Gott Nytt År!

Nu är det snart dags att bege sig iväg på nyårsmiddag. Håret är tuperat och våfflat och skorna sitter på (måste öva lite) och jag har således växt ungefär 12 centimeter och borde alltså vara omkring 180 cm lång. Det är rätt så imponerande med tanke på att jag alltid brukar vara kortast, ja, nästan alltid i alla fall - och jag är ändå av medellängd. Men i alla fall, håret fixat, sminket lagt, kläder och smycken på. Jag är klar att gå!

Nyårsfirande

Ikväll blir det nyårsfirande hemma hos mamma tillsammans med syrran och svågern. Brorsan är nere i Göteborg för något galej och vi andra ska äta en god middag, titta på fyrverkerierna och skåla i champagne. Men det är några timmar kvar tills min skjuts dyker upp och under tiden ska det hinnas med lunch, makeup och att fixa håret på något sätt. Jag har plattång och locktång och våffeljärn - men ingen aning om vad jag ska göra.

Dagens fynd

Min syster kom och hämtade mig idag vid tolv-tiden och vi begav oss glada i hågen mot Överby Köpcentrum och mellandagsrean för att göra oss av med lite pengar. Pengar spenderades om än inte i sådana mängder som jag kanske förväntat mig. Tyvärr så hittade jag väldigt lite som jag faktiskt gillade och tyckte var något att ha - och någon kappa blev det inte. Jag hade nästan gett upp hoppet när vi gick in i en butik och hittade en svart skönhet.

Yllekappan gick på ungefär 800 kronor (rea-pris) och det var den verkligen värd, sitter som en smäck och är inte öppen i halsen - vilket var min systers anledning till att jag inte skulle köpa den första kappan jag tittade på. Det hanns även med inköp av ett par kängor som jag blev helt kär i när vi var inne i skobutiken och jag var bara tvungen att ha dem. Tvåhundra kronor kronor gick de på och precis som kappan så var de värda vartenda öre.

Som alltid när kameran kommer fram så ska ju vissa individer i detta hushåll vara med på kort. Detta är antagligen den värsta linslus ni någonsin kommer se - och kängorna blev godkända! Nu kan jag knappt bärga mig tills det blir nyårsafton och jag får klä upp mig i min nya kappa och mina tjusiga kängor. Det blir ingen utgång på stan i år, men jag ska till mamma på nyårsmiddag med henne, syrran och svågern och ska vara fin!

Mellandagsrean - mitt i-landsproblem

Den bästa tiden på året är nu. Först kommer julen, sen rean och sedan nyår. Nyår är definitivt på tredjeplats, men jag har väldigt svårt att bestämma mig om jag gillar julen eller rean bäst. Det känns som att de kanske måste få komma in på delad förstaplats, för den ena innebär att jag får spendera pengar plus får presenter av andra, och den andra innebär att jag får spendera ännu mer pengar men till reducerat pris. Vilka svåra val!

Skov?

De senaste två veckorna har jag varit bortdomnad i händerna. Detta är så klart inget ovanligt eftersom jag har permanenta skador på mitt nervsystem som slagit ut känseln i händerna och underarmarna, särskilt på vänster sida - min problemsida. Men de här senaste veckorna har det varit nästan totalt känselbortfall i händerna och en bit upp vid handlederna. Jag antar att det är ett skov men jag har svårt att förstå skillnaden.

När nya symptom dyker upp, så som balansrubbningen jag drabbades av förra hösten, och problemen med synrubbningar som dyker upp lite då och då men som inte är bestående problem, då kan jag genast säga att nu har jag ett återfall. Men eftersom vissa av symptomen är konstanta, så som känselbortfall, tröttheten och yrsel, så är det svårare att säga om det är ett skov jag åkt på, eller om jag helt enkelt har en dålig dag.

Ibland kan man bli förvirrad av signalerna som ens egen kropp skickar ut, särskilt med MS-relaterade symptom eftersom det på det stora hela beror på ett spattigt nervsystem. När min läkare frågar mig hur många skov jag haft brukar jag säga att jag inte vet och sedan förklara om jag haft en period av nya symptom (så som balansproblem), men det där med förstärkta redan existerande symptom brukar jag inte berätta för jag vet inte.

Ingen verkar heller kunna förklara för mig vad ett skov är. Vad ett psuedo-skov, eller restsymptom eller återfall (relapse) verkligen innebär. Det verkar inte som att någon vet och istället blir det en massa omkring-förklaringar och inga riktiga svar alls - och jag är trött på det. Jag har en sjukdom som varken jag eller någon annan verkar veta något om, hur ska jag då kunna besvara frågan hur många skov jag haft det senaste halvåret?

Stannar inne för bara maten

Min mamma brukar alltid säga sådana här dagar, att det är bättre att stanna inne för bara maten än att gå ut och ingen få. Så idag håller jag mig inne i värmen där det finns mat och mysiga filtar att kura in sig i medan man ser en film. Imorgon kanske jag ger mig ut på en promenad om snön packat sig lite så att man kan gå och inte bara slirar runt i lössnön. På måndag ska jag dessutom ut och springa i affärer med syrran på rean.

Jag har bara två saker på min lista som jag verkligen behöver och det är en ny stol och en kappa. Men eftersom jag känner mig själv så lär det ju bli betydligt mer inköpt än en skrivbordsstol och en kappa. Jag hade ju även tänkt titta lite på skor, ett par snygga kängor eller stövlar med en liten klack. Blev så sugen när jag såg syrrans mormors-kängor. Men som sagt, det blir på måndag och nu tänker jag fortsätta göra ingenting alls.

Hunger och tunnlar

Igår åt jag inte så mycket eftersom jag mått dåligt natten innan och fortfarande kände mig halvdålig under dagen. Men idag får jag igen för att jag inte gjorde mer än tuggade i mig ett par smörgåsar för idag kurrar det i magen som om ett vilddjur bor där inne. Jag tycker nog det är bäst att mata vilddjuret innan han bestämmer sig för att attackera mig i bästa Alien-stil, ta struptag på mig och kräva mat medan han skakar mig.

I andra nyheter kan jag meddela att jag nu tagit fram katternas tunnel klädd i prasslande tyg, och särskilt den ena katten har fallit för tunneln. Nu råkar han ju vara den störste av de två och det går inte alltid så bra att kasta sig genom tunneln från en ända till den andra utan att sakta ner på vägen och liksom klämma sig fram den sista biten. Men han fortsätter glatt att slänga sig in i tunneln och när han blir trött somnar han i den.

Årets utdelning

Saker som hanns med

• Ett dignande julbord fullt med läckerheter
• Kalle Ankas Jul på TV
• Besök i Ryrs kyrka där syrrans svägerska sjöng julsånger- och psalmer
• Goda efterrätter i form av olika slags kakor och bullar
• Julklappsutdelning med rim som syrran knåpat ihop
  
• Plock i flera olika chokladaskar
  

Julklappar

• En vit, mjuk halsduk och ett par vita, fingerlösa vantar (bästa julklappen!)
• En marinblå, inbunden almanacka att ha i handväskan
• En väggkalender med roliga bilder
• En ljusstake med ett litet svart blockljus
• En bok; "Jag Älskar Bebisar - och andra lögner han säger för att få dig i säng"
• En ask Paradis chokladpraliner
• Två vita fleecefiltar

Annat som kom med hem

• Två stora burkar hemmagjorda pepparkakor
• En apelsin med skalet delvis rivit

God Jul!

Nu bär det snart iväg till min syster för en dag av mysig samvaro, god mat och massor av presentpapper. Tydligen ska det även bli en tur till kyrkan eftersom min svågers syster ska ge en julkonsert - och för att min syster nu blivit en smula kyrklig av sig på grund av sin pojkvän och hans familj. Som ateist firar jag ju inte jul för Jesus skull, utan för allt det andra som jag räknade upp här ovanför, men vacker musik kan jag uppskatta.

Da'n före da'n

Imorgon är det då alltså julafton men jag ska erkänna, det känns inte så. Det kan förstås bero på att jag alls inte julpyntat i år och bara har satt upp en adventsljusstake också adventsstjärnan i vardagsrumsfönstret. Inte minsta lilla tomte står framme eftersom jag ändå inte kommer vara hemma på jul. Det enda som gör att det känns som jul, och det enda som hindrar mig från att deppa ihop totalt, är det faktum att det blir en vit jul i år.

Oövervinnelig!

Ett par dagar in på julledigheten och jag känner mig redan mycket bättre. Jag är fortfarande förkyld och snuvig, men psykiskt mår jag hundra gånger bättre. Det känns som att en enorm vikt lyfts från mina axlar och jag kan äntligen få vila ut, i vetskap om att jag har två härliga veckor framför mig av att göra så lite som möjligt. Plötsligt känns allting mycket lättare och jag vill göra saker som jag i vanliga fall undviker in i det längst.

I vanliga fall är helgerna ju så korta och man vet att måndagsmorgonen hägrar där inom en snart framtid. Så dagar som idag, den oheligaste dagen av alla, dagen före arbetsveckan drar igång igen, brukar i vanliga fall användas till att desperat försöka göra ingenting. På så sätt kan jag lura mig själv att jag faktiskt är ledig och kan slappna av. Idag vet jag att jag är ledig imorgon och alla dagar efter det i två underbara veckor.

Jag tror det mestadels beror på att jag vet att det jag inte gör kan jag göra imorgon istället så jag behöver inte känna mig tvungen att göra det med en gång - och som de flesta som känner mig vet, när jag känner tvingad att göra något så sätter jag i hälarna direkt. Att släpa benen efter sig får en helt ny innebörd, jag skulle kunna vinna olympiska grenar i envishet när jag sätter den sidan till, och i slutändan blir ingenting gjort.

Just idag ska jag vika in tvätt och kanske köra en eller ett par maskiner. Jag ska köpa ströbröd så att jag kan griljera skinkan jag gjorde iordning igår och då tänkte jag ta med mig en stor kartong och en påse med reklam och tidningspapper till återvinningen. Återvinningsstationen brukar vara det ställe jag undviker tills skräpet nästan svämmar över och då högst motvilligt. Idag gör jag det för att jag vill.

