Mellandags-rea!

Det blev en liten shoppingtur idag med syrran och svågern, första dagen på mellandags-rean måste självklart hedras med en tur till diverse butiker. Slutnotan hamnade på strax över 1400 kronor och för det fick jag två par jeans, två par leggings, två stycken linnen med bred brottarrygg, samt en huvtröja. Det jag hade tänkt köpa från början var jeans, leggings och skor, så på det stora hela tycker jag ändå att jag lyckades rätt bra.

Alla mina jeans, och jag har en del, har gått sönder under de senaste två månaderna. Inte bara något litet hål som går att laga, utan trasiga utan minsta chans att lagas. Men nu har jag alltså lyckats få tag på två par nya och ska antagligen investera i ett tredje par. Jag behöver dessutom fortfarande hitta något att ha på mig på nyårsafton. Denna underbara rea är ju trots allt inte över riktigt än på ett tag.

Årets skörd

Det blev en liten hög med julklappar även i år.

• sex stycken örhängen, små ringar i silver
• två stycken shoppingkassar med dragkedje
• en stor skål med ordet CHIPS på utsidan
• en liten skål med ordet DIPP på utsidan
• en godisskål
• en juldekoration, en tome som sitter på en lussekatt
• en Paradis-ask
• en väggkalender med Hälge
• två stycken pocketböcker skrivna av Janet Evanovich
• en Wii-konsol
  

Nu händer det grejer

Igår var jag alltså hos neurologen eftersom förra veckans möte blev inställt då läkaren blev fast på ett tåg mellan Göteborg och Trollhättan. Inte mycket att göra åt och det gick ju snabbt nog att få en ny tid. Vad som inte gick snabbt var att ta sig till sjukhuset med all snö på vägarna och den jävla plogbilen som skulle ligga precis framför oss halva vägen. Jag höll nästan på att missa min anslutningsbuss, men som tur var bara nästan.

När jag kom upp till sjukhuset var det dags att skriva in sig på medicinmottagningen, sedan gå till neurologmottagningen, varpå jag glömde bort att de flyttat och åkte upp till deras gamla avdelning som nu står tom. Så det var bara att fråga om vägen och försöka leta sig fram genom labyrinten. Kom fram med fem minuter till godo och satte mig i väntrummet. På ett sätt var det bra att jag inte behövde vänta så länge, men lite stress kände jag.

Det var en ny läkare, min vanliga läkare är på Sahlgrenska i ett halvår och jag ska definitivt be om att få den jag träffade igår. Han var verkligen helt fantastisk, inte bara lätt att orata med utan även noggrann, kunnig och chef för MS-enheten. Det blir inte mycket bättre än det. Han gjorde en utförlig bakgrundskoll, frågade mig om min sjukdomshistoria, vilka sjukdomar som finns i släkten och vilka symptom jag haft och har.

När min läkare för en månad sedan sa att mina konstiga episoder av att inte riktigt vara närvarande när jag blev trött, inte hade något att göra med MS och att jag skulle gå till vårdcentralen, hade hon endast delvis rätt. För läkaren igår sa att det definitivt hade med MS att göra, om än inte sjukdomen i sig utan som en biverkning av mina vakenhetsmediciner. Det var i alla fall skönt att få veta vad det var som gjorde det.

Nu ska jag vänja mig av med den medicinen under jul och nyårshelgen efetrsom den har slutat ha någon effekt, och istället ska jag få en medicin som egentligen är avsedd för ADHD-patienter. Det verkar som om ingen av de mediciner jag haf i första hand är avsedda för MS-patienter med fatigue, jag har hittills fått både narkolepsimedicin och en för influensa A som de kom på även hade god effekt på folk med Parkinson.

Lite ADHD piller lagt till det kan ju knappast skada, jag är bara glad att de inte gick direkt på amfetamin, vilket är den sista utvägen när inget annat funkar. Även om det bara är väldigt små doser amfetamin det handlar om, så känns det ändå lite konstigt. Men som sagt, det blir i så fall om det inte funkar med den här nya medicinen som jag ska få börja med någon gång under de första veckorna i januari nästa år.

Jag ska även få en remiss till ögonläkaren för att kolla synnerven eftersom jag under sommaren hade problem med blixtar i ögonvrån (vilket min läkare då sa antagligen inte var något) och efetrsom jag haft dimsyn av och till under flera år. Att jag har dålig syn vet jag ju redan, det är ju därför jag har glasögon (de jag har nu är bara ett år gamla), men det verkar som att synen blivit en aning sämre det senaste året.

Den andra remissen som skulle skrivas var till röntgen så att jag ska få genomgå ytterligare en magnetröntgen. När jag gjorde den i december förra året visade den inga förändringar men eftersom jag haft sådana väldiga problem med trötthet under det senaste halvåret så ville läkaren göra en koll för att se om det dykt upp några ytterligare lesioner. Ser inte fram emot en tredje tur in i röret, men vad ska man göra?

Det ska tydligen även tas en massa blodprover för att kolla så att min bromsmedicin fortfarande fungerar som den ska, och om inte ska jag få en ny. Det var i stort sett kontentan av vad som sas och gjordes igår, förutom den mycket grundliga neurologiska undersökning som även gjordes - och nu har jag fått svart på vitt att jag faktiskt har koncentrationssvårigheter och svårt att ta in mycket information och hålla kvar den.

Mina kära kollegor kunde förstås redan ha vittnat om det, jag glömmer saker som sägs och vem jag pratat med och när, jag är snurrig och rörig och antagligen en ren plåga att lyssna på emellanåt. Jag märker det själv att det är tydliga skillnader i minnet nu från hur det var innan diagnosen. Saker som kom lätt för mig då är sådant jag måste kämpa med nu, men som tur är så är det inte så farligt än så länge.

För nu kommer jag sluta tänka på allt vad MS heter och bara njuta av min ledighet, julhelgen som stundar och nyårshelgen efter det. Min magsjuka verkar ha gett med sig helt nu, jag mådde fruktansvärt dåligt igår eftermiddag på bussen hem men det gick över efter en halvtimma eller så och sedan dess har det inte varit något. Jag kunde till och med äta lite igår kväll innan jag åkte och handlade mat med syrran.

Nu är kylskåp och skafferi fyllda, det står två stora papperskassar fyllda med julklappar i klädkammaren som ska tas med hem till mamma imorgon, jag har betalat mina räkningar och till och med kunnat sätta undan en slant på sparkontot, vilket har gapat tomt en längre tid nu. Jag känner att jag definitivt är på väg in i en bra period igen, när allting går bra för mig, problem blir lösta och allt är bara bra.

Jag ska försöka mig på att äta lite mat igen - ja, jag vet, spännande värre - och sedan får det bli en lugn dag för att förbereda mig infär julen. Det blir två dagars firande eftersom syrran och svågern inte kommer förrän på juldagen, och mamma har lovat både skinka och prinskorv (och säkert mycket annat också). Så härligt det ska bli att tillbringa två hela dagar med familjen och bara ha det gott, så ska julen alltid vara.

Ännu en meningslös uppdatering

Idag vaknade jag och insåg att jag sovit i tio timmar utan att vakna en enda gång under natten. I vanliga fall brukar jag vakna i alla fall en eller två gånger för att gå på toaletten men alltså inte i natt. Jag antar att det här betyder att jag verkligen behöver lite semester nu för jag har sovit rätt mycket på sista tiden. I fredags när jag kom hem från jobbet sov jag i nästan tre och en halv timma och sedan var jag ändå helt slut.

Jag ska jobba två dagar till och på tisdag slutar jag tidigt så det blir nästan som en extra dags semester. Min första riktiga lediga dag har jag blivit kallad till neurologen men eftersom de inte ens verkar veta varför de kallat mig så lär det nog inte bli ett särskilt långt möte. Jag hoppas även att lönen kommer på onsdag så att jag inte behöver vänta ända tills på torsdag att handla mat. Jag lever på vad skåpsinnehållet, vilket inte är mycket.

Illamående och eländig

Det finns en liten chans att jag kommer bli magsjuk. Vi har haft ett par barn på jobbet som blivit hemma under veckan med magsjuka och just nu mår jag skitdåligt. Inte riktigt redo att kräkas än men inte långt ifrån heller. Dessutom har jag en fruktansvärd huvudvärk, men det känns som att den åtminstone är på väg att lätta nu. Ska nog ta min lilla hink och gå och lägga mig om en stund, och hoppas på att det inte är magsjuka.

Slutet på en lång vecka i sikte

Nu är det äntligen fredag och jag börjar sent idag, inte förrän elva vilket är riktigt skönt. Det är också första gången sedan vi gick på det nya schemat som jag faktiskt ska börja elva också. Under hela hösten har det varit diverse möten på fredagarna så att jag börjat redan vid tio-tiden. Det är rätt lyxigt att dyka upp på jobbet och mer eller mindre sätta sig ner för att äta lunch direkt. Sedan blir det förhoppningsvis en lugn eftermiddag.

Nästa vecka jobbar jag bara två dagar och sedan är jag ledig i en och en halv vecka, vilket ska bli otroligt skönt. Det har gått rätt bra att vara tillbaka och jobba 75% nu efter min heltidssjukskrivning för ett tag sedan, men den här veckan har varit otroligt seg. Jag har varit trött mest hela tiden, inte så där bedövande trött som jag kan bli och inte alls så som när jag blev tvungen att vara hemma några veckor, men definitivt väldigt trött.

På det stora hela har jag jobbat, släpat mig hem och sovit i några timmar, ätit middag och sedan mest puttrat runt och städat, slagit in julklappar, funderat på om jag vill julpynta i år (bestämde mig för att strunta i det men det kan bli ändring än) och mest bara tagit det lugnt fast att jag haft en del att sysselsätta mig med. Jag börjar bli riktigt bra på det här att hushålla med energiresurserna vilket är riktigt jävla skönt.

Mitt i skönhetssömnen...

... ringde vad jag antar var en läkarsekreterare och sa något i stil med att jag varit inbokad på ett möte med en läkare i måndags, men att jag ville omboka besäket, och hon ifrågasatte anledningen till att jag ville ha besöket ombokat. För att han var fast i traffiken och aldrig dök upp, sa jag och kände hur jag började surna till. Då visar det sig att vad hon egentligen menade att fråga var varför jag bokat besöket från första början.

Så jag fick förklara att jag faktiskt fått en kallelse av dem, samt ett papper om att min läkare på vårdcentralen skickat en remiss till dem, att jag på inget sätt varit inblandad i den här processen. Jag hade ju till och med tänkt ringa dem och fråga om de skickat kallelsen till fel person men fick brevet med remiss-informationen innan dess. Fast information är väl en överdrift, jag blev i alla fall informerad om att remissen skickats.

Kontentan av samtalet blev i alla fall att allt det jag berättade för henne skulle vidarbefodras till läkaren, jag ska få en ny kallelse skickad till mig, min vanliga läkare är upptagen med sin utbildning (kan hon behöva, det stolpskottet!) och den här nya läkaren är tydligen mycket kunning när det gäller just MS. Tänk vad trevligt det vore om man kunde få en läkare som faktiskt vet skillnad på MS-symptom och en tjock mage.

