Näthat

För ett tag sedan medan debatten fortfarande gick het, hade jag tänkt skriva om det här med näthat men kom av mig när jag åkte på influensan och i mitt feberomtöcknade tillstånd orkade jag inte med ett så pass stort och svårt ämne att skriva om. Men nu är jag återigen frisk och redo att ta tag i det här inte helt enkla ämnet. Just för att det är så stort och sjukt och inte alltid så enkelt att förstå.

Jag undrar vad för slags människa man måste vara för atts kriva en hatisk kommentar till en bloggare, debattör eller journalist. Vad är det för tankeprocesser som gör att vissa människor kommer fram till att det är okej att mordhota en medmänniska, att önska att de ska bli våldtagna eller lemlästade med de mest brutala metoder? Med tanke på mängden hot kan det knappast röra sig om enbart sinnessjuka människor.

Ja, det är sjukt att hota en annan människa men de här personerna som gör det är säkert i stor utsträckning fullkomligt vanliga människor som lever banliga liv med sina familjer, vänner och jobb. Men när de sedan kommer hem på kvällen sätter de sig vid sin dator och skriver de mest bisarra, vedervärdiga, brutala brev och kommentarer som står att finna. Så vad fan är det för fel på dem?

Jag har i alla fall inget svar på den frågan och jag betvivlar att någon faktiskt kan ge ett rakt svar på frågan om vad som får en helt vanlig person att begå sådana vedervärdiga handlingar. Allt jag vet är att jag i allt mindre utsträckning läser kommentarsfälten på olika tidningars nätupplagor, just eftersom jag inte står ut med alla dessa uttryck för hat; sexism, rasism och den mest extrema antifeminism.

Kanske är det feghet från min sida som får mig att avstå, eller en rädsla ör vart samhället är på väg. Att ogilla en annan människas åsikter är en sak, det har jag också gjort, men att ge uttryck för detta ogillande genom personliga påhopp ligger mig inte för. Jag kan tycka att något uttryckt sig korkat och har hela snedvridna åsikter som jag verkligen avskyr, men att hota den personen till livet, det skulle jag aldrig få för mig.

Självklart är det inte så enkelt och om jag går tillbaka och läser det jag skrivit genom åren kan jag säkert hitta uttryck för näthat även på min egen blogg, dessa stillsamma med väldigt förbannade funderingar jag ibland får angående vissa skribenters vett och intelligens. För jag har starka åsikter jag också och kan bli jävligt arg om jag läser något jag inte håller med om och tycker är helt uppåt väggarna fel.

Betyder det att jag också är en näthatare även om jag aldrig skrivit en kränkande kommentar i någons kommentarsfäl eller gett mig in i diskussioner på diverse nättidningar? Var går egentligen gränsen för vad som är näthat (eller hat helt enkelt) och vad som är starkt ogillande? När är det okej att inte hålla med eller är det kanske aldrig okej att anse att en annan persons åsikter är korkade och vidriga?

Var går gränsen för vad som är okej och vem bestämmer vem som har förtur. För om jag nu skulle ha kränkt en annan person med mina ibland rabiata åsikter om deras åsikter, är det inte kränkande (om än på ett annat sätt) om jag inte skulle ha rätt att uttrycka mina egna åsikter? Ja, som ni förstår, kära läsare, är jag minsta sagt förvirrad och vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på i den här debatten.

Det jag vet är att jag aldrig kan ställa mig bakom en person som tycker att det är okej att slänga sig med uttryck som "jag hoppas du blir gruppvåldtagen", "skjut negrerna" eller som i mer snirkliga formuleringar förespråkar att våld brukas mot en annan människa. Även denna förbannade, åsiktsstinna bloggare som inte alltid uttrycker sig i de mest genomtänkta ordalag har åtminstone lite vett i sin skalle.

