På ett ungefär

Imorgon blir det en 12-timmarsdag, ge och ta lite. Ska vara på skolan redan kvart i åtta eftersom vi ska sitta och skriva ihop en kvalitetsredovisning för arbetsplatsen från åtta till fyra på eftermiddagen - och halv fem är det dags för arbetsplatsträff där vi ska försöka komma i FAS igen. Just nu längtar jag verkligen till julledigheten, de närmaste veckorna kommer bli riktigt intensiva även om jag vet att de också kommer vara hemskt roliga.

Härligt!

Är nu hemma från min promenad med syskonen. Vi var ute i en och en halv timma men någonstans halvvägs så stoppade brorsans stegräknare så vi vet inte riktigt hur många steg vi gick - och jag hade glömt min stegräknare hemma. Sammanräknat det vi gått innan stegräknaren la av och det vi gick efter att vi upptäckte detta, så gick vi 1,3 mil, gick ca 6000 steg (kan det stämma?) och brände 2500 kalorier. Det känns jätteskönt!

Vilken jäkla dag

Blev då alltså väckt klockan nio imorse för att sedan bli hämtad en timma senare med destination mot Ikea Bäckebol och några timmars shopping. Det blev en del smått och gott, en ny fönsterlampa till köket, lite kuddar till vardagsrummet och en ny klädvinda i form av en bläckfisk att ha i badrummet och hänga nytvättade underkläder och strumpor på. Till skillnad från tidigare besök på Ikea så spenderade jag inte så mycket.

Efter att ha släppt av syrran och gjort ett snabbt stopp för att köpa middagsmat, så åkte brorsan och jag hem till mig och åt en jättegod middag med kyckling Tikka Masala och nudlar. Sedan tänkte jag sätta upp mina adventsljusstakar och brorsan erbjöd sig att dammsuga - och efter det så var det lika bra att fortsätta så jag vattnade blommor, städade köksbänkar och spisen och skurade badrummet tills det nästan dog av chocken.

Efter att vi satt upp min nya kökslampa (inköpt på Ullared i somras) så var det det skönt att sätta sig ner i soffan som fått nytt överdrag, och kolla på ett par filmer. När vi båda började gäspa så beslutade vi oss för att bryta upp. Imorgon kommer han och syrran hit och vi ska gå på promenad, allt en del av brorsans nya plan att få sina lata systrar i form. Det ska bli kul att promenera men resten av planen vet jag inte vad jag tycker om...

Brorsan sa nämligen "när det börjar kännas för lätt att gå så kan vi börja jogga", varpå jag och syrran meddelade att springa det gör man bara om man blir jagad av en galen mördare eller våldtäktsman. Men brorsan verkar övertygad om att vi ska bli lika hurtiga som han och så småningom ge oss ut och springa. Riktiga löprundor. Regelbundet. För att vi gillar det! Herregud, det är ju som att han inte känner oss alls.

Men det ska bli skönt att få komma ut och röra på sig och sällskapet är ju inte så dumt det heller, det är sällan vi hinner umgås alla tre. Dessutom behöver jag få motionera lite, jag känner att jag lagt på mig en del och försöker lista ut vad det kan bero på för jag har inte gjort något annorlunda än tidigare. Äter likadant, rör mig likadant. Min gissning är att detta är ännu en spännande bieffekt av mina vakenhetspiller.

Nya tag

Somnade rätt snabbt inatt. Tydligen är en lång kväll med mycket mat och skratt precis vad som behövs för att göra mig trött (och kanske har det att göra med att jag glömde ta det äckliga lilla pillret igår). Somnade ungefär när klockan var halv tre och sedan blev jag väckt klockan nio av min bror som meddelade att han och syrran kommer om en halvtimma för att hämta mig så att vi kan åka till Ikea och spendera pengar på spännande prylar.

Tiden går fort

Kom till kollegan vid sjutiden och blev bjuden på en jättegod trerättersmiddag, varvat med prat om dittan och dattan. Timmarna rullade på och jag märkte att jag började gäspa och efter en stund insåg vi att klockan var efter tolv. Vi satt i ytterligare någon timma innan vi bröt upp efter en väldigt rolig och trevlig kväll. Jag har verkligen tur som har sådana underbara kollegor, inte bara att arbeta med utan även umgås med på fritiden.

Kom precis hem och satte mig en stund för att varva ner innan det är dags för sängen. Är så trött att jag definitivt kommer somna och sova gott inatt (hoppas jag i alla fall) Till skillnad från veckan som varit då jag knappt sovit en blund. Imorgon ska jag gå upp vid niotiden eftersom jag ska till Ikea och köpa nya sofföverdrag. Har även fått i uppdrag av en annan kollega att köpa Delicato-bollar till henne så det får jag inte glömma.

