fredag 31 augusti 2012

Tjurjakt

Nog för att man har hört att danskar ska vara ovana vid och ibland även rädda för vildlivet vi har här i länderna norr om dem, så måste jag ändå säga att dagens lilla nyhet i Aftonbladet tog priset. Den danska jägaren på anordnad jaktresa fick syn på några vildsvin och avlossade tre skott mot dem. Det visade sig vara hornförsedda tjurar på vardera 800 kilo, betydligt större än ett vildsvin.

Tydligen hindrar inte det faktum att folk inte kan se skillnad på tjur och anka dem från att vilja ha en bössa och skjuta hej vilt omkring sig tills de träffar något. Jag antar ju ändå att den här mannen hade för avsikt att skjuta vildsvin, att det var målet med jaktresan. Borde han inte då, innan han lämnade hemmets trygga famn, ha tagit reda på hur djuret han ska skjuta ser ut för att undvika misstag.

Fast det är klart, även om han missade denna vitala detalj så borde han väl ändå vetat hur en tjur ser ut. De har boskap även i Danmark och inte kan väl ens den mest inbitne storsdadsbo ha missat böckerna från sin barndom med bilder på hästar och kor. Eller så kanske den danske jägaren tänkte som ett litet barn och gav allting med fyra ben samma namn innan någon rättade honom.

torsdag 30 augusti 2012

Det är inte roligt att ha katt

Efter att för trehundrafemtielfte gången fått kattkiss på min morgontidning eftersom en av mina katter vägrar gå på toaletten om han inte absolut måste, har jag nu fått nog och lyft av locket från kattlådan. Tyvärr är det inte så enkelt eftersom detta medför sig ett annan problem, nämligen att katt nummer två ställer sig upp under tiden som han kissar och det blir kiss på väggen bakom.
Säkerhetsåtgärder
Innan jag hade lådan med väggar löste jag detta genom att packa in hela området runt lådan med tidningar precis som på bilden ovan men detta betyder bara att jag måste byta tidningar varje dag. Men efter tips från coachen (mamma) ska jag skaffa bokplats och sätta upp på väggarna runt lådan. Då är det bara att torka av och behöver inte bytas lika ofta som tidningarna.

Slutsatsen av min dag är att DET ÄR INTE ROLIGT ATT HA KATT! De är världens goaste, underbaraste katter men de har vissa beteenden som driver mig till vansinne. Skrikandet mitt i nätterna kan jag leva med, deras konstiga matvanor har jag lärt mig förstå och klösandet på tapeterna kan jag parera, men deras toalettbesök är inte roliga att städa upp efter.

Tillägg: Självklart två minuter efter att jag publicerat detta inlägg hör jag ett väldigt krafsande inne på toaletten och när jag går för att undersöka har katten som toalettvägrat varit på lådan, bajsat och sedan krafsat ut ungefär en halv liter sand på golvet. Jag är bara glad att jag la dit extra tidningar på golvet så att jag bara behövde hälla tillbaka i lådan.

tisdag 28 augusti 2012

Nu drar vi!

Igår kväll slog det mig plötsligt och jag tänkte; Ja, varför inte? Varför inte åka på solsemester till vintern, bjuda med mamma och tillbringa två veckor på sydligare breddgrader för lite sol, värme och avkoppling. Idag pratade jag med henne och det är nu nästan helt bestämt att vi ska åka i januari till Spanien och bo på hotell precis intill stranden och med centrum i närheten.

Några utflykter eller mer äventyrliga saker är vi inte intresserade av så charter passar perfekt och Fritidsresor hade några riktigt bra ställen att erbjuda. Men innan vi bestämmer oss ska mamma prata med mina morföräldrar som tillbringat de senaste fyrtio åren med att åka till Spanien och framförallt Kanarieöarna. Vi får se om de har några bra förslag på resmål som vi kan tänka oss.

Det enda som återstår sedan är att boka resan, ordna nytt pass och tigga till mig kattvakt i två veckor. Mammas grannar kunde eventuellt passa hennes katter och i bästa (eller värsta) fall kan de även se efter mina om jag tar hem dem till mamma. Det är bättre än att de får åka till kattpensionat men självklart skulle jag önska att de fick stanna hemma och slippa umgås med två främmande katter.

