En känga till chefen

På senare tid har jag börjat iritera mig på människor som inte kan ge ett rakt svar, även om de hävdar att de vill föra en rak och ärligt diskussion. Nu senast var det min chef som på måndagens personalmöte helt undvek att svara på en fråga jag hade. Jag kan ärligt säga att det låg och gnagde i mig hela veckan, ända fram till fredag förmiddag då det var dags för ytterligare ett möte och han snäste åt mig när jag framförde en tanke.

Det var rätt uppenbart i måndags kväll att han reagerade starkt på det jag frågade honom om, han kan ofta reagera väldigt negativt i trängda situationer eller när han känner sig ifrågasatt, men det här är första gången jag faktiskt märkt att han kan vara långsint. Båda tillfällena ville jag säga till honom att han inte behövde använda den tonen, men bestämde mig för att det inte var värt försvarstalet som onekligen skulle komma.

Det som hände i måndags var att vi diskuterade hur vi skulle lösa den förväntade barnkö som kommer komma till hösten. Det är alltså inte säkert att det blir en lång kö men chefen vill inte ta några risker. Hans förslag är att våra redan inskrivna femåringar får vistas i en annan lokal några timmar varje dag, så att vi under de timmarna kan ta in fler barn, de så kallade femtontimmars-barnen som har kortare dagar.

Någon frågade varför vi inte kan återuppta den femtontimmars-verksamhet vi tidigare haft, med en förmiddags- och en eftermiddagsgrupp. Denna verksamhet hör till vår förskola men har egna lokaler cirka fem minuters promenadväg från förskolan. Chefens svar blev då att många föräldrar som söker till vår förskola tycker det är för långt att gå till dessa andra lokaler och vi kan inte begära det av dem att de går dit varje dag.

Min fråga blev då så klart; vad är det som säger att vi måste erbjuda dem en plats i förskolans huvudlokaler när vår femtontimmars-verksamehet och deras lokaler faktiskt tillhör vår förskola. Jag fick inget svar på det men tydligen är det okej för oss att säga till föräldrarna till våra redan inskrivna barn att de kanske blir tvungna att lämna sina barn hos oss på morgonen, och hämta dem någon annanstans.

Chefens förslag är att femåringarna mellan nio och två inte kommer vistas på förskolan, eftersom det är under dessa tider som femtontimmars-barnen vistas på förskolan tre dagar i veckan. Detta betyder att våra femåringar inte får någon slags kontinuitet i sin dag efetrsom de kommer få vistas i tre olika lokaler under dagens lopp (förskolan, lokalen och skolans matsal där de ska serveras lunch).

Dessutom kommer de föräldrar med barn som går halvdagar bli tvungna att lämna barnen hos oss på morgonen, men hämta dem i lokalen, eller lämna i lokalen och hämta dem på förskolan om barnen går eftermiddag. Det kommer bli stressigt och oroligt för alla; barn, föräldrar och personal, men det verkar vara mindre viktigt att vi fortsätter erbjuda våra inskrivna barn en fortsatt trygg verksamhet.

Jag är otroligt negativt inställd till det här rent ut sagt dumma förslaget, och än mer irriterad blir jag av att chefen inte ens lyssnar på oss när vi säger att det inte är bra. Då går han i försvarsställning direkt, glatt påhejad av de av mina kollegor som inte ens berörs av beslutet. Det är jävligt lätt att sitta på sin feta röv och tycka det är ett bra förslag bara för att ställa sig in, när ens egen avdelning inte drabbas.

Jag vill ge en store eloge till alla mina kollegor som tänker på våra barn, på vad som är bäst för dem och som kan med att säga att vår pedagogiska verksamhet inte ska behöva stryka på foten bara för att chefen har tryck på sig uppifrån att få in fler barn på förskolan. Tar han upp det igen tänker jag säga ifrån, och snäser han åt mig igen så tänker jag inte vara tyst en tredje gång medan han beter sig illa.

Det är möjligt att jag överreagerar, men jag anser faktiskt att om det är så jag ska behandlas så finns det andra arbetsplatser där mina insatser kanske uppskattas mer än vad de tydligen gör nu. Jag är trött på att bli behandlad som någon jävla andraklassens anställd bara för att jag inte bockar och bugar och håller med om allt som säga. Jag tänker inte ge upp min yttrandefrihet bara för att få mer i löneförhöjning.

Ja, för det är en annan sak. Jag tycker inte att jag är en sämre pedagog än någon annan och jag anser inte att jag gör mindre än vad någon annan gör. Vad jag däremot inte gör är att hålla med chefen när han försöker tvinga mig att säga att det viktigaste jobb vi har inte är att vara med barnen, att leka, lära och skapa trygghet för dem. Jag tänker aldrig säga att vårt viktigaste uppdrag är just uppdraget.

Jag är lärare, jag utbildade mig till lärare för att jag vill jobba med barn, inte för att kunna läroplanen utantill (tydligen så anser chefen att jag inte kan det) eller för att sitta och ljuga på mina utvecklingssamtal om hur duktig jag är på saker som på inget sätt är relevant för barnen. De skiter antagligen heligt i om jag kan citera läroplanen elle rinte, så länge jag leker, utforskar och lär tillsammans med dem. Så det så!