Nedräkning: Två timmar

Nu har jag cirka två timmar på mig att göra mig iordning innan jag blir hämtad för att åka och äta middag hos en kollega. Det är födelsedagsmiddag för en annan kollega som fyllde 40 nyligen, samt att vi ska byta julklappar. Har köpt vad jag tycker är en väldigt fin present, särskilt som maxbeloppet var 30 kronor. Men som syrran säger, man kan hitta mycket fint för en liten peng. Nu ska jag gå och göra mig fin.

När du har bestämt dig

På lördag blir det IKEA tillsammans med familjen. Hade först inte tänkt åka med men efter att ha sett över mina finanser och insett att läget är under kontroll så tänkte jag att jag kan hänga med i alla fall. Blir kanske inte så mycket shoppande eftersom jag inte direkt har något jag behöver köpa, men det är ju bara kul att komma iväg och se nya omgivningar ett tag. Just nu är nämligen mina egna omgivningar väldigt grå och dystra.

Lugnt läge

Nu känns allting genast mycket bättre, nu när sjukpenningen är insatt på kontot och lönebeskedet dimpet ner i brevinkastet. Har redan räknat ut hur mycket jag får in och hur mycket som ska gå ut när jag sätter mig och betalar räkningar på lördag och det var inte så illa som jag trodde. När alla utgifter är betalda har jag faktiskt ett par tusen kvar till sådana lyxartiklar som mat, cigaretter och toapapper. Livet leker ska ni veta.

Skönt är det i alla fall att jag inte står för julfirandet i år. I år har den äran fallit på min kära syster, som jag misstänker kommer få ett nervöst sammanbrott innan julhelgen är över. Hon är en jättebra syster men hon vill att allting ska vara perfekt och stressar ihjäl sig för att se till att det blir det. Vet inte var hon får det ifrån, för det är då inte jag. Jag gillar genvägar och tycker inte att en dammråtta under sängen är så farligt.

Jag anar att det hysteriska städbehovet och behovet av att behaga alla kommer från vår mamma som är en städnisse och perfektionist av extrema mått - eller var åtminstone det. Hon har lugnat ner sig lite med åren, medan min systers knepiga beteende istället blivit värre - och jag har helt revolterat mot besattheten att städa och gör detta så lite och så sällan som möjligt. Till min mamma och systers stora besvikelse, ska tilläggas.

Vad jag skulle behöva är antagligen en städerska, någon som faktiskt bryr sig om att allting är skinande rent. Kanske till och med någon som kan laga mat och vika ner täcket i sängen på kvällen. Fast det skulle nog kännas som att bo på hotell och det verkar vara jobbigt i längden. Dessutom var aldrig min dröm att ha hushållerska, det var min systers dröm medan vi satt och fantiserade om framtiden. Nu är hon hushållerskan.

Arbetsmyra

Idag jobbade jag från tio till halv fem, eller skulle i alla fall ha gjort det. Fram på eftermiddagen satte jag mig för att göra iordningen mina ansvarsbarns portfoliopärmar där vi dokumenterar deras utveckling. Någon gång runt halv fyra inser jag att jag inte haft någon rast och sedan satt jag kvar och jobbade tills klockan var fem. Så det blev en rätt så lång dag idag, men resten av veckan tänker jag ta det lugnt och gå hem när jag ska.

Man känner sig lite mesig som inte orkar mer, men jag vill inte upprepa förra veckans krasch och tänker ta hand om mig nu fram till jul. Då ska jag ha två veckor ledigt hade jag tänkt och bara njuta av livet. Just nu tänker jag kolla en film, utsträckt på soffan i hopp om att min värkande rygg ska sluta göra så förbannat ont. För det gör ont att vara arbetsmyra, särskilt när man sitter och klipper och klistrar och skriver i flera timmar.

Ointressant

Den sitter där, precis bakom ögonen. Den pulserar, spränger, bultar och värker. Den gör mig svag i kroppen och illamående. Det är inte riktigt som migrän men det är väldigt nära och allting runt mig börjar liksom pressa in på mig, ljudet från datorn, ljuset från lamporna, det lilla draget bakom ryggen på mig. Det är väldigt tröttsamt och jag tänker snart gå och lägga mig för imorgon ska det bli jobb - vilket det inte blev idag.

Var hemma eftersom jag inte somnade förrän klockan var ungefär sex imorse. Hade nervvärk och brännande fötter hela natten, kändes som att någon lagt bandage runt fot- och handleder och drog ut så hårt det bara gick. Jag försökte somna men det gick bara inte så till sist la jag mig för att läsa en stund tills jag började bli trött, skickade iväg ett SMS till en kollega att jag skulle stanna hemma och släckte lampan.

