I den bästa av världar

När jag som purfärsk högskolestudent för snart tio år sedan läste Ingrid Pramling Samuelsson för första gången greps jag av en omedelbar beundran för denna kloka professor och forskare. Inte för att hon inte också skrev mycket som jag tyckte var rena dumheter och aldrig i livet skulle vilja ställa mig bakom, men hennes böcker och avhandlingar tar än idag upp mycket hyllplats i min bokhylla här hemma.

Därför tyckte jag det skulle bli kul att läsa en artikel skriven av henne i Förskoletidningen (5/2012) med titeln Hur bli en bra lärare i förskolan? Detta är ju något man ständigt vill vara, man försöker hela tiden utvecklas och bli bättre i sin roll som pedagog. Sagt och gjort, jag satte mig ned och började läsa. Hann igenom första meningen innan jag började skratta smått hysteriskt åt den hemska formuleringen.

"I OECDs senaste rapport Starting Strong III, såväl som i flera andra dokument, blir det tydligt att lärare i förskolan är avgörande för kvaliteten i verksamheten."

Självklart förstår jag ju vad hon egentligen menar, att det behövs utbildade förskollärare i förskolan för att kunna erbjuda barnen det bästa lärandet. Mitt okontrollerbara fnissande berodde mestadels på att jag vid en första genomläsning tolkade det som att det behövs vuxna (lärare och barnskötare) i förskolan för att ge en bra kvalitet och jag fick en "no, shit" känsla. För mig är vi alla pedagoger trots allt.

Delar av artikeln ögnade jag igenom medan jag lusläste andra, för mig mer intressanta delar. Vad den handlade om var hur vi som vuxna i förskolan ska erbjuda en lärandemiljö som är "rik, utmanande och ge(r) många möjligheter till lärande", där vi utgår från barnens intressen och är medforskande tillsammans med dem. Med andra ord, inget nytt under solen och ingenting jag inte tycker är helt rätt och riktigt.

Det som däremot fick mig att sucka djupt var det som alltid får mig att sucka när jag läser dessa avhandlingar, böcker och artiklar skrivna av forskare med inriktning på pedagogik. Det där om VAD vi ska göra för att tillsammans med barnen leva i den bästa av världar, men inte ett ord om HUR vi faktiskt ska komma dit. Det är tydligen inte bara vi i förskolan och skolan som tycker det är svårt att finna arbetssätt.

Att vi sedan vänder oss till litteraturen för råd och hjälp och får veta precis hur underbart livet kan vara men inte får ett endast råd på vägen, det gör ju inte direkt att det alltid känns så lockande att plocka upp en ny bok. Inte heller att få det förklarat för sig hur underbart duktiga och präktiga vi pedagoger är, som kan och vet så himla mycket, så nog borde vi väl kunna lista ut på egen hand hur vi ska bli dessa kompetenta lärare.

Fast det kanske bara är jag som känner så, som att man måste komma på svaren själv för att hitta till den utopi som beskrivs av alla dessa forskare. Jag ber inte om en färdig modell men jag skulle bra gärna vilja veta exakt hur alla dessa harmonsiak små barngrupper runt om i landet har blivit så perfekta och fina som de beskrivs i forskningen. Eler så kanske det bara är min förskola där vi faktiskt har problem.

Ja, alltså problem värre än att Kalle rycker av Lisas mössa och slänger den i en vattenpöl, eller där Oskar inte får sitta bredcid Karl på lunchen för där har ju Viktor redan satt sig. När ska Pramling Samuelsson och Eva Johansson och Elisabet Doverborg och alla deras kollegor börja skriva om hur man ska agera när barnen kallar varandra "jävla bög!" och attackerar varandra med knytnävslag och sparkar?

Fast nu kanske jag begick en sådan där miss igen och berättade om saker som det är meningen att vi "på golvet" ska kämpa med, medan cheferna och politikerna kan skriva fina rapporter om hur underbart vi har det. För det viktigaste är ju tydligen att saker ser bra ut på papper, inte att vi också ska få ha en fungerande barngrupp där vi inte dagligen behöver lösa konflikter allvarligare än att Sara tog Bosses bil.