Jag älskar verkligen att få vara ledig, så här mycket styrka och energi har jag inte haft på flera månader och det känns riktigt bra. Det känns nästan som att vara den Anne jag var innan jag fick min diagnos, innan jag tvingades lära mig spara på energiresurserna. Idag känner jag mig nästintill oövervinnelig, som om inget kan trötta ut mig. Så här skulle jag vilja känna varje dag i resten av mitt liv men jag nöjer mig med julen.

Vetekudden

Förra året fick jag en vetekudde av min bror och det är antagligen den bästa julklapp jag någonsin har fått. Den är bra för diverse saker. Lite ont i ryggen? Släng in vetekudden i mikron och ligg sedan med kudden under ryggen en stund. Lite mensvärk? Släng in kudden i mikron och lägg den sedan på magen. Lite ont i axeln, armbågen eller knät? Släng in vetekudden i mikron och lägg den på stället som värker. Garanterad tillfredsställelse!

Trista besked i jultider

Igår gick man ut med meddelandet att Saab kommer läggas ner, en av de största arbetsgivarna här i stan om man räknar med alla under leverantörer. PÅ ett sätt var det väl ett väntat besked men man hoppades in i det sista. Jag tror det kommer bli ett sådant besked som alla kommer minnas, vem som berättade det och vart man var när man fick höra det. Själv var jag på Coop och handlade med min syster.

Jag letade efter röd currypasta och stötte på två butiksanställda och en kund som stod, chockade över att det nu är över. Vad säger man? Det är ett tungt beslut och jag lider med alla som drabbas, alla anställda som så här i jultider får veta att de inte kommer ha kar något jobb. Samtidigt så går tankarna till en själv, vad kommer hända med mig och min anställning, kommer jag få vara kvar nu när det kanske blir nedskärningar och varsel?

Som kommunanställd inom barnomsorgen sitter man löst till när sådant här händer, det märkte jag redan sist gång. Men tack vare att jag är utbildad förskollärare så fick jag vara kvar trots att jag är en av de senast anställda. Den här gången är jag inte lika säker på att jag får vara kvar om de blir tvungna att låta fler anställda gå. Det känns inte bra att ha det här hängande över sig inför julen, men samtidigt vill man inte oroa sig.

Jag hoppas ju på att det kommer lösa sig, på något sätt. Att Saab lägger ner är klart nu, de kommer inte att studsa tillbaka, men förhoppningsvis kommer folk att starta upp egna företag, förhoppningsvis kommer Trollhättan inte dö. En epok har gått i graven, Saab som funnits så länge jag kan minnas finns inte mer. Men vi är starka och vi kommer gå ännu starkare ur det här. Trollhättan kommer överleva, mot alla odds!

Kul start på julledigheten

Efter att ha klarat mig relativt bra under hela hösten, med bara några dagars sporadisk sjukfrånvaro här och där, har jag nu åkt på världens förkylning. Näsan rinner, halsen gör ont, huvudet och nacken värker och spänner och öronen känns som att de är fyllda med bomull så att allt djup verkar dämpat. Jag har ont lite varstans i kroppen och så fort jag hostar det minsta lilla så känns det som att lungorna ska knäcka revbenen.

Som ni kanske förstår är detta inte alls särskilt trevligt och definitivt värre än vad jag trodde igår kväll. Har ju varit lite småförkyld i flera veckor nu men så igår blev det värre, jag var illamående och yr och mådde hemskt - ja, jag trodde att jag mådde hemskt. Men det är ingenting mot hur jag mår idag när minsta rörelse är en ansträngning. Fast såpass plikttrogen är jag ändå att jag sätter mig här och meddelar världen mitt tillstånd.

Man kan undra

Varför är dörrar på diverse offentliga ställen så jäkla tunga? På skolor, bibliotek, vårdcentraler och liknande ställen så får man emellanåt ta i för kung och fosterland för att komma in genom döören och sedan är det likadant på vägen ut när man får ligga på för att dörren ska öppna sig. Eftersom de flesta av dessa dörrar har dörröppnare förstår jag att det måste finnas lite tyngd i dem, men det är ju faktiskt löjligt som det är nu.

Jag får den smygande misstanken om att det här är någon slags världsomfattande konspiration, anting från dörrtillverkarnas sida eller kanske till och med från vården eller regeringen. De vill att vi ska trycka på den där knappen, de vill vänja oss vid knapptryckande, och ju mer knappar desto mindre fysisk ansträngning tills vi börjar svälla upp som ballonger. Det kommer sluta med att vi alla åker runt i svävare och trycker på knappar! Precis som i filmen Wall-E.

Sug på den

Nu är jag hemkommen från AT-mötet, nedtyngd av minnet av Elvis-mördaren och en julklapp från chefen. Kanske ska förklara det här med Elvis-mördaren först. Det var nämligen underhållning inhyrd ikväll, en Elvis-imitatör som hade väldigt trevlig sångröst men det där med engelskan var kanske inte hans starka sida också lyckades han glömma ungefär hälften av texten i verserna så det blev mycket humma-humma istället.

Roligt var det i alla fall, särskilt när han drog igång och dansade. Jag har nog aldrig skrattat så mycket på ett AT-möte tidigare, det var nog i klass med våra kvällsplaneringar räknat efter hur mycket högljutt skrattande det blev. Förutom Elvis bjöds det även på glögg och pepparkakor, gröt och skinksmörgåsar, och kaffe och After Eight innan det var dags för julklappsutdelning!

Kom hem med mitt stora fina paket (tyvärr tog jag ingen bild) och öppnade det. Det första jag hittar är två påsar med hårda runda saker i och sedan en kartong med ett fint fat. Öppnar påsen och hittar stenar, tittar på etiketten, häller upp stenarna i fatet och sedan tar jag en av de vita stenarna och tuggar glatt i mig den. Ja, för det här är inte vilka stenar som helst, det här är chokladstenar! De ser väldigt äkta ut, eller hur?

Årets sista AT-möte och jullunchen

Ikväll är det dags för årets sista arbetsplatsmöte. I vanliga fall gör vi inget speciellt när det är det sista mötet för terminen, åtminstone har det inte gjorts under de senaste två åren då jag arbetat där. Men detta AT-mötet ska det bli både gröt, skinksmörgås och underhållning. Så jag är mest hemma för en kort mellanlandning innan det är dags att bege sig mot skolans matsal för lite trevligt sällskap och årets första riktiga julmat.

Imorgon blir det både jullunch, långdans och julklappsutdelning med tomten på jobbet. Barnen älskar när tomten kommer och de får julklappar och det är ju alltid spännande med lite ny mat, serverad som buffé och vi sitter alla tillsammans vid ett långbord istället för vid tre olika bord. Imorgon blir det att bara njuta, allt förarbete är redan gjort för jag har precis ägnat en timma åt att slå in julklappar till alla barnen.

Var så snäll och håll käften

Ibland kan det vara bra att klaga lite men vissa tar det verkligen för långt och när man rör sig i samma "kretsar" som jag så lär man sig snart att det folk klagar på mest är sina läkare, det alltid lika populära läkarföraktet håller i sig. Jag börjar bli förbannat trött på det, börjar reta mig något enormt på folk som drar igång med krokodiltårarna bara för att deras läkare inte genast krälar vid deras fötter med tyck-synd-om-plattityder.

Hellre har jag en läkare som är ärlig och som säger rakt på sak att det jag går och oroar mig för är något jag faktiskt har befogat att oroa mig för, eller också att jag målar fan på väggen i onödan. Jag säger inte att jag är bättre än någon annan - eller så kanske det är det jag menar - men om man bortser från mitt gnällande emellanåt så tror jag att jag är lite mer rak på sak, lite mer jävlar anamma, och lite mindre patetiskt gnällande om ALLT!

Vilken jävla pärs!

På det stora hela så gick morgonen och förmiddagen bra, men jag var väldigt stressad och nervös ändå. Tog mig till sjukhuset och röntgen helt okej, fick byta om till en superläcker liten vit skjorta och sedan var det dags att sätta nålen med kontrastvätska. Hur många gissar på att de snabbt och lätt hittade ett stort, trevligt kärl i armen? Någon? I så fall har ni FEL! Det finns ingenting i mina armar där man kan sätta en nål.

Som radiologen uttryckte det; "de ligger så djupt så man måste gräva lite för att komma in till dem". Det började susa lite i öronen på mig när han sa så men det gick snart över när jag fått lägga mig ner och efter lite klämmande och tryckande och kramande och knäppande, så hittade han till sist ett tunt litet kärl på ovansidan av handen. När kontrasten gick in kändes det inte så mycket, men att ha nålen kvar gjorde ont som fan.

Allt som allt, att sätta nålen, ta bildserierna på huvudet, ställa om maskinen och ta bilderna på nacke och bröstkorg, tog ungefär en och en halv timma. Det är samma tid som det tog för två år sedan när jag gjorde samma undersökning. Nu dröjer svaren i minst två veckor så antagligen får jag träffa min läkare någon gång efter jul och nyår. Det känns väl så där kul att behöva vänta men samtidigt skönt att det dröjer lite.

Efter visiten på sjukhuset for jag in till stan, bytte buss och åkte ut till köpcentret för att köpa de sista julklapparna till brorsan och svågern. Köpte även en skinka och den vidriga sillen som jag uppenbarligen är ansvarig för att den hamnar på julbordet hemma hos syrran. Varför det är så att just jag ska skaffa fram sillen vet jag inte, jag äter inte ens sill. Vet faktiskt inte ens varför någon skulle vilja äta sill.

Uppdatering

Testet av billarmet fortsatte hela kvällen fram till ungefär nio-tiden. Kan ju säga att jag varit så måttligt road av detta oväsen men tack och lov så har det nu slutat och jag är snart på väg till sängen för en god natts sömn. Imorgon är det dags för magnetröntgen, vilket jag både är nervös och väldigt lugn inför. Nervositeten beror på att jag lider av en lätt form av klaustrofobi, och lugnet beror på att jag självklart vet att det inte är farligt.

Vad är du för idiot?

Idag efter jobbet så var jag vaken en stund men fram på eftermiddagen kände jag mig så hiskeligt trött och gick för att lägga mig en stund. Särskilt länge fick jag dock inte sova för någon idiot bestämde sig för att det skulle vara roligt att leka med sitt jävla billarm nere på parkeringen. Så det startade och stängdes av, startade och stängdes av,tills jag trodde jag skulle bli galen. Självklart slutade det en kvart efter att jag gått upp...

