Tankeprocesser

Jag går från jobbet fem minuter tidigare idag efter att ha lämnat över mitt sista barn för dagen till den sena personalen. Jag kommer hem och känner mig lite trött men inte så sömnig tycker jag. En stund på sängen kan vara skönt så jag lägger mig ner och tänker att en kvart kan jag vila, mer har jag nog inte tid med för jag ska ju både gå och handla och sedan träna men det blir aldrig som man tänkt.

Tre timmar senare vaknar jag i ett kolsvart rum och tittar yrvaket på väckarklockans röda siffror. När somnade jag? Det måste ha gått snabbt när jag väl la mig ner och drog upp täcket över min frusna kropp. Knät värker eftersom jag legat med benen uppdraget och halvt under kroppen och jag känner början till en molande huvudvärk. Det är sent och jag orkar varken handla eller träna när magen skriker efter middag.

Jag går ner till macken och inhandlar det absolut nödvändigaste men något mer orkar jag inte ikväll. Benen känns som gummi och huvudvrken blir bara värre. Att laga middag känns inte så lockande och fantasin är lika med noll, men magen kräver fortfarande att bli matad. Min MS-fatigue har snott ytterligare en dag i mitt liv och jag är för trött för att ens orka bli ledsen. Tyst för mig själv tänker jag att det blir aldrig som man tänkt.

De sjuka ska jagas

Enligt förstasidan i dagens lokaltidning har min hemkommun länets högsta sjukfrånvaro bland unga kommunanställda och främst är det unga kvinor med tunga arbeten som ofta är sjuka i kortare perioder. Kommunens personalchef kallar det är en "oroväckande trend" medan vår lokala ordförande i Kommunal tror det beror på "hög arbetsbelastning i kombination med sämre villkor och dåligt ledarskap".

Själv tycker jag det är helt logiskt att dessa kvinnor faktiskt är sjukare oftare än andra kommunanställda, vi som arbetar med barn, sjuka och gamla och dagligen utsätts för än den ena, än den andra smittan. Det gör mig alldeles paff att läsa att representanter från fack och företagshälsa nu ska försöka utreda vad den höga sjukfrånvaron beror på, man antar ju då att dessa kvinnor inte är sjuka på riktigt.

Det står så klart inte rätt ut i artikeln och jag tror knappast att någon av de högre uppsatta skulle säga det högt, men det känns rätt så uppenbart att det är exakt vad de menar när de säger att de ska utreda varför "kvinnor med fysiskt tunga jobb inom vård, kök och lokalvård, utgör majoriteten av dem som är sjukskrivna". Att det faktiskt skulle kunna röra sig om sjukdom(!) verkar ingen tänkt på.

Nu ska svetten lacka

Gårdagens arbetsplatsträff med hela förskolans personal och förskolechef blev onekligen intressant men fruktansvärt energikrävande. När jag kom hem strax efter halv åtta på kvällen efter tio olidligt långa timmar, var jag så trött att jag knappt kunde stå rakt. Att träna var inte att tänka på trots att måndagar är en av mina träningsdagar. Istället ska jag ta mig för den träning nu istället efter en lååång tupplur.

När jag vaknade efter nästan tre timmar (ja, jag jobbade en väldigt kort dag idag) så kurrade magen argt åt mig efetrsom jag sovit istället för att äta lunch. Snabbt och lätt slängde jag ihop en smoothie på yoghurt och lite frukt och bär och nu är magen inte riktigt lika arg längre. Ikväll ska jag äta pannkakor men först ska jag då som sagt träna. Det är enormt skönt att kunna göra det hemma när jag vill.

Att springa på gym är verkligen inte min grej men hemma framför TV:n går det alldeles utmärkt och jag tycker det är jätteroligt även om jag emellanåt svär åt den där animerade tränaren i programmet. Jag är nöjd bara jag slipper passa en massa tider, betala för ett dyrt gymkort och lukta på andra människors svett (fast min syster undrar om mitt vardagsrum inte börjat lukta gymlokal ännu).

Plötsligt händer det

Efter att ha stått nästan still på vågen sedan jag började mitt nya liv, har det under de senaste veckorna äntlkigen börjat hända grejer. Jag har visserligen bara gått ner tre kilo från min startvikt än så länge men eftersom jag började med att gå upp två kilo så har jag nu sammanlagt gått ner fem kilo. Det här ska inte bli någon träningsblogg eller ett ställe jag med besatthet skriver om min vikt, ville bara dela med mig.