Ny behandling påbörjad - en tidsbeskrivning

Igår var det äntligen dags att få börja med den ny behandling som jag blev lovad redan förra våren att jag skulle få börja med i augusti. Detta blev inte av då min dåvarande neurolog hastig och (o)lustigt slutade och jag fick vänta länge på att få komma på besök till min nya läkare. Men för några veckor sedan kom äntligen kallelsen och igår var det dags. Så här såg min dag ut.

• o6.55 - vaknar fem minuter innan väckarklockan är satt att starta. Skönt!
• 07.40 - sätter mig på första bussen av två som ska ta mig till sjukhuset
• 08.10 - kommer fram till sjukhuset och anmäler mig i receptionen
• 08.35 - kommer in till läkaren fem minuter efter avtalad tid. Ovanligt snabbt!
• 08.55 - klar hos läkaren, frågar i receptionen när jag ska få komma in till sköterskan för att påböörja behandling. Klockan 10.00 är det tänkt men sköterskan säger att vi kan sätta igång tidigare eftersom återbesöket hos läkaren gick så snabbt.
• 09.05 - Sköterskan berättar att det blivit miss med leverans och läkemedlet kommer inte förrän 11.00
• 09.15 - köper lite fika i kafeterian och ägnar en timma åt småprat med syrran och mamma i telefon
• 10.20 - går tillbaka upp till Neurologmottagningen
•  10.30 - får komma in till sköterskan för att ta några prover, samt göra ett kognitivt test (som jag var alldeles utmärkt lysande på, så klart!) och sedan även fylla i några listor hur jag anser mitt sjukdomstillstånd är och hur det påverkar min vardag
• 10.50 - får en nål satt i armen efter det vanliga letande efter mina djupliggande ådror, får även pencillin och kortison samt ett par värktabletter
• 11.05 - droppet sätts igång
• 12.10 - lunchen serveras; potatis, köttbullar och brunsås, kokta morötter och lingonsylt som inte smakar särskilt mycket men jag skrapar tallriken ren
• 12.30 - lägger mig för att läsa en stund
• 12.35 - märker hur det börjar tjockna i halsen och det är svårt att svälja. Allergisk reaktion!
• 12.50 - ringer på sköterskan som kommer och kopplar loss droppet en stund
• 13.10 - droppet startas upp igen efter att det tjocka i halsen har lagt sig
• 14.55 - behandlingen är färdig och jag får nålen uttagen och blir omplåstrad
• 15.10 - sätter mig på första bussen av två som ska ta mig hem
• 15.50 - hemma!

Febertoppar och dalar

Medan resten av världen insjuknar i influensa då det faktiskt är influensatider, lyckas jag för andra gången bli sjuk någonstans mot slutet av säsongen då de flesta redan hunnit vara sjuka och jag hunnit invaggas i någon slags falsk trygghet. Både influensa och magsjuka har jag ju lyckats undvika denna vintern, trots sjuka barn och kollegor, trots att jag torkat spyor och suttit med barn som kräkts medan vi väntat på föräldrarna.

Så i söndags kväll började jag frysa, fick sitta med lammullspläden och blev ändå bara än mer frusen samtidigt som jag skakade i feberfrossa. Måndag var jag hemma från jobbet, tisdag samma sak, medan jag hoppades att det bara var en vanlig jäkla förkylning. Men febern fortsätter åka bergochdalbana, halsen har börjat göra ont och igår var jag illamående hela dagen (fast är det ett influensasymptom?) och jag känner mig eländig.

Precis just nu mår jag ändå relativt bra, proppade i mig ett par Alvedon och kröp ner i sängen för ett par timmar sedan. Nu funderar jag på om det ens är någon mening med att försöka äta. Inte för att jag inte är hungrig utan för att det känns som en omänsklig bedrift att ta sig till köket. Något särskilt avancerat lär det inte bli i alla fall. Eller så går jag bara och lägger mig igen. Det känns som det mest lockande alternativet ändå.