Just nu känns det dock inte som att katternas tillsyn får bli ett alltför stort hinder för jag, och särskilt mamma, behöver få komma iväg på semester. Jag har inte varit utomlands på tre år och mamma inte sedan mitten av 90-talet när vi var i Danmark över en helg. Det är liksom på tiden att hon får komma bort lite. Så som sagt, det är bara några detaljer som måste lösas innan vi ålker.

söndag 26 augusti 2012

Fantasikrav vs. skambud

Som många av mina läsare säkert är medvetna om vid det här laget är jag utbildad förskollärare sedan snart fem år även om jag arbetat inom barnomsorgen i mer än tio år och inte har några planer på att rikta in mig på en annan yrkesbana. Däremot tycker jag som de flesta av mina kollegor, att det är dags att vi ser någon slags uppskattning för allt vi gör i våra lönekuvert.

De senaste fem åren (längre tillbaka än så kan jag inte personligen uttala mig om) har löneutveckling varit skrämmande långsam och med tanke på den redan usla ingångslön de flesta kommuner redan erbjuder lärare så är det inte så konstigt att Sverige har en av de lägst avlönade lärarkårer i Europa. Jag tror knappast att vi gör ett sämre jobb än våra kollegor i andra länder.

Snarare är nog vårt problem att vi har jävligt tandlösa fackförbund och när de väl kommer med ett kraftfull lönekrav så kräver de fantasisummor på 10 000 kronor i löneökning. Jag skulle inte tacka nej till en sådan ökning över ett par års tid, men nu får vi väl ändå ta och vara lite realistiska. Ja, vi förtjänar högre löner för allt vi gör men det verkar ändå mer logiskt att börja smått.

Kanske inte så smått som SKL erbjöd visserligen, med ett femårigt avtal där vi första året skulle få en ökning på 4%, andra året 2,4% och sedan ingen ökning alls de kvarvarande tre åren. I kategorin skambud tar detta första pris trots att SKL själva ansåg att det var fruktansvärt generöst, ja, jag hörde till och med att de påstått att det var ett av de mest generösa på hela arbetsmarknaden.

Men tydligen insåg de att budet kanske var lite väl lågt och kom istället med ett erbjudande om ett ettårigt avtal med en löneökning på 2,6% vilket även det fick avslag. Nu är vi tillbaka till kravet på 10 000 kronor i löneökning, utan något nytt erbjudande från SKL och med halva lärarlåren i uppror över den eventuella strejken och exakt vad den kommer innebära för höstterminen.

I veckan läste jag ett kommentarsfält på Aftonbladet där flera lärare uttalat sig; grundskollärare som oroade sig för sina elever, fritidspedagoger som påstod att endast de skulle tas ut i strejk så att lärarna inte skulle förlora inkomst (paranoit eller bara bittert?) och förskollärare som klagade på att vi minsann inte omfattas av lönekravet utan det gäller bara lärare i skolan.

Kanske är det för att jag har en relativt ny utbildning som jag inte tror på klagovisorna om att det ska göras skillnad mellan de olika kategorierna av lärare, vare sig man jobbar i skola, förskola eller på fritids. Men så fick vi det också inbankat i skallen under utbildningen att oavsett inriktning så skulle vi alla bli lärare. Det sa de dag ett och det sa de varje dag efter det.

Men det var då och nu är nu, och just nu går vi alla och väntar på vad nästa sanslösa utveckling i denna följetong ska bli. Fantasikravet på 10 000 kronor lär inte försvinna och SKL lär väl fortsätta komma med sina skambud. Så kanske blir det strejk trots allt och som vanligt är det barnen och eleverna som hamnar i kläm. Men så är väl vi verksamma lärare de enda som bryr oss om dem.

söndag 19 augusti 2012

Lite fler teckningar

Hector och Andromach från filmen Troy
Ron och Hermione från filmen Harry Potter and the Deathly Hallows part 2
Johnny och Baby från filmen Dirty Dancing
Damon och Elena från TV-serien The Vampire Diaries
Hardison och Parker från TV-serien Leverage
Jägaren och Snövit från filmen Snow White and the Huntsman

Pratkvarnen

I dag blev jag intervjuad per telefon och insåg att jag inte bara pratar, jag pratar mycket. Den där blygheten jag drogs med under min uppväxt är i stort sett borta även om jag fortfarande i vissa sociala sammanhang kan hålla mig lite i bakgrunden. Jag observerar hellre än deltar, i alla fall till en början. Men i slutändan så hoppar jag in i samtalet med fötterna först och tusen samtalsämnen.