Ljuva fredag

Sista arbetsdagen är nu gjord och hela långa helgen sträcker ut sig framför mig framför mig. Det är skönt att sluta tidigt på fredag, då känns helgen lite längre på något sätt. Ska iväg och handla lite helgmat med brorsan senare men det blir nog inte förrän runt fem så jag har några timmar av att inte göra något alls framför mig. Ska bli otroligt skönt efter den här dagen. Att fira Lucia tar på krafterna så jag är helt slut nu.

Imorgon ska jag ägna dagen åt att städa och förbereda lite inför min gäst som dyker upp imorgon eftermiddag. Ska bli kul att träffas igen och vi har en späckad kväll framför oss, med middag på grekisk restaurang (nu blir jag snart grek!) och sedan biljard. Dessutom ska vi hinna med att byta julklappar, spela gitarr och dricka Pina Coladas. Men på något sätt ska vi väl lyckas med det också innan hon åker hem igen på söndag.

Nästa vecka har jag ett par utvecklingssamtal kvar att genomföra och på fredag morgon ska jag dessutom på möte med gruppen som ska sammanställa den nya likabehandlingsplanen och planen mot kränkande behandling. Det blir mitt sista möte med den gruppen eftersom vi får en ny kollega efter jul. Hon flyttar över från en annan avdelning där hon är representant i likabehandlingsgruppen. Det blir lite färre möten för mig då.

Kära lilla blogg

Den faller i glömska mitt i all stress och jäkt. Jag orkar knappt med mig själv, det är så mycket att göra, än mindre att hålla liv i bloggen. Nu har ännu en dag gått och efter imorgon så har även denna (arbets)vecka gått och jag har helgen att se fram emot. Just precis nu ska jag ta min spruta, kanske värma en bit överbliven pizza och sedan blir det kanske en film eller något annat skönt och avkopplande som inte kräver tankekraft.

Lyckad kväll

Det blev precis så bra som jag trodde, dagens familjekväll. Någonstans mellan tio och femton familjer dök upp, men det var barn och vuxna både högt och lågt och inne på småbarnsavdelningen där vi satt upp våra pysselstationer fick vi trycka in ytterligare två bord samt hämta ett dussin stolar på en annan avdelning bara så att alla skulle kunna sitta och pyssla tillsammans. Lika trångt blev det inne hos oss när det var dags för fika.

Många hade tagit med sig maträtter och kakor, det fanns piroger och potatis- och köttfärsgratänger, rulltårta och jättegod kakor som smakade bekant men jag kan inte riktigt komma på vad det var de smakade. Vi hade bakat sockerkakor och lussebullar, det bjöds på kaffe och te och saft - och alla verkade verkligen ha jättetrevligt. Många gick tillbaka och pysslade efter fikat och ingen ville gå hem utan stannade till slutet.

Det blev två mycket späckade timmar och sedan tog det ytterligare någon timma att städa upp allt silkespapper och paljetter och pennor och saxar och kaksmulor från golvet. Det var verkligen skönt att få komma hem och sätta sig ner efter att ha varit på jobbet från halv fem till runt halv nio. Det var bara att slita av sig jeansen, på med pyjamasbyxorna och parkera sig framför datorn med ett glass läsk, två värktabletter och ett sprut-kit.

För självklart så var det dags för sprutan ikväll och jag hade tänkt ta den innan jag gick tillbaka till jobbet, men det föll raskt i glömska. Faktiskt så känns det inte så jobbigt nu som det gjort tidigare, det här med att ta sprutor varannan dag. Jag tror mycket beror på att jag tar manuellt nu istället för med autoinjektorn - och jag som fortfarande nästan kräks när någon annan sticker migm till exempel för att ta ett blodprov.

Det är nog det som ska bli det värsta med att göra magnetröntgen nästa vecka, att de kommer sätta en nål med kontrastvätska som kommer få sitta kvar i armen under hela tiden jag ligger därinne. Sist gång gjorde det så ont att jag höll på att gå åt och jag hade ett enormt blåmärke i armvecket i en vecka efter det. Men som sagt, det är nästa vecka och jag har ju tänkt ta en dag i taget nu fram tills julledigheten.

Så nu är den här dagen avklarad och imorgon ska det bli julpysseldag på förmiddagen. Det gick riktigt bra idag, trots att det bara var jag och en vikarie kvar på avdelningen, eftersom två av mina kollegor åkte in till stan med femåringarna för att fika, en var hemma för vård av barn och en inte började förrän senare. Tack och lov att vi fick tag på en så pass bra vikarie, det gör verkligen hela skillnaden när man får en som är bra.

Vilken lättnad!

Fler eftergifter om sjukförsäkring

Stockholm. Debatten om att sjuka ska tvingas ut på arbetsmarknaden ledde till ytterligare eftergifter när socialförsäkringsutskottet samlades i dag. Efter 181 dagar ska enligt reglerna en sjuk prövas mot hela arbetsmarknaden. Nu sägs att det inte ska göras om det anses vara "oskäligt".

De nya reglerna beräknas omfatta 1 000-2 000 personer som nu inte behöver prövas mot hela arbetsmarknaden.

Det är inte rimligt att en försäkrad ska lämna sin anställning eller ska behöva ta tjänstledigt för att söka annat arbete om arbetsförmågan kommer att försämras eller om den försäkrade på sikt bedöms få svårt att klara annat arbete, anser utskottet.

Undantagen gäller bland annat medicinsk behandling som förebygger allvarlig sjukdom, exempelvis den som haft en tumörsjukdom och som får behandling som motverkar återfall, stroke, omfattande brännskador, förlust av kroppsdel och multipel skleros.

Någon gräns för hur länge en försäkrad kan uppbära sjukpenning på grund av synnerliga skäl finns inte.

Utskottet talar nu också om en allvarlig sjukdom i stället för en mycket allvarlig sjukdom.

Den rödgröna oppositionen stödjer de borgerliga partiernas förslag, men är trots det kritisk.

– Det är en marginell förändring, det duger inte. Det ökar rättsosäkerheten, säger Veronica Palm (S), vice ordförande i socialförsäkringsutskottet.

Förändringarna som utskottet gör ska enligt uppgift från den borgerliga majoriteten omfatta uppemot ett par tusen personer, som kan få undantag från reglerna, utöver vad som sades i det förslag som lades fram så sent som förra fredagen.

De rödgröna partierna S, V och MP försökte få gehör för ett tilläggsförslag som skulle innebära att de regler som leder till att människor förlorar sjukpenningen tas bort, kombinerat med en beräkning av hur mycket det skulle kosta statskassan.

– Det förslag som regeringen lagt fram gör att det fortfarande blir otydligt om vad som omfattas, säger Gunvor G Ericson (MP).

Den nya sjukförsäkringen trädde i kraft den 1 juli 2008. Bakgrunden var den mycket höga svenska sjukfrånvaron. För en tid sedan slog ett antal cancerläkare larm om att deras svårt sjuka patienter drabbades av de nya reglerna.

För att få en snabb ändring gick uppdraget att ändra lagen till socialförsäkringsutskottet. De nya undantagen gäller dels personer som efter 180 dagar ska prövas mot hela arbetsmarknaden, dels för personer vars förlängda sjukpenning gått ut efter 914 dagars sjukdom. De nya reglerna ska fortfarande gälla från den 1 januari.

Hem&Hyra

Nu har en av mina absoluta favorittidningar kommit, nämligen Hem&Hyra. Egentligen säger den mig sällan något, men jag tycker den är kul att läsa också har de alltid så "snygga" bilder på insändarsidan. Det är just det som jag gillar mest med tidningar, insändarsidorna. I min lokaltidning läser jag endast insändarna och serierna och sedan skummar jag igenom resten i hopp om att fastna för någon intressant rubrik.

Familjekväll

Nu är jag hemma men inte så särskilt länge till. Ikväll är det familjekväll på jobbet och förhoppningsvis dyker det upp en del folk. Vi ska julpyssla också ha lite knytkalas, vilket ska bli spännande. Har ju barn och familjer från väldigt många olika länder och kulturer så det kan nog bli en hel del gott att smaska på. Så det är mina förhoppningar på kvällen, bra uppslutning och god mat och trevlig samvaro med barn och föräldrar.

Fryser ihjäl

Jag misstänker att jag håller på att bli förkyld. Har mått dåligt i flera dagar och nu har jag även fått en sprängande huvudvärk och feberfrossa. Helst av allt vill jag bara gå och lägga mig men eftersom klockan inte ens är fem än så känns det lite väl tidigt. Det får nog bli en dusch istället, med massor av varmvatten, och sedan ska jag vira in mig i en filt och se en film. Behöver bara kämpa mig genom två veckor till innan jag har semester.

Skogshuggare och änglar

Min bror har varit här i några timmar (åkte precis) och vi har ätit middag och sett en film - och skämtat som vanligt Idag var allting "Grrreat!" med skotsk dialekt och sedan rullade det bara på med dialekten. Jag kollade igenom korten brorsan har på sin mobil ("Har du redan kollat igenom 400 kort?") och sedan bestämde sig brorsan för att smygfota mig - endast förstört av att jag nästan blev bländad av blixten.

Sedan tittar han på kortet och säger, fortfarande med skotsk dialekt; "You have the arms of a lumberjack, but the face of an angel" och vi bröt ihop totalt och bara gapskrattade. Jag förstår så klart om ingen annan tycker detta är särskilt lustigt och det var antagligen ett sånt där tillfälle när man måste ha varit där för att fatta, men jag tyckte det var jättekul. Dessutom är ju den här bloggen delvis till för att jag ska minnas...

Packad och klar

Gårdagen var precis så skoj som jag hade trott den skulle vara. Tyvärr fick jag bryta rätt tidigt för jag mådde verkligen inget bra och hade mått halvdåligt hela torsdagen och fredagen. Med lite sprit i kroppen blev saken inte bättre och till sist mådde jag så illa att jag var tvungen att åka hem, bara för att inse att sista bussen redan gått. Det var inte annat att göra än att ringa en mycket sur bror så att han kunde komma och hämta mig.