Sedan tog det nästan två timmar innan jag somnade ändå men det gick till sist, antagligen av ren utmattning och jag sov tills klockan var ungefär tolv. Var fortfarande väldigt trött men insåg att jag inte kunde sova längre för så skulle jag aldrig somna ikväll. Nu sitter jag här och är inte ens lite trött även om jag försöker lura kroppen att tro det genom att gäspa. Vet inte om det kommer funka, men försöka duger ju.

Rädd att sova

Igår kväll när jag gick och la mig var jag lite orolig för att somna. Anledningen var att jag inte kunde känna när jag svalde, jag var helt bortdomnad i halsen och sväljreflexen hängde inte riktigt med. Jag är nu bortdomnad från mellangärdet och hela vägen upp i ansiktet till ungefär ögonnivå och armarna är svaga och bortdomnade från armbågen och ner. Jag skyller på det kalla, regniga och blåsiga vädret och hoppas det går över.

Bättre och bättre

En ledig dag var precis vad jag behövde, allting känns mycket bättre idag även om jag fortfarande är trött och hängig. Har inte gjort annat än vilat idag, ätit en god middag, läst lite, kollat på en film och chattat med vänner. Det känns skönt att kunna unna sig en dag som den här, särskilt efter veckan som varit och det dåliga samvetet lättade när jag fick ett SMS av kollegan som jobbar idag. Tydligen har det varit en mycket lugn dag.

Nu slog det tillbaka

Imorgon blir jag hemma från jobbet, det går inte längre. Jag har pressat mig själv till max denna veckan och idag när jag kom hem så slog det till ordentligt och jag fick tvinga mig själv att inse att jag inte skulle vara till någon nytta på jobbet imorgon. Var tvungen att ringa in, med gråten i halsen ska tilläggas, och meddela mina kollegor att de blir ytterligare en man kort imorgon - och det bara var jag och en till som skulle jobba.

Övriga tre är av en eller annan anledning hemma imorgon och jag drog mig verkligen för att ringa in, men en vän övertygade mig om att jag måste tänka på mitt eget bästa - och det är nog på tiden. Denna veckan har inte varit snäll mot mig och jag kände redan igår att jag inte skulle orka en dag till, men på något sätt gick det även om jag var nära att bryta ihop ett par gånger. Det kändes skönt att komma hemma och slappna av.

Sedan kom ju så klart den jobbiga stunden när jag blev tvungen att inse att jag faktiskt har begränsningar och att botten nu är nådd (existerar det ordet verkligen?). Jag hoppas att jag kommer återhämta mig under fredagen och helgen, men det lär bli till att vila, vila, vila. På måndag är det nya friska tag men det tänker jag inte låtsas om just nu, nu är det en dag i taget som gäller och jag tänker koncentrera mig på att må bättre.

Har i alla fall varit iväg till Apoteket och hämtat ut nästa laddning bromsmedicin och vakenhetspiller (som fortfarande inte funkar, men vad fan). Nu har jag mediciner, mat och lite nya filmer. Jag behöver inte gå ut på hela helgen, jag kan bara ligga här hemma och vara till besvär för samhället med min sjukskrivning och svindyra mediciner och det faktum att vikarie måste sättas in. Är det överdrivet att fnittra lite ondskefullt?

En enda ynka dag

Jag inser med gråten i halsen att just nu och kanske aldrig igen kommer det bli aktuellt för mig att gå upp i heltid. Idag har jag varit på jobbet i åtta timmar. En heltidsdag för de flesta, för mig en konstant kamp för att inte låta tröttheten ta över. Jag har tvingat mig själv att prata, tvingat mig själv att stå, gå, lyfta, bära, plocka upp, ta fram, städa undan - och allt jag kan tänka är "det här var en enda ynka dag, hur skulle jag orka en vecka?"

Det är bara att erkänna nu, mina vakenhetspiller funkar inte (ingen effekt, bara massa biverkningar) och jag tänker säga till min läkare att jag vill sluta med dem och pröva något annat. Men det får bli när jag pratar med henne nästa gång, runt Lucia skulle hon ringa igen. Det känns som att det ligger flera månader in i framtiden, trots att det bara är några veckor dit. Just nu är det en dag i taget som gäller, med start imorgon.

Har fått ändrat min tid imorgon, börjar kvart i åtta istället för halv tio som det egentligen är meningen - men så får jag gå hem klockan ett istället för halv fyra så det gör inte så mycket. Dessutom har jag mer energi på förmiddagarna, mer lugn och tålamod (vilket förstås beror på den extra energin). Men idag tycker jag allt att jag betett mig högst exemplariskt, varit riktigt pedagogisk och inte höjt rösten en enda gång... ja, kanske en.