I dag handlade det om min blogg. Jag blev kontaktad innan sommaren om detta och idag blev det av så här efter semestern. Om det blev sagt något vettigt vet jag inte, det är problemet med att vara en pratkvarn, efteråt har jag sällan mer än en vag aning om vad jag kan ha sagt som faktiskt var värdefullt att veta. Jag misstänker att jag i slutändan oftast pratar en massa innehållslöst strunt.

Bakgrunden till intervjun är att jag har MS och att jag bloggar, även om jag inte skriver en MS-blogg. Den här bloggen handlar trots allt mer om mig och mitt liv än den här enda aspekten av mig som heter MS. Sedan att jag skriver om min sjukdom emellanåt känns bara naturligt, precis som det är naturligt att skriva om jobbet, fritiden och shopping (även om jag i första inlägget svor att aldrig göra det).

lördag 11 augusti 2012

Lite fanart

Indiana Jones och Marion Ravenwood
Under semestern har jag efter ett flera år långt uppehåll, börjat rita igen. Senast i raden är en av mina favoritscener från den första Indiana Jones filmen Raiders of the Lost Ark som jag såg för ett tag sedan. Jag blev rätt nöjd med resultatet och efter uppskattningsvis sex timmars arbete kände jag att jag ville dela med mig. Jag fortsätter rita så det kommer nog dyka upp flera sådana här bilder.

Märkliga drömeskapader

I slutet av oktober ska min syster föda sitt första barn. I natt gav jag henne en obotlig sjukdom och ett halvår kvar att leva. Ibland undrar jag vart alla märkliga drömmar kommer ifrån och som om det inte var nog att jag tog livet av min syster så var det även meningen att jag skulle hjälpa till att ta hand om hennes barn men ungen visade sig snart vara alldeles för jobbig för att ta hand om.

torsdag 9 augusti 2012

Mångkulturens högljudda baksida

Av bekvämlighetsskäl (det är ett par minuters promenad till jobbet) bor jag sedan några år i ett mångkulturellt bostadsområde. I vanliga fall betyder det bara att jag hör ett halvdussin olika språk talas, jag är en av de få med blå ögon och världens största persiska mattor hänger på tork på muren runt gräsmattan. Just nu är det dock lite annorlunda för flera grannar firar ramadan, den muslimska fastemånaden.

Vad det betyder för min del är att jag inte får sova på nätterna eftersom folk ständigt är i rörelse för att hälsa på hos varandra och den senaste olägenheten är vissa grannars förkärlek till att spela väldigt hög musik nattetid när de väl kan äta igen efter att ha fastat under dagen. Men jag ser ljuset i slutet av tunneln för snart är ramadan över och jag kan än en gång få sova ostört på nätterna utan spring i trapporna.

tisdag 7 augusti 2012

Arbete, fatigue och realism

Jag gjorde min andra arbetsdag efter semestern idag. Det har varit ett par fina dagar trots kraftigt regn båda dagarna och en hel del barn, både de som man känner väl och de man knappt känner igen till utseendet än mindre vet vad de heter. På det stora hela har det ändå varit en relativt lugn start men jag känner redan nu hur tröttheten smyger sig på och jag kan bara gissa hur veckoslutet blir.

Att leva med fatigue är ett otyg i alla situationer men särskilt när man arbetar och även om jag inte arbetar heltid så känns det ändå mer och mer ofta som att jag ändå jobber för mycket. Visst, jag gör mina timmar och helst så lite som möjligt utöver det (glöm att jag jobbar övertid om det inte är absolut nödvändigt) men kanske hade 50% varit betydligt snällare mot min stackars trötta kropp.

Många gånger har jag tänkt att jag antagligen skulle behöva gå ner ytterligare i tid men det som i slutändan får mig att tveka är inte pengarna, trots att en halvtidstjänst sannerligen skulle reflekteras i lönekuvertet. Det är istället tanken på att jobba "för lite" som stoppar mig, nu när jag jobbar 75% är jag ändå med under en större del av dagen och missar inte särskilt mycket av vad som händer.

Självklart är det skönt de dagar jag enbart har fyra timmar i barngrupp på schemat och jag skulle inte tacka nej till fler sådana korta förmiddagar, men att varje dag komma och gästspela på min egen arbetsplats känns föga lockande. Fast med tanke på hur snett nedåt min MS utvecklats de senaste åren finns det ändå en rätt stor risk att jag någon gång i framtiden kommer tvingas gå ner i tid.

Att sluta jobba helt och hållet känns fullkomligt otänkbart, trots att jag beklagar mig över de jäkla ungarna så har jag ändå världens bästa jobb och en helt underbar arbetsplats. Jag gillar att gå till jobbet varje dag även om det finns dagar dåden känslan försvinner redan efter ett par timmar och jag önskar att jag kunde få gå hem igen. Fast så känner väl de flesta någon gång ibland om sitt jobb.

Ett tag till kommer jag förhoppningsvis orka innan det blir aktuellt med färre arbetstimmar och jag hoppas verkligen på den här nya medicinen som jag ska få. Ja, hoppas men inte alltför mycket. Efter flera misslyckade försök med diverse mediciner har jag slutat tro helt och fullt att de kommer att fungera, realisten i mig tycker inte att jag ska bli alltför ivrig om jag bara ska bli besviken senare.

måndag 6 augusti 2012

Varför allt är bättre i framtiden

Häromdagen skrev Patrik på sin blogg om hur konsten är vit, det förväntas att hjälten eller hjältinnan i en film eller ett literärt verk ska vara vita medan svarta karaktärer i bästa fall tilldeles en biroll, en bakgrundsfigur utan något egentligt syfte för handlingen. Jag ska erkänna med en gång att sägs det inte annorlunda i böcker så antar jag att karaktären jag läser om är vit och ingenting annat.

Jag är dock uppmärksam nog att uppfatta när en karaktär av annan hudfärg dyker upp i handlingen och justera min inre bild därefter och så är det inte mer med det. Jag kan däremot  bli otroligt irriterad när filmer baserade på böcker kommer ut och det visar sig att en karaktär har "fel" hudfärg jämfört vad som beskrivs i boken, en vit är vit och en svart ska vara svart även på film i min mening.

Jag inser så klart att den ovanstående meningen kan vara mindre smickrande och få mig att framstå som väldigt fokuserad på hudfärg (eller vad för andra attribut en person kan tänkas ha, så som kön, sexuell läggning osv), men jag vill gärna tro att jag står över sådant tjafs. Jag är inte blind så jag ser ju hur en person ser ut men det betyder inte att jag har förutfattade meningar om personen i fråga.

I samma veva som Patrik publicerade sitt blogginlägg, la en konstnär jag följer på DeviantArt upp en fråga i sin journal; folk säger att hudfärg, kön, sexuell läggning, handikapp och så vidare inte spelar någon roll, men skulle dessa personer föredra att ingen visste vilken hudfärg eller handikapp de hade, eller skulle de vilja att andra visste vilka dessa var men ändå inte blev diskriminerade.

Eftersom jag tillhör den vita heterosexuella medelklassen i ett hyfsat jämställt land är det säkerligen lätt för mig att säga att för egen del bryr jag mig inte om ifall folk vet att jag är en vit, svensk kvinna med sjukdomen multipel skleros. När det gäller mitt eget sätt att se på och behandla andra så ser jag så klart deras kön och hudfärg osv, men dessa saker är totalt ovidkommande för mig.

Nu kommer vi till det här inläggets titel, varför allt är bättre i framtiden. Som trogen anhängare av sci-fi genren har jag i åratal följt diverse serier och sett en mängd filmer. Som en person som finner större glädje i ett karaktärsporträtt än i en explosiv actionscen (även om jag gillar dem också) så var det först häromdagen som jag fick någon slags uppenbarelse gällande min kärlek till rymdfilmerna.

Jag kollade på en kort film där en mängd kändisar från USA och Kanada hade intervjuats inför den fjärde och avslutande säsongen av serien Battlestar Galactica, en av mina absoluta favoritserier just på grund av hur karaktärerna tillåts växa och utvecklas. Eller som en av de intervjuade uttryckte det; serien handlar inte bara om blinkade ljus, knappar och pampiga strider i yttre rymden.

Några minuter senare sa en annan person att en av anledningarna till varför han tyckte om serien så mycket var för att alla karaktärerna presenterades som människor, de hade fel och brister men i grund och botten var de bara människor; inte svart eller vit, inte man eller kvinna. Det var inget speciellt med att en kvinna var stridspilot, det var hennes jobb helt enkelt, inget att fundera mer på.

Det var då som jag började fundera på alla sci-fi filmer och serier som jag sett genom åren och jag insåg att det nog är bättre i framtiden, i alla fall i den fiktionella framtiden. Där människor med alla hudfärger gör samma saker som de vita och ingen bryr sig, där en kvinna kan göra allt det som en man kan och ingen ställer sig upp och viftar och hurrar bara för att hon gör sitt jobb som alla andra.

Jag har aldrig i en sci-fi film eller ett avsnitt av en sci-fi serie, sett någon slags form av rasism eller diskriminering på grund av en persons kön. Visst tar sådana filmer och serier upp ämnet men då oftast i form av hur människor (som grupp) diskriminerar mot utomjordingar, eller hur personer från olika platser på en annan planet diskriminerar mot varandra medan människorna försöker lösa konflikten.

För i framtiden är allt bättre, då är vi plötsligt moraiskt överlägsna eftersom vi efter årtusenden av att se ner på alla som inte är som oss, har förstått att det är bättre om alla bara får vara människor. Var svart eller vit, man eller kvinna, hetero- eller homosexuell, var vad du vill och jag ser och jag vet men i slutändan är du ändå en människa och det är allt som betyder något.

Var är självbevarelsedriften?

För några år sedan, långt innan jag börjat blogga, var jag med på en sida där man kunde publicera diverse literära alster, allt från difter och noveller till debattartiklar och dagboksinlägg. Jag minns att jag skrev en artikel om bristen på självbevarelsedrift bland unga, de där som går med främmande människor hem eller som släpper in främmande människor i sitt eget hem.

Jag vet att jag redan då undrade hur blåögt naiv någon faktiskt kunde vara, hur dessa unga flickor (och pojkar) inte hör den inre rösten varna dem när en chatt-kompis visar sig vara en femtioårig person som dessutom vill bjuda hem dem på en kopp kaffe och lite oskyldigt småprat. Är det inga varningssignaler som går av i deras huvuden och som talar om att det här inte är en bra idé?

Sedan har vi personer, oftast äldre, som drabbas av rån. Det går väl inte en vecka utan att vi får höra talas om i media och ryktesvägen om hur ännu en gammal dam blivit bestulen av någon som frågat om vägen eller som blivit lurad på tusentals kronor av någon som de släppt in i sitt hem. Nu senast i raden hörde jag historien om de "falska barnbarnen" på Ekots hemsida.

Det här är alltså två män som kontaktat ett flertal äldre kvinnor och om jag förstått det rätt, utgett sig för att vara deras barnbarn för att på så sätt lura till sig närmare en miljon kronor. Tydligen var det ingen av dessa gamla damer som undrade var detta mystiska barnbarn kom ifrån och uppenbarligen helt sonika lämnade över allt från kontanter till smycken till bedragarna.

Återigen undrar jag varför ingen av dem hörde varningsklockorna ljuda och återigen undrar jag om vi inte borde vara lite mer försiktiga, lite mer paranoida under vissa omständigheter. Kanske inte lika nojjig som min mamma som ständigt oroar sig för min handväska men helt klart lika nojjig som jag själv är som aldrig släpper väskan ur sikte när jag går i affärer eller på stan.