Rent tekniskt sett så bor jag inte så där jättelångt från centrum, men jag var alldeles för dragen för att kunna gå hem. Så där satt jag och väntade i tjugo minuter medan jag blev iskall om rumpan, men var alldeles för varm och mysig i kroppen för att märka av det. Kom hem så småningom och pratade en stund med en kompis på MSN innan jag föll i säng, slocknade som ett litet ljus och sov gott i tio timmar.

Idag är jag tacksam att jag aldrig får baksmälla för det hade verkligen varit extra tyngd på bördan. Jag som brukade tåla rätt mycket sprit verkar nu ha blivit en flugviktare (även om jag misstänker att bålen hade något att göra med hur full jag var). Det är i alla fall skönt att veta att även om jag blir full som en kastrull så har jag än till denna dag inte drabbats av vare sig minnesluckor eller baksmällor .

Ut på galej

Ikväll ska jag till Swania och lyssna på Scotts och dricka drinkar i baren - och innan ni säger något, nej, det är inte min stil. Ärligt talat vet jag inte vad min stil är längre men jag misstänker den har att göra med pyjamasbyxor och halvdåliga komediserier på TV. Men ikväll ska det alltså bli dansbandsmusik, live, på ett jäkla hotell - och prognosen är skitkul! Det här är så klart en jobbfunktion, för jag har ju nämligen inga vänner.

Det där ska kanske tas med en nypa salt, för jag har vänner. En gång i tiden hade jag många vänner, bekanta och folk som man kysste bara för att man var ung och full och ute på stan. Men sedan hände det grejer, tjugoårsåldern hände, livet hände, MS hände, vänner som flyttade hände, och plötsligt inser jag att jag har tre vänner som jag inte antingen jobbar med eller är släkt med - två av dem bor i Göteborg och vi ses sällan.

Men som sagt, jag har ju folk från jobbet som jag umgås med privat och vi partajar och har kul. Dessutom ska jag ju få besök nästa helg av en av vännerna som numera bor nere i Göteborg. Det ska bli middag och biljard och byte av julklappar, men det är nästa helg alltså. Denna helgen är också fullbokad, med utekväll idag, middag och film med brorsan imorgon och en härlig långpromenad med både bror och syster på söndag.

Munvärk

Jag har ont i munnen igen, längst där in i "skarven" mellan över och underkäken på höger sida. Det kommer och går, ibland låser sig hela käken och andra gånger är det mest bara en obehaglig, tryckande känsla i käken. Om jag känner efter med fingret så har jag något som känns som en mycket tunn sena som går uppifrån och ner där längst bak (vilket jag inte har på vänster sida) och när jag blir så där öm så trycker på den.

Länge trodde jag att det var visdomstanden jag hade ont i, sedan att det var tandköttet som var problemet, möjligen på grund av att det kan vara svårt att nå allra längst bak med tandborsten och in i alla skrymslen som det blir nu när jag fått en ny tand där inne. Nu vet jag inte vad jag tror, har nämligen slut på teorier. Tyvärr har jag inte slut på smärtan som kommer och går men blir det riktigt illa får jag väl till tandläkaren.

Utvecklingssamtal i kvadrat

Idag har jag suttit med chefen i två och en halv timma på utvecklingssamtal och pratat om det gångna året. Det var riktigt intressant och det är alltid givande att få sätta ord på sina tankar, även om det kan gå lite trögt ibland. Men eftersom jag hade det på förmiddagen så var jag ändå relativt klar i huvudet och tappade inte tråden.

Men bara för att det samtalet nu är avklarat betyder det inte av utvecklingssamtalen är över för min del, för nu ska jag ju ha samtal med föräldrarna till alla mina ansvarsbarn. Det första hade jag igår och det gick jättebra, pappan är så nöjd och hade även en del intressanta tankar och inlägg vilket bara gjorde saken ännu roligare.

Imorgon är det dags för det andra inplanerade samtalet, denna gång med en förälder som mina kollegor och jag hade en tuff tid med för ett tag sedan. Men nu känns det mycket bättre så jag hoppas på ett bra samtal även där. Nästa vecka har jag tre samtal inplanerade och veckan efter det har jag två, och sedan är jag klar med höstens samtal.

Magnetröntgen och klaustrofobi

Idag när jag kom hem från jobbet låg det ett brev från mitt sjukhus och väntade på mig. Jag har fått remiss för att göra en magnetröntgen - och jag skuttar inte direkt av glädje. Det är nu lite mer än två år sedan jag gjorde en magnetröntgen och jag får fortfarande andnöd emellanåt när jag tänker för mycket på den upplevelsen. Det är verkligen ingen angenäm sak att göra när man har lite lätt klaustrofobi - vilket mina syskon gav mig!

Ja, faktiskt är det så att jag inte är född med rädsla för små utrymmen. Detta blev jag inte förrän jag var ungefär sex år gammal. Mamma hade dragit ur alla madrasserna ur sängarna för att städa och på den tiden hade vi gula skum(?)gummimadrasser som mamma tagit av överdragen på. Min bror och syster rullade in mig i en sådan, satte sig på mig och vägrade kliva upp - och när pappa kom in i rummet kunde jag knappt andas.

Det jag minns mest från denna smått raumatiskt händelse är känslan av att inte få luft eller kunna röra mig - och när pappa frågade var jag var svarade mina syskon att det visste de inte och de höll på att leka. På något sätt lyckades jag klämma ur mig ett 'hjälp' och plötsligt var jag fri. Sedan dess får jag andnöd i små utrymmen och tanken på att inte kunna röra mig kan skapa en panikkänsla. Så rulla inte in barn i madrasser!

På ett ungefär

Imorgon blir det en 12-timmarsdag, ge och ta lite. Ska vara på skolan redan kvart i åtta eftersom vi ska sitta och skriva ihop en kvalitetsredovisning för arbetsplatsen från åtta till fyra på eftermiddagen - och halv fem är det dags för arbetsplatsträff där vi ska försöka komma i FAS igen. Just nu längtar jag verkligen till julledigheten, de närmaste veckorna kommer bli riktigt intensiva även om jag vet att de också kommer vara hemskt roliga.

Härligt!

Är nu hemma från min promenad med syskonen. Vi var ute i en och en halv timma men någonstans halvvägs så stoppade brorsans stegräknare så vi vet inte riktigt hur många steg vi gick - och jag hade glömt min stegräknare hemma. Sammanräknat det vi gått innan stegräknaren la av och det vi gick efter att vi upptäckte detta, så gick vi 1,3 mil, gick ca 6000 steg (kan det stämma?) och brände 2500 kalorier. Det känns jätteskönt!

Vilken jäkla dag

Blev då alltså väckt klockan nio imorse för att sedan bli hämtad en timma senare med destination mot Ikea Bäckebol och några timmars shopping. Det blev en del smått och gott, en ny fönsterlampa till köket, lite kuddar till vardagsrummet och en ny klädvinda i form av en bläckfisk att ha i badrummet och hänga nytvättade underkläder och strumpor på. Till skillnad från tidigare besök på Ikea så spenderade jag inte så mycket.

Efter att ha släppt av syrran och gjort ett snabbt stopp för att köpa middagsmat, så åkte brorsan och jag hem till mig och åt en jättegod middag med kyckling Tikka Masala och nudlar. Sedan tänkte jag sätta upp mina adventsljusstakar och brorsan erbjöd sig att dammsuga - och efter det så var det lika bra att fortsätta så jag vattnade blommor, städade köksbänkar och spisen och skurade badrummet tills det nästan dog av chocken.

Efter att vi satt upp min nya kökslampa (inköpt på Ullared i somras) så var det det skönt att sätta sig ner i soffan som fått nytt överdrag, och kolla på ett par filmer. När vi båda började gäspa så beslutade vi oss för att bryta upp. Imorgon kommer han och syrran hit och vi ska gå på promenad, allt en del av brorsans nya plan att få sina lata systrar i form. Det ska bli kul att promenera men resten av planen vet jag inte vad jag tycker om...

Brorsan sa nämligen "när det börjar kännas för lätt att gå så kan vi börja jogga", varpå jag och syrran meddelade att springa det gör man bara om man blir jagad av en galen mördare eller våldtäktsman. Men brorsan verkar övertygad om att vi ska bli lika hurtiga som han och så småningom ge oss ut och springa. Riktiga löprundor. Regelbundet. För att vi gillar det! Herregud, det är ju som att han inte känner oss alls.

Men det ska bli skönt att få komma ut och röra på sig och sällskapet är ju inte så dumt det heller, det är sällan vi hinner umgås alla tre. Dessutom behöver jag få motionera lite, jag känner att jag lagt på mig en del och försöker lista ut vad det kan bero på för jag har inte gjort något annorlunda än tidigare. Äter likadant, rör mig likadant. Min gissning är att detta är ännu en spännande bieffekt av mina vakenhetspiller.

Nya tag

Somnade rätt snabbt inatt. Tydligen är en lång kväll med mycket mat och skratt precis vad som behövs för att göra mig trött (och kanske har det att göra med att jag glömde ta det äckliga lilla pillret igår). Somnade ungefär när klockan var halv tre och sedan blev jag väckt klockan nio av min bror som meddelade att han och syrran kommer om en halvtimma för att hämta mig så att vi kan åka till Ikea och spendera pengar på spännande prylar.

Tiden går fort

Kom till kollegan vid sjutiden och blev bjuden på en jättegod trerättersmiddag, varvat med prat om dittan och dattan. Timmarna rullade på och jag märkte att jag började gäspa och efter en stund insåg vi att klockan var efter tolv. Vi satt i ytterligare någon timma innan vi bröt upp efter en väldigt rolig och trevlig kväll. Jag har verkligen tur som har sådana underbara kollegor, inte bara att arbeta med utan även umgås med på fritiden.

Kom precis hem och satte mig en stund för att varva ner innan det är dags för sängen. Är så trött att jag definitivt kommer somna och sova gott inatt (hoppas jag i alla fall) Till skillnad från veckan som varit då jag knappt sovit en blund. Imorgon ska jag gå upp vid niotiden eftersom jag ska till Ikea och köpa nya sofföverdrag. Har även fått i uppdrag av en annan kollega att köpa Delicato-bollar till henne så det får jag inte glömma.