Nu är det bråda tider

Det är den tiden på året igen, när dagarna på jobbet är fyllda av julsånger, pepparkaksbak och fullt med lim, glitter och målarfärg på händer och kläder. Ute lyser snön skinande vit, i fönstren lyser några adventsljusstakar och imorgon kommer jultomten på besök för att dela ut julklappar på alla avdelningar. Idag på förmiddagen har vi ägnat oss åt julpyssel, vilket vi kommer fortsätta med även imorgon förmiddag.

Varje avdelning har en eller två stationer med olika pyssel och barnen får gå runt till varandras avdelningar, göra julkort och julgransdekorationer. Allas favoritstation är så klart den där man får göra sin egen pappersstrut och fylla den med godis, clementiner och annat gott. Det är min favoritstation också, men bara eftersom det inte är något glitter inblandat i processen och väldigt lite klister.

Sömnlös i Göteborg

Idag är jag fruktansvärt trött, vilket antagligen beror på att jag knappt sovit en blund på hela natten på grund av ett ihållande ljud hemma hos brorsan. Ett gällt pip som upprepades med 30-sekunders-intervaller i tio minuter, höll upp i ett par minuter och sedan fortsatte i ytterligare tio minuter. Detta pågick i två timmar efter att jag gått och lagt mig och höll på att långsamt och obarmhärtigt driva mig till vansinne.

Till slut blev jag tvungen att väcka brorsan och be honom att leta fram ett par öronproppar till mig för jag var ungefär två sekunder ifrån att hitta någon annanstans att sova. Jag fick i alla fall öronproppar men som vanligt när jag är tvungen att sova med sådana, så blev det inte så mycket sömn utan jag vaknade titt som tätt. Jag tror klockan var ungefär sju när jag somnade på riktigt och lyckades få i alla fall två timmars sömn.

Jag är alldeles strax på väg att ge upp för dage och hälsa på hos kudden. Imorgon börjar jag redan klockan sex och det kommer bli en morgon med mycket att göra för vi ska fira Lucia, barnen ska lussa för sina föräldrar och det ska bjudas på grötfrukost. I vanliga fall när vi kommit till gröt-stadiet på Luciamorgonen så lugnar det ner sig, men jag ska stressa iväg till läkaren direkt efter så för mig blir det inget lugn förrän på eftermiddagen.

Tidig julafton

Den här veckan har verkligen gått otroligt långsamt men nu är det äntligen helg att se fram emot, och mycket roligt att göra. Imorgon förmiddag åker jag ner till Göteborg för att hälsa på hos min bror, så att vi kan handla de sista julklapparna och jag får se hans lägenhet nu när han (förhoppningsvis) kommit iordning. Ska dessutom ta en sväg förbi ett par kompisar för att ge dem deras julklappar när jag ändå är där.

Det ska bli kul att umgås lite med brorsan, det var ett tag sedan nu eftersom han bor i Göteborg och vi båda jobbar. Dessutom var det ett tag sedan jag träffade i alla fall en av kompisarna. Den andra var allt här och hälsade på för inte så länge sedan. Är väldigt nöjd med julklapparna jag köpt till er tjejer i alla fall, hoppas ni också kommer gilla dem. Får kanske komma på ett rim så där på plats om ni så önskar.

En känga till chefen

På senare tid har jag börjat iritera mig på människor som inte kan ge ett rakt svar, även om de hävdar att de vill föra en rak och ärligt diskussion. Nu senast var det min chef som på måndagens personalmöte helt undvek att svara på en fråga jag hade. Jag kan ärligt säga att det låg och gnagde i mig hela veckan, ända fram till fredag förmiddag då det var dags för ytterligare ett möte och han snäste åt mig när jag framförde en tanke.

Det var rätt uppenbart i måndags kväll att han reagerade starkt på det jag frågade honom om, han kan ofta reagera väldigt negativt i trängda situationer eller när han känner sig ifrågasatt, men det här är första gången jag faktiskt märkt att han kan vara långsint. Båda tillfällena ville jag säga till honom att han inte behövde använda den tonen, men bestämde mig för att det inte var värt försvarstalet som onekligen skulle komma.

Det som hände i måndags var att vi diskuterade hur vi skulle lösa den förväntade barnkö som kommer komma till hösten. Det är alltså inte säkert att det blir en lång kö men chefen vill inte ta några risker. Hans förslag är att våra redan inskrivna femåringar får vistas i en annan lokal några timmar varje dag, så att vi under de timmarna kan ta in fler barn, de så kallade femtontimmars-barnen som har kortare dagar.

Någon frågade varför vi inte kan återuppta den femtontimmars-verksamhet vi tidigare haft, med en förmiddags- och en eftermiddagsgrupp. Denna verksamhet hör till vår förskola men har egna lokaler cirka fem minuters promenadväg från förskolan. Chefens svar blev då att många föräldrar som söker till vår förskola tycker det är för långt att gå till dessa andra lokaler och vi kan inte begära det av dem att de går dit varje dag.

Min fråga blev då så klart; vad är det som säger att vi måste erbjuda dem en plats i förskolans huvudlokaler när vår femtontimmars-verksamehet och deras lokaler faktiskt tillhör vår förskola. Jag fick inget svar på det men tydligen är det okej för oss att säga till föräldrarna till våra redan inskrivna barn att de kanske blir tvungna att lämna sina barn hos oss på morgonen, och hämta dem någon annanstans.

Chefens förslag är att femåringarna mellan nio och två inte kommer vistas på förskolan, eftersom det är under dessa tider som femtontimmars-barnen vistas på förskolan tre dagar i veckan. Detta betyder att våra femåringar inte får någon slags kontinuitet i sin dag efetrsom de kommer få vistas i tre olika lokaler under dagens lopp (förskolan, lokalen och skolans matsal där de ska serveras lunch).

Dessutom kommer de föräldrar med barn som går halvdagar bli tvungna att lämna barnen hos oss på morgonen, men hämta dem i lokalen, eller lämna i lokalen och hämta dem på förskolan om barnen går eftermiddag. Det kommer bli stressigt och oroligt för alla; barn, föräldrar och personal, men det verkar vara mindre viktigt att vi fortsätter erbjuda våra inskrivna barn en fortsatt trygg verksamhet.

Jag är otroligt negativt inställd till det här rent ut sagt dumma förslaget, och än mer irriterad blir jag av att chefen inte ens lyssnar på oss när vi säger att det inte är bra. Då går han i försvarsställning direkt, glatt påhejad av de av mina kollegor som inte ens berörs av beslutet. Det är jävligt lätt att sitta på sin feta röv och tycka det är ett bra förslag bara för att ställa sig in, när ens egen avdelning inte drabbas.

Jag vill ge en store eloge till alla mina kollegor som tänker på våra barn, på vad som är bäst för dem och som kan med att säga att vår pedagogiska verksamhet inte ska behöva stryka på foten bara för att chefen har tryck på sig uppifrån att få in fler barn på förskolan. Tar han upp det igen tänker jag säga ifrån, och snäser han åt mig igen så tänker jag inte vara tyst en tredje gång medan han beter sig illa.

Det är möjligt att jag överreagerar, men jag anser faktiskt att om det är så jag ska behandlas så finns det andra arbetsplatser där mina insatser kanske uppskattas mer än vad de tydligen gör nu. Jag är trött på att bli behandlad som någon jävla andraklassens anställd bara för att jag inte bockar och bugar och håller med om allt som säga. Jag tänker inte ge upp min yttrandefrihet bara för att få mer i löneförhöjning.

Ja, för det är en annan sak. Jag tycker inte att jag är en sämre pedagog än någon annan och jag anser inte att jag gör mindre än vad någon annan gör. Vad jag däremot inte gör är att hålla med chefen när han försöker tvinga mig att säga att det viktigaste jobb vi har inte är att vara med barnen, att leka, lära och skapa trygghet för dem. Jag tänker aldrig säga att vårt viktigaste uppdrag är just uppdraget.

Jag är lärare, jag utbildade mig till lärare för att jag vill jobba med barn, inte för att kunna läroplanen utantill (tydligen så anser chefen att jag inte kan det) eller för att sitta och ljuga på mina utvecklingssamtal om hur duktig jag är på saker som på inget sätt är relevant för barnen. De skiter antagligen heligt i om jag kan citera läroplanen elle rinte, så länge jag leker, utforskar och lär tillsammans med dem. Så det så!

Dagens händelser (föga spännande inlägg)

Trillade precis in genom dörren, nedtyngd med en matkasse och en burk full med pepparkakor. Idag var det nämligen dags för lite pepparkaksbak hemma hos mamma, tillsammans med syrran. Det blev några burkar fulla med kakor innan det var dags att åka hem, vilket antagligen var på tiden eftersom det vräkte ner snö och värre blir det. Nu är jag skittrött men det är alldeles för sent att gå och vila för jag kommer helt säkert somna.

Jag får föröska hålla mig vaken, kanske se en film. Jag har Trollkarlens Lärling som ligger och väntar så den ska jag se. Sedan måste jag även göra en lista på alla jag ska skicka julkort till och efter det så får vi se vad som händer. Kanske skulle fundera på vad jag ska äta till middag också, även om det just nu känns som att en skål gröt räcker gott och väl. Och det var min dag i sin korthet. Väldigt sviktigt att informera er alla.

Tjuvar och banditer

I gårdagens lokatidning stod det att läsa en insändare skriven av en medlem i Handels, om hur det vore tacksamt om folk använde sina betalkort istället för kontanter nu under veckorna före jul. Detta för att minska mängden kontanter som är i omlopp eftersom Handelsanställda lever farligt under julen, risken för rån ökar och så vidare. Jag tycker det är helt rätt, jag skulle inte heller vilja jobba udner sådana förhållanden.

Idag när jag öppnar tidningen ser jag på förstasidan att en bensinstation i grannstaden har blivit rånad av en man som hotat personalen med ett "pistolliknande föremål2 och det första jag tänkte var att någon verkar ha känt sig inspirerad av gårdagens insändare. Det skulle faktiskt inte förvåna mig det minsta, hur dumt det än verkar. Jag tror inte man kan vara särskilt smart om man rånar en mack och inte ens får tag på några pengar.

Kallelse

Idag fick jag en kallelse till Neurologmottagningen dit jag tydligen ska komma den 13 december för att träffa en läkare jag aldrig ens hört talas om. Jag har ingen aning om varför jag ska träffa honom, jag har inte hört något om att min vanliga läkare inte längre kommer ta emot patienter och jag pratade med henne för en månad sedan och då var det inte tal om några ändringar. Om det nu inte är någon som klantat sig och skickat kallelse till fel person, så kommer detta vara min fjärde läkare på tre år. Kul, kul, jättekul.

Dagen efter

Så här dagen efter mitt inlägg om röstning, hittar jag två kommentarer från människor som med all säkerhet aldrig tidigare läst min blogg och aldrig kommer göra det igen. Den ene verkar vara en partimedlem, den andre är anonym så jag vet inte vem han eller hon är. Båda anser i alla fall att ja, man får rösta på vad som helst. Fast det var inte så mycket det jag fann intressant för den biten hade jag redan räknat ut.

Nej, det som verkligen intresserade mig var att två vilt främmande människor utan minsta anknytning till mig eller någon jag känner (om man nu inte tror på teorin att alla människor känner varandra i sjätte led), ändå på något sätt fann min blogg, läste mitt inlägg och beslöt sig för att kommentera det. Redan när jag skrev det undrade jag faktiskt om något sådant skulle hända, särskilt eftersom jag använde partiets namn.