Självvald ensamhet

Jag märker mer och mer hur jag drar mig undan från mänsklig kontakt och sociala nätverk som jag skapat, allt för att istället få tillbringa kvällarna i ensamhet. Helst vill jag att telefonen inte ringer när jag väl kommer hem från jobbet och gör den det så försöker jag hålla samtalen korta även om det kan vara svårt och min mamma och syster är de enda undantagen till den rabiata regeln.

Det går fortfarande bra att jobba och umgås med all personal och alla barn på förskolan, jag gömmer mig inte direkt i ett hörn och låtsas att jag är ensam i rummet. Jag känner mig faktiskt helt normal på dagtid, det är först när jag kommer hem och ytterdörren är stängd som jag drabbas av den där känslan att jag helst av allt skulle vilja vara ensam i världen just då bara för att slippa andras sällskap.

Det är samma sak på helgerna om det dyker upp något oplanerat som ett telefonsamtal eller någon som ringer på dörren för att sälja saker, helst av allt vill jag låtsas att jag inte är hemma fast det gör jag ju inte så klart. Hur mycket jag än vill vara ensam så sitter min uppfostran rätt hårt i ryggraden och att ignorera en ringande telefon det gör man bara inte, det kan ju vara viktigt.

Planerade saker går också bra, som förra helgens firande med kollegorna och gårdagens utflykt med syrran för att slänga skräp på tippen, fika hos mamma och sedan handla mat. Sedan är ju som sagt mamma och syrran undantagen, jag vill fortfarande umgås med dem. Det är andra vänner som fått ta smällen, särskilt mina långväga vänner som jag enbart chattar med online och inte gjort så på flera veckor.

Samma sak här på bloggen där de få kommentarer jag får går obesvarade även om jag ibland tänker att jag nog skulle vilja skriva något. Men till och med den kontakten känns alltför överväldigande just nu. Lyckligtvis kommer det här tråkiga tillståndet nog inte att vara alltför länge, det är en av mina eremit.svackor som dyker upp då och då men så länge jag mår i övrigt bra så gör det mig inte så mycket.

Utvilad (inte så konstigt)

När klockan var åtta i går kväll var jag helt slut efter en lång men föga intensiv dag. Eftersom jag tyckte det var lite väl tidigt för sängen så försökte jag vara vaken en stund till men fyrtiofem minuter senare sussade jag så sött och vaknade först vid halv fem för att gå på toaletten innan jag ramlade ner i sängen igen och sov så härligt ända tills klockan var strax före sju och det var dags att gå upp för dagen.

För att klara en dag så behöver jag minst sju timmars sömn, åtta är bättre men tydligen är det tio timmar kroppen verkligen vill ha. Hade jag varit en bättre människa hade jag säkert kunnat ge den de många timmarna men jag har ingen större lust att gå och lägga mig före nio varje kväll under resten av mitt yrkesverksamma liv. Fast det ska erkännas, det känns skönt att vara utvilad för en gång skull.

Fejk-födelsedagsfirande

Igår kväll firade mina kollegor och jag vad min kompis kallar fake-birthday, fejk.födelsedag. Det var tre av oss som fyllt jämnt under de senaste månaderna, två som fyllt fyrtio också jag som fyllde trettio för en månad sedan. Eftersom Vällingklockorna även är Partyklockorna så skulle det så klart firas rejält och kvart i sex stod jag tillsammans med go'aste Maria och väntade på att våran skjuts skulle dyka upp.

Bild snodd av Jenny

Lite försenad var den men sedan bar det raskt och kvickt iväg hem till Karin i det stora, röda tegelhuset där festen skulle hållas, uppför de två trapporna (en utan ledstång) och där satt världens bästa kollegor och väntade på oss. Söta, goda välkomstdrinkar och en massa gött tjat blev det innan vi gick ner en trappa till ett vackert dukat bord och underbart god mat; ris och kyckling i jordnötssås är ju jättegott!

 

Som är tradition när någon fyller år hade kollegorna skrivit ihop en sång till jubilarerna, det skålades och hurrades och så var det dags för presenterna. Jag fick ett litet paket och ett litet större paket och med stor spänning öppnade jag det lilla paketet och hittade världens sötaste halsband som jag absolut älskar. I det lite större paket fanns det fyra jättefina rosa, hjärtformade dessertskålar.