Här en häst och där en häst

Hela Sverige tycks ha fått gemensam nojja mot hästkött och nu testar det ena företaget efter det andra sina produkter för att säkerställa att det inte finns något hästkött i just deras varor. Jag kan hålla med om att det som står på innehållsförteckningen också ska vara det som finns i varan, men är det någon där ute som faktskt tror att det är skadligt att äta hästkött så till den milda grad att dessa varor nu måste förstöras?

När jag var liten stod det ofta en förpackning hamburgerkött på frukostbordet, med andra ord skivat rökt hästkött som folk gladeligen har på smörgåsen som pålägg. Vad jag vet har inga av den senaste tidens tester för hästkött även visat tecken på farliga ämnen i köttet. Som min svåger sa, det är ju inte travhästar som malt ner så vi behöver ju knappast oroa oss för diverse mediciner och preparat dessa kan ha fått i sig.

Mannen som ville köpa all lasagne från Findus för en symbolisk summa och sedan skänka maten till de fattiga, fick ett snabbt avslag från företaget eftersom denna fullt ätbara mat istället ska brännas och bli till biogas. Varför inte låta konsumenterna bestämma om de är villiga att äta hästkött istället för att bidra till hysterin och det tabu som ligger på att äta hästkött, som om det inte bara är farligt utan även moraliskt fel.

Kött är kött i min mening, vissa saker smaker gott, andra saker smakar inte lika bra och vissa saker vill man inte ens smaka på. För mig går gränsen vid inälvsmat så jag köper inte sådan mat. Hade jag inte velat köpa lasagne innehålande hästkött hade jag heller inte köpt den, men fick jag någonsin valmöjligheten? Nej. Istället antogs det att hästkött istället för nötkött skulle skapa masshysteri bland köparna.

Hittills har jag i alla fall inte märkt av någon hysteri eller ens en särskilt stor upprördhet bland Sveriges befolkning, antagligen eftersom ingen faktiskt bryr sig ett skit och det är bara media som tillåts blåsa upp detta till löjliga proportioner. Så varför inte märka om maten och skänk bort den eller sälj den till reducerat pris? Hästkött som pålägg har aldrig skadat någon, så varför skulle hästkött i lasagne vara så märkvärdig?

Utmobbad på jobbet!

Ibland tar min hjärna de mest sjuka vändningar då jag sover och kommer på den ena drömmen mer bisarr än den andra. I natt var det dags igen. Drömmen var visserligen inte av sorten "jättebanan med vassa tänder och iklädd en plastpåse jagar mig" men den var inte desto mindre konstig. Det hela började med att min kollega C fällde en svidande kommentar som jag i drömmen blev helt galen på och hotade med att gå hem. För alltid!

Sagt och gjort började jag samla ihop mina saker med mycket klampande och smällande i dörrar och skåpsluckor tills min kollega M och en av kollegorna på dygnet runt frågade vad som pågick. När jag förklarade det grymma C hade sagt till mig och hoppades på lite sympatier och medhåll, bestämde sig dessa två kollegor istället för att hålla med om att jag borde sluta och skrev en lista på varför jag var så värdelös som lärare.

Som tur var ringde telefonen och väckte mig innan jag hann jaga upp mig allför mycket. Det har ju funnits de gånger jag vaknat skakande av ilska eller halvt i tårar av frustration efter en extra verklighetstrogen dröm. Det där snacket om att drömmar är ett sätt för oss att bearbeta dagens händelser börjar kännas mer och mer som skitsnack för det är väldigt sällan jag kan relatera något i mina drömmar till verkligen händelser.

Den där gången jag drömde att jag pillade ut alla barnens vänsteröga med en sax, den gången hade jag ju faktiskt suttit en hel eftermiddag med saxen i handen och tidigare på dagen hjälpt ett av barnen när hon fått sand i sitt vänstra öga. Antagligen tyckte min hjärna i drömmen att det vore en helt förträfflig idé att peta ut alla dessa ögon som drog till sig sand. Jag kände mig till och med rätt så nöjd med mig själv när jag vaknade.

Men varför jag skulle drömma att mina kollegor mobbar mig så till den milda grad att jag vill sluta, det finns det absolut inga belägg för. Det är absolut vansinnigt. Det kanske låter som en idyll men så bra som vi alla kommer överens, det tror jag är få arbetsplatser förunnat. Eller så handlar drömmen mer om mig själv. Kanske är det jag som tycker jag är en värdelös lärare och bara väntar på att mina kollegor ska komma på det också.

Städ- och tvätt- och bakdag

I början av veckan planerade jag och min syster ett besök till mamma den här helgen för att fika tillsammans med henne. Tyvärr glömde vi bort att fråga henne om det gick bra. Det visade sig att hon skulle på födelsedagsfirande för en av mina mostrar den här helgen så de där planerna på fika hemma i hennes kök föll liksom platt. Istället ringde min syster mig i veckan och berättade att hon ordnat med fika. Hemma hos mig!

Imorgon kommer alltså syster, svåger, Lilla Stjärnan och brorsan hir för att fika i mitt kök istället. Det betyder att jag för en gång skull måste städa och inte kan skjuta på det till nästa helg. Annars är jag väldigt duktig på att skjuta upp saker som absolut inte måste göras. Men som sagt, det gick inte för sig den här helgen så nu har jag tvättat och diskat och städat. Lite bakning har det också hunnits med så klart.

En trogen gammal favorit i den här familjen är äppelkaka gjord efter gammelmormors recept och med massor av vaniljsås. Igår kväll medan jag funderade på detta insåg jag att det kanske är lite för lite att bjuda bara på en kaka och kanske är det dags att göra något med den där apelsinerna i kylskåpet. Sagt och gjort, det blev supergoda och saftifa apelsinmuffins - tyvärr utan glasyr eftersom jag inte har något florsocker.

Jag vet inte hur det är med er, kära läsare, kanske planerar ni era bakäventyr och ser till så att ni faktiskt har allting hemma innan ni sätter igång. Personligen tycker jag det är en rätt så mesig metod. Här hemma hos mig bestämmer jag vad jag ska baka kvällen innan och hoppas på att jag har allting som behövs. Möjligen beror det på att jag följer receptet när jag bakar (och hur roligt är det?) medan jag lagar mat på en höft.

Vinterköld vs Sommarvärme

Precis som min MS sällan gör sig mer påmind än de permanenta symptom jag lever med i form av fatigue, känselbortfall och svaghet, är det även sällan som jag fatiskt märker av min ledgångsreumatism. Men idag var en sådan där extra kall och fuktig dag där minsta lilla vinddrag fick det att värka som bara fan i hela högerarmen, varenda led från axeln och hela vägen ut i fingertopparna känns som om de blivit manglade.

Får flera år sedan kunde jag emellanåt uppleva det som att mitt skelett hade krossats till flisor som försökte pressa sig ut genom huden. Det gjorde med andra ord rejält ont. Riktigt så känns det inte idag. Mer som att någon upprepade gånger använt en gummislägga mot mina fingrar, handled, armbåge och axel. Inte tillräckligt för att krossa några ben men alldeles tillräckligt för att det vrider sig i hela mig av smärta.

Jag hatar verkligen att ha ont. det finns inget väre än att uppleva en smärta som inte kommer ge med sig bara för att jag knaprar i mig ett par värktabletter (även om det definitivt inte skadar heller). Min kollega sa att jag behöver värme och solsken och jag föreslog, lite på skämt och lite på allvar, att jag kanske borde flytta utomlands till varmare breddgrader. Den där torra härliga värmen skulle vara underbart att få vistas i mer än ett par veckor i stöten.

I den bästa av världar

När jag som purfärsk högskolestudent för snart tio år sedan läste Ingrid Pramling Samuelsson för första gången greps jag av en omedelbar beundran för denna kloka professor och forskare. Inte för att hon inte också skrev mycket som jag tyckte var rena dumheter och aldrig i livet skulle vilja ställa mig bakom, men hennes böcker och avhandlingar tar än idag upp mycket hyllplats i min bokhylla här hemma.

Därför tyckte jag det skulle bli kul att läsa en artikel skriven av henne i Förskoletidningen (5/2012) med titeln Hur bli en bra lärare i förskolan? Detta är ju något man ständigt vill vara, man försöker hela tiden utvecklas och bli bättre i sin roll som pedagog. Sagt och gjort, jag satte mig ned och började läsa. Hann igenom första meningen innan jag började skratta smått hysteriskt åt den hemska formuleringen.

"I OECDs senaste rapport Starting Strong III, såväl som i flera andra dokument, blir det tydligt att lärare i förskolan är avgörande för kvaliteten i verksamheten."

Självklart förstår jag ju vad hon egentligen menar, att det behövs utbildade förskollärare i förskolan för att kunna erbjuda barnen det bästa lärandet. Mitt okontrollerbara fnissande berodde mestadels på att jag vid en första genomläsning tolkade det som att det behövs vuxna (lärare och barnskötare) i förskolan för att ge en bra kvalitet och jag fick en "no, shit" känsla. För mig är vi alla pedagoger trots allt.

Delar av artikeln ögnade jag igenom medan jag lusläste andra, för mig mer intressanta delar. Vad den handlade om var hur vi som vuxna i förskolan ska erbjuda en lärandemiljö som är "rik, utmanande och ge(r) många möjligheter till lärande", där vi utgår från barnens intressen och är medforskande tillsammans med dem. Med andra ord, inget nytt under solen och ingenting jag inte tycker är helt rätt och riktigt.

Det som däremot fick mig att sucka djupt var det som alltid får mig att sucka när jag läser dessa avhandlingar, böcker och artiklar skrivna av forskare med inriktning på pedagogik. Det där om VAD vi ska göra för att tillsammans med barnen leva i den bästa av världar, men inte ett ord om HUR vi faktiskt ska komma dit. Det är tydligen inte bara vi i förskolan och skolan som tycker det är svårt att finna arbetssätt.

Att vi sedan vänder oss till litteraturen för råd och hjälp och får veta precis hur underbart livet kan vara men inte får ett endast råd på vägen, det gör ju inte direkt att det alltid känns så lockande att plocka upp en ny bok. Inte heller att få det förklarat för sig hur underbart duktiga och präktiga vi pedagoger är, som kan och vet så himla mycket, så nog borde vi väl kunna lista ut på egen hand hur vi ska bli dessa kompetenta lärare.

Fast det kanske bara är jag som känner så, som att man måste komma på svaren själv för att hitta till den utopi som beskrivs av alla dessa forskare. Jag ber inte om en färdig modell men jag skulle bra gärna vilja veta exakt hur alla dessa harmonsiak små barngrupper runt om i landet har blivit så perfekta och fina som de beskrivs i forskningen. Eler så kanske det bara är min förskola där vi faktiskt har problem.

Ja, alltså problem värre än att Kalle rycker av Lisas mössa och slänger den i en vattenpöl, eller där Oskar inte får sitta bredcid Karl på lunchen för där har ju Viktor redan satt sig. När ska Pramling Samuelsson och Eva Johansson och Elisabet Doverborg och alla deras kollegor börja skriva om hur man ska agera när barnen kallar varandra "jävla bög!" och attackerar varandra med knytnävslag och sparkar?