Det skulle alls inte förvåna mig om i alla fall herren som jag antar är partimedlem, faktiskt söker på partinamnet för att se vad som händer i bloggvärlden. Annars känns det väl som ett rätt stort sammansträffande att han skulle hitta inlägget bara några timmar efter att det postades. Man kan ju fråga sig varför. Är det bara för att ta tempen på vad svenska folket har för åsikter? Eller fick jag en ovanligt beskedlig kommentar.

Jag kan inte påstå att jag någonsin känt mig manad till att lära känna människor som har främlingsfientliga åsikter, deras människosyn är tillräckligt olik min för att det känns som att ett sådant möte är omöjligt. Vad mina redan existerande vänner och familjemedlemmar anser är inget vi diskuterar eftersom jag vill inte ta den idiotiska dialogen med dem. I det fallet är det nog bättre att bara hålla tyst.

Min erfarenhet av nationalister, rasister och liknande, är begränsad till klasskamrater, bekanta och folk man läser om i intervjuer och artiklar. Nazister har alltid för mig verkat vara rätt skränig och bråkiga, den klassiska skinnskallen som rusar runt och viftar med armarna. Främlingsfientliga är svårast av alla att känna igen för de ser ut som vem som helst och yttrar sina åsikter när ingen kan höra dem.

Rasister, eller nationalister (vilket nu verkar blivit synonym med rasist), är också svåra att känna igen. De är inte riktigt lika stökiga som sina rakade kusiner. Däremot ser flesta av dem väldigt självgoda ut, som att de riktigt gottar sig i eländet. Många av dem verkar vara välmående rikemansungar, eller gillar i alla fall att presentera sig så, vilket bara får mig att tro än mer på att de inte vet ett smack om invandrare.

För en invandrare är ju ingen siffra i statistiken, han eller hon är en människa, en individ som har samma rättigheter och skyldigheter som alla andra. Kriminella, soffliggare och annat drägg är inte mer överrepresenterade bland invandrare än vad de är bland helsvenskar. Jag har mött ett fåtal invandrare som inte velat lära sig svenska och som varit helt nöjda med att leva på bidrag resten av sina liv.

Men de allra flesta går i skolan, lär sig svenska, skriver in sig på Arbetsförmedlingen, skaffar praktikplatser och söker jobb. De försöker vara en del av det svenska samhället utan att ge upp sin kultur och sitt ursprung, något jag tycker de ska ha beröm för, inte utsättas för ogrundade påståenden om att de försöker förvandla Sverige till en muslimsk stat. Tyvärr verkar detta löjliga påstående blivit någon slags sanning.

Påståendet att man inte får sjunga svenska nationalsången på skolavslutningen är patetisk och osann, likaså att avslutningar i kyrkan beror på muslimerna. Staten och kyrkan har separerat om någon missade det, och skolväsendet tillhör staten inte kyrkan. Det är mer troligt därför som många skolor väljer att finna andra lokaler för sina avslutningar. För att inte tala om alla löjliga missförstånd hela tiden.

Som att muslimer (och människor med andra religioner) skulle vara emot att vi firar svenska högtider. Det finns inget föräldrarna på min arbetsplats tycker är roligare, än när vi firar midsommar, lucia och har julpysselkvällar. Det finns heller inget jag tycker är intressantare än att lyssna på dem berätta om deras kultur och högtider. Men föräldrarna vet att vi bara firar svenska högtider, eftersom vi är en svensk förskola.

Jag tror om något att invandrare är bättre på än oss svenskar är att blanda sina egna traditioner med våra. De firar bajram och ramadan och jul och midsommar. Jag förstår verkligen inte de här löjliga påstpendena om att de, som grupp, skulle vilja ändra på oss när det i min erfarenhet är precis tvärtom. Men som med allt annat så antar jag att hatfulla människor bara bryr sig om vad en liten handfull människor tycker och gör.

Får man rösta på vad som helst?

Det här inlägget har legat och gnagt i mig ett tag nu, ända sedan strax efter valet faktiskt, och det skrämmande stora valstöd Sverigedemokraterna fick. Man undrar ju, vilka är de här personerna som röstade på dem? Var bor de? Vad jobbar de med? Är de läkare som svurit en ed att hjälpa människor i nöd, eller kanske poliser som är menade att beskydda medborgare oavsett urspungsland och hudfärg?

Det som gör mig mest illa berörd är ändå tanken på att de kanske är lärare som följer en läroplan byggd på idén om solidaritet med alla människor. Att människor som varje dag arbetar med barn, som mycket mäjligen kan ha ett brn med utländsk härkomst i sin klass eller barngrupp, skulle rösta på ett så vidrigt parti som Sverigedemokraterna. Hur kan man följa läroplanen om man sympatiserar med rasister?

Det finns inte en människa som kan påstå att SD inte skulle vara rasister, hur mycket partiet än bräker om att de är nationalistiska. De gick till val med ett valprogram där invandring och hur man ska minska antalet invandrare i Sverige, samt en valfilm om... Ja, herregud, jag kan inte ens beskriva hur vedervärdig den är. Ni får helt enkelt klicka på länken och se själva. Jag trodde inte det var sant när jag såg den i alla fall.

Det finns alltså människor som frivilligt röstat på ett parti som anser att invandring är ett hot mot den svenska kulturen och vars medlemmar anser att invandring endast bör förekomma om invandraren i fråga ser etniskt svensk ut (enligt en något plump kvinnlig SD:are jag nu glömt namnet på) och andra liknande uttalanden. Det är inte att vara nationalist eller värna om den svenska kulturen, det är rasistiskt.

Det som ger mig mardrömmar, och som låg bakom att tanken till det här inlägget alltså väcktes, är just vilka som röstat. Var det den beskedlige mannen som hjälper dig på banken, eller kanske tandläkaren du går till, eller hon den där som tar emot ditt barn varje dag på förskolan? Och om du inte heter Svensson eller Andersson, eller om bryter på arabiska eller bosniska, vad tänker de egentligen när de ser dig?

Jag tycker att de lärare som den 19 september (eller dessförinnan) gick och lade sin röst på Sverigedemokraterna, borde ta och läsa den läroplan ni är menade att följa i arbetet med de barn ni ska ansvara för;

"Skolan skall främja [för att] främlingsfientlighet och intolerans [möts] med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser. Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald. Medvetenhet om det egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet ger en trygg identitet som är viktig att utveckla, tillsammans med förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar."

"Inget barn skall i förskolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning hos någon anhörig eller funktionshinder eller för annan kränkande behandling. Verksamheten skall syfta till att barnens förmåga till empati och omtanke om andra utvecklas, liksom öppenhet och respekt för skillnader i människors uppfattningar och levnadssätt."

Hur ska ni kunna lära barnen något av detta, när ni själva anser att vissa av dessa barn inte ens förtjänar att behandlas som likvärdiga människor? I Läroplan för förskolan Lpfö 98, står det till och med; "Vuxnas förhållningssätt påverkar barns förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle och därför är vuxna viktiga som förebilder" så hur tänker en SD:are som är lärare?

Jag brukar ofta se folk i debatter och på kommentarsidorna till bloggar och artiklar, som frågar dem som försvarar mångkultur och invandrare och flyktingar, om de bor i ett invandrartät område. Skulle den andre personen då svara nej, så verkar det som att alla hans eller hennes argument plötsligt blir lika tomma som luft. Man får tydligen endast ha åsikter om invandrare om man bor nära dem.

Innan någon av mina läsare då känner sig manade att ställa mig den frågan, för de som inte redan vet, så bor jag i ett område där det för två år sedan bodde närmare 70% invånare med annat ursprungsland än Sverige. Det är mer än att det flyttar in en kroatisk familj på din mammas gata. I mitt sjuvåningshus är det svenska efternamn på inte mer än tio dörrar, resten är övervägande arabiska och albanska.

Mitt område har också dåligt rykte, när något händer här; vare sig det är ungdomar som slåss, bilar som stjäls eller poliser som attackeras, så slås det på stort i lokaltidningen, ofta med helsidesuppslag (även när det inte är mitt område utan närliggande områden så är det oftast vi som hamnar på tapeten ändå). Samma sak händer i övervägande svenska, lite "finare" områden, och det blir en notis i ett hörn av tidningen.

Jag undrar hur många av de som skriver dessa artiklar, eller som har främlingsfientliga åsikter, som faktiskt bor i ett invandrartätt område. För inte borde det väl bara vara de med positiva åsikter om invandrar som får stå tillbaka om de inte bor granne med en arab, en alban eller en somalier. Det borde väl vara alla dessa hatfulla människor också, de som tycker invandrare bara är till besvär och ska skickas hem.

Trots det som händer i mitt område, trots alla skriverier och negativa rykten som florerar, så har jag nog aldrig trivts så bra som jag gör just här. Ja, någon tände eld på en bil för inte så länge sedan, i somras fick vi en ruta krossad på jobbet och vissa av mina grannar vet inte vart volymknappen sitter på deras stereoapparater, men vart brinner det inte, vart krossas rutor inte av snorungar och vart spelar grannen inte för högt?

Vad är det för skillnad på min granne Mohammed och din granne Anders? Förutom att min granne inte föddes i Sverige, talar svenska med brytning, har mörk hud och mörkt hår och gillar att spela annan musik än Gyllene Tiders Juni, Juli, Augusti på repeat en hel sommar (ja, det har faktiskt hänt mig, varje onsdag, fredag och lördag i tre månader). Grannar är underbara eller irriterande, oavsett vad de pratar för språk.

... och eftersom det här inlägget nu slutat handla om röstning och istället övergått till ett inlägg om varför man vill sparka vissa grannar och krama andra, så ska jag avsluta här. Men jag vill tillägga att jag som bor, lever och arbetar i ett invandratätt område, som varje dag träffar människor med tjugo olika kulturer, nog har en mer trovärdig bild av mina grannar än vad Jimmie Åkesson och hans anhängare har.

Sömnproblem

Det går verkligen inte att somna idag, hur mycket jag än försöker. Jag kan känna hur ögonlocken är på väg att stängas och jag gäspar och gäspar så det står härliga till, men hjärnan är glasklar och arbetar på högvarv. Det händer då och då men det är alltid värst när jag måste vara tidigt på jobbet, imorgon redan vid klockan sju på morgonen. Det är ju en sak om jag somnar senare och kanske inte ska börja jobba förrän tio.

Det kändes meningslöst att ligga och stirra i taket och rulla tummarna så jag tänkte jag skulle trött ut mig själv med lite surfande och hamnade på något sätt här på bloggen. Och efetrsom det här är en miserabel blogg (jag kanske ska döpa om den) så ville jag dela med mig av mitt omänskliga lidande. Jag vet inte hur min kollega fixar det här med sömnlösheten, jag håller på att bli galen och jag kommer ju ändå att somna.

Nu känner jag mig faktiskt som att jag kanske kan somna om jag bara stänger ögonen s nu ska kudden få sit ett nytt nattligt besök. Jag måste bara kila iväg till fönstret för att kolla om det fortfarande snöar. Senaste rapporten från folket på Facebook säger att det kommer snöa ända tills på tisdag. Det kommer då vara dag åtta (eller nio) och jag väntar otåligt på kramsnön så man kan åka pulka. Pudersnö är värdelöst i pulkabacken.