Nedräkning: Två timmar

Nu har jag cirka två timmar på mig att göra mig iordning innan jag blir hämtad för att åka och äta middag hos en kollega. Det är födelsedagsmiddag för en annan kollega som fyllde 40 nyligen, samt att vi ska byta julklappar. Har köpt vad jag tycker är en väldigt fin present, särskilt som maxbeloppet var 30 kronor. Men som syrran säger, man kan hitta mycket fint för en liten peng. Nu ska jag gå och göra mig fin.

När du har bestämt dig

På lördag blir det IKEA tillsammans med familjen. Hade först inte tänkt åka med men efter att ha sett över mina finanser och insett att läget är under kontroll så tänkte jag att jag kan hänga med i alla fall. Blir kanske inte så mycket shoppande eftersom jag inte direkt har något jag behöver köpa, men det är ju bara kul att komma iväg och se nya omgivningar ett tag. Just nu är nämligen mina egna omgivningar väldigt grå och dystra.

Lugnt läge

Nu känns allting genast mycket bättre, nu när sjukpenningen är insatt på kontot och lönebeskedet dimpet ner i brevinkastet. Har redan räknat ut hur mycket jag får in och hur mycket som ska gå ut när jag sätter mig och betalar räkningar på lördag och det var inte så illa som jag trodde. När alla utgifter är betalda har jag faktiskt ett par tusen kvar till sådana lyxartiklar som mat, cigaretter och toapapper. Livet leker ska ni veta.

Skönt är det i alla fall att jag inte står för julfirandet i år. I år har den äran fallit på min kära syster, som jag misstänker kommer få ett nervöst sammanbrott innan julhelgen är över. Hon är en jättebra syster men hon vill att allting ska vara perfekt och stressar ihjäl sig för att se till att det blir det. Vet inte var hon får det ifrån, för det är då inte jag. Jag gillar genvägar och tycker inte att en dammråtta under sängen är så farligt.

Jag anar att det hysteriska städbehovet och behovet av att behaga alla kommer från vår mamma som är en städnisse och perfektionist av extrema mått - eller var åtminstone det. Hon har lugnat ner sig lite med åren, medan min systers knepiga beteende istället blivit värre - och jag har helt revolterat mot besattheten att städa och gör detta så lite och så sällan som möjligt. Till min mamma och systers stora besvikelse, ska tilläggas.

Vad jag skulle behöva är antagligen en städerska, någon som faktiskt bryr sig om att allting är skinande rent. Kanske till och med någon som kan laga mat och vika ner täcket i sängen på kvällen. Fast det skulle nog kännas som att bo på hotell och det verkar vara jobbigt i längden. Dessutom var aldrig min dröm att ha hushållerska, det var min systers dröm medan vi satt och fantiserade om framtiden. Nu är hon hushållerskan.

Arbetsmyra

Idag jobbade jag från tio till halv fem, eller skulle i alla fall ha gjort det. Fram på eftermiddagen satte jag mig för att göra iordningen mina ansvarsbarns portfoliopärmar där vi dokumenterar deras utveckling. Någon gång runt halv fyra inser jag att jag inte haft någon rast och sedan satt jag kvar och jobbade tills klockan var fem. Så det blev en rätt så lång dag idag, men resten av veckan tänker jag ta det lugnt och gå hem när jag ska.

Man känner sig lite mesig som inte orkar mer, men jag vill inte upprepa förra veckans krasch och tänker ta hand om mig nu fram till jul. Då ska jag ha två veckor ledigt hade jag tänkt och bara njuta av livet. Just nu tänker jag kolla en film, utsträckt på soffan i hopp om att min värkande rygg ska sluta göra så förbannat ont. För det gör ont att vara arbetsmyra, särskilt när man sitter och klipper och klistrar och skriver i flera timmar.

Ointressant

Den sitter där, precis bakom ögonen. Den pulserar, spränger, bultar och värker. Den gör mig svag i kroppen och illamående. Det är inte riktigt som migrän men det är väldigt nära och allting runt mig börjar liksom pressa in på mig, ljudet från datorn, ljuset från lamporna, det lilla draget bakom ryggen på mig. Det är väldigt tröttsamt och jag tänker snart gå och lägga mig för imorgon ska det bli jobb - vilket det inte blev idag.

Var hemma eftersom jag inte somnade förrän klockan var ungefär sex imorse. Hade nervvärk och brännande fötter hela natten, kändes som att någon lagt bandage runt fot- och handleder och drog ut så hårt det bara gick. Jag försökte somna men det gick bara inte så till sist la jag mig för att läsa en stund tills jag började bli trött, skickade iväg ett SMS till en kollega att jag skulle stanna hemma och släckte lampan.

Sedan tog det nästan två timmar innan jag somnade ändå men det gick till sist, antagligen av ren utmattning och jag sov tills klockan var ungefär tolv. Var fortfarande väldigt trött men insåg att jag inte kunde sova längre för så skulle jag aldrig somna ikväll. Nu sitter jag här och är inte ens lite trött även om jag försöker lura kroppen att tro det genom att gäspa. Vet inte om det kommer funka, men försöka duger ju.

Rädd att sova

Igår kväll när jag gick och la mig var jag lite orolig för att somna. Anledningen var att jag inte kunde känna när jag svalde, jag var helt bortdomnad i halsen och sväljreflexen hängde inte riktigt med. Jag är nu bortdomnad från mellangärdet och hela vägen upp i ansiktet till ungefär ögonnivå och armarna är svaga och bortdomnade från armbågen och ner. Jag skyller på det kalla, regniga och blåsiga vädret och hoppas det går över.

Bättre och bättre

En ledig dag var precis vad jag behövde, allting känns mycket bättre idag även om jag fortfarande är trött och hängig. Har inte gjort annat än vilat idag, ätit en god middag, läst lite, kollat på en film och chattat med vänner. Det känns skönt att kunna unna sig en dag som den här, särskilt efter veckan som varit och det dåliga samvetet lättade när jag fick ett SMS av kollegan som jobbar idag. Tydligen har det varit en mycket lugn dag.

Nu slog det tillbaka

Imorgon blir jag hemma från jobbet, det går inte längre. Jag har pressat mig själv till max denna veckan och idag när jag kom hem så slog det till ordentligt och jag fick tvinga mig själv att inse att jag inte skulle vara till någon nytta på jobbet imorgon. Var tvungen att ringa in, med gråten i halsen ska tilläggas, och meddela mina kollegor att de blir ytterligare en man kort imorgon - och det bara var jag och en till som skulle jobba.

Övriga tre är av en eller annan anledning hemma imorgon och jag drog mig verkligen för att ringa in, men en vän övertygade mig om att jag måste tänka på mitt eget bästa - och det är nog på tiden. Denna veckan har inte varit snäll mot mig och jag kände redan igår att jag inte skulle orka en dag till, men på något sätt gick det även om jag var nära att bryta ihop ett par gånger. Det kändes skönt att komma hemma och slappna av.

Sedan kom ju så klart den jobbiga stunden när jag blev tvungen att inse att jag faktiskt har begränsningar och att botten nu är nådd (existerar det ordet verkligen?). Jag hoppas att jag kommer återhämta mig under fredagen och helgen, men det lär bli till att vila, vila, vila. På måndag är det nya friska tag men det tänker jag inte låtsas om just nu, nu är det en dag i taget som gäller och jag tänker koncentrera mig på att må bättre.

Har i alla fall varit iväg till Apoteket och hämtat ut nästa laddning bromsmedicin och vakenhetspiller (som fortfarande inte funkar, men vad fan). Nu har jag mediciner, mat och lite nya filmer. Jag behöver inte gå ut på hela helgen, jag kan bara ligga här hemma och vara till besvär för samhället med min sjukskrivning och svindyra mediciner och det faktum att vikarie måste sättas in. Är det överdrivet att fnittra lite ondskefullt?

En enda ynka dag

Jag inser med gråten i halsen att just nu och kanske aldrig igen kommer det bli aktuellt för mig att gå upp i heltid. Idag har jag varit på jobbet i åtta timmar. En heltidsdag för de flesta, för mig en konstant kamp för att inte låta tröttheten ta över. Jag har tvingat mig själv att prata, tvingat mig själv att stå, gå, lyfta, bära, plocka upp, ta fram, städa undan - och allt jag kan tänka är "det här var en enda ynka dag, hur skulle jag orka en vecka?"

Det är bara att erkänna nu, mina vakenhetspiller funkar inte (ingen effekt, bara massa biverkningar) och jag tänker säga till min läkare att jag vill sluta med dem och pröva något annat. Men det får bli när jag pratar med henne nästa gång, runt Lucia skulle hon ringa igen. Det känns som att det ligger flera månader in i framtiden, trots att det bara är några veckor dit. Just nu är det en dag i taget som gäller, med start imorgon.

Har fått ändrat min tid imorgon, börjar kvart i åtta istället för halv tio som det egentligen är meningen - men så får jag gå hem klockan ett istället för halv fyra så det gör inte så mycket. Dessutom har jag mer energi på förmiddagarna, mer lugn och tålamod (vilket förstås beror på den extra energin). Men idag tycker jag allt att jag betett mig högst exemplariskt, varit riktigt pedagogisk och inte höjt rösten en enda gång... ja, kanske en.

Kanske börjar mina kollegors stora lugn och tålamod smitta av sig på mig. Jag hoppas det i alla fall, för det är ju inte kul att vara Arga Fröken, även om det inte betyder att jag kommer bli helt lam heller. Ibland måste man få ryta i och visa att något inte är okej. Visst, för en del funkar det att visa sin besvikelse och ilska med den lugna rösten, men jag tror barnen skulle märka om jag försökte vara någon jag inte är, som en ansiktsmask.

Jag tror det är som min ena kollega säger också, att arbeta med de här metoderna för att lösa konflikter innebär att man använder mycket mindre energi och det är ju verkligen något jag behöver. All energi jag kan spara energi jag kan lägga på annat än att bara stå och gå och tänka. Usch, nu blev jag nästan lite ledsen vid tanken på hur utmattad man kan bli av saker andra tar för självklart, som att läsa en bok eller gå rakt fram.

Sabotörer!

Hade jag druckit morgonkaffe hade jag nog satt det i halsen när jag satt och läste tidningen. Rubriken i artikeln lyder "Telia saboterar piratspaning" och man tänker väl lite tills mans att jaha, så vadå? Ingen bryr sig väl särskilt mycket om att staten vill sätta dit nätpiraterna, väldigt få är de som ens orkar bli upprörda över att det finns fildelning. De där piraterna är ju egentligen rätt så harmlösa.