Kanske börjar mina kollegors stora lugn och tålamod smitta av sig på mig. Jag hoppas det i alla fall, för det är ju inte kul att vara Arga Fröken, även om det inte betyder att jag kommer bli helt lam heller. Ibland måste man få ryta i och visa att något inte är okej. Visst, för en del funkar det att visa sin besvikelse och ilska med den lugna rösten, men jag tror barnen skulle märka om jag försökte vara någon jag inte är, som en ansiktsmask.

Jag tror det är som min ena kollega säger också, att arbeta med de här metoderna för att lösa konflikter innebär att man använder mycket mindre energi och det är ju verkligen något jag behöver. All energi jag kan spara energi jag kan lägga på annat än att bara stå och gå och tänka. Usch, nu blev jag nästan lite ledsen vid tanken på hur utmattad man kan bli av saker andra tar för självklart, som att läsa en bok eller gå rakt fram.

Sabotörer!

Hade jag druckit morgonkaffe hade jag nog satt det i halsen när jag satt och läste tidningen. Rubriken i artikeln lyder "Telia saboterar piratspaning" och man tänker väl lite tills mans att jaha, så vadå? Ingen bryr sig väl särskilt mycket om att staten vill sätta dit nätpiraterna, väldigt få är de som ens orkar bli upprörda över att det finns fildelning. De där piraterna är ju egentligen rätt så harmlösa.

Det vet självklart ansvariga för tidningen och reportern som skrivit artikeln, samt de ansvariga häxjägarna - förlåt, jag menar åklagarna och film- och musikbranschen. Så efter att ha ha nämnt i förbigående att det blivit svårare att sätta dit fildelare nu när Telia raderar sina trafikuppgifter (ip-adresser), så kör den intervjuade åklagaren - och reportern - en fuling och menar att det även är svårare att fånga andra brottslingar.

Här kommer det fula, för dessa andra brottslingar är inga mindre än de som sysslar med barnporr. Åklagaren vet så klart att alla vi som lite nonchalant viftar med handen åt fildelning, i de flesta fall blir upprörda av barnporr, pedofiler och annat lurt folk som ränner omkring. Själv blev jag mest "I see what you did there" och var tvungen att sätta mig här och skriva om det. Nu ska jag återgå till jobbet så här på måndagsmorgonen.

Tolvhundra kronor fattigare

Hur är det möjligt att göra av med så mycket pengar när man endast har ett par hundralappar i plånboken? Betala vid ett senare tillfälle så klart. Så nu vet jag i alla fall vad en del av lönen ska gå till vid nästa löning, nämligen smycken som jag köpte idag på smyckespartyt. Det blev ett halsband och två hängsmycken till mig själv, ett halsband till mamma och ett till syrran. Det var så många fina saker att jag blev lite köpgalen...

Smyckesparty och biverkningar

Idag ska jag på smyckesparty hos en kollega. Det ska bli kul och jag ser fram emot det. I övrigt är det en rätt tråkig dag, grått och trist och det regnar. Mår lite halvdåligt, lite rastlös och orolig i kroppen, vilket antagligen beror på mina piller och det faktum att jag inte har något att distrahera mig med. När jag är på jobbet hinner jag inte riktigt tänka på den, den ligger liksom i bakgrunden och kommer aldrig riktigt fram.

Jag väntar fortfarande på att den känslan ska försvinna, tillsammans med resten av biverkningarna jag får av tabletterna. Huvudvärken har gett med sig och jag har bara ont i huvudet en eller två dagar i veckan. Magen är fortfarande kass men inte lika mycket och jag springer på toaletten ungefär tjugo gånger om dagen eftersom det trycker på så hiskeligt. Märker även att jag ibland får hjärtklappning så det dunkar i bröstkorgen.

Jag vet att jag inte borde läsa bipacksedelen för då lär jag väl få för mig att jag har alla möjliga konstiga biverkningar, men efter att ha tagit tabletterna i någon månad nu så tänkte jag att det var på tiden. Så här kommer listan; huvudvärk, hjärtklappning, muntorrhet, nervositet, insomningssvårigheter (ibland), oro, humörsvängningar (vilket jag ber om ursäkt för), samt tätare trängningar. Man blir ju matt bara av att tänka på det.