Framsteg

Idag är jag trött men det är en normal slags trötthet, och inte en enda gång har jag tappat fokus idag så det går framåt, sakta men säkert. En bidragande faktor är nog att det är så få barn på jobbet nu, många som stannar hemma i vinterkylan, så det går att göra saker i lite maklig takt. Man behöver inte ha ett dussin bollar i luften samtidigt. Det ska nog gå bra att gå upp och jobba 75% som vanligt från och med nästa vecka. Vi håller tummarna.

Känningar

Just nu känns det som att den där obehagliga känslan av att inte ha kontroll över min kropp och istället bara vara en passagerare i mitt eget huvud, den känslan ligger på lur och bara väntar på att slå klorna i mig. Det var skönt att sluta tidigt idag för jag tror inte jag hade fixat mycket längre. Särskilt som det började redan vid niotiden när jag satt och pratade med två av mina kollegor och inser att jag är på väg att bli en zombie.

Sedan dess har det gått upp och ner som en jo-jo, på väg in i zombieträsket ena minuten bara för att kämpa mig upp till ytan igen i nästa stund. Det är inte lika illa som det var för några veckor sedan men det verkar som att symptomen sitter i fortfarande. Jag ska se hur det går imorgon också, går det bra är det fantastiskt, börjar jag känna mig så här konstig så får jag försöka att snabbt få tag på min läkare så vi kan prata alternativ.

Livet är hårt, men jag är hårdare

Nä, fy vad jag ljuger. Idag har jag jobbat fyra timmar och promenaden hem var antagligen en av de längsta hittills. Det var så skönt att komma innanför dörren och få sätta sig en stund, bara vara för mig själv. Jag har verkligen saknat mina kollegor och alla underbara barn på jobbet, men det märks att jag varit hemma ett tag nu, energin försvinner väldigt snabbt. Jag hoppas det bara är för att jag varit hemma ett tag.

Min första dag tillbaka började bra med många kramar från både vuxna och barn och det blir man ju alltid glad av. Lite lunch på det var inte heller fel och sedan hade vi en riktigt bra eftermiddag ända fram till efter mellanmålet när det var dags att gå ut en stund. För vad vore en dag på förskolan utan minst en katastrof. Dagens missöde involverade ett hoppande barn som föll framlänges och föll med ansiktet först.

Det var tårar och skrikande och blod så det stod härliga till. Två lösa tänder och en massa snyftningar och att inte alls förstå varför man måste vara inne istället för att gå ut efter att precis landat med ansiktet i golvet. Jag gick ut med ett par andra barn och när min kollega kom ut för att avlösa mig, sa hon att stackarn som ramlat inte alls var sig likt. I vanliga fall är det hundratjugo knyck men hon blev nog lite chockad av olyckan.

På det stora hela var det alltså en helt vanlig dag på jobbet, även om dagens missöde var lite mera allvarligt än vad det brukar vara. Barn som ramlar och slår sig händer ju ofta, det går inte att komma ifrån, men för det mesta så brukar det gå över om man bara får gråta lite. För min del brukar det mesta gå över om jag får sova lite istället, men jag vet inte om jag ska våga mig på det efetrsom jag ska upp och jobba tidigt imorgon.

Jag tänker ge det ett par dagar nu, se om dagens trötthet beror på att det var första dagen tillbaka eller om den hemska känslan av att inte vara helt närvarande kommer att återkomma. Det får bli massor av sömn, positiva tankar och att ta det så lugnt som möjligt på jobbet. Fast det där sista är ju en dröm som aldrig kommer bli verklighet, för vem kan säga att de kan ta det lugnt när de jobbar med små barn hela dagarna?

Tillbaks till jobbet

Den här veckan börjar jag jobba halvtid, fyra timmar om dagen. Idag blir det ett eftermiddagspass och jag har legat och vridit och vänt mig halva natten. Är nog lite nervös tror jag, för hur det ska bli att komma tillbaka och hur det ska gå. Jag vill tro att det kommer gå bra och att allting ska vara som vanligt, men tänk om det inte är det. Tänkt om hjärnan bara lägger av efter ett par timmar. Nej, usch, så ska jag inte tänka!

Upp, upp, upp!

Idag känns det som att jag faktiskt kommer ha en bra, normal dag. Det började kanske inte så himla bra eftersom jag sovit minst nio timmar varje natt i en vecka nu och det är alldeles för mycket. När jag vaknar är jag helt väck ett tag, fast idag var det inte så illa som det varit. Det känns ändå bra att återgå till jobbet imorgon, jag känner mig optimistisk, även om jag tror det är en bra idé att börja på halvtid.

I andra nyheter; Jag har börjat lyssna mer på musik nu, eller kanske det bara är så att jag spenderar mer tid på YouTube. Har hittat en hel del låtar som jag inte lyssnat på, på väldigt länge. Jag hittade låten i klippet här nedan, en låt jag inte hört på säkert ett år. Videon har jag aldrig sett förut och den är lite... märklig. Men låten är underbar, jag vill både dansa och sjunga när jag hör den så det är ju ett bra tecken.

Underbar sång

Uppdatering

Idag var jag alltså iväg till läkaren för att prata lite och få reda på mina testresultat från prverna de tog förra veckan. Normalt, normalt, normalt, förutom nått svaj med min B12 nivå så jag fick ta ett nytt blodprov idag. Jag blev även sjukskriven en vecka till och sedan ska jag börja på halvtid i en vecka för att se hur det går. Det känns både bra att det är på rätt väg, samtidigt som jag har lite ågren för att gå tillbaka till jobbet.

Sista veckorna där var verkligen inte roliga, inte bara det att jag var konstant förkyld i mer än en månad, det var ju det där med att jag flummade ut hela tiden, tappade fokus. Jag hatade den känslan, det kändes som att vara i en kropp jag inte kunde kontrollera, som om det inte ens var jag alla gånger utan någon annan tagit över mina handlingar och jag var bara med på åkturen utan att kunna göra något mer än se på.

Det var skrämmande, både själva känslan och att jag inte riktigt var med hela tiden. Jag vet att jag skrev det i ett tidigare inlägg, men min största oro var för barnens skull. Hur ska jag kunna göra mitt jobb om jag inte är 100% med i situationen? Men jag hoppas i alla fall på det bästa, att den här sista veckan av att vara helt hemma kommer göra mig helt återställd och att en mjukstart på jobbet kommer vara vad jag behöver.

Ett jävligt tråkigt inlägg

Just nu både vill och vill jag inte skriva det här inlägget. Jag vill skriva det eftersom jag vill få ur mig lite avdet där mörka som kryper runt i mig, men samtidigt så mår jag så jävla dåligt att jag bara vill lägga mig ner och låtsas som att resten av världen inte finns. Jag är så väldigt trött, hängig, nedstämd, vad man nu vill kalla det. Det riktigt kryper i kroppen på mig, ben och armar känns tunga och stumma.

För att göra saken ännu värre har hag även ont i huvudet och det värker i leder och rygg. Allting är bara skit, skit, skit, ingenting känns roligt nog för att göra; inte läsa, inte se film, inte prata med någon i telefon eller umgås. Jag vill bara vara ensam, i ett mörkt rum, ligga under täcket och inte göra något alls. Det känns i alla dall bra att jag ska tillbaka till läkaren imorgon, kanske få några svar och få välbehövlig hjälp.

Precis just nu ska jag ta en dusch, kanske tvätta bort lite av det som gör att jag mår så hemskt. Vad jag gör efter det vet jag inte, men jag hoppas att huvudvärken har lättat lite s att jag kanske kan se en film eller läsa ett par kapitel i boken som ligger och väntar på sängbordet. Senaste veckan eller så har jag inte känt för vare sig det ena eller det andra, mest har jag slösurfat på Internet och sovit. Hur mycket kan man sova egentligen?

Ett gott "Aww, vad gulligt!" förlänger livet

Presentförslag

Min syster ringde till mig en dag i förra veckan och sa att jag skulle gå in på minegenkalender.se och beställa en så skulle hon betala för den (visst har jag en snäll syster!) Idag var jag och hämtade ut den på posten nere på bensinstationen. Den är riktigt fin och jag rekommenderar verkligen sidan till alla som funderar på födelsedagspresenter eller julklappar. Man får välja färg, mönster, text och innehåll helt själv!

Inget duger man till

Idag har jag inte gjort mycket. Städat badrummet och köksbänken, gått ut med några soppåsar, försökt få den ena katten att förstå att det inte är farligt att gå på lådan trots att den har ett tak och varit nere på macken för att hämta ut ett paket. Detta har tagit mig ungefär tre timmar, med en halvtimmas Internet-surfande mitt upp i allt, och nu är jag helt slut. Man duger verkligen ingenting till nuförtiden.

Nu har jag resten av lägenhet att städa, för att inte tala om att jag också måste bädda nytt i sängen för jag får besök av en kompis nu i helgen, och jag borde egentligen se till att fönstren blir tvättade. Men jag drar mig lite för det där sista för sist gång jag tvättade fönster tog det två dagar, plus två dagar för att hänga upp nya gardiner. Jag brukade fixa en hel dag av städ och tvätt och matlagning och ändå vara pigg på kvällen.

Jag försöker verkligen hushålla med energireserverna numera, men det känns som att de ständigt ändras, mitt förråd av skedar varierar från dag till dag. Jag har ju aldrig skedar att slösa bort, men visst har det funnits dagar när de räcker till. De senaste veckorna har jag vaknat med allt för få skedar, bara tillräckligt för att jag ska orka med basgrejer så som att stiga upp, laga mat, duscha och läsa några kapitel i en bok eller ese en film.

Stora, små och Belgian Blues

Jag tog en paus med städningen och surfade runt en stund tills jag kom till en sida jag brukar besöka, en jätteduktig dansk konstnär som bland annat skriver en väldigt rolig serie om de skandinaviska länderna och resten av världen. Nyligen lade hon upp en bild på sin sida och anledningen till varför jag skriver det här inlägget är på grund av att vissa av kommentarerna som bilden fick, gjorde att jag började tänka lite.

Bilden föreställde en överviktig kvinna iklädd bikini och tanken var väl att Big is Beautiful. Många höll med om attt kurvor är snyggt, någon sa till och med att tjocka tjejer är snyggare än tjejer med kroppar som streckgubbar - och sedan var bråket i full gång. En väldigt oförskämd tjej sa att det är inget snyggt med att vara fet och lat och trycka i sig skräpmat (vilket jag håller med om) och att den perfekta tjejen är vältränad.

När folk gav henne mothugg så ändrade hon sig istället till att hon alls inte sagt att feta människor äcklar henne, bara att de som är lata gör det, men eftersom alla feta människor är lata så hade hon ju rätt. Tonen i den diskussionen blev bara otrevligare och otrevligare efter det, när dena ena sidan tyckte att är man tjock så är man automatiskt lat och otränad, och den andra sidan att bara smala människor är fula.

Det jag undrar är; varför måste det vara det ena eller det andra? Varför kan inte alla accepteras som de är? Jag menar inte att det är bra eller hälsosamt att vara så extremt överviktig att man inte kan gå eller stå, inte heller att man ska vara utmärglad och anorektiskt, eller att man ska ha svällande muskler som en anabolastinn Belgian Blue. Allt jag menar är att alla människor är vackra om de bara tycker om sig själva.