Det vet självklart ansvariga för tidningen och reportern som skrivit artikeln, samt de ansvariga häxjägarna - förlåt, jag menar åklagarna och film- och musikbranschen. Så efter att ha ha nämnt i förbigående att det blivit svårare att sätta dit fildelare nu när Telia raderar sina trafikuppgifter (ip-adresser), så kör den intervjuade åklagaren - och reportern - en fuling och menar att det även är svårare att fånga andra brottslingar.

Här kommer det fula, för dessa andra brottslingar är inga mindre än de som sysslar med barnporr. Åklagaren vet så klart att alla vi som lite nonchalant viftar med handen åt fildelning, i de flesta fall blir upprörda av barnporr, pedofiler och annat lurt folk som ränner omkring. Själv blev jag mest "I see what you did there" och var tvungen att sätta mig här och skriva om det. Nu ska jag återgå till jobbet så här på måndagsmorgonen.

Tolvhundra kronor fattigare

Hur är det möjligt att göra av med så mycket pengar när man endast har ett par hundralappar i plånboken? Betala vid ett senare tillfälle så klart. Så nu vet jag i alla fall vad en del av lönen ska gå till vid nästa löning, nämligen smycken som jag köpte idag på smyckespartyt. Det blev ett halsband och två hängsmycken till mig själv, ett halsband till mamma och ett till syrran. Det var så många fina saker att jag blev lite köpgalen...

Smyckesparty och biverkningar

Idag ska jag på smyckesparty hos en kollega. Det ska bli kul och jag ser fram emot det. I övrigt är det en rätt tråkig dag, grått och trist och det regnar. Mår lite halvdåligt, lite rastlös och orolig i kroppen, vilket antagligen beror på mina piller och det faktum att jag inte har något att distrahera mig med. När jag är på jobbet hinner jag inte riktigt tänka på den, den ligger liksom i bakgrunden och kommer aldrig riktigt fram.

Jag väntar fortfarande på att den känslan ska försvinna, tillsammans med resten av biverkningarna jag får av tabletterna. Huvudvärken har gett med sig och jag har bara ont i huvudet en eller två dagar i veckan. Magen är fortfarande kass men inte lika mycket och jag springer på toaletten ungefär tjugo gånger om dagen eftersom det trycker på så hiskeligt. Märker även att jag ibland får hjärtklappning så det dunkar i bröstkorgen.

Jag vet att jag inte borde läsa bipacksedelen för då lär jag väl få för mig att jag har alla möjliga konstiga biverkningar, men efter att ha tagit tabletterna i någon månad nu så tänkte jag att det var på tiden. Så här kommer listan; huvudvärk, hjärtklappning, muntorrhet, nervositet, insomningssvårigheter (ibland), oro, humörsvängningar (vilket jag ber om ursäkt för), samt tätare trängningar. Man blir ju matt bara av att tänka på det.

Snart blir jag grek

Brorsan ringde och frågade om jag skulle med ut och äta en bit så vi stack iväg och käkade grekiskt och nu är jag proppmätt och undrar om jag kommer klara av att spela biljard sen. Jag är fasligt illamående just nu av all den goda maten, men jag hoppas på det bästa. Det ska i alla fall bli kul att spela ett par parti igen, för det var ju ett tag sedan. Under tiden som jag väntar på att bli hämtad försöker jag uppdatera mina drivrutiner...

Jag fattar fan inte! Jag försöker hitta de rätta drivrutinerna på Intels hemsida, men det funkar inte för inget verkar stämma. Sedan försökte jag mig på en Live Update för att se om det fanns något nytt att ladda hem, men inget fanns till vare sig grafik- eller ljudkort. Jag undrar i mitt stilla sinne om det har någon betydelse att allting är integrerat i moderkortet och jag måste erkänna att jag mest gissar mig fram och hoppas på det bästa.

Kort om kontanter

Jag avskyr verkligen att inte ha tillräckligt med pengar, särskilt när man inser att man bara har några hundralappar att leva på i ytterligare två veckor till nästa löning. Efter en snabb rundringning till familjen så har jag kammat noll, av den ena eller andra anledningen så är det ingen som kan (eller vill) låna mig ett par hundra. Dessutom försöker min syster mästra mig om att vara sparsam och leva på marginalerna i ett par veckor.

Det hade något varit mer övertygande om hon inte talat om ett sparsamt leverne mindre än en minut efter att hon berättat för mig att hon var och handlade kläder - igen - för ett par dagar sedan, eller att hon storhandlade mat tidigare i veckan och nu "bara" har kvar si och så mycket. Jag är antagligen bara missunnsam, men det svider i skinnet när inte ens familjen kan hjälpa en på traven. Det är ju inte direkt ett låntidslån det gäller.

Äntligen är du här

Nu har helgen kommit och jag är så glad att jag slutat tidigt idag, då blir helgen på något sätt ännu längre. Nu har jag hela fredag, lördag och söndag att njuta av. Idag blir det inget annat än säng- eller soffläge, men imorgon ska jag försöka handla lite och på kvällen blir det antagligen biljard med brorsan och några vänner. På söndag blir det smyckesparty hos kollegan, så jag hoppas jag gör några fynd, gärna ett snyggt halsband.

Fyra timmar

Känner mig rätt så mör just nu, efter att först ha jobbat fyra och en halv timma (vilket blev fem och en halv timma eftersom jag började greja med annat och inte kom iväg hem) och sedan fyra timmars planering nu på kvällen. Som vanligt var vi väldigt effektiva, även om det blandas med mycket prat och skratt precis som alltid, men det tycker jag bara är bra. Måste säga att vi är ett väldigt duktigt arbetslag, så beröm går till mina kollegor.

Populär

Idag är jag jäkligt populär. I vanliga fall när detta händer så innebär det att telefonen ringer stup i kvarten och alla bara måste prata med mig, helst flera gånger under en dag. Idag har telefonen inte ringt en enda gång, däremot har det ringt två gånger på dörren sedan jag kom hem för en timma sedan.

Först var det en kvinna från dem jag hyr hos som frågade om jag tappat en nyckel eftersom de hittat en sådan nere i förrådet. Svar nej. Andra gången var det en liten flicka som ringt på fel dörr och bad så mycket om ursäkt när jag öppnade dörren. Så tekniskt sett kanske jag inte är populär egentligen, men jag väljer att se det så.

Roligt, roligt, superroligt

Som flera av er som läser den här bloggen vet, så älskar jag att fylla i listor. Så fort jag hittar en lista på en annan blogg eller forum, så kopierar jag den snart hit till bloggen och fyller i den. Detta listberoende betyder även att jag älskar enkäter, eller överhuvudtaget något där man får fylla i svar. Så gissa om jag blev glad när jag kom hem idag och hittade ett kuvert från Statistiska Centralbyrån, innehållande en enkät om mobilanvändning.

Farliga kolor

Jag blev lite sötsugen förut och sedan hittade jag en burk med kolor som jag köpte av en kollegas dotter. Har nu ätit kanske sju eller åtta kolor och mår skitdåligt. För sent inser jag att godis och jag inte riktigt kommer överens. Choklad går bra - och tur är väl det eftersom jag är chokladoman - men allt annat gör mig bara illamående, ger mig huvudvärk och en allmän känsla av obehag. Så nu lär kolorna inte komma fram på ett tag.

Vilka dumheter

När jag satt och läste bostadsannonserna i dagens lokaltidning, började jag fnissa lite smått och fundera på folks dumhet. Det började med att jag såg ett fult åbäke, nio våningar, fullproppat med lägenheter och beläget nära centrum här i stan. Utgångspris? 1,1 miljoner och då förekommer det renoveringsbehov i lägenheten.

Direkt under denna annons syns ett mycket trevligare hus, även det beläget nära centrum, med en helrenoverad lägenhet för "bara" 750 000. Jag undrar i mitt stilla sinne... Hur fan tänkte de nu? Jag undrar även om någon tänker vara så dum att de bjuder 1,1 miljoner för att bo i ett renoveringsobjekt i ett skitfult hus kallat Ormen.

Lägesrapport

Idag känns det mycket bättre i kroppen. Var fruktansvärt rastlös, nervig och pirrig när jag kom till jobbet imorse men någon gång under förmiddagen så lugnade det sig lite och jag kände mig i stort sett normal när jag kom hem, om än lite trött. För att slippa rastlösheten och sömnbristen (sov bara tre timmar inatt) så struntade jag i att ta piller nummer tre för dagen och bestämde mig istället för att sova en stund på eftermiddagen.

Jag sov i ungefär två timmar och efter det kändes det helt okej. Imorgon kommer jag ta mina två tabletter på morgonen och en vid lunchtid, precis som jag ska. Men det är endast eftersom jag börjar vid tio på onsdag så det gör inte så mycket om jag ligger vaken och stirrar i taket till fyra på morgonen, jag hinner ändå få några timmars sömn. Funderar på att kanske bara ta en halv tablett vid lunchtid, men vet inte hur stor skillnad det gör.

Ja? Nej? Kanske?

Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra med vaccinering (behöver jag förklara vilket vaccin jag menar?). Jag har hört både jag och nej, av många olika anledningar. Ett tag lutade jag åt att ta vaccinet, sedan att jag inte skulle ta det och så tillbaka till ja igen. Till sist tyckte jag att det blev för många olika svar att jag helt enkelt kör på samma linje som alla andra år, nämligen att inte ta vaccinet och blir jag sjuk så blir jag.

Lite influensa har ju ingen dött av - i alla fall inte av enbart influensa - så jag känner mig relativt säker på att jag kommer överleva även om jag får ligga till sängs i en vecka eller två. Jag lär väl bli tokig om jag får influensan, att vara hemma och dra benen efter mig är inte min grej. Men än så länge mår jag bra, har inte ens känt av den årliga förkylningen jag brukar drabbas av så jag håller tummarna, tar i trä och peppar, peppar.