Snart blir jag grek

Brorsan ringde och frågade om jag skulle med ut och äta en bit så vi stack iväg och käkade grekiskt och nu är jag proppmätt och undrar om jag kommer klara av att spela biljard sen. Jag är fasligt illamående just nu av all den goda maten, men jag hoppas på det bästa. Det ska i alla fall bli kul att spela ett par parti igen, för det var ju ett tag sedan. Under tiden som jag väntar på att bli hämtad försöker jag uppdatera mina drivrutiner...

Jag fattar fan inte! Jag försöker hitta de rätta drivrutinerna på Intels hemsida, men det funkar inte för inget verkar stämma. Sedan försökte jag mig på en Live Update för att se om det fanns något nytt att ladda hem, men inget fanns till vare sig grafik- eller ljudkort. Jag undrar i mitt stilla sinne om det har någon betydelse att allting är integrerat i moderkortet och jag måste erkänna att jag mest gissar mig fram och hoppas på det bästa.

Kort om kontanter

Jag avskyr verkligen att inte ha tillräckligt med pengar, särskilt när man inser att man bara har några hundralappar att leva på i ytterligare två veckor till nästa löning. Efter en snabb rundringning till familjen så har jag kammat noll, av den ena eller andra anledningen så är det ingen som kan (eller vill) låna mig ett par hundra. Dessutom försöker min syster mästra mig om att vara sparsam och leva på marginalerna i ett par veckor.

Det hade något varit mer övertygande om hon inte talat om ett sparsamt leverne mindre än en minut efter att hon berättat för mig att hon var och handlade kläder - igen - för ett par dagar sedan, eller att hon storhandlade mat tidigare i veckan och nu "bara" har kvar si och så mycket. Jag är antagligen bara missunnsam, men det svider i skinnet när inte ens familjen kan hjälpa en på traven. Det är ju inte direkt ett låntidslån det gäller.

Äntligen är du här

Nu har helgen kommit och jag är så glad att jag slutat tidigt idag, då blir helgen på något sätt ännu längre. Nu har jag hela fredag, lördag och söndag att njuta av. Idag blir det inget annat än säng- eller soffläge, men imorgon ska jag försöka handla lite och på kvällen blir det antagligen biljard med brorsan och några vänner. På söndag blir det smyckesparty hos kollegan, så jag hoppas jag gör några fynd, gärna ett snyggt halsband.

Fyra timmar

Känner mig rätt så mör just nu, efter att först ha jobbat fyra och en halv timma (vilket blev fem och en halv timma eftersom jag började greja med annat och inte kom iväg hem) och sedan fyra timmars planering nu på kvällen. Som vanligt var vi väldigt effektiva, även om det blandas med mycket prat och skratt precis som alltid, men det tycker jag bara är bra. Måste säga att vi är ett väldigt duktigt arbetslag, så beröm går till mina kollegor.

Populär

Idag är jag jäkligt populär. I vanliga fall när detta händer så innebär det att telefonen ringer stup i kvarten och alla bara måste prata med mig, helst flera gånger under en dag. Idag har telefonen inte ringt en enda gång, däremot har det ringt två gånger på dörren sedan jag kom hem för en timma sedan.

Först var det en kvinna från dem jag hyr hos som frågade om jag tappat en nyckel eftersom de hittat en sådan nere i förrådet. Svar nej. Andra gången var det en liten flicka som ringt på fel dörr och bad så mycket om ursäkt när jag öppnade dörren. Så tekniskt sett kanske jag inte är populär egentligen, men jag väljer att se det så.

Roligt, roligt, superroligt

Som flera av er som läser den här bloggen vet, så älskar jag att fylla i listor. Så fort jag hittar en lista på en annan blogg eller forum, så kopierar jag den snart hit till bloggen och fyller i den. Detta listberoende betyder även att jag älskar enkäter, eller överhuvudtaget något där man får fylla i svar. Så gissa om jag blev glad när jag kom hem idag och hittade ett kuvert från Statistiska Centralbyrån, innehållande en enkät om mobilanvändning.

Farliga kolor

Jag blev lite sötsugen förut och sedan hittade jag en burk med kolor som jag köpte av en kollegas dotter. Har nu ätit kanske sju eller åtta kolor och mår skitdåligt. För sent inser jag att godis och jag inte riktigt kommer överens. Choklad går bra - och tur är väl det eftersom jag är chokladoman - men allt annat gör mig bara illamående, ger mig huvudvärk och en allmän känsla av obehag. Så nu lär kolorna inte komma fram på ett tag.

Vilka dumheter

När jag satt och läste bostadsannonserna i dagens lokaltidning, började jag fnissa lite smått och fundera på folks dumhet. Det började med att jag såg ett fult åbäke, nio våningar, fullproppat med lägenheter och beläget nära centrum här i stan. Utgångspris? 1,1 miljoner och då förekommer det renoveringsbehov i lägenheten.