Problemet är ju att de av oss som är tjocka om baken får höra att vi inte duger något till, att vi är lata, bara äter snabbmat, aldrig tränar och att vi måste ha väldigt dåligt självförtroende. Medan de som tränar hela tiden, bara äter hälsomat och som är besatta av sin vikt är de som är hälsosamma och självsäkra. Det har gått så långt att alla tror på att det är så, även vi tjocka tjejer som ändå är nöjda med hur vi ser ut.

Varje gång jag har utvecklingssamtal eller liknande med min chef så frågar han mig vad jag gör för att hålla mig frisk, vilket han frågar alla för det är en av punkterna som ska gås igenom under samtalet, men det finns ändå den där bifrågan om min vikt. Samma sak när jag går till läkaren och hon frågar hur mycket jag tränar. Brukar smala människor få samma fråga? Jag kan inte minnas att folk brukade fråga mig det.

I dagens samhälle är folk så besatta av vikt och hur den gör en sjuk, att tanken inte ens finns att man kan vara frisk även fast man är tjock. Jag kan ju bara ta mig själv som exempel, men jag är fullt frisk om man bortser från min MS och att mina leder värker i kallt och fuktigt väder, inget av det vilket beror på övervikt. Hjärta och lungor är frisk, blodtrycket är normalt, jag blir inte andfådd snabbare än en smal mäniska.

Självklart blir jag andfådd och trött snabbare än en person som tränar men det har inte med vikten att göra för jag vet smala, otränade människor som stånkar på värre än jag av att gå i trappor. Ändå är det jag som folk tycker är fet och ohälsosam och tycker det är okej att fråga hur mycket jag tränar och som de tittar snett på när jag äter på McDonald's ungefär två eller tre gånger om året. OM ÅRET!!!

Det finns faktiskt smala människor som aldrig tränar och som äter skräpmat tre gånger i veckan, men ingen tycker de är äckliga och att de inte borde få äta en jävla hamburgare. För det är okej att vara smal, det är bra att vara smal, så länge man är smal så spelar det ingen roll att man inte har någon kondition, att man äter onyttigt nästan varje dag eller kommer dö i förtid. Är man smal så syns det ju inte att man är ohälsosam.

Jag önskar att någon gång i framtiden så kommer folk att inse att man behöver inte vara smal för att må bra, eller för att ha bra kondis, eller för att tycka om sig själv och ha ett bra självförtroende. Jag önskar att de kommer förstå att en person som tränar sex dagar i veckan och väger sin mat är precis lika ohälsosam som en anorektiker som inte äter något alls. Det är inte vad du väger som gör dig snygg eller ful.

Vad jag skrattade

Den onda cirkeln

Min chef säger att allting hänger samman, mår man inte bra fysiskt så mår man inte bra psykiskt och mår man inte bra psykiskt så-- ja, ni förstår var cirkeln kommer in. Just nu mår jag rent ut sagt skit fysiskt, jag är utmattade, ständigt trött, hängig, nere, det kryper i kroppen på mig med oro, nervositet och stress. Inte för att jag är orolig, nervös eller stressad, det är bara samma slags känsla som får det att knyta sig i mig.

Utmattningen gör att jag inte kan koncentrera mig, allting går i slow motion runt mig och jag sitter på åskådarplats i min egen tillvaro. Kan ni tänka er något mer obehagligt än att titta på medan människor går och står och pratar runt dig, till dig till och med, men du har ingen aning om vad de egentligen säger. Det är lite som att sitta och stirra ut i tomma intet medan en film spelar i bakgrunden, bara det att filmen är verklig.

När det händer på jobbet, när jag tittar rakt på ett av barnen och ser att de pratar men det tar mig några sekunder att faktiskt höra vad de säger... Då blir jag rädd, verkligen skräckslagen. Tänk om något händer, tänk om någon skadar sig, ropar på hjälp, blir retad, och jag inte reagerar för att min omvärld är som ett töcken. Hur kan jag med gott samvete gå till jobbet när jag vet att den tröttheten är redo att slå till?

Förra veckan var jag sjuk, förskyld med feber, så jag var hemma tre dagar. På torsdag och fredag när jag jobbade blev det verkligen tydligt vad som har pågått en längre tid. Att jag inte fixar det mer, att jag är så fysikst trött att det påverkar min koncentrationsförmåga, vilket i sin tur påverkar min arbetsförmåga. Jag hoppas att vila, egentid och att bara få vara, kommer att ge mig tid att återhämta mig snart nog.

Idag var jag på vårdcentralen. Egentligen ringde jag imorse för att boka en tid med min läkare men det är lång väntetid och sjuksköterskan tyckte jag skulle komma in till den öppna mottagningen. Som av en lyckosam slump så var min läkare en av jourläkarna idag och jag fick träffa just henne. Hon sjukskrev mig i två veckor, de tog en massa prover och jag ska på återbesök igen och en och en halv vecka.

På grund av min MS och eftersom tröttheten kan bero på skumma blodvärden så ville hon gå igenom proverna och träffa mig igen efter att jag fått vila ett tag. Hon nämnde att det kan bero på en försämring av MS:n vilket är en möjlighet och vad jag trott det varit hela tiden, eller så kan det vara en utmattningsdepression. I så fall är det förhoppningsvis en mild variant och inte av "gå in i väggen" sorten.

En av mina kollegor nämnde i förra veckan att hon haft en kollega på sin gamla arbetsplats som börjat tappa fokus, få svårt med koncentrationen och inte riktigt uppfatta vad som pågick runt omkrong henne, och sen så gick hon in i väggen, blev utbränd, drabbades av utmattningssyndrom - vad man än vill kalla det. Jag har haft två mildare depressioner, deppar, men aldrig riktigt på det här sättet.

När jag kom hem var det egentligen meningen att jag skulle försöka mig på ett urinprov, men jag lyckades helt glömma det och gick på toaletten ändå. Så det var bara att vänta ett par timmar och sen försöka igen - och sen traska iväg till vårdcentralen en andra gång. Hade mobilen med stegräknare i fickan båda turerna och har idag lyckats gå nästan 9,000 steg. Det är inte alltför illa och jag känner mig riktigt avslappnad.

Lite trött är jag, inte riktigt så att jag börjar se allt i slow motion men jag känner ett välbekant tryck över bakhuvudet som brukar betyda att det är på väg. Hade jag fortsatt pressa mig själv nu hade det helt klart dykt upp, det kan fortfarande göra det, men jag hade tänkt vila en stund och mota Olle i grin' så att säga. Ska bli riktigt jävla skönt att bara få rå on mig själv i några veckor nu.

En lättnadens suck... nästan

Idag är jag hemma med en läskig förkylning och hög feber, men tro int att det sätter käppar i hjulet för mig när jag har tretusen samtal att ringa och alla måste ringas idag. Bland annat har jag hunnit prata med min handläggare på Försäkringskassan och enligt henne verkar det som att chansen är stor att jag kan bli beviljad permanent sjukersättning. Jag är helt skakig med lättnad men tänker inte bli alltför optimistisk.

Det är fortfarande kvar att göra innan jag kan få något sådant. Först ska min handläggare lägga in ett förslag om att jag ska få det, sedan ska en annan person göra en utredning och baserat på den utredningen kommer en tredje person fatta beslutet. Det lär nog ta ett litet tag och som sagt, jag tänker inte ta ut något i förskott, men på min handläggare verkade i alla fall som att det finns en stark möjlighet att det kommer gå igenom.

Hon nämnde bland annat att beslutet baseras på mitt eget och läkarens utlåtande (vilket betyder att hon kommer göra en slags intervju med mig för att få en massa uppgifter), samt huruvida det finns en möjlighet att det kommer komma ett botmedel. Som hon sa så verkar det ju inte som att något sådant är på gång och eftersom de inte ens vet vad som orsakar MS så finns det inget som säger att det någonsin kommer finnas en bot.

... ja, okej, jag ska erkänna att lite optimistisk känner jag mig efter det samtalet. Det känns som att det i alla fall finns en chans nu att de inte kommer försöka få ut mig i annat arbete. Min handläggare verkar förstå att det inte är arbetsuppgifterna utan tiden som är den avgörande faktorn, så det spelar ingen roll vad jag sysslar med, jag kommer ändå inte klara av att jobba heltid. Jag klarar ju nätt och jämnt deltid med medicinering!

Renovering

Idag börjar jag klockan elva och jobbar till åtta ikväll (fast för ett par veckor sedan jobbade vi till nio så man vet ju aldrig). Därför tänkte jag ta sovmorgon imorse, men tror ni det gick? NEJ! För de startade renoveringen av våra balkonger igår och tio över sju imorse började nån jävla idiot borra i betongen. Jag försökte med öronproppar men de stängde bara ute det värsta ljudet. Jag lyckades falla i någon slags dvala och vaknade igen strax före nio.

Ibland kan jag vara extremt ljudkänslig, speciellt på morgonen och sent på kvällen, och eftersom jag inte kunde somna förrän klockan var nästan fyra inatt så är jag extra känslig idag. Nu när borrandet hållit på i tre timmar mår jag illa, har spänningshuvudvärk och känner mig uppskruvad, för att inte tala om det faktum att jag fått tre timmars riktig sömn inatt. Hur jag ska klara nio timmar på jobbet, det vetefan.

Vilket jävla jippo

Ja, ett PR-jippo, för vad annars kan man kalla det faktum att samtliga 20 Sverigedemokrater marscherade ut ur Storkyrkan igår då riksdagen öppnades. För den som levt under en sten och ännu inte hört talas om spektaklet, så var anledningen att biskop Eva Brunne i sin predikan talat om rasism och hur detta inte bör få finnas i en demokrati, varpå SD som ett gäng tjuriga småbarn stoampade ut ur kyrkan i samlar trupp.

Jag läste om det redan igår på nätet och reagerade inte bara på hur löjligt självgod partiledaren såg ut när han ledde sitt lilla gäng från kyrkan, utan även hur några av hans hejdukar försökte lägga fram det som att de alla tjugo hade känt sig utpekade av biskopens tal och att politik inte borde blandas med kyrkan. Det enda jag undrade var hur länge de planerat det här lilla skådespelet och om de klappade sig själva på axeln nu.

Det vore ju inte första gången SD ställt till med en uppståndelse, allt för lite fler spaltmeter i tidningarna, men det här var ju ynkligt till och med för dem. Först att ha partiledaren strutta runt i sin folkdräkt och tala om hur man ska ju vara fiiin när man är bland kungligheter, och sedan skämma ut sig själv och hela sitt parti genom att bete sig som småbarn när biskopen talade om hur vi inte kan acceptera rasism i vårt land.

Inte för att det tar mer än en halv hjärncell för att folk ska börja kolla ihop alla uttalanden om främlingsfientlighet med SD, men jag har lite svårt att tro (som en av hejdukarna försökte påstp) att samma tanke dök upp i tjugo olika huvuden trots att de satt utspridda i kyrkan. Nej, jag tror fortfarande det var ett jippo och vad SD än säger om sin politik så är de helt klart medvetna om vilka rasistiska skitstövlar de verkligen är.

Lägg av!