 

Kvällen bjöd även på kladdkaka med smält After Eight(?) ovanpå och en klick grädde vid sidan om och trots tappra försök att stå emot så tog jag en andra bit och bestämde mig för att det kaloriintaget helt enkelt fick bli för högt. Det var ju trots allt min fejk-födelsedag och då får man fuska lite. Jordnötterna och ostbollarna avhöll jag mig dock ifrån vilket antagligen var lika bra för jag var verkligen proppmätt.

Efter att vi suttit en stund och pratat och skrattat och avhandlat diverse världsproblem, var det upp till bevis; exakt hur bra var vi på att vara tanter nu när vi alla blivit ett år äldre. Jag kan ju säga att det gick inget vidare bra för min del, vilket jag i och för sig tycker är rätt skönt, men jag är faktiskt lite besviken att jag inte kunde komma ihåg hur man virkar. Ett kakrecept kunde jag i alla fall rabbla upp utantill.
 
Jag fick ett tjusigt diplom där det stod; "Har idag visat att hon kommer bli en fantastisk tant!" men lilla trettioåriga jag väljer att fokusera på ordet "kommer" och vänta ytterligare ett årtionde eller två innan jag tycker det är dags att bli tant. Några tanter fanns det inte med på gårdagens fest i alla fall och sista gästerna (däribland jag) åkte hem strax innan klockan två på natten i muntert sus och dus.

Nattlig uppdatering

Jag brukar inte skriva blogginlägg mitt i natten när jag precis rumlat innanför dörren men just den här natten kände jag ändå att jag måste skriva ihop några ord för jag har haft världens bästa kväll med världens bästa kollegor. Jag kommer skriva mer imorgon och lägga upp lite bilder också för att visa hur kul vi hade det - och inte att förglömma den underbara sång som sjöngs i jubilarernas ära, däribland jag själv.

Dagen är här

I eftermiddag bär det iväg till tandläkaren och redan nu sitter oron som en knut i bröstet. Som jag skrev häromdagen är tandläkaren inte en av mina favoriter att behöva besöka men tyvärr är det ett nödvändigt ont som man tyvärr inte kan undvika. Förhoppningsvis ska några timmar på jobbet distrahera mig från att oroa mig alltför mycket, när man arbetar med barn är det lätt hänt att glömma allt annat.

Utmaning!

Jag har blivit utmanad av Therese och Pernilla 
 
Vad gjorde du för 10 år sedan?

• Bodde tillsammans med min syster
• Skrev dikter och noveller
• Arbetade som timvikarie inom barnomsorgen

Vad gjorde du för 1 år sedan?

• Drog ut en visdomstand
• Arbetade som förskollärare
• Var inlagd på sjukhus efter långdragen halsfluss

Fem snacks du gillar

• Mjölkchoklad
• Estrellas Sourcreme Onion chips
• Vindruvor
•  Havrekakor
• Micropopcorn

Fem sånger du kan hela texten till

• Black Velvet - Alannah Myles
• Thinking of You - Christian Kane
• When Doves Cry - One Less Reason (orginal av Prince)
• Hallelujah - Jeff Buckley
• Beds Are Burning - Midnight Oil

Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär

• Betala mina egna och familjens skulder
• Resa till alla platser jag vill besöka
• Sluta arbeta
• Sluta oroa mig för min ekonomi och framtiden
• Bosätta mig i ett eget hus

Fem dåliga vanor

• Glömsk
• Biter på naglarna
• Lyssnar inte när andra pratar
• Skjuter på saker jag borde göra
•  Går och lägger mig sent på kvällarna

Fem saker du gillar att göra

• Läsa
• Sjunga
• Se på film
• Arbeta med barn
• Sola

Fem saker du aldrig skulle klä dig i, eller köpa

• Leopardmönstrade kläder
• Storblommigt
• Hatt
• Läderbyxor
• Klackar högre än 8 cm

Fem favoritleksaker

• LEGO
• Wii
• Samsung Galaxy SII (smartphone)
• Färgpennor
• Tändare (jag gillar att sätta eld på saker)

Fem personer som jag vill se göra denna utmaning

• Jag känner inte så många med blogg men om ni vill göra utmaningen så kör på bara. The more the merrier!

