Arbete, fatigue och realism

Jag gjorde min andra arbetsdag efter semestern idag. Det har varit ett par fina dagar trots kraftigt regn båda dagarna och en hel del barn, både de som man känner väl och de man knappt känner igen till utseendet än mindre vet vad de heter. På det stora hela har det ändå varit en relativt lugn start men jag känner redan nu hur tröttheten smyger sig på och jag kan bara gissa hur veckoslutet blir.

Att leva med fatigue är ett otyg i alla situationer men särskilt när man arbetar och även om jag inte arbetar heltid så känns det ändå mer och mer ofta som att jag ändå jobber för mycket. Visst, jag gör mina timmar och helst så lite som möjligt utöver det (glöm att jag jobbar övertid om det inte är absolut nödvändigt) men kanske hade 50% varit betydligt snällare mot min stackars trötta kropp.

Många gånger har jag tänkt att jag antagligen skulle behöva gå ner ytterligare i tid men det som i slutändan får mig att tveka är inte pengarna, trots att en halvtidstjänst sannerligen skulle reflekteras i lönekuvertet. Det är istället tanken på att jobba "för lite" som stoppar mig, nu när jag jobbar 75% är jag ändå med under en större del av dagen och missar inte särskilt mycket av vad som händer.

Självklart är det skönt de dagar jag enbart har fyra timmar i barngrupp på schemat och jag skulle inte tacka nej till fler sådana korta förmiddagar, men att varje dag komma och gästspela på min egen arbetsplats känns föga lockande. Fast med tanke på hur snett nedåt min MS utvecklats de senaste åren finns det ändå en rätt stor risk att jag någon gång i framtiden kommer tvingas gå ner i tid.

Att sluta jobba helt och hållet känns fullkomligt otänkbart, trots att jag beklagar mig över de jäkla ungarna så har jag ändå världens bästa jobb och en helt underbar arbetsplats. Jag gillar att gå till jobbet varje dag även om det finns dagar dåden känslan försvinner redan efter ett par timmar och jag önskar att jag kunde få gå hem igen. Fast så känner väl de flesta någon gång ibland om sitt jobb.

Ett tag till kommer jag förhoppningsvis orka innan det blir aktuellt med färre arbetstimmar och jag hoppas verkligen på den här nya medicinen som jag ska få. Ja, hoppas men inte alltför mycket. Efter flera misslyckade försök med diverse mediciner har jag slutat tro helt och fullt att de kommer att fungera, realisten i mig tycker inte att jag ska bli alltför ivrig om jag bara ska bli besviken senare.