Nedräkning

Nu har nedräkningen till 29 november börjat för andra året i rad, vilket betyder att det är två år sedan jag fick min diagnos. Det känns som att sista tiden enbart handlat om min sjukdom, sjukskrivning, bromsmedicin, vakenhetspiller, rädslor och framtidstankar om livet med MS. Jag brukar säga att jag är Anne, jag är inte min sjukdom, men den senaste tiden har det tyvärr blivit så att MS:n tagit över mer och mer av mina tankar.

Jag antar att det bara är naturligt, med tanke på alla turer kring det faktum att min ettårsperiod som sjukskriven snart går ut, samt att jag nu tar de där äckliga små vita pillren varje dag. Jag har haft ångestattacker i ett par dagar nu och vill verkligen inte ta pillren längre även om de hjälper mig hålla mig vaken vissa dagar. Det känns inte värt det att slippa sova middag varje dag, om man istället måste känna den här tunga ångesten.

Men jag tänker fortsätta, bara för att alla andra biverkningar ju faktiskt gett med sig (utom huvudvärken) och jag hoppas att även ångesten ska göra det. Om inte så får jag väl anta att den beror på något annat, men vad det än må vara så sitter det djupt i det undermedvetna. Så jag tänker kämpa på, hålla mig positiva och framför allt vara mig själv och inte min sjukdom. Det är mycket trevligare att umgås med Anne än med MS.

Ingen älg

Jag är ren. Nyduschad så att det nästan blänker om mig. Rakade ben, nytvättat hår, skrubbad, plockad och insmord. Ibland är det skönt att bara få ta hand om sig själv och göra allt det där som jag i vanliga fall är för lat för att göra, när det bara blir en snabb avspolning och hårtvätt och möjligen ett tag med rakhyveln när det börjar bli en alltför frodig hårväxt på benen. Jag kan vara tjejig ibland, men för det mesta är det för trist.

Upp och ner

Idag har inte varit en bra dag. När jag vaknade mådde jag helt okej men sedan rasade humöret ner i skorna och jag kände mig bara otroligt deppig och fylld av en lätt panikångest. Sedan blev det lite bättre, lite sämre, lite sämre igen, lite bättre - och så vidare, och så vidare. Har varit över hela spektrat idag, allt jag inte gjort är att gapskratta eller störtgråta. Har haft några glada stunder men mest har det känns jobbigt och ångestladdat.

Jag kan inte vara säker men jag tror det är mina vakenhetspiller som gör att jag mår dåligt, i samband med att jag varit ensam hela dagen utan nästan någon som helst mänsklig kontakt. En kompis ringde nu på kvällen och vi pratade en bra stund om både ditt och datt så nu känner jag mig nästan helt normal igen. Förhoppningsvis kommer de senaste dagarnas tunga känslor att ge med sig och jag mår bättre på måndag.

Nu lyssnar jag på musik och det gör också underverk. Har satt min Rammstein-samling på slumpmässig blandning och har både tunga låtar och ballader i en härlig mix. Jag gillar verkligen Rammstein, de lyckas både göra stenhårda låtar och underbara ballader (tyska kan vara ett riktigt vackert språk). Men det jag gillar bäst med dem är att de aldrig blir för mjuka, och det behöver jag när jag känner mig lite nere och deppig.

Starka grejer

Imorgon ska jag höja dosen piller, från en plus en, till två plus en. Blotta tanken på att behöva gå igenom hela cirkusen med migränhuvudvärk igen ger mig en gnagande känsla i bröstkorgen, men vad ska man göra? Det som gnager mest är nog dock tanken på att göra en ny MR, att åka in i det där röret och... Usch! Jag försöker intala mig själv att det kommer gå bra, men samtidigt är jag rädd, av flera olika anledningar.

Eftersom jag är lite lätt klaustrofobisk så skapas ju en hel del stress, särskilt nu när jag vet hur det är att ligga där inne. Sist gång var jag nervös, men nu känner jag nästan lite ångest och som att väggarna sluter in omkring mig. Dessutom är jag rädd för vad de kan tänkas hitta, nya plack, aktiva inflammationer, större och fler skador. Jag försöker tänka positivt men just nu tänker jag endast på sådant som kan gå fel och är hemskt.

Jag vet ju hur jag mår, vet att armen inte är som den ska, vet att balansen inte är som den ska, vet att minnet och inlärningsförmågan tagit stryk. Samtidigt som jag vill veta så vill jag inte veta, vill inte behöva ta tag i detta med att jag kanske blivit sämre sedan sist gång jag gjorde magnetröntgen - samtidigt som jag så klart vet att jag haft flera skov och så ledes borde ha fler plack. Det känns ändå rätt pissigt just nu...

Ondska

Många verkar tro att ondskan bor långt ner under marken, där nere i något avlägset Helvete. Detta är absolut inte sant för ondskan bor i ett smalt, dånande, klickande, skakande rör dit människor skickas in för att plågas. Det finare ordet för ondska är MR-röntgen men de kan inte lura mig, jag vet vad som finns i det där röret och jag skuttar inte direkt omkring av glädje över att skickas in dit igen inom en snar framtid.

Min läkare ringde nu på eftermiddagen för att prata lite om hur det gått med mina vakenhetsreglerande piller, med sjukskrivningen och så vidare. Jag lyckades även (äntligen!) meddela henne direkt att hon måste förnya mina recept, istället för att gå genom den snäsiga undersköterskan i receptionen. Dessutom ska jag få min journal hemskickad så att jag kan ta tag i det här med en ansökan till mitt försäkringsbolag.

Vi hade nästan hunnit avsluta samtalet innan hon säger, lite lätt nonchalant och i förbifarten "Också tar jag och bokar in en ny tid för MR till dig". Jag kan ju inte säga att det inte är på tiden, har inte fått en MR sedan tidig höst 2007, strax innan jag fick diagnosen. Jag har funderat länge själv på om det inte är dags för en ny, bara för att kolla läget och tydligen håller läkaren med. Men fy sjutton för att ligga där i all ondska.

Slut för idag, tack för idag

Vi hade det jättebra ikväll på reastaurang, massor av god mat och glada skratt, precis som det ska vara. Även om det inte blev så jättesent så var vi ändå sist kvar och det är ju bra i alla fall. Man ska. Ändå tacksam att jag slutar tidigt imorgon. vara med och stänga stället, annars är det ingen utekväll. Jag var inte så hiskligt trött som jag var rädd jag skulle vara, känner mig faktiskt helt okej trots att jag inte tagit någon tablett idag (de är nämligen slut). Är ändå glad att jag slutar tidigt imorgon, hela helgen kommer säkert gå åt till återhämtning efter veckan som varit.

Ordning och reda

Kom hem från jobbet för ungefär en halvtimma sedan, redan med en färdig plan i huvudet för hur jag skulle hinna bli färdig innan det är dags att ge sig av igen. Planen såg ut som följer; snabbt hem, tvätta håret, plugga i plattången, ta spruta medan tången blir varm, fixa håret och sminket, på med kläderna och lägg sista handen vid håret. Planen följdes till punkt och pricka och nu har jag ungefär tjugo minuter egentid.

Tack för tiden som varit

Det kan bli så trist att man måste dras med den här tröttheten. Idag jobbade jag förmiddag och var sedan hemma en sväng. Lyckades sova i ungefär en timma innan det var dags att släpa sig ur sängen igen och gå tillbaka till jobbet. Idag firar vi nämligen 40 år och det ville jag ju självklart vara med på. Tyvärr så överskattade jag nog min energinivå och kunde inte vara med de fyra timmar som jag tänkt, från fyra till åtta.

Tröttheten ligger som ett monster i mig och bara väntar på att få slå till, och slå till gjorde den. Det känns inget bra, att behöva ge avkall på roliga saker bara för att man måste sova, sova, sova. Någon smörgåstårta blev det inte heller, men jag har i alla fall lite kex och frukt i magen och det är ju inte fy skam det heller. Nu tänker jag vila resten av kvällen och gå och lägga mig tidigt så att jag får i alla fall nio timmars sömn inatt.

Imorgon skulle jag egentligen börjat elva men ska vara på jobbet redan klockan tio, för att göra lite roligt med barnen ute i skogen. Jag jobbar sent så jag hinner nog bara hem för att byta om innan det är dags att ge sig ut och äta tillsammans med kollegorna. Jag hoppas verkligen att jag kommer vara piggare imorgon, men ändå ligger oron och gnager i mig att jag inte ska orka. Känns tungt om jag känner mig så här trött imorgon.

Men jag hoppas på det bästa och får väl se till att spara på resurserna imorgon, spara så mycket energi jag kan. Men känner jag mig själv så lär det inte hända. Jag har blivit rätt bra på att inte ta i lika mycket som förr, men jag har nog fortfarande inte hittat den rätta balansen. Jag misstänker att den rätta balansen skulle innebära betydligt mindre arbetstid, eller att jag mest bara sitter och det kan man inte göra när är förskollärare.

Jag har ofta funderat på om jag skulle utbildat mig till lärare om jag vetat om redan då att jag hade MS och om jag vetat hur hemsk den här tröttheten är. Det känns trist att tänka så men jag hade nog inte gjort det. Jag är glad att jag redan var inne på sista terminen när jag fick min diagnos, för tänk så mycket jag hade gått miste om ifall jag inte utbildat mig, mina fantastiska kollegor, mitt underbara jobb och de härliga barnen.

Jag har skrivit det förut, men jag är verkligen så tacksam och glad för allt jag fått i och med mitt arbete. De senaste (snart) två åren har varit några av de bästa i mitt liv, det kan inte ens den här förbannade sjukdomen kasta en skugga över. Jag har haft en enorm tur som inte bara har ett arbete, utan dessutom ett jag älskar, på en arbetsplats som är underbar, tillsammans med människor jag aldrig klarat mig utan.

Möten, möten, möten

Ska alldeles strax gå tillbaka till jobbet för ett möte om likabehandlingsplan (försök säga det snabbt tio gånger i rad). Igår var jag på ekonomimöte, nästa torsdag ska det bli kvällsplanering på min avdelning och veckan efter det på torsdag ska vi ha möte med vår IT-konsult (tror jag hennes titel är) för att diskutera digital portfolio, vilket vi ska gå över till snart istället för portfoliopärmar som vi använder oss av nu.

Grattis lillebrorsan

Igår var jag på grekisk restaurang med familjen för att fira min lillebrors födelsedag. Han fyllde 25 år i fredags och det måste man ju självklart fira. Vi var sex personer; brorsan (så klart), mamma, syrran, svågern, jag och min brors kompis Henrik som också var med på ett hörn. Det blev mycket god mat, tokiga historier och skratt medan vi ämnena avlöste varandra.