Kort uppdatering

Idag jobbade jag en timma extra allt som allt så det var riktigt skönt att komma hem och även om det inte känns så lockande med träning just nu ska jag ändå ge det en chans för jag brukar ju piggna till efteråt. Det där konstiga knäppandet i knät är fortfarande kvar men inte så högt som det var i lördags. Jag vill ju inte behöva försaka träningen, särskilt som det inte gör ont utan bara låter för jävligt.

Tandläkarskräck

På fredag eftermiddag ska jag till tandläkaren vilket jag fick en kallelse till för ungefär en månad sedan. Fram tills nu har det varit helt lugnt, om något har jag varit glad att äntligen ha en tandläkare efter flera år utan en fast mottagning att gå till, men så idag kom jag på att det faktiskt bara är några dagar kvar tills tandläkarbesöket och genast satte nervositeten igång med illamående och hela baletten.

Det finns saker jag inte gillar, som sjukhuslukten och att ta blodprov, men när det gäller tandläkare så handlar det inte om ogillande utan om ren och skär skräck. Inte för att något har hänt som traumatiserat mig, jag har alltid haft väldigt bra tandläkare även om den jag hade i min barndom var lite väl hårdhänt. Var min skräck kommer ifrån vet jag alltså inte och den är inte rolig att handskas med.

Delvis beror den säkerligen på min överaktiva fantasi som jag nämnt tidigare och min förmåga att försätta mig själv i panik genom att föreställa mig allt det hemska som kan hända, även om jag med just tandläkare försöker tänka så lite som möjligt på dessa saker. Jag kan bara föreställa mig hur fraktansvärt panisk jag skulle kunna göra mig själv om jag någonsin behövde opereras. Kirurgskräck, finns det?

Saker jag önskar mig

Jag önskar...

• att det ska komma lite mer snö innan vintern är över
• att mina ben blir brunbrända
• att jag oftare fick chansen att gå i högklackat
• att jag någon gång kommer åka till alla platser jag vill se
• att jag kommer kunna gå själv resten av livet
• att det var lättare att gå ner i vikt
• att jag ska vinna en massa pengar

...men mest av allt önskar jag just nu att den här jävla förkylningen försvann.

Knäppeliknäpp

Idag tränade jag lower body så det blev mycket ben; squats, lunges (som jag fortafrande hatar) och benlyft. Varje gång jag sjönk ner i en squat knäppte det till i högerknät och jag blev faktiskt lite orolig. Det gör inte ont men det där knäppande ljudet kan inte vara bra. Imorgon ska jag träna core body och om det fortsätter knäppa i knät kommer jag ta det lugnt med den biten och hoppas det går över.

En liten prinsessa

Princess Royal Smoothie Maker

Det där paketet som jag hämtade tidigare idag innehöll en smoothie maker som jag köpte för (nästan) halva priset med en rabattkod jag fått. Jag har inte testat den än eftersom all frukt jag har hemma just nu är clemetiner men så snart jag har varit i affären ska här göras smoothies så det står härliga till. Tills dess ska jag glädjas åt den lite annorlunda designen och påminnas att varje kök behöver en prinsessa.

Nära-döden-upplevelse

Fortfarande sjuk och rätt så eländig, har haft hög feber i flera dagar och den vill inte ge med sig. På sätt och vis är det nog tur att jag har en låg normaltemperatur så när jag får feber blir den inte så överväldigande hög även om jag självklart känner av den. Idag fick jag ett SMS om att ett paket låg och väntade på mig så jag gick ner till mitt utlämningsställe. Den korta turen fram och tillbaka tog nästan livet av mig.

Balansen är bättre idag än den var för ett par dagar sedan men jag går fortfarande illa och vänsterarmen känns tung och otymplig. Att bära hem ett rätt så stort paket (även om det inte vägde så mycket) i kombination med febern och svagheten i hela kroppen, det var verkligen ingen bra idé. Men nu har jag i alla fall klarat av den strapatsen och resten av veckan kommer tillbringas i horisontalläge.

Jag avskyr verkligen att vara sjuk men det verkar vara min lott i livet att jag åker på varje bacill och virus som florerar på min arbetsplats. Tack och lov fick jag inte magsjuka trots att jag satt med inte mindre än två barn som mådde dåligt (vid olika tillfällen) i väntan på att deras föräldrar skulle komma och hämta dem. En förkylning, hur jobbig den än är, är ändå bättre än en äcklig släng av magsjuka.

