Framtiden är oviss och alltför nära

Jag känner mig liten, ensam och orolig. Jag är ledsen, arg, besviken, frustrerad; alla känslor har kramats ihop till en liten, liten knut inom mig, en knut som är lätt att glömma under dagarna men som sent på kvällen när lampan är släckt gör sig känd igen. Det värsta är att den där knuten inte kommer att lösas upp förrän om flera månader, då när allting kanske har börjat fungera i mitt liv igen.

För lite över ett år sedan när mina sjukpenningsdagar var på väg att ta slut och min handläggare på Försäkringskassan ringde för att berätta att jag kanske inte skulle beviljas sjukersättning, då grät jag i flera timmar och kände alla de där känslorna som jag känner nu, blandat med en otrolig sorg och maktlöshet som tvingade sig ut från under huden och sipprade ut i luften runt mig.

I flera månader var jag omgärdad av ett moln av oro och det fanns ingen stund på dagen då jag inte tänkte på min ovissa framtid eller våndades över vad Försäkringskassans slutliga besked skulle bli. Sedan kom så klart glädjen när jag fick det där brevet om att jag skulle få sjukersättning och trots att det bara var på tidsbegränsad basis under ett år så kände jag mig ändå lugn, allt löser sig till sist.

Det dröjde tyvärr inte många månader innansaker började gå fel. Under våren lovade min läkare mig en ny bromsmedicin och ett uppföljningssamtal per telefon under sommaren. Jag väntade och väntade, jag ringde och ringde och till sist fick jag veta att min läkare på neurologen ska sluta. Min nya läkare (den femte på fem år) får jag inte träffa förrän i november och hon vill vänta med bromsen.

Först ska jag få göra en ny magnetröntgen för att hon ska få avgöra behovet, trots att jag gjorde en röntgen i februari senast. Sedan lär det dröja ytterligare ett tag innan hon får resultaten av den röntgen och gör sitt beslut och vid det laget är det alldeles för sent för att söka fortsatt sjukersättning som kan ta vid då min dåvarande ersättning tar slut i slutet av detta året.

Min handläggare på Försäkringskassan ringde för att höra vad som var på gång; hon jagatr mig konstant känns det som, precis som jag försökt jaga min läkare och det är lika irriterande att vara jägaren som det är att vara den jagade. Jag visste vad hennes plan skulle vara redan innan hon berättade för hon har berättat den historien många gånger förut. Så jag visste, men jag gillar det inte.

Hon ska nu ordna ett möte mellan sig själv, mig och Arbetsförmedlingen eftersom jag i januari kommer lämnas över i Arbetsförmedlingens ömma vård under tre månader. Detta för att kunna få aktivitetsstöd och kunna försörja mig trots att jag kommer fortsätta jobba 75% och när de tre månaderna är slut kommer jag få återvända till Försäkringskassan och börja om från början med sjukpenning.

Än en gång känns det som att jag seglar på öppet hav utan land i sikte och utan att veta vad som kommer att hända men det är bara ibland, när det är mörkt och jag är ensam med mina tankar som jag tillåter mig att tänka på min ovissa framtid. Det där molnet av rädsla och maktlöshet som en gång omgav mig är ingenstans i sikte, det är inom mig, samlat i en liten, liten hård knut i mitt hjärta.