Imorse gick jag upp, tog en snabb dusch för att tvätta håret, tog fram lite yoghurt till frukost och det var ungefär så långt jag kom med min morgon innan jag kräktes. Jag mådde lite halvdåligt redan när jag vaknade men trodde det skulle gå bra. I alla fall ända tills jag fått upp vad jag hade i magen. Jag hatar verkligen att kräkas och vad värre är så är det magsjuka, vilket jag inte haft på jag vet inte hur länge - och jag hatar magsjuka.

Mår aningen bättre nu, eller ja, jag kräks i alla fall inte även om magen är i uppror och hela jag känns som ett stort, äckligt, kallsvettigt asplöv. Efter den här lägesrapporten om mitt ömkliga tillstånd, tänker jag återvända till min säng och min hink och hoppas att tabletterna jag precis tog mot huvudvärken kommer att börja verka innan det är dags att tömma maginnehållet igen. Jag HATAR verkligen magsjuka.

Förnekelse

Jag tror jag är lite halvt i förnekelse när det gäller mina nya vakenhetspiller. De funkade så bra i början, särskilt när jag kommit upp i full dos och började känna mig som en normal människa. Tyvärr så vet jag inte hur effektiva de är längre eftersom jag nu sover nästan lika mycket som jag gjorde innan, tack och lov inte varje dag men två, tre timmar minst tre gånger i veckan.

Jag försöker intala mig själv att den extra tröttheten beror på ett för närvarande hektiskt schema och att så snart det blir lite lugnare på jobbet och i barngruppen, så kommer jag att få lite mer energi och mina piller kommer börja funka som de ska igen. Jag tänker fortsätta tro det ända tills det faktiskt blir lugnare. Fortsätter jag känna mig som en zomvie då, då vet jag inte vad jag tar mig till.

Heja Hägglund

Läste en artikel på Aftonbladets hemsida imorse som jag kände att jag ville skriva något om. Det verkar som att Göran Hägglund äntligen har sett ljuset och insett att de sjukförsäkringsregler som han och hans regering införde under sina förra mandatperiod, faktiskt är för hårda. Tyvärr verkar det inte som att Cristina Husmark Pehrsson (vilket jävla pretentiöst namn), den som är ansvarig för systemet, håller med.

Jag kan ju inte säga att jag är förvånad att hon nu backar om sitt löfte innan valet att genomföra en snabb utredning av reglerna och istället vill skjuta på något slags beslut ända fram till maj nästa år. Vallöften vet ju det minsta barn att man inte ska tro på, det är därför man blir så trevligt överraskad när de faktiskt genomförs. En annan trevlig överraskning var Göran Hägglund som gav sin kollega mothugg.

Det är väl ingen hemlighet att Centern, Folkpartiet och Kristendemokraterna i mångt och mycket är som en liten nickande ja-sägade skara som väntar snällt vid husse Moderaternas fötter på att bli tillkastade några smulor då och då. Men till Husmark Pehrssons beslut säger Hägglund stopp, även om han på politikervis självklart gör det otroligt diplomatiskt för att inte stöta sig med vare sig husse eller väljarna.

"Regeringen kan självklart inte bara sitta på läktaren. Är det så att människor kommer i kläm för att reglerna är felaktigt utformade, då ska vi ändra på detta. Den som är sjuk ska naturligtvis ha ersättning, det är en självklarhet för oss. Vi vill inte göra det besvärligt för människor, de ska ha det stöd de kan få, säger han till Aftonbladet."

Märk att han använder orden "är det så att" istället för att faktiskt erkänna att människor hamnat i kläm, fallit mellan stolarna, blivit förnedrade och psykiskt torterade under de senaste fyra åren. Jag ska däremot erkänna att han räddade sig själv lite när han även sa; "Den radda av ärenden som uppmärksammats visar att vi behöver agera." Det tro fan att de behöver agera, synd bara att insikten kom såpass sent.

Nu hoppas jag bara att knähunden inte blir nedpiskad av husse utan faktiskt lyckas göra situationen obehaglig nog att Husmark Pehrsson och hennes gäng av utsugare ska backa och ge oss något slags svar innan året är slut. Jag är däremot en aning oroad över att löftet enbart gäller de "orimligt hårt drabbade" för då är vi tillbaka vid att enbart gälla de som har några månader kvar att leva och glömma resten.

För varm, för kall eller alldeles lagom

Jag har ett ex som brukade säga att jag tänkte för mycket, att jag överanalyserade allt och att jag hade svårt för att göra saker spontant utan att i alla fall planera lite i förväg. Idag när jag var på lönesamtal sa min chef att han tycker att jag oftast analyserar och tänker igenom saker innan jag säger dem, men så finns det gånger när saker bara bubblar ur mig utan att jag verkar ha tänkt på dem alls, eller i alla fall inte särskilt mycket.

Så nu vet jag verkligen inte vad jag ska tro längre. Jag är väl medveten om att jag ibland säger saker utan att egentligen tänkt igenom dem, föreslår saker utan att ha planerat upp dem in i minsta detalj, men för det mesta så känner jag nog ändå att jag kan balansera de två sidorna rätt bra. Det jag inte tänkt igenom innan, kan ju planeras ut efter att jag sagt det. Jag tror det är däri mitt problem ligger, att jag vill få ut det.

Jag är alltid så orolig att jag ska glömma något, något som känns viktigt för mig, och det enklaste sättet att gripa tag i tanken är att formulera den i ord. Om jag kan säga vad jag tänker på högt så är chansen stor att någon annan snappar upp det och håller det i minnet. Två huvuden tänker bättre än ett och allt det. På det stora hela tror jag nog däremot att min chef har mer rätt angående mig än mitt ex - vilket är en skrämmande tanke i sig...

Pilsk präst togs på bar gärning

Så löd en av rubrikerna i dagens lokaltidning, men det här inlägget ska inte handla om pilska präster som köper sex av prostituerade. Det är inte ens startpunkten för en lång svadda om hur skenheliga vissa kan vara. Nej, det här inlägget ska kort och gott handla om media och vad de väljer och inte väljer att skriva, vilka ord de använder sig av för att få någon slags genomslagskraft och tro mig, de är väldigt listiga de små jäklarna.

Låt oss säga att det varit en byggarbetare eller en skomakare som ertappats med att köpa sex. Hade hans yrke skrivits ut i rubriken? Kåt konditor togs på bar gärning. Nej, jag skulle inte tro det. Det finns vissa yrken som alltid hamnar på löpsedlar och i rubriker; poliser, läkare, präster och lärare. Ibland kan även bankdirektörer och medlemmar av diverse styrelser figurera, och självklart allas våra politiker.

Artiklarna behöver inte ens ha ett samband med deras yrke, jag säger inte att rubriken Läkare åtalad för mord på tre patienter skulle bytas ut mot något annat, men vad har polisens fasttagande av en berusad kvinna att göra med det faktum att hon arbetar som lärare? ... Nu när ni fått tänka en stund ska jag besvara frågan. Det har absolut ingenting med hennes yrke att göra, det är enbart ett trick för att vi läsare ska höja på ögonbrynen.

Jag antar att alla minns får flera år sedan när Anna Lindh, vår dåvarande utrikesminister mördades. Så snart polisen hade en misstänkt började tidiningarna skriva om "den misstänkte 40-åringen" hit och "den misstänkte 30-åringen" dit, men det var inte förrän Mijailo Mijailovic, en ve och fasa serb, som skriverierna verkligen fick fart. På något sätt blev det hela så mycket värre av att den misstänkte nu var en av dom där.

En man som slår sin fru och sina barn är bara intressant om han är direktör för ett stort företag, inte om han jobbar på en bilverkstad, som om det på något sätt är värre för direktörens familj att pappa kommer hem och slår dem på kvällarna. Tänk hur hemskt det är med tonårstjejer som säljs som sexslavar, blir det verkligen värre för de här tjejerna om köparen råkar vara en lärare (ja, inte ens en av hennes lärare)?

Media verkar tycka det och media gör ingenting som de inte fått indikationer att folket vill ha. Tillgång och efterfrågan, det lär man sig om redan på högstadiet så det är ingen mening med att vi förnekar det. Svenska folket efterfrågar sensationsjournalistik även i våra mer "seriösa" tidningar, och tidiningarna är mer än villiga att tillhandahålla det för en ökad försäljning. Alla får vad de vill ha och är glada, eller?

Ja, förutom kanske serberna eller vilken annan invandrargrupp som helst som plötsligt betraktas med lite mer misstänksamhet så snart en av dom där begår ett brott. Sannerligen inte alla manliga förskollärare som föräldrar och kollegor plötsligt tittar snett på och undrar om han är kapabel till att sexuellt utnyttja ett barn. Inte ens de katolska prästerna som alla blivit kollektivt snuskgubbar, fast i deras fall tror jag ryktet stämmer.

Halsfluss i kvadrat

Jag vet att jag sa att jag skulle skriva längre, förhoppningsvis intressantare inlägg, om annat än vad jag åt till lunch, men jag tänker fakttiskt bryta det löftet i alla fall tillfälligt. Tänker beklaga mig över halsfluss. Ja, inte bara halsfluss, utan superhalsfluss. Var på vårdcentralen i måndags och fick pencillin men det hjälpte inte så var tillbaka idag och fick ännu startkare pencillin. Antagligen är det som min kompis sa och de gick på tidigare sjukdomshistoria när de skrev det första receptet. Nu ska jag förhoppningsvis bli frisk.

Könsroller - Genetiskt eller inlärt beteende?

Som lovat, här kommer ett av de inlägg jag gått och funderat på under de senaste dagarna efter att ha läst en journal på DeviantArt angående könsroller och hur kvinnor och män är bra på olika saker beroende på det genetiska arvet från när vi fortfarande var jägare och samlare. Eftersom jag kan gå igång på det här med könsroller och hur barn präglas från födseln av påtvingade normer, så fann jag det rätt så intressant.

För den som inte klickar på länken eller som inte läser engelska, så går 'humons' inlägg ut på att män och kvinnors hjärnor fungerar olika beroende på tiden då vi var jägare och samlare, då männen jagade och kvinnorna stannade nära hemmet med barnen. Härav är män mer målinriktade (de jagar ett byte), medan kvinnor är bättre på att göra många saker samtidigt. Så här långt är 'humon' med men sedan funderar hon.

Här följer några fakta från 'humons' journal;
Kvinnor;
*är mer medvetna om sin omgiving
*märker av förändringar i sin närmiljö snabbare
*kan utan att titta veta på ett ungefär var andra människor befinner sig i rummet
*kan även på ett ungefär säga vad de andra gör utan att titta

Författaren argumenterar att ja, visst kan det vara nyttigt för en kvinna att ha rumsuppfattning om hon ska se efter barn och sköta hushållet samtidigt, men hon frågar sig om inte män borde vara lika bra på detta om de ingick i ett jaktlag, att veta var de andra jägarna befann sig och så vidare. Den här biten tycker författaren inte verkar vettig medan jag tycker den verkar fullkomligt logisk.

Att vara medveten om sin närmiljö handlar ju inte bara om att veta vart man lagt sina saker eller att man håller koll så att alla barnen är i närheten och inte vandrar iväg för att bli uppätna av björnar i skogen (livet var inte lätt som ni förstår), det handlar ju även om det där som många kallar sjättesinnet, att veta att något inte står rätt till, att det finns faror i närheten, saker man känner på sig vilket vi kvinnor är bra på.