För själ och kropp

Lyssnar på lite musik för att pigga upp mig själv. Benet och armen känns fortfarande konstiga men jag kan gå nästan helt normalt nu jämfört med i morse. Febern har kommit och gått under dagen och mina bihålor gör vansinnigt ont. Jag lyssnar på musik på mycket låg volym, ett behagligt bakgrunssorl för min stackars bomullsfyllda skalle och snart ska jag gå tills sängs med min underbara, varma vetekudde.

Förkylningar och följdsymptom

För lite mer än en vecka sedan började jag bli förkyld, antagligen nedsmittad av en kollega som varit sjuk flera gånger den senaste månaden. Jag har hostat och snörvlat lite på jobbet, haft lite feber på kvällarna och en och annan släng av huvudvärk men ingenting som har fått mig att vara hemma. Idag tog det roliga slut och jag blev tvungen att sjukanmäla mig imorse. Inte så mycket på grund av förkylningen som skovet.

Det verkat tyvärr så att min förkylning triggat ett MS-skov, jag känner det i hela kroppen men mest av allt på vänster sida, min problemsida. Armen är mer bortdomnad än vanligt och jag har lite svårt att gå. Det får bli några dagar hemma nu och om det blir värre... jag har faktiskt ingen aning vad jag ska göra då. Åker man till akuten eller? Jag har aldrig fått ett så här stort skov sedan innan jag fick min diagnos.

Det skov som ledde till att jag kom under utredning och fick diagnmosen var långt värre än detta så klart, men när jag väl kom iväg till neurologen och de var säkra på vad jag hade, såhade jag gåt med skovet så länge att det var på tillbakaväg. Nu när jag vet att jag har MS har jag ingen aning om vad som görs åt ett akut skov och om det jag har är någon mening med att åka ill akuten med. Spännande värre.

En jävla katastrof

Jag bor i Trollhättans kommun och är anställd av kommunen som förskollärare så jag liksom alla mina kollegor märker alltför väl när kommunen försöker spara pengar och det är inte bara skolan och förskolan som blir lidande utan även vården. Nu senast kan man läsa i lokaltidningen att demensboendet Älvabacken ska läggas ner och de nio boende där flyttas så att kommunen kan spara pengar.

Anhöriga och personalen på demensboendet har överklagat, de har vädjat till ansvariga kommunpolitiker och de har mötts av döca öron. På många sätt känner jag igen det från min egen arbetsplats, pengar ska sparas och då spelar det ingen roll om det går ut över barnen, personalen eller den pedagogiska verksamheten. Att vi redan går på knäna spelar ingen roll när man kan trycka in några extra barn i gruppen.

Här har vi något som kallas volymtimmar vilket innebär att det inte är antalet barn som räknas utan istället hur många timmar de vistas på förskolan och från 620 timmar har vi nu tvingats upp till 650 timmar. Hade det handlat om heltidsbarn hade det kanske inte märkts så mycket men vi ligger i ett socialt utsatt område där många föräldrar är arbetslösa eller studerar på SFI (Svenska För Invandrare) på deltid.

Av de 27 barn vi har inskrivna på min avdelning är mer än hälften så kallade 15-timmarsbarn, många går även 20 eller 25 timmar och endast en handfull har mer tid än 30 timmar i veckan. Idag får vi veta av våran chef att vi antagligen kommer bli tvungna att ta in ytterligare ett barn. Situationen blir alltmer ohållbar och ingen verkar lyssna på vår chef när han försöker förklara att vårt område är speciellt.

Här är det få som har heltidsarbete och de som har det har många gånger en make eller maka som arbetar deltid, studerar eller är föräldraledig vilket gör att deras barn på förskolan endast är berättigade till 15 timmar i veckan. Vad jag undrar är hur mycket kommunen kommer förlora när personalen inte längre mäktar med och antingen söker sig till en annan arbetsplats eller bränner ut sig själva.

Sjukt dålig

Idag hade vi planeringsdag så jag jobbade en heldag med snorig näsa eftersom jag varit förkyld i en veckas tid nu. Det gick ändå rätt bra även om jag efter de första fem timmarna var helt slut och de sista tre timmarna släpade sig förbi i ett töcken. När jag kom hem var det dags att träna men det ångrar jag nu för jag mår helkasst och vill bara gå och lägga mig. Vetefan hur jag ska orka med morgondagen.