Direkt under denna annons syns ett mycket trevligare hus, även det beläget nära centrum, med en helrenoverad lägenhet för "bara" 750 000. Jag undrar i mitt stilla sinne... Hur fan tänkte de nu? Jag undrar även om någon tänker vara så dum att de bjuder 1,1 miljoner för att bo i ett renoveringsobjekt i ett skitfult hus kallat Ormen.

Lägesrapport

Idag känns det mycket bättre i kroppen. Var fruktansvärt rastlös, nervig och pirrig när jag kom till jobbet imorse men någon gång under förmiddagen så lugnade det sig lite och jag kände mig i stort sett normal när jag kom hem, om än lite trött. För att slippa rastlösheten och sömnbristen (sov bara tre timmar inatt) så struntade jag i att ta piller nummer tre för dagen och bestämde mig istället för att sova en stund på eftermiddagen.

Jag sov i ungefär två timmar och efter det kändes det helt okej. Imorgon kommer jag ta mina två tabletter på morgonen och en vid lunchtid, precis som jag ska. Men det är endast eftersom jag börjar vid tio på onsdag så det gör inte så mycket om jag ligger vaken och stirrar i taket till fyra på morgonen, jag hinner ändå få några timmars sömn. Funderar på att kanske bara ta en halv tablett vid lunchtid, men vet inte hur stor skillnad det gör.

Ja? Nej? Kanske?

Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra med vaccinering (behöver jag förklara vilket vaccin jag menar?). Jag har hört både jag och nej, av många olika anledningar. Ett tag lutade jag åt att ta vaccinet, sedan att jag inte skulle ta det och så tillbaka till ja igen. Till sist tyckte jag att det blev för många olika svar att jag helt enkelt kör på samma linje som alla andra år, nämligen att inte ta vaccinet och blir jag sjuk så blir jag.

Lite influensa har ju ingen dött av - i alla fall inte av enbart influensa - så jag känner mig relativt säker på att jag kommer överleva även om jag får ligga till sängs i en vecka eller två. Jag lär väl bli tokig om jag får influensan, att vara hemma och dra benen efter mig är inte min grej. Men än så länge mår jag bra, har inte ens känt av den årliga förkylningen jag brukar drabbas av så jag håller tummarna, tar i trä och peppar, peppar.

Nedräkning

Nu har nedräkningen till 29 november börjat för andra året i rad, vilket betyder att det är två år sedan jag fick min diagnos. Det känns som att sista tiden enbart handlat om min sjukdom, sjukskrivning, bromsmedicin, vakenhetspiller, rädslor och framtidstankar om livet med MS. Jag brukar säga att jag är Anne, jag är inte min sjukdom, men den senaste tiden har det tyvärr blivit så att MS:n tagit över mer och mer av mina tankar.

Jag antar att det bara är naturligt, med tanke på alla turer kring det faktum att min ettårsperiod som sjukskriven snart går ut, samt att jag nu tar de där äckliga små vita pillren varje dag. Jag har haft ångestattacker i ett par dagar nu och vill verkligen inte ta pillren längre även om de hjälper mig hålla mig vaken vissa dagar. Det känns inte värt det att slippa sova middag varje dag, om man istället måste känna den här tunga ångesten.

Men jag tänker fortsätta, bara för att alla andra biverkningar ju faktiskt gett med sig (utom huvudvärken) och jag hoppas att även ångesten ska göra det. Om inte så får jag väl anta att den beror på något annat, men vad det än må vara så sitter det djupt i det undermedvetna. Så jag tänker kämpa på, hålla mig positiva och framför allt vara mig själv och inte min sjukdom. Det är mycket trevligare att umgås med Anne än med MS.

Ingen älg

Jag är ren. Nyduschad så att det nästan blänker om mig. Rakade ben, nytvättat hår, skrubbad, plockad och insmord. Ibland är det skönt att bara få ta hand om sig själv och göra allt det där som jag i vanliga fall är för lat för att göra, när det bara blir en snabb avspolning och hårtvätt och möjligen ett tag med rakhyveln när det börjar bli en alltför frodig hårväxt på benen. Jag kan vara tjejig ibland, men för det mesta är det för trist.

Upp och ner

Idag har inte varit en bra dag. När jag vaknade mådde jag helt okej men sedan rasade humöret ner i skorna och jag kände mig bara otroligt deppig och fylld av en lätt panikångest. Sedan blev det lite bättre, lite sämre, lite sämre igen, lite bättre - och så vidare, och så vidare. Har varit över hela spektrat idag, allt jag inte gjort är att gapskratta eller störtgråta. Har haft några glada stunder men mest har det känns jobbigt och ångestladdat.