Vidare skriver 'humon' att kvinnor är bättre än män på att läsa kartor, men eftersom vi har ett bättre lokalsinne så behöver vi inte använda dem och kan utifrån en enkel vägbeskrivning hitta till platser vi aldrig varit tidigare. Det här tycker författaren också verkar konstigt för borde inte män ha bättre lokalsinne om de ska ge sig ut och jaga, ibland långa turer, medan kvinnorna stannade nära hemmet.

Själv tycker jag det verkar helt solklart varför kvinnor har bättre lokalsinne. Medan männen spårade djur som vandrade fritt eller längs vissa upptrampade stigar, så befann sig kvinnorna i skog och mark kring hemmet där hon letade efter matkällor. Säg att hon skulle hitta ett ställe med mycket bär, då vore det ju väldigt bra om hon kunde hitta tillbaka dit igen, eller tala om för en annan kvinna hur man tog sig dit.

Jag tror starkt på att många av våra talanger beror på det genetiska arvet, att det är något vi lärt oss, precis som det är inprogrammerat i hjärnan att vi vaknar till emellanåt under natten bara för att kolla läget. De flesta är inte ens medvetna om att de vaknar till, kanske till och med öppnar ögonen. Och varför, kära läsare, tror ni vi gör det? Jo, för att kolla så att inga rovdjur är på väg att attackera oss medan vi sover.

Om sådana instinkter fortfarande gör sig påminda efter tusentals år av att inte behöva oroa sig för hungrig djur, varför ska det då vara så svårt att acceptera att även andra saker är instinktiva, inte inlärda. Varför är det fult om en man inte har något intresse av att ta hand om små barn, medan det är nästan ännu fulare att en kvinna faktiskt vill vara hemma med sina barn medan mannen går iväg och arbetar?

Som ett tillägg så vill jag även berätta om en dokumentär jag såg för ett tag sedan, om experiment gjorda på unga chimpanser (småbarnsålder), en grupp med både hanar och honor som fick välja mellan leksaker. Samtliga aphanar började genast leka med lastbilen, rulla den fram och tillbaka och pilla på alla mojänger, medan aphonorna började pyssla med dockan, kamma håret och dra i kläderna.

Om vi antar att dessa instinkter i människor går tillbaka till ett stadie när vi fortfarande var mer lika chimpanserna, så tycker jag det lutar rätt mycket åt att många saker som vi gör beror på ett genetiskt arv. Män gillar att jaga saker som rör sig och fort ska det gå, medan kvinnor är mer omvårdande och lugna. Sedan så lär vi ju oss så klart vissa saker också, som att rosa är en "tjejfärg" och killar håller på med motorer.

Det var inte dessa yttre inlärda saker jag ville beröra med det här inlägget, utan snarare de inre instinkterna, de som gör oss till dem vi är, som vi bygger vårt tänkande, handlande och kännande på, oavsett vilken färg vi gillar eller vilka intressen vi har. Min personliga uppfattning är i alla fall att vi alla har de här egenskaperna medfödda, vi behöver inte präglas för instinktivt så är vi redan medvetna om vår roll.

En fråga till alla

Jag känner att lusten att skriva börjar återvända nu när hösten börjar närma sig och mer saker kanske börjar hända, men jag vet inte alltid vad jag ska skriva om. Än så länge har jag Könsroller - Genetiskt eller inlärt beteende? och Äldre kvinnor, yngre män eller tvärtom som ligger och väntar på att bli skrivna, men jag behöver fler förslag. I stort sett skriver jag om vad som helst, så länge jag finner det intressant nog att orka bry mig.

Otyglad optimism

Jag har väl mer eller mindre lovat att skriva det här inlägget så nu när jag varit hemma en stund, börjat varva ner inför helgen och dessutom hunnit sova i ett par timmar, så känner jag att det är dags att försöka plita ihop det här inlägget. Men först, lite bakgrundshistoria för jag tror den kan vara nödvändig - och allt börjar med en av mina kollegor och hennes verkligen otroligt positiva och vänliga sätt att se på sin omvärld.

Imorse när jag surfade runt en stund innan det var dags att bege sig till jobbet, var jag även inne på Facebook för att kolla läget lite. Min kollega hade skrivit i sin statusrad vilken otroligt bra och underbar dags det skulle bli och det fick mig att börja fundera på det här inlägget. För personligen så finner jag inget underbart med att gå upp före sju på morgonen, göra hela baletten med hår och kläder och sen släpa sig iväg till jobbet.

Jag är och har aldrig varit en morgonmänniska, men till skillnad från min syster som kan bli tvärsur, så blir jag bara ännu tröttare och segare i skallen. Så ni ser, kära läsare, det är inte alltid som Anne är förbannad och det är inte alltid hennes tröga hjärna beror på en mystisk sjukdom som äter hjärnor. Ibland när Anne stirrar tomt på dig är det för att lyset är på men ingen är hemma. Återkom någon gång efter klockan åtta.

Men nu kom jag ifrån ämnet. Optimism. I mängder. Som bara kommer sprudlande ur min kollega och andra jag känner också, de där som inte ens blir lite sura när något går snett utan bara reser sig upp, borstar av sig och skuttar vidare - ja, de skuttar! Jag är väl den siste att förespråka att man ska ge upp efter ett nederlag, men tro fasiken att jag kommer gnälla om det medan jag reser mig upp, borstar av mig och går vidare.

En annan kollega väckte en intressant frågeställning angående detta med hur vissa alltid kan vara så glada och positiva till allt. De måste ha något att dölja, det finns ingen annan anledning till varför någon skulle lyckas finna det positiva med allt; drömmar om pulkabacken i en snöstorm, hoppa i vattenpölar när det spöregnar, mena att man i alla fall fortfarande lever när man blir påkörd av en buss och bryter båda benen.

Okej, okej, jag överdriver, men det får man faktiskt göra. Jag tror frtfarande att optimisterna har ett bakomliggande motiv men jag har ännu inte kunnat lista ut vad det är, även om världsherravälde ligger rätt långt upp på listan över möjligheter. Nåja, det var mina förvirrade tankar för idag. Om någon vet varför positiva människor är så positiva hela tiden, snälla, berätta! Annars kommer de att bli mina kaniner...

Bunnies aren't just cute like everyone supposes.
They got them hoppy legs and twitchy little noses,
and what's with all the carrots!?
What do they need such good eyesight for anyway!?
Bunnies, bunnies, it must be bunnies!!!
Or maybe midgets?

Jag är så misslyckad

Vad är det för fel på folk egentligen, att de hela tiden måste ha något att göra, aldrig bara kan sitta ner och slappna av i en timma. Två minuter går bra, eller fem, men sedan ser man hur det börjar krypa i den och de far upp igen. Inte för att det är så konstigt eftersom vi redan från tidig ålder indoktrineras med tron att allting måste gå fort, fort, fort. Det ska vara snabbmat, snabbkassa och hela tiden måste vi underhållas av något.

Jag säger inte att jag inte är likadan, jag gillar också när det händer saker, men för mig så kan det räcka med att läsa en bok. Att vara helt sysslolös är ju inte direkt en höjdare, men när man hör vissa så kan man ju tro att världen kommer gå under om de inte har inplanerade aktiviteter varje dag i veckan; gympa, promenader, träffa kompisar för en fika, äta middg ute, åka på helg-spa, gå på bio, ha fest, träffa släktingar...

Jag blir matt bara jag tänker på det, detta konstanta behov av att hela tiden ha något att göra och inte bara läsa ett par kapitel i en bra bok eller slötitta på en film. Nej, nej, då gör man ju ingenting. Att göra något sker ydligen endast när man far runt som en skottspole, en flipperkula som studsar mellan jobbet, mataffären, ungarnas bandyträning, mormors hus, biografen, fiket, förskolan och tusen andra ställen med ljusets hastighet.

Vad är det för fel på att göra ingenting alls? Är det fult på något sätt? Om man inte går på Friskis&Svettis två gånger i veckan, kör barnen till fotbollen tre gånger i veckan, alltid har något att göra på lördagar vare sig det är en fest, en middag eller att rensa i rabatten, betyder det att man är misslyckad som människa? Om så är fallet så är jag ändå stolt över att vara en misslyckad person, jag kommer antagligen leva längre.

Fortsätt simma

Den här veckan är det verkligen bara den ena foten framför den andra, ett steg till på väg mot en helg som är alltför kort. Rent fysiskt mår jag bra, inga domningar, ingen värk, inga konstiga symptom som får mig att raggla runt som ett gammalt fyllo, och med undantag av en lätt förkylning som hotar så känner jag mig helt frisk. Men tröttheten, den här förbannade utmattningen, den har verkligen fått ett uppsving sista tiden.

Jag jobbar, jag kommer hem, jag sover några timmar men det känns aldrig som att det är tillräckligt, jag ordnar något att äta och är vaken några timmar på kvällen innan det är dags att gå och lägga sig igen. En fot framför den andra, fortsätt simma, fortsätt simma, precis som den där lilla blå knaspottan Doris i Hitta Nemo. Inte mycket mer man kan göra annat än att hoppas att det är en tillfällig och snart övergående tillbakagång.

Skämt och dubbelmoral

VARNING: Om ni är lättstötta ska ni antagligen inte läsa det här.

Kan man skämta om allt? Frågan dök upp efter att ha läst en annan blogg, om en man som talar i sömnen och hans fru postar hans kommentarer. Det är alltid lika roligt att läsa de ibland skojiga, ibland oförskämda, ibland rent brutala kommentarer han säger medan han sover. Han säger ofta saker som "du är för ful för att leva" och "vegetarianer borde dö" och folk tycker det är roligt, till och med vegetarianerna.

Alla förstår ju att det är något han säger i sämnen, inget som han faktiskt menar, precis som han inte menar att han är en piratkapten på ett skepp eller att grävlingar är ute efter honom. Därför blev jag lite förvånad över gårdagens inlägg, eller snarare fotnoten som hans fru lagt till i slutet av sitt inlägg, där hon förklarade att hennes man bara föllt en kommentar under natten och hon visste oínte om hin skulle posta den.

Kommentaren det handlade om involverade att våldta en katt och hon var inte säker på om hon skulle posta eftersom någon kunde ta illa upp av att våldtäkt nämndes. Nu förstår jag ju att ett våldtäktsoffer kanske är lite känsligare än en vegetarian, men det fick mig ändå att börja fundera på vad man kan och inte kan skämta om. Personligen anser jag att man kan skämta om allt så länge man inte skämtar om någon specifik.

Humor är något som är olika för alla, det en tycker är jätteroligt tycker en annan är stötande och tvärtom. Om vi skulle ta hänsyn till alla människor i hela världen och deras sinne för humor och vad som är roligt, då skulle det inte finnas något kvar att skämta om. Folk tar åt sig av skämta om tjocka, smala, blonda, brunetter, nördar, hundar, hästar, datorer, länder, städer, hudfärg, husgeråd och alla möjliga andra saker.