Fast nu kanske jag begick en sådan där miss igen och berättade om saker som det är meningen att vi "på golvet" ska kämpa med, medan cheferna och politikerna kan skriva fina rapporter om hur underbart vi har det. För det viktigaste är ju tydligen att saker ser bra ut på papper, inte att vi också ska få ha en fungerande barngrupp där vi inte dagligen behöver lösa konflikter allvarligare än att Sara tog Bosses bil.

MS-sjuk

Jag hade tänkt skriva ett argt inlägg om näthat och de vidriga personer som trakasserar andra människor för sigg eget sjuka nöjes skull. Tyvärr lär det inlägget få vänta ett tag tills jag är med på banan igen. Sedan igår eftermiddag gör sig min MS rejält till känna. Det snurrar runt i huvudet och yrseln gör mig både illamående och påverkar balansen. Bättre att stanna hemma än falla ihop i en hög utomhus.

Så nu blir det långhelg för mig vilket känns lite konstigt. Det hade ju varit en sak om jag varit sjuk "på riktigt", om den där magsjukan eller influensan gett sig på mig. Då hade det inte känns lika mycket som att jag smiter. För det gör det, jag som nästan aldrig är MS-sjuk eller visar särskilt stora besvär på jobbet. Jag biter ihop och kämpar på så när MS tvingar mig att stanna hemma känns det som en svag ursäkt.

Fast så ska jag väl inte tänka utan istället vara tacksam för att jag oftast får vara MS-frisk och inse att jag emellanåt även kommer vara MS-sjuk. Visst är det skönt att kunna tänka att jag har det rätt bra ändå. Ja, hela vänstersidan är permanent bortdomnad, liksom stora delar av högersidan. Ja, jag har huvudvärk och balansproblem och yrsel och denna enorma utmattningströtthe, men jag är i alla fall på benen.

Yrkesrisker

En av de största riskerna i mitt annars rätt så riskfria arbete som förskollärare, är alla infektioner och bakterier som härjar i barngruppen i stort sett årt om. Är det inte det ena så är det det andra. Just nu florerar influensan även om jag än så länge bara vet om två kollegor som åkt på skiten, men med alla barn som varit hemma kan någon av dem mycket väl haft skiten och vi vet bara inte om det.

Nu har vi även drabbats av magsjuka vilket ledded till att jag satt på huk inne på småbarnsavdelningen och torkade upp spya från golvet på morgonen. Egentligen kom jag in för att fråga min kollega en sak och hamnade mitt uppe i ett fasligt kräkande och springande omkring. Medan en kollega tog med barnen in i ett annat rum och den andra kollegan ringde efter föräldrarna, tog jag på mig att torka upp.

Lite senare på dagen frågade min kollega om jag börjat bli hypkondrisk ännu. För så är väl alltid fallet? Hör man talas om magsjuka börjar man må illa och går det huvudlöss på stället så nog fan börjar det klia i hårbotten. Men just då när kollegan ställde sin fråga så hade jag inte alls några sådana hjärnspöken och kände mig ändå rätt nöjd med dagen som varit när jag gick hem efter lunch.

Väl hemma sov jag ett par timmar, satte mig vid datorn, började fundera på middag - och började känns hur det rörde runt i magen. Lyckligtvis gick det över på någon timma utan att jag kräktes eller annat magsjuke-otyg så kanske har jag klarat mig undan bacillerna trots att jag redan i måndags utsattes för dem då jag tillbringade dagen med min syster och hon ringde på tisdagsmorgonen för att berätta att hon var magsjuk.

Annars har det mest varit influensan jag oroat mig för. Visserligen har jag klarat mig undan denna de senaste två åren men kanske är ett hat-trick för mycket att hoppas på, särskilt eftersom jag hade en vansinnig febervärk på måndag eftermiddag och kväll som sedan gick över och jag har inte haft några fler känningar sedan dess. Med riktig otur kanske jag nu åker på båda dessa äckliga sjukdomar.

Eller så visar det sig att mitt immunförsvar faktiskt är så bra och överaktivt som det borde vara med tanke på att det har tid att inte bara skydda mig från diverse virus, utan även har tid att attackera mitt eget nervsystem. Fast den där MS:en har också hållit sig lugn under hösten och vintern. Ett och annat anfall och kraftig yrsel och illamående kan jag liksom leva med och känselbortfallet och tröttheten är ju vardagsmat vid det här laget.

Söndagsunderhållning

Får hjälp med att chatta

Reseskildring

Eftersom jag nu varit hemma i snöiga, regniga, råkalla, vårvarma Sverige i lite över en vecka tyckte jag att det var på tiden att läska alla mina läsare med några bilder från resan till Spanien som jag företog tillsammans med min mamma. Vi spenderade en riktigt underbar vecka i pyttelilla Playa del Cura på Gran Canaria och kom hem lite brunare och lite mer utvilade än vi var då vi åkte.

Bodde på hotellet Riviera Marina i et vackert nyrenoverat rum

Enda minus med rummet var egentligen att vi endast hade sol på förmiddagen

Vid slutet av den lilla strandpromenaden började klipporna där modiga själar
kunde promenera längs en osynlig liten stig under klipporna

Lördagsgodis

Söndagsfrukost med allt från yoghurt och flingor, till smörgåsar och omeletter
lagade på beställning

Lungorna var ju tvungna att förgiftas med cigarettrök
medan ögonen fick festa på den här utsikten

Blå himmel, blått have, mjuk svart sand och läskigt bleka ben

Vårt hotell sett från stranden

Mamma försökte sig på att leka fotograf med min mobilkamera ett par gånger
och med högst varierande resultat

Torsdag förmiddag och vår sista dag bjöd på strålande sol och 24 grader i skuggan

Väntar på bussen som ska ta oss till flygplatsen

Affärsidé

Precis innan min katt väckte mig med högljudda klagorop denna morgon, drömde jag att jag var i stan tillsammans med min syster (dock inte min riktiga syster eftersom denna var mörkhårig istället för blond). Vi promenerade längs kanalen när en kvinna på cykel stannade för att fråga oss om vi visste vart man kunde finna de stora glasdörrarna till ett ställe som kallades för Oden.

Detta var hennes (eller snarare min hjärnas) omständiga sätt att fråga hur man kom till huvudentrén till stadens köpcentrum. Efter att vi pekat ut riktningen var vi i nästa stund inne bland affärerna i köpcentrat och när jag tittar ut genom ett par stora fönster ser jag på andra sidan den plötsligt mycket smalare gatan, en butik jag aldrig sett förut, med orden Kyrkogård skrivna på glasrutorna.

Att det var en matbutik såg jag eftersom de hade lådor med frukt stående precis innanför sina fönster och nyfiken som jag är gick jag för att undersöka. Mycket riktigt var detta en matbutik, ett slags överskottslager för saker med kort datum, eller som det stod på skyltfönstren, en kyrkogård för sådant som den vanliga matbutiken annar skulle ha slängt. Det var ungefär då som min katt väckte mig.

Så här i efterhand tycker jag att min hjärna kom på en rätt bra lösning för att hantera det enorma svinn som matbutiker faktiskt står för när de slänger mat för miljontals kronor. Tänk om de då hade en Kyrkogård, om än kanske bättre namngiven än så, där de kunde sälja bananer med bruna fläckar och konservburkar med mat som måste förtäras inom de närmaste dagarna istället för att glömmas bort.

Eller är jag kanske helt ute och cyklar? Om så är fallet skulle det inte alls förvåna mig, mina smarta affärsidéer är sällan genomförbara ens i den bästa av världar. Varför jag ens skulle drömma om en matbutik med ordet kyrkogård i namnet kan man bara gissa sig till. Men om någon miljövänlig butiksägare där ute snubblar över denna blogg och gillar min affärsidé så är det fritt fram att låna konceptet.