanens alla mål varje dag.
Jag känner mig liten, ensam och orolig. Jag är ledsen, arg, besviken, frustrerad; alla känslor har kramats ihop till en liten, liten knut inom mig, en knut som är lätt att glömma under dagarna men som sent på kvällen när lampan är släckt gör sig känd igen. Det värsta är att den där knuten inte kommer att lösas upp förrän om flera månader, då när allting kanske har börjat fungera i mitt liv igen.
För lite över ett år sedan när mina sjukpenningsdagar var på väg att ta slut och min handläggare på Försäkringskassan ringde för att berätta att jag kanske inte skulle beviljas sjukersättning, då grät jag i flera timmar och kände alla de där känslorna som jag känner nu, blandat med en otrolig sorg och maktlöshet som tvingade sig ut från under huden och sipprade ut i luften runt mig.
I flera månader var jag omgärdad av ett moln av oro och det fanns ingen stund på dagen då jag inte tänkte på min ovissa framtid eller våndades över vad Försäkringskassans slutliga besked skulle bli. Sedan kom så klart glädjen när jag fick det där brevet om att jag skulle få sjukersättning och trots att det bara var på tidsbegränsad basis under ett år så kände jag mig ändå lugn, allt löser sig till sist.
Det dröjde tyvärr inte många månader innansaker började gå fel. Under våren lovade min läkare mig en ny bromsmedicin och ett uppföljningssamtal per telefon under sommaren. Jag väntade och väntade, jag ringde och ringde och till sist fick jag veta att min läkare på neurologen ska sluta. Min nya läkare (den femte på fem år) får jag inte träffa förrän i november och hon vill vänta med bromsen.
Först ska jag få göra en ny magnetröntgen för att hon ska få avgöra behovet, trots att jag gjorde en röntgen i februari senast. Sedan lär det dröja ytterligare ett tag innan hon får resultaten av den röntgen och gör sitt beslut och vid det laget är det alldeles för sent för att söka fortsatt sjukersättning som kan ta vid då min dåvarande ersättning tar slut i slutet av detta året.
Min handläggare på Försäkringskassan ringde för att höra vad som var på gång; hon jagatr mig konstant känns det som, precis som jag försökt jaga min läkare och det är lika irriterande att vara jägaren som det är att vara den jagade. Jag visste vad hennes plan skulle vara redan innan hon berättade för hon har berättat den historien många gånger förut. Så jag visste, men jag gillar det inte.
Hon ska nu ordna ett möte mellan sig själv, mig och Arbetsförmedlingen eftersom jag i januari kommer lämnas över i Arbetsförmedlingens ömma vård under tre månader. Detta för att kunna få aktivitetsstöd och kunna försörja mig trots att jag kommer fortsätta jobba 75% och när de tre månaderna är slut kommer jag få återvända till Försäkringskassan och börja om från början med sjukpenning.
Än en gång känns det som att jag seglar på öppet hav utan land i sikte och utan att veta vad som kommer att hända men det är bara ibland, när det är mörkt och jag är ensam med mina tankar som jag tillåter mig att tänka på min ovissa framtid. Det där molnet av rädsla och maktlöshet som en gång omgav mig är ingenstans i sikte, det är inom mig, samlat i en liten, liten hård knut i mitt hjärta.
Jag har väldigt lätt för att fastna i saker, sådant som egentligen är totalt orelevant för mitt dagliga liv, sådant som sätter far på tankarna men inte leder till något. Just nu heter den besattheten Game of Thrones och bokserien A Song of Ice and Fire som den bygger på. Inte bara tittar jag på TV-serien, jag har även börjat läsa böckerna (igen!) och de flesta av mina teckningar har motiv från serien.
Jag suckar tyst över mina favoritkaraktärer och spenderar alldeles för mycket tid på att fundera på deras vänskap, kärleksförhållanden och gräl. Jag oroar mig för att ta mig an att rita de karaktärer jag tycker mest om, undrar hur jag ska klara mig tills säsong tre börjar, lever mig in totalt i böckerna och målar upp en värld jag älskar och hatar, som frustrerar mig och engagerar mig i löjligt hög grad.
Jag har alltid läst mycket, alltid haft lätt för att leva mig in i de karaktärer och miljöer som beskrivs i böckerna, många av mina favoritkaraktärer är nästintill lika verkliga för mig som min familj och mina vänner - eller åtminstone som bekanta jag råkar veta väldigt mycket om. Man kan undra hur jag, med min extremt aktiva fantasi och inlevelseförmåga, har så jäkla svårt att skapa på fri hand.
Min syster undrar varför jag aldrig ringer henne, min kollega frågar om jag inte vill ha ett förhållande och folk i största allmänhet verkar tro att jag lever ett ensamt litet liv. Men det är inte riktigt sant. Jag är visserligen, tekniskt sett, ensam men jag har alltid varit nöjd i mitt eget sällskap. Har jag bara en bra bok eller en film att leva mig in i så klarar jag mig alldeles utmärkt utan fysisk kontakt.
En annan sak som är bra med att leva större delen av tiden i sitt eget huvud är att jag kan stänga av när jag vill, när jag är extra ljudkänslig är det ingen som vill prata med mig eller som förväntar sig att jag ska prata med dem. När jag är trött är det bara att lägga undan boken eller stänga av filmen. Min fallenhet för att bli besatt av ovidkommande saker låter mig ha det bästa av två världar.
Det är på tok för sent för mig att egentligen börja skriva det här inlägget när klockan tickar mot midnatt men jag är klarvaken och framför allt vrålhungrig. Jag åt lunch sent, eller kanske åt jag middag tidigt eftersom klockan var närmare fem på eftermiddagen när jag väl fick i mig något mat sedan morgonens frukost. När klockan var tio insåg jag att jag behövde äta men det hjälpte lite.
Jag har fysiskt ont i kroppen, det känns som hunger men trots att jag ätit två smörgåsar och två bananer så känner jag mig nu ännu hungrigare än innan jag åt. Det har gått så långt att jag nu börjar känna mig yr, min omgivning glider in och ut ur fokus och magen känns som ett stort, värkande hål - som om min hunger när som helst kommer gnaga ett hål genom mig och gräva sig ut genom ryggraden.
Oftast när jag är hungrig så går den här känslan över när jag väl har ätit och det brukar inte krävas någon stor måltid för att mätta mig, men så kommer gångerna då ingenting kan stilla min hunger och den bara växer och växer tills jag känner mig gråtfärdig och halvt döende. Riktigt så här ont har jag aldrig haft tidigare, det är så till den milda grad att jag faktiskt gjorde en Google-sökning.
Man är tvungen att vara väldigt källkritisk när man gör sökningar på Internet och den här gången kom jag inte ens fram till ett svar som ens kändes troligt, jag är ju varken gravid eller ligger i hårdträning. Jag lider bara av en extrem hungerskänsla och undrar om jag ens kommer att kunna somna om jag går och lägger mig nu. Finns det något riktigt så jobbigt som att gå och lägga sig hungrig?
Har ni svårt att läsa den lilla texten? Försök att trycka ner Ctrl på ert tangentbord och scrolla med musen för att förstora eller förminska sidan. När ni läst färdigt är det bara att upprepa och scrolla tillbaka till normal storlek.