Jag tror inte, som en av kommentatorerna till inlägget, att ett våldtäktsoffer skulle drabbas av posttraumatisk stress av att någon nämnde att våldta en katt, särskilt inte om personen i fråga talade i sömnen när han sa det. Jag tror inte ens att offret skulle drabbas av PTS även om personen var vaken när han nämnde det. Däremot tror jag att han eller hon kanske skulle bli sårade eller ledsna.

Men, som sagt, om vi skulle sluta skämta om saker spm sårar andra, skulle vi aldrig igen få höra ett skämt om George Bush, blondiner eller kattmänniskor. Hur många som läser detta kan ärligt säga att ni någonsin brytt er om George Bush känslor när folk kallar honom kliniskt efterbliven? Jag gissar på ingen. Så ni som tänker "stackars våldtäktsoffer, så får man inte säga, dumma Anne", ni kan dra nått gammalt över er.

Människor med dubbelmoral ger jag inte mycket för. Ska ni bli förnärmade över ett skämt då får ni bli förnärmade över alla skämt som kan tänkas förolämpa eller såra någon. Men jag kanske ska sluta här, innan jag säger något elakt, som att det äcklar mig att vissa personer eller händelser ska få diktera vad någon annan säger. Yttrandefrihet verkar vara något vi bara tror på så länge det handlar om gulliga små kaniner.

Tror folk på största allvar att om vi inte låtsas om det dåliga så kommer ingen någonsin må dåligt? Jag säger inte att vi ska gå fram till någon som blivit våldtagen eller upplevt ett krig, och skämta om hans eller hennes personliga upplevelse, men om människan sitter i publiken på en ståuppkomikers show, eller läser en blogg, så finns det vissa saker jag anser att man får tåla, Ingen tvingar en att lyssna eller läsa.

Ett gott skratt förlänger livet

Ny kollega i höst

Idag blev det då äntligen klart vem det är som kommer och jobbar med oss nu i höst då en av mina ordinarie kollegor testar att jobba på yngrebarn-avdelningen i några månader. Det känns skönt att veta att saker och ting börjar reda uåå sig, efter en i alla fall lite trasslig start på läsåret. På måndag hälsar vi vår nya kollega välkommen samtidigt som vi skolar in det sista barnet i vår nya barngrupp. Efter det ska det väl inte vara något mer.

Förkylningar och tandläkarskräck

Igår kände jag mig lite lätt febrig och stel men tänkte att det nog skulle gå över. Dessutom så hade jag så vansinnigt ont i tanden att jag inte orkade oroa mig alltför mycket om en liten förkylning. Var vaken halva natten på grind av tanden så det gjorde säkert inte saken bättre, var uppe flera gånger och när klockan var sex hade jag så ont att inte ens värktabletter hjälpte. Dessutom hade jag vid det laget både feber, huvudvärk och snuva.

Det var inte direkt någon rolig start på dagen så jag bestämde mig för att stanna hemma idag, eller i alla fall var det så jag tänkt. Men jag fick inse att tanden måste åtgärdas och fick en akuttid som jag tog. Så runt halv elva idag, efter lite pillande och ett par röntgenplåtar, lirkade tandläkaren ut den spräckta visdomstanden som jag haft besvär med hur länge som helst. Som tur var så var den lätt att få ut, lite pillande och sen trilla den ut.

Tandläkaren hittade även ett litet hål (vilket jag redan visste om men jag trodde det skulle vara helt enormt, och det ska lagas nästa månad. Ett tandläkarbesök och åtgärd åt gången är vad jag har råd med så lagning får bli nästa löning. Förhoppningsvis ska det sluta göra så jäkla ont nu när visdomstanden inte längre skär mig i munnen. Det lilla hålet kan hållas efter med rigorös tandborstning så det ska nog inte störa mig heller.

Det enda molnet på horisonten nu är det faktum att min fjärde och sista visdomstand är på väg upp, självklart på samma sida som den spräckta tanden och hålet. På ett sätt är det skönt att allt var på en sida så att jag slapp eländet med att ha ont i hela munnen. Det är som min kompis sa, har man ont i munnen eller käken så är hela dagen förstöd. Jag håller med, ge mig ont vartsomhelst men inte munnen för det står jag inte ut med.

På det stora hela tycker jag ändå att det gick bra, trots att jag var spänd och nervös. Tandläkare tillhör inte min favoritkategori och yrken. En annan kompis sa att det krävs en särskild slags sadist för att utbilda sig till tandläkare och det får jag nog hålla med om. Men jag är ändå glad att de finns. Som sagt, munnen är inte det roligaste stället att ha ont på och jag är glad att sadisterna är villiga att utbilda sig.

Nu ska jag bara vänta på att bedövningen släpper så att jag kan äta något. De senaste dagarna har det blivit lite si och så med maten eftersom tanden gjort så ont att jag dragit mig för att både äta och dricka. I stort sett har jag levt på vatten sedan fredags eftermiddag när jag åt en smörgås på jobbet. Jag åt även en liten portion ris och några salta pinnar igår när brorsan var här och kollade film med mig.

Sista flyttlasset

Idag fick sista flyttlasset till Hjällbo i Göteborg, och brorsans nya lägenhet. Det är en trevlig liten tvåa i ett stort jäkla hus, med stora fönster och direktinsyn till grannarna. Jag måste erkänna, jag föredrar nog min egen lägenhet eftersom ingen kan se in till mig - däremot kan jag se in till några av grannarna. I alla fall de som inte drar ner persiennerna. I övriga nyheter kan noteras att jag håller på att bli förkyld.

Fredag den trettonde

När jag gick och la mig i natt, någon gång efter midnatt så officiellt var det redan lördag, då insåg jag att jag precis tagit mig igenom fredag den trettonde utan minsta lilla missöde. Faktum är att dagen var ovanligt bra. Inte för att jag faktiskt tror på skrock, men jag tror definitivt att jag är något av en olyckskorp. Sällan går en dag förbi utan i alla fall något litet som händer. Spilld mjölk, leriga byxor, tappad mobil eller liknande.

Mycket av det beror på att jag är klumpig, en riktig fumlare som ständigt tappar saker eller trampar snett eller något annat otyg. En del av det faller sig naturligt för mig, en del av det beror på min sjukdom. Den andra delen av det beror antagligen på att jag arbetar med barn, små barn, barn som hoppar i lerpölar, sitter i sandlådan med blöt gallonisar eller viftar med gaffeln när de äter. Jag är förvånad att jag klarade mig oskadd igår.

En vecka klar, sex ziljoner kvar

Första arbetsveckan efter semestern är avklarad och nu ser jag fram emot helgen. Jag hoppas det blir varmt och skönt men det verkar vara delade meningar om detta, som alltid med vädret, men man kan ju alltid hoppas. Idag regnade det hela morgonen, ett väldigt ihärdigt spöregn som sedan slutade bara så där, himlen sprack upp och det blev vaaarmt! Visserligen en kvalmig värme men klart bättre med sol än med regn.

Schemaläggning

Just nu känns hjärnan som mos. Jag tillbringade de sista timmarna på jobbet med att försöka lägga ett nytt schema, med god hjälp av min kära kollega. Efter många timmars slit lyckades vi få till något som faktiskt verkar som att det kan fungera, men jag tänker inte ropa hej än. Imorgon när min stackars hjärna återhämtat sig, ska jag kontrollräkna så att alla tider stämmer. På det stora hela tror jag nog vi gjorde ett rätt bra jobb.

Första dagen tillbaka

Idag var första dagen tillbaka på jobbet efter semestern. Jag ömskar fortfarande att jag kunde haft ännu längre semester, men det var onekligne roligt att vara tillbaka och träffa kollegorna och barnen - även om de inte var så många. Det har spöregnat i stort sett hela eftermiddagen. Chefen tittade in för lite prat och snabbinformation. En telefon glömdes kvar ute i regnet i flera timmar (jag är oskyldig, det var inte ens min avdelnings telefon) och till sist blev klockan halv fem och jag känner mig lagom trött.

Sista dödsryckningarna

Da'n före da'n före domeda'n. Japp, på måndag smäller det, då är det tillbaka till jobbet för min del. Hade allt varit skönt med ett par veckor till... kanske ett år... eller så. Jag har hört flera säga att det är sååå skönt att vara tillbaka på jobbet efter semestern, men jag hade nog hellre flyttat till varmare breddgrader och stannat där ett tag. Så gott som jag har mått i sommar har jag inte gjort sedan förra sommaren, allting känns så mycket bättre i värmen och att bara få rå om sig själv är guld värt.

50-tals rock

Ikväll blir det rock'n'roll när jag åker till Vänersborg med syster och svågern för att se The Baseballs. Det ska bli jätteroligt, jag har sett fram emot det här i en månad nu - även om jag tillfälligt hade glömt det när syrran ringde igår eftermiddag. Men det blir inte förrän senare idag och tills dess har jag sake r att göra, städa undan lite, äta mat och duscha står överst på listan men jag kan säkert komma på fler saker.

Säkert hemma igen

Då var man säker i hemmets trygga famn. Jag har haft det jätteskoj i Göteborg, det hanns med bio (Tom Cruise nya Knight & Day), en omgång bowling och en golftur med Wii, en tur med spårvagnsbåten ut till Eriksberg för lite sol och glassätande på strandpromenaden, och sist men inte minst en fika med mina tjejer. Smörgåsen var väl så där, servicen var under all kritik, men pratstunden var trevlig och planer gjordes för helgen.

Kommande utflykter

Imorgon bär det av till Ullared med syrran och hennes svägerska för en lång dag av shopping. Vi hade även tänkt hinna med en tur till IKEA för lite mer spenderande. Jag har inget särskilt jag tänkt köpa men det är ju alltid kul att komma ut och något hittar man alltid. Efter denna långa dag av fyndande ska jag hem till en kompis i Göteborg och tillbringa ett par dagar med henne innan det är av hemåt igen. Vad vi ska göra vet jag inte, däremot vet jag att jag ska träffa en annan kompis för fika innan jag beger mig hemåt med bussen (går ju inga tåg på sommaren).

Hela grejen är gjord

Då ligger en dag på Liseberg bakom mig. Min hår ser för jävligt ut på grund av vinddraget i vissa åkattraktioner, min klänning luktar lite äckligt eftersom den blev genomblöt och sedan fick lufttorka, mina skor har blivit nertrampade på hälen (inte av mig!) efter att ha stått i lååånga köer och mina fötter har officiellt förklarat strejk mot mig eftersom jag gått och stått så mycket idag, men på det stora hela var det värt det.

Syrran, svågern och jag anlände till den stora staden vid vattnet strax efter klockan elva i förrmiddags och har sedan tillbringat hela dagen fram till halv sju med att åka, äta, gå, stå, köa och spela på hjulen. I år stod jag fast vid mitt löfte från förra året om att inte åka Balder men jag åkte Kanonen, Lisebergsbanan, FlumRide och Kållerado. Syrran var betydligt modigare och åkte både Balder , Uppswinget och HangHai... läskigt!

Hon vann även på hjulen, först en påse Twist och sedan fick hon Stjärnvinsten i chokladhjulet och vann en sådan där jättekartong med Marabou Mjölkchoklad - och var så snäll att hon delade med sig av vinsten efetrsom det var jag som spelade på det vinnande numret medan hon var iväg till bankomaten för att ta ut pengar. Så nu har jag lite choklad att gotta mig med efter att jag vilat upp mig och tagit en väldigt lång dusch.