Hemma har jag handväskan stående på hallbordet precis innanför ytterdörren precis som man ofta läser att de gamla damerna har som släpper in vilt främmande människor i sitt hem och sedan lämnar dem ensamma i hallen med plånboken full av kontanter. Nu skulle visserligen en tjuv i jakt på kontanter bli besviken på min väska, men inte fan lämnar jag någon dörrknackare ensam för det.

söndag 5 augusti 2012

Sista semesterdagen

Imorgon börjar jag jobba igen efter fyra veckors underbar semster - och jag är inte redo än! Å ena sidan ska det bli roligt att träffa mina kollegor och mina go'a ungar igen, å andra sidan vill jag fortsätta vara ledig. De senaste dagarna har jag varit väldigt trött trots att jag gjort väldigt lite. Jag misstänker det kan ha att göra med vetskapen att det inte är långt kvar nu tills det är dags att arbeta igen.

lördag 4 augusti 2012

Etikettsbrott

Förra helgen var jag middag hos min systers svärföräldrar tillsammans med min syster, svåger och mamma. Några dagar senare ringde min mamma och berättade att on skickat ett tackkort till våra värdar i båda våra namn så jag behövde inte tänka på att ringa och tacka. Sanningen att säga var det inget jag ens hade tänkt på, jag hade ju tackat för maten och sällskapet när jag gick hem.

Men mammas samtal fick mig att börja undra om det fortfarande förväntas att man ska tacka för sådana här tillfällen i efterhand, är det meningen att man ska ringa eller skicka ett kort? I min mening känns det gammalt och förlegat, något man kanske gjorde för femtio år sedan men knappast idag. Eller så har jag fel och det finns en anledning til att etikettböcker fortfarande säljer.

När jag går ut och äter med mina kollegor eller vi ordnar en fest tillsammans brukar vi inte dagen efter ringa till varandra för att tacka för kvällens tillställning, på sin höjd brukar vi ta upp det på jobbet när vi ses nästa gång, prata om hur roligt vi hade det och låta det vara bra så. Men kanske har vi gjort fel i alla år och det är meningen att vi ska skicka ett tackkort till vår värdinna.

I går kväll när jag kom på att jag skulle skriva det här inlägget, kom jag på mig själv med att tänka att om ett par årtionden kommer ingen skicka ett tackkort och herregud, vad skönt det kommer bli. Som jag redan skrivit, det känns gammalt och omständigt, en sådan där onödig social konvention som vi borde lagt på hyllan för länge sedan. Låt det ligga där och samla damm från och med nu.

torsdag 2 augusti 2012

Skrämmande väder

Jag somnade på eftermiddagen, helt utmattad av att göra absolut ingenting på hela dagen och sov i tre timmar. När jag vaknade var det varmt och kvavt och hela lägenheten kändes som om den blivit inlindad i en blöt yllefilt. Att ett åskovädervar på gång visste jag redan innan huvudvärken började smyga sig på och innan regnet började slå mot fönsterrutorna med all sin kraft.

De första smällarna kom vid sju-tiden och sedan fortsatte det medan ljudet kröp närmare och närmare. Ett tag kunde jag bara se ljuset från blixtarna, sedan var de över skogen och till sist avtecknade de sig med träden som en svart kuliss i bakgrunden. Det small så högt att huset vibrerade ett par gånger, fönsterrutorna skallrade och båda katterna flög ur sängen för att gömma sig.

Hade jag bara fått plats under soffan hade jag gjort dem sällskap för åska och blixtar är det värsta jag vet och kvällens oväder höll i sig i två olidligt långa timmar innan det slutade lika plötsligt som det börjat, en enorm smäll blev avskedsnoten och efter det är regnet mot köksfönstret det enda som hörs. Det är svalare i luften nu och det är skönt men jag hade gärna sluppit smällarna.

onsdag 1 augusti 2012

Lata sommardagar

I dag har varit en sådan där perfekt dag när jag mer eller mindre bara latat mig. Visserligen har jag kört en maskin disk, hängt in ren tvätt, städat både köket och badrummet, handlat mat och gått i affärer med syrran, samt hunnit med en fika hemma hos mamma. Men trots det känns det ändå som en dag av att göra så lite som möjligt, en alldeles perfekt sommardag med andra ord.