Vi tog nog upp det mesta, allt från Barn Säger De Tokigaste Saker, till Min Chef Är En Klant och Vaktmästare Är Rätt Så Odugliga. Klantiga chefer och kollegor har brorsan många historier om, och eftersom både syrran, jag och Henrik (den "oduglige" vaktmästaren) jobbar i barnomsorgen så blir det en del barnhistorier också.

Efter att brorsan fått sin present (kontanter eftersom han är så jäkla svår att handla till) och vi hade avnjutit lite av det goda vitlöksbrödet, så kom äntligen maten. Det blev många smaskiga saker; grillspett, lammkotletter, Filet Mignon och stekt potatis i stora lass. Självklart hanns det även med en smaskig efterrätt, och bäst av allt - jag ska tillbaka dit igen på torsdag.

Tack och lov

Nu mår jag mycket bättre, inget mer illamående, håret är fixat, sminket lagt, kläderna på. Nu ska jag bara vänta på att syrran och svågern kommer och hämtar mig medan mamma, brorsan och en kompis väntar på restaurangen. Sedan ska det bli kalas, presenten ligger i min väska tillsammans med kameran så kanske blir det lite bilder senare om jag bara kan få kameran att fungera. För en maskin är den ovanligt temperamentfull.

Typiskt

Idag mår jag inget vidare, illamående och skakig och magen är i uppror. Jag hoppas verkligen det går över tills ikväll för då ska jag på restaurang och fira min brors födelsedag. Han fyllde 25 år igår så det ska vi fira, vare sig han vill eller inte. Han är inte direkt typen som bryr sig mycket om födelsedagar men syrran och jag bestämde att den här gången får han bry sig. Det ska nog bli trevligt, så länge jag slipper må illa...

Framtidsplaner och bakslag

Som jag lovade i tidigare inlägg så följer här en rapport från mötet med chefen som jag hade imorse. Allt gick bra... ända tills jag bröt ihop och började gråta. För alla er som gråtit inför någon ni verkligen inte vill gråta inför, ni vet hur det känns. För alla andra låt mig bara säga att det var hemskt jobbigt, minst lika jobbigt som anledningen till att jag började gråta i första taget. Jag som inte brukar vara känslosam i vanliga fall.

Vi skulle diskutera min sjukskrivning, både med anledning av att det nu snart är ett år sedan jag blev sjukskriven men även eftersom han ska lysa en ny tjänst inför vårterminen och ville veta om han skulle söka någon på 50% eller 75% Mitt upp i allt detta kom vi in på hur det måste vara svårt för andra att förstå min sjukdom, särskilt tröttheten, och även hur jag fortfarande känner mig nästan lite skyldig eftersom jag är sjukskriven.

Jag som alltid varit den duktiga som jobbat häcken av mig, överpresterat, varit ambitiös till tusen och alltid haft många järn i elden - helt plötsligt har jag tvingats inse att jag inte orkar allt jag gjorde innan, att jag får vara glad om jag kan stå och gå och prata sammanhängande. Så medan jag vet att jag inte orkar, sitter det ändå och gnager i mig att jag borde göra mer och vara duktigare - och att alla andra tycker det också.

Den logiska sidan av mig vet (eller hoppas i alla fall starkt) att de i min omgivning, framför allt på min arbetsplats, faktiskt inte tycker att jag gör ett dåligt jobb eftersom jag inte är som jag var förr. Men den logiska sidan har inte en chans mot känslan av att inte duga och tanken på att andra inte heller tycker att jag duger. Det är en hemsk känsla att undra om andra är besviken på en och det försökte jag förklara för min chef...

Med resultatet att ögonen började tåras och helt plötsligt brister jag ut i gråt. Det var fruktansvärt pinsamt, jag som aldrig gråter inför andra satt helt plötsligt och bölade framför chefen. Jag vill helst inte tänka på hur hemskt det måste varit för honom, trots att han sa att det var helt okej och att han visst förstod. Jag lyckades i alla fall sluta rätt snabbt vilket var en lättnad, tänk om jag brutit ihop totalt. Hjälp liksom.

Förutom den pinsamma episoden så gick väl mötet bra på det stora hela. Vi pratade lite om fortsatt sjukskrivning och om det inte är en möjlighet från Försäkringskassans sida ( i värsta fall kan det ju vara så), så pratade vi lite om tjänsteledighet så att jag kan fortsätta jobba 75% även om jag inte beviljas sjukpenning. Just nu är det lite en gissningslek och väntan, för helt säkert kan jag inte veta förrän vid årsskiftet trots allt.

Vågar jag?

Jag är så trött så jag knappt orkar hålla ögonen öppna. Kom hem vid halv fem och tänkte att det var alldeles för sent för att ta en eftermiddagslur, så jag försökte hålla mig vaken. Men nu går det bara inte, jag känner mig seg och urlakad. Idag har all energi gått åt, från mötet med chefen imorse (återkommer med en rapport om det) till Halloween-discot vi hade med barnen i förmiddags och sedan eftermiddagen som släpade sig fram i snigelfart med allt värre huvudvärk och en bedövande trötthetskänsla. Jag borde inte sova, men jag orkar inte vara vaken...

Ny lista - Hur dum är du?

Än en gång har jag helt fräckt snott en lista jag hittat i en av de bloggar som jag följer;

() tuggummi har trillat ur munnen på dig när du har pratat
(x) tuggummi har trillat ur munnen på dig när du INTE har pratat
() du har gått in i en glasdörr
() du har hoppat ur ett fordon som rör sig
(x) du har tänkt på nåt roligt så du har börjat skratta, och därmed fått folk att titta konstigt på dig

Summa: 2

(x) du har sprungit in i ett träd
() det är möjligt för dig att slicka dig på armbågen.
(x) du testade precis om du klarade det
(x) du har trampat på ditt skosnöre och snubblat/trillat
(x) ditt hår är/har varit blont
() folk har kallat dig långsam

Summa: 4

(x) du har råkat tända eld på nån sak ett flertal gånger
(x) du har nån gång somnat på en lektion
(x) du kan ibland berätta om nånting och sen plötsligt glömma bort vad det var du pratade om.
() folk skakar ofta på huvudet och går iväg från dig
() du använder dina fingrar när du ska räkna enkla mattetal

Summa: 3

() du har ätit en insekt utan tvång när du var liten/mindre.
(x) du gör detta test när du borde göra nånting viktigt
(x) du har satt på dig dina kläder bakochfram eller utochin utan att ens märka
(x) du har letat överallt efter nåt som du hade i handen eller i fickan

Summa: 3

(x) du råkar göra sönder väldigt många saker
() du har trillat av stolen då den stått helt still
() du använder ordet ''öh'' väldigt många gånger om dagen

Summa: 1

Slutsumma: 13
18 eller mindre betyder att du inte är dum.
Någon mer som vågar testa hur dumma ni är?

Försöker reda ut begreppen

För en tid sedan fick jag ett samtal från min nya handläggare på Försäkringskassan eftersom det i december har gått ett år sedan jag blev sjukskriven. Hon ville fråga lite om hur jag ser på framtiden, vad jag tror är prognosen samt diskutera mina alternativ. Hon nämnde då tre saker som kan ske om jag fortsätter vara sjukskriven; att jag får förlängd sjukpenning, fortsatt sjukpenning eller sjukersättning när mitt år är slut.

I dessa oroliga tider med utförsäkringar som hägrar vid horisonten känns det ändå som en tröst att ens handläggare ens gång nämner sjukersättning som ett alternativ. Inte för att jag själv ser detta som ett alternativ, det känns som ett stort steg att ta, från att enbart vara sjukskriven till att bli vad som förr kallades förtidspensionär. Fast som min handläggare påpekade, sjukersättning behöver ju inte vara permanent.

Men så för att reda ut begreppen lite, mest för min egen skull men kanske även för andra som undrar över det här med vad de olika sakerna betyder. Försäkringskassan har i ett pressmeddelande skrivit följande;

Fakta: Sjukpenning efter ett års sjukskrivning
Efter ett års sjukskrivning ska man antingen ansöka om så kallad "förlängd sjukpenning" eller "fortsatt sjukpenning".

Förlängd sjukpenning - om man efter ett års sjukskrivning fortfarande inte kan arbeta på grund av sjukdom kan man ansöka om förlängd sjukpenning. Förlängd sjukpenning är 75 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten. Den kan man få i högst 550 dagar.

Fortsatt sjukpenning - förutsätter synnerliga skäl. Detta innebär att bestämmelsen ska tillämpas restriktivt. Enligt propositionen krävs det att arbetsförmågan är nedsatt på grund av en mycket allvarlig sjukdom. Det kan till exempel vara frågan om vissa tumörsjukdomar, neurologiska sjukdomar som ALS eller att den försäkrade väntar på transplantation av ett vitalt organ. Den fortsatta sjukpenningen lämnas med 80 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten och är inte tidsbegränsad.

Jag har hört att vissa handläggare hårddrar dessa regler och alltså enbart räknar ALS till de neurologiska sjukdomarna, eftersom det är vad som står i regelverket. De struntar alltså i att det kan finnas andra allvarliga neurologiska sjukdomar, däribland MS, eftersom dessa inte står nedpräntade. Dock kan jag ju säga att jag finner en viss tröst i att min handläggare nämnde fortsatt sjukpenning och antagligen räknar MS också.

Enligt Försäkringskassan så innebär sjukersättning; "en ersättning för dig som troligen aldrig kommer att kunna arbeta heltid på grund av en sjukdom, skada eller funktionsnedsättning." Dock måste man vara minst 30 år gammal för att få detta och riktigt så gammal är jag ju inte ännu på ett tag. Däremot så tänker jag tala med min handläggare om att ansöka om fortsatt sjukpenning, vilket känns som det enda vettiga.

Kanske i framtiden kommer jag kunna gå upp i heltid men i dagsläget är det inte aktuellt. Detta är även vad jag kommer säga till min chef imorgon då vi träffas för att ha ett möte och prata om framtiden. Ni kan inte ana hur skönt det känns att äntligen veta att han nu accepterar min sjukdