tisdag 16 december 2014

FY FAN! FY FAN! FY FAN!

Var i helvete är vi på väg när det finns människor i vårt samhälle som inte bara tänker SÅ HÄR men som dessutom har makten att genomföra de förslagna ändringarna till vår läroplan. Jag är arg och ledsen och så fruktansvärt besviken att 13% av Sveriges befolkning tydligen tycker att det är okej att rösta på ett parti som anser att små barn inte ska behöva lära sig respektera andra människor oavsett bakgrund.

tisdag 4 november 2014

Gått i barndom

Medan de flesta som drabbas av den "andra barndomen" oftast är till åren komna har jag nu, inte ens 33 år gammal, lyckats drabbas av vad som visat sig vara en relativt lätthanterlig åkomma. När jag inte är på jobbet och måste vara vuxen (i alla fall ibland) så är jag hemma och spelar The Sims 2 så det stor härliga till, tittar på Harry Potter-filmerna med min vän i Kanada och innan det är dags att sova läser jag lite ur Astrid Lindgrens samlade verk. Livet är kanske inte så produktivt men helt klart härligt.

onsdag 17 september 2014

ÄNTLIGEN!!!

Fick idag hem brevet från Försäkringskassan som jag har väntat på sedan i mars (eller juni beroende på hur man ser på det här med kompletteringar) och har nu äntligen, efter snart sex år som deltidssjukskriven, blivit beviljad permanent sjukersättning från och med oktober i år. Jag är så glad och lättad att den här utdragna väntan äntligen är över och att jag nu vet, en gång för alla, att jag inte kommer tvingas upp i heltid eller utförsäkras (igen).

tisdag 16 september 2014

Ensamheten

För ett par veckor sedan satt jag och läste det då pinfärska numret av Amelia och läste en krönika om att trivas med att vara ensam. Just då medan jag läste det kände jag att ja, visst, allt det där håller jag med om till etthundra procent. När jag idag sitter och läser det senaste numret av samma tidning, är jag närmast i tårar och frågar min väninna i Kanada om jag kan få flytta in hos henne för jag vill bara komma bort från allt.

Det är inte bara ensamheten som känns tung just nu utan livet i allmänhet, samhället i synnerhet och till viss del även saker så som jobbet, bostaden och att de två vänner som jag pratar med varje dag utöver min syster, bor i Kanada och USA och just nu vill jag ha mina vänner nära. Jag tycker fortfarande om att vara ensam men just nu känns ensamheten stor och svår istället för en stund när jag kan andas och bara vara.

söndag 15 juni 2014

Leva som MS-sjuk

Jag brukar inte göra det här men jag måste få skriva av mig, även om det bara är i några få meningar. Jag mår så jävla dåligt just nu, fysiskt och psykiskt. Jag känner mig stressad, orolig, konstant illamående och med en nervös slags energi som är ständigt närvarande, som en svart klump inuti mitt bröst. Det gör mig ledsen på ett sätt sm inte går att beskriva eller förklara, det bara är så och har varit ett tag nu.

Jag tror att en stor del av det beror på min nuvarande sjukskrivning på heltid på grind av skovet jag skrev om för ett tag sedan. Jag mår fortfarande inte bättre samtidigt som min sjukskrivning är på väg att gå ut och jag känner stressen och oron inför vad som väntar härnäst komma krypande. Förhoppningsvis kan jag få sjukskrivningen förlängd men oron finns ändå där att jag kommer tvingas åter i arbete.

Jag vill ju bara bli bättre och få känna mig normal igen, eller i alla fall få känna mig MS-frisk. Att vara MS-sjuk tär fruktansvärt hårt på psyket eftersom det inte går att förutse hur länge man kommer vara sjuk eller när man kan börja må bättre. Jag har aldrig gillat känslan av att vara maktlös, att släppa på kontrollen och tvingas låta någon annan fatta besluten. Det är än värre när mitt liv dikteras av min egen kropp och sjukdom.

De dagar då jag mår lite bättre är fortfarande guld värda men jag vet inte längre om jag vågar hoppas på att de tyder på en förbättring och inte bara är tillfälliga ljusglimtar. Den pessimismen är vad som känns värst, den och att inte veta vad som kommer hända nästa vecka eller imorgon eller om en timma. Det är frustrerande och skapar en känsla av sorg som jag har svårt att ta mig ur.

Jag är bara glad att jag fortfarande kan distrahera mig själv genom att prata med människor i min omgivning, genom att umgås med min syster eller besöka jobbet i ett par timmar, genom att  prata en stund med min mamma på telefon eller läsa ett par kapitel i en bra bok. Små stunder av glömska som gör att jag kan ladda batterierna och orka fortsätta en stund till, sakta sätta en fot framför den andra och leva.

fredag 6 juni 2014

Nationaldagsfirande

Världens vackraste flagga!

Liksom de flesta andra i Sverige så firar vi inte nationaldagen i vår familj och har aldrig gjort. I år faller det sig dock så att vi kommer att träffas, äta en god lunch hemma hos syrran och svågern och umgås över generationerna. Något egentlugt nationaldagsfirande kan det väl inte räknas som, mer som ett lyckligt sammanträffande. Senare ikvälll ska jag även ut på galej med syrran och svågern i grannstaden som anordnar sin årliga festival den här helgen.

onsdag 4 juni 2014

Långvarigt skov

Det är pinsamt länge sedan jag skrev något här trots att jag använder bloggen varje dag för att läsa andra bloggar, hitta länkar och söka bland gamla inlägg. Faktum är att jag är inne på den här bloggen minst två gånger om dagen men trots det har jag inte skrivit något på väldigt länge, antagligen eftersom det inte funnits så mycket nytt och spännande att skriva om och när jag haft något att skriva har orken istället brustit.

Men en liten uppdatering kanske vore på sin plats för den som kan tänkas vara intresserad, även om jag mestadels använder den här bloggen som en dagbok för att påminna mig själv om saker som hänt. Inte för att det har hänt så fasligt mycket på sista tiden då jag mestadels gått och puttrat här hemma. Jag har nämligen varit sjukskriven på heltid sedan början av april på grund av ett vid det här laget irriterande skov.

Det hela började i mars redan då jag först åkte på en förkylning och var hemma i några dagar innan jag gick tillbaka till jobbet, fortfarande lite sjuk men utan feber så jag tänkte att det skulle gå bra. Det hela utvecklades till halsfluss som jag efter några sömnlösa nätter äntligen sökte för på vårdcentralen och fick en penicillinkur. Jag gick fortfarande på penicillin när jag den 28 mars klockan 14 drabbades av svår yrsel.

Anledningen till varför jag har koll på både datum och klockslag är eftersom jag var i affären med min syster för lite veckohandling och någonstans runt barnmatsburkarna började det snurra rejält i huvudet och jag fick en fallande känsla som gjorde att jag fick luta mig på kundvagnen en stund. Eftersom jag haft yrsel och balansproblem tidigare så tänkte jag inte så mycket på det utan avslutade mitt matinköp och åkte hem.

I vanliga fall när jag fått sådana här yrselattacker så sitter de i under några timmar men fram på kvällen när jag var ute med mina kollegor tyckte jag att det fortfarande snurrade och det blev inte bättre under helgen så jag var hemma från jobbet ett par dagar, jobbade onsdag och halva torsdagen innan jag blev tvungen att hasa mig hemåt igen och på fredagen fick jag en akuttid för att träffa en läkare på vårdcentralen.

Eftersom jag varit både förkyld och haft halsfluss verkade det inte helt osannolikt att något triggat igång ett skov och jag blev sjukskriven i två veckor, och sedan ytterligare två och så vidare ända fram till den 19 juni även om det i dagsläget inte känns som att jag blir bättre. Vissa dagar är det värre och ett par dagar i förra veckan trodde jag faktiskt att jag var på bättringsvägen, men sedan i söndags är yrseln, den fallande känslan och illamåendet tillbaka.

I början var det ganska skrämmande att helt plötsligt känna det som att man var på väg att falla omkull och fick gripa tag i första bästa, vare sig det var en vägg eller en person, men efter mer än två månader så är jag mest bara arg och ledsen och extremt trött på att ha det så här. Dessutom håller jag på att långsamt bli galen av att vara hemma hela dagarna, även om jag försöker komma ut i verkliga världen så mycket som möjligt.

Det har blivit några besök på jobbet dit jag kan ta mig för egen maskin eftersom den ligger så nära och även en hel del umgänge med min syster och Lilla Stjärnan som gjort att jag ändå inte känt mig helt isolerad. Rent allmänt skulle jag nog inte ha något emot att vara heltidspensionär men att vara fast hemma utan att våga gå ut eftersom man hela tiden är rädd för att falla omkull, det skulle jag nog inte klara av i det långa loppet.

Om allt går vägen så komer jag förhoppningsvis att bli pensionär på deltid dock, bara min läkare kompletterar sitt utlåtande och Försäkringskassan nöjder sig med det hon har skrivit. Min handläggare verkar rätt optimistisk dock så jag hoppas att det hela kommer lösa sig till sist. Under tiden försöker jag att inte stressa upp mig för mycket utan istället ta det så lugnt som möjligt och hoppas att jag kommer att må bättre snart.

lördag 15 mars 2014

MS och förlamning

När jag vaknade i morse låg jag i vanlig ordning på mage och hade jag vänsterarmen instoppad under kudden med armbågen nedvikt under kroppen. Vad som dock inte var som vanligt var det faktum att när jag skulle flytta på mig upptäckte jag att armen var förlamad från axeln och ner. För ett ögonblick trodde jag att armen bara hade "somnat" som ibland kan hända, men istället hängde den där som en våt trasa.

Jag har aldrig varit med om något liknande och det tog en stund innan jag kunde röra på armen och handen igen. Nu en timma senare sticker det fortfarande i armen och den känns tung och klumpig. Förhoppningsvis kommer det gå över och inte sprida sig till stickningar och domningar i hela kroppen så som det gjort vid två tidigare tillfällen, med andra ord de två gånger jag åkt på sex månaders skov.

fredag 14 mars 2014

Mycket intressant test

Just nu är min kollegas lärarstudent hos oss i några veckor och idag berättade han om kub-testet efter att vi haft ett långt samtal om hur vi människor är mer lika än vi vill tro, hur vissa tester för att visa att vi är på ett eller annat sätt fungerar, och varför man inte ska tro på allt man hör. Efter allt detta nämnde han då alltså kub-testet och nyfiken som jag är så googlade jag så klart detta så snart jag kom hem från jobbet.

Detta psykologiska test går till så att man får en rad anvisningar som man sedan ska föreställa sig i så ingående detalj som möjligt. Först ska man föreställa sig en ögon med sand och en horisont, sedan ska man tänka sig att någonstans i denna öken finns det en kub. När kuben är på plats lägger man till en stege, sedan en häst och sist av allt en storm någonstans i öknen. Allt detta ska föreställas med så många detaljer som möjligt.

Jag föreställde mig en vidsträckt och helt platt öken med en avlägsen horisont. Kuben was tredimensionell och gjord i något halvtransparent material som glas eller hårdplast, i en violett färg som skiftade mer mot blått. Stegen var av den halvlånga varianten utan alltför många pinnar och gjord i grå metall med röda plastdetaljer. Stegen stod lutad mot kuben trots att kuben egentligen var för liten för att klara detta, men det gick ändå.

Hästen var brun och stod mycket nära mig, nästan så att den helt skymde min sikt av resten av scenen jag hade byggt upp framför mig. Till viss del såg den ut som en riktig häst men den hade alltför runda former och ett inte helt verklighetstroget utseende, vilket fick den att se ut som en tecknad häst trits att den i övrigt verkade mycket verklig. Sist såg jag stormen som aldrig kom närmare, långt bort på horisonten.

Kuben representerar mig själv; den är liten i storleken vilket betyder att jag inte har ett stort ego. Kuben är endast halv genomskinlig trots materialet den är gjord av (glas eller hårdplast), vilket betyder att jag är en privat person som inte gärna talar om mig själv. Eftersom den är gjord i ett hårt material betyder det att jag är en stak individ, att den ligger på marken innebär att jag är jordnära.

Kubens tredimensionella utseende tyder på en djup personlighet och eftersom den även befinner sig i centrum av öknen, belägen rakt framför mig, innebär det att jag gillar uppmärksamhet och beröm. Kubens färg representerar min personlighet; att den är blå tyder på kunskap, lojalitet och lugn, medan de violetta/lila skiftningarna står för lyx, rikedom och förfining.

Stegen representerar mina vänner och desto närmare stegen är kuben, desto närmare är jag mina vänner, vilket betyder att jag måste vara väldigt nära eftersom stegen lutar sig mot kuben. Lutningen betyder även att mina vänner litar på mig, eller förväntar sig att jag agerar enligt deras önskningar. Stegens färh representerar mina vänners personlighet, vilket i detta fall betyder att de visar auktoritet och finess, med inslag av dominans, makt och kärlek.

Hästen representerar min perfekt partner; i detta fall en man som tycker om att vara hemma och som sällan reser eller ger sig ut på äventyr. Tydligen är jag även ute efter en man som ser ut som något från en tecknad serie eftersom hästens utseende representerar de fysiska ideal jag önskar hos en partner. Sist men inte minst, den avlägsna stomen betyder att jag är lugn och positiv och inte tycker om att vara arg.

På det stora hela tycker jag nog att dessa mentala bilder representerar mig rätt så väl; allt från hur jag är som person till hur jag tar hand on mina vänskapsrelationer. I vissa av dessa tester ska man även föreställa sig en rabatt med blommor där antalet blommor representerar barnen i mitt liv; i detta fall ett gäng vilt växande röda blommor som jag hoppas är ungarna på jobbet och inte min egen stormiga barnaskara.

lördag 8 februari 2014

Vid vansinnets brant

Ja, jag lever fortfarande men det är i ett fängelse av psykologisk terror, ständigt i ett tillstånd av manisk panik och rädsla som gränsar till det hysteriska. Nu undrar någon; har hon en brutal älskare? Grannar som terroriserar henne dag som natt? Blir hon förföljd och hotad på daglig basis av skumma typer? Nej, kära läsare, mitt problem är långt värre än så. Jag har duvor på balkongen, stora, feta, äckliga duvor.

De som känner mig vet att jag har en ogrundad fobi mot just fåglar och även om mitt största problem alltid har varit med den mindre varianten av denna bevingade ohyra, så har min skräck just nu fått ett uppsving på grind av dessa enorma duvor som envisas med att sitta på min balkong och även på fönsterbrädet utanför mitt sovrumsfönster där de knackar på rutan när de inte är... närgångna med varandra.

Detta har pågått hela hösten och vintern även om det blev bättre när det började snöa för ett par veckor sedan. Men så snart snön smälte bort igen och det började regna, så kom även duvorna tillbaka och det med besked. I går kväll när jag öppnade balkongdörren för att kliva ut och röka, blev jag nästintill attackerad av två duvor som i desperation försökte ta sig bort fron den plötsligt öppnade dörren.

Det är inte första eller ens andra eller tredje gången detta händer. Först var det bara en duva som kom varje kväll för att sitta i hörnet av min balkong. Sedan blev det två och på senaste tiden har det varit tre som sitter där och trycker på kvällarna. På dagtd är det ännu värre, då kan det sitta fyra, fem stycken på balkongräcket och ytterligare ett par stycken utanför sovrumsfönstret.

Det är äckligt och irriterande, min balkong är täckt av fågelskit och de otäcka krypen lter mig sällan eller aldrig få en ordentlig sovmorgon efetrsom de sitter och pickar på rutan ett par timmar innan jag faktiskt måste kliva upp ur sängen. I ren desperation har jag svalt min rädsla och kan nu stå en och en halv meter ifrån dem medan jag försöker schasa bort dem men de är envisa och jag börjar så sakta förlora förståndet.