Upp och ner, ner, ner

I helgen var jag bortbjuden på festligheter i den stora staden i väst. Jag tog tåget ner på fredagseftermiddagen och var framme i god tid för att hinna med både middag med min vän vars fest det var och även göra allt det tjejiga med klädombyte och hårfixning och sminkning. Kvällen blev riktigt trevlig äve n om jag var glad när de sista gästerna äntligen gick hem och jag och festens värdinna kunde ramla i säbg och sova.

På lördagsmorgonen var jag övertygad om att min stadiga viktnedgång denna vecka fått sig ett rejält bakslag för jag hade ju både druckit söta drinkar och käkat chips och godis hela kvällen. Döm min förvåning när jag ålockar fram kompisens våg och inser att jag inte bara inte gått upp, jag har gått ner hela sju hekto - och då hade jag redan hunnit äta frukost så den var medräknad även om jag var lite osäker på kompisens våg.

Idag när jag kom hem och innan jag tränat tänkte jag att det var bäst att kolla med min egen våg och jodå, det var ytterligare ett halvkilo som försvunnit trots att jag åt lite chips på lördagskvällen medan vi kollade på film och hade det gött. Jag antar att det är som de säger, allting med måttlighet så går det bra och med träningen får jag ju lite hjälp på traven även om jag inte tränat på hela långa helgen.

Den enda motion jag fått var den strax över en timma långa promenaden som jag och kompisen tog på lördagen. Uppför backe, nerför backe, snart var Anne hemma. Min kompis lever under illusionen att hon är en bergsget. Jag råkar veta att jag INTE är det men det blev ändå några uppförsbackar och trappor på hemvägen. Att det var förbannat kallt var faktiskt lite skönt den sista halvtimman även om det var jobbigt i bärjan.

Jag är verkligen ingen person som njuter av kylan även om jag oftast tål den riktigt bra om jag bara har på mig ordentligt med kläder. Långkalsonger under kläderna är ett måste och jag har både mössa och vantar när jag är ute med barnen på jobbet, ja, i fredags hade jag till och med två mössor. Imorgon slipper jag långkalsongerna eftersom jag ska sitta i möte hela dagen men på tisdag åker de på när det blir åk i pulkabacken.

Torsdagsmys

Himmel och helvete för hundar

Hunden Dallas avlivades efter beslut från länsstyrelsen. Han led av artros och familjens vetrinär anmälde till länsvetrinären att hunden led och borde avlivas. Dagen därpå dyker två poliser upp vid dörren med ett papper om beslutet och samma dag är hunden död. Paret som ägde Dallas säger i artikeln på Aftonbladets hemsida att det var en pigg och i övrigt frisk hund och att han trots sin svåra sjukdom ändå borde ha fått leva.

Samtidigt som dessa människor nu förlorat ett älskat husdjur får vissa fortsätta ha sina djur trots att djuren uppenbarligen lider, allt i brist på bevisning. Jag har själv en granne som varje sommar binder ut sin hund utanför huset och även om den både får mat och vatten så står den där ensam under långa timmar. Problemet är dock inte ensamheten utan det faktum att ungarna på gården retar upp hunden som skäller och rycker i kopplet.

För ett par år sedan var det en annan av mina grannar som fick nog på att inget gjordes åt den stackars hunden trots upprepade tillsägelser till familjen från flera grannar. Även om det kanske inte var rätt metod så tog grannen hunden som fick följa med hem till henne. En timma(!) senare när familjen upptäckte att hunden var borta började de knacka dörr och kom bland annat till min dörr, en pappa och två barn som frågade om jag hade hund.

Eftersom jag inte visste om att deras hund var borta blev jag lite ställd av frågan men svarade i alla fall att jag inte har hund utan katt varpå en av ungarna faktiskt försöker krypa förbi mitt ben in i lägenheten samtidigt som en av mina katter kommer nosande för att se vad som pågår. Hur det hela slutade vet jag inte men sommaren därpå stod den stackars hunden där ute igen medan barnen skriker och retar hunden och familjens tonårsson gormar åt hunden för att visa hur tuff han är inför sina finniga tonårsvänner.