Jag kan inte vara säker men jag tror det är mina vakenhetspiller som gör att jag mår dåligt, i samband med att jag varit ensam hela dagen utan nästan någon som helst mänsklig kontakt. En kompis ringde nu på kvällen och vi pratade en bra stund om både ditt och datt så nu känner jag mig nästan helt normal igen. Förhoppningsvis kommer de senaste dagarnas tunga känslor att ge med sig och jag mår bättre på måndag.

Nu lyssnar jag på musik och det gör också underverk. Har satt min Rammstein-samling på slumpmässig blandning och har både tunga låtar och ballader i en härlig mix. Jag gillar verkligen Rammstein, de lyckas både göra stenhårda låtar och underbara ballader (tyska kan vara ett riktigt vackert språk). Men det jag gillar bäst med dem är att de aldrig blir för mjuka, och det behöver jag när jag känner mig lite nere och deppig.

Starka grejer

Imorgon ska jag höja dosen piller, från en plus en, till två plus en. Blotta tanken på att behöva gå igenom hela cirkusen med migränhuvudvärk igen ger mig en gnagande känsla i bröstkorgen, men vad ska man göra? Det som gnager mest är nog dock tanken på att göra en ny MR, att åka in i det där röret och... Usch! Jag försöker intala mig själv att det kommer gå bra, men samtidigt är jag rädd, av flera olika anledningar.

Eftersom jag är lite lätt klaustrofobisk så skapas ju en hel del stress, särskilt nu när jag vet hur det är att ligga där inne. Sist gång var jag nervös, men nu känner jag nästan lite ångest och som att väggarna sluter in omkring mig. Dessutom är jag rädd för vad de kan tänkas hitta, nya plack, aktiva inflammationer, större och fler skador. Jag försöker tänka positivt men just nu tänker jag endast på sådant som kan gå fel och är hemskt.

Jag vet ju hur jag mår, vet att armen inte är som den ska, vet att balansen inte är som den ska, vet att minnet och inlärningsförmågan tagit stryk. Samtidigt som jag vill veta så vill jag inte veta, vill inte behöva ta tag i detta med att jag kanske blivit sämre sedan sist gång jag gjorde magnetröntgen - samtidigt som jag så klart vet att jag haft flera skov och så ledes borde ha fler plack. Det känns ändå rätt pissigt just nu...

Ondska

Många verkar tro att ondskan bor långt ner under marken, där nere i något avlägset Helvete. Detta är absolut inte sant för ondskan bor i ett smalt, dånande, klickande, skakande rör dit människor skickas in för att plågas. Det finare ordet för ondska är MR-röntgen men de kan inte lura mig, jag vet vad som finns i det där röret och jag skuttar inte direkt omkring av glädje över att skickas in dit igen inom en snar framtid.

Min läkare ringde nu på eftermiddagen för att prata lite om hur det gått med mina vakenhetsreglerande piller, med sjukskrivningen och så vidare. Jag lyckades även (äntligen!) meddela henne direkt att hon måste förnya mina recept, istället för att gå genom den snäsiga undersköterskan i receptionen. Dessutom ska jag få min journal hemskickad så att jag kan ta tag i det här med en ansökan till mitt försäkringsbolag.

Vi hade nästan hunnit avsluta samtalet innan hon säger, lite lätt nonchalant och i förbifarten "Också tar jag och bokar in en ny tid för MR till dig". Jag kan ju inte säga att det inte är på tiden, har inte fått en MR sedan tidig höst 2007, strax innan jag fick diagnosen. Jag har funderat länge själv på om det inte är dags för en ny, bara för att kolla läget och tydligen håller läkaren med. Men fy sjutton för att ligga där i all ondska.

Slut för idag, tack för idag

Vi hade det jättebra ikväll på reastaurang, massor av god mat och glada skratt, precis som det ska vara. Även om det inte blev så jättesent så var vi ändå sist kvar och det är ju bra i alla fall. Man ska. Ändå tacksam att jag slutar tidigt imorgon. vara med och stänga stället, annars är det ingen utekväll. Jag var inte så hiskligt trött som jag var rädd jag skulle vara, känner mig faktiskt helt okej trots att jag inte tagit någon tablett idag (de är nämligen slut). Är ändå glad att jag slutar tidigt imorgon, hela helgen kommer säkert gå åt till återhämtning efter veckan som varit.

Ordning och reda

Kom hem från jobbet för ungefär en halvtimma sedan, redan med en färdig plan i huvudet för hur jag skulle hinna bli färdig innan det är dags att ge sig av igen. Planen såg ut som följer; snabbt hem, tvätta håret, plugga i plattången, ta spruta medan tången blir varm, fixa håret och sminket, på med kläderna och lägg sista handen vid håret. Planen följdes till punkt och pricka och nu har jag ungefär tjugo minuter egentid.

Tack för tiden som varit

Det kan bli så trist att man måste dras med den här tröttheten. Idag jobbade jag förmiddag och var sedan hemma en sväng. Lyckades sova i ungefär en timma innan det var dags att släpa sig ur sängen igen och gå tillbaka till jobbet. Idag firar vi nämligen 40 år och det ville jag ju självklart vara med på. Tyvärr så överskattade jag nog min energinivå och kunde inte vara med de fyra timmar som jag tänkt, från fyra till åtta.

Tröttheten ligger som ett monster i mig och bara väntar på att få slå till, och slå till gjorde den. Det känns inget bra, att behöva ge avkall på roliga saker bara för att man måste sova, sova, sova. Någon smörgåstårta blev det inte heller, men jag har i alla fall lite kex och frukt i magen och det är ju inte fy skam det heller. Nu tänker jag vila resten av kvällen och gå och lägga mig tidigt så att jag får i alla fall nio timmars sömn inatt.

Imorgon skulle jag egentligen börjat elva men ska vara på jobbet redan klockan tio, för att göra lite roligt med barnen ute i skogen. Jag jobbar sent så jag hinner nog bara hem för att byta om innan det är dags att ge sig ut och äta tillsammans med kollegorna. Jag hoppas verkligen att jag kommer vara piggare imorgon, men ändå ligger oron och gnager i mig att jag inte ska orka. Känns tungt om jag känner mig så här trött imorgon.

Men jag hoppas på det bästa och får väl se till att spara på resurserna imorgon, spara så mycket energi jag kan. Men känner jag mig själv så lär det inte hända. Jag har blivit rätt bra på att inte ta i lika mycket som förr, men jag har nog fortfarande inte hittat den rätta balansen. Jag misstänker att den rätta balansen skulle innebära betydligt mindre arbetstid, eller att jag mest bara sitter och det kan man inte göra när är förskollärare.

Jag har ofta funderat på om jag skulle utbildat mig till lärare om jag vetat om redan då att jag hade MS och om jag vetat hur hemsk den här tröttheten är. Det känns trist att tänka så men jag hade nog inte gjort det. Jag är glad att jag redan var inne på sista terminen när jag fick min diagnos, för tänk så mycket jag hade gått miste om ifall jag inte utbildat mig, mina fantastiska kollegor, mitt underbara jobb och de härliga barnen.

Jag har skrivit det förut, men jag är verkligen så tacksam och glad för allt jag fått i och med mitt arbete. De senaste (snart) två åren har varit några av de bästa i mitt liv, det kan inte ens den här förbannade sjukdomen kasta en skugga över. Jag har haft en enorm tur som inte bara har ett arbete, utan dessutom ett jag älskar, på en arbetsplats som är underbar, tillsammans med människor jag aldrig klarat mig utan.

Möten, möten, möten

Ska alldeles strax gå tillbaka till jobbet för ett möte om likabehandlingsplan (försök säga det snabbt tio gånger i rad). Igår var jag på ekonomimöte, nästa torsdag ska det bli kvällsplanering på min avdelning och veckan efter det på torsdag ska vi ha möte med vår IT-konsult (tror jag hennes titel är) för att diskutera digital portfolio, vilket vi ska gå över till snart istället för portfoliopärmar som vi använder oss av nu.

Grattis lillebrorsan

Igår var jag på grekisk restaurang med familjen för att fira min lillebrors födelsedag. Han fyllde 25 år i fredags och det måste man ju självklart fira. Vi var sex personer; brorsan (så klart), mamma, syrran, svågern, jag och min brors kompis Henrik som också var med på ett hörn. Det blev mycket god mat, tokiga historier och skratt medan vi ämnena avlöste varandra.

Vi tog nog upp det mesta, allt från Barn Säger De Tokigaste Saker, till Min Chef Är En Klant och Vaktmästare Är Rätt Så Odugliga. Klantiga chefer och kollegor har brorsan många historier om, och eftersom både syrran, jag och Henrik (den "oduglige" vaktmästaren) jobbar i barnomsorgen så blir det en del barnhistorier också.

Efter att brorsan fått sin present (kontanter eftersom han är så jäkla svår att handla till) och vi hade avnjutit lite av det goda vitlöksbrödet, så kom äntligen maten. Det blev många smaskiga saker; grillspett, lammkotletter, Filet Mignon och stekt potatis i stora lass. Självklart hanns det även med en smaskig efterrätt, och bäst av allt - jag ska tillbaka dit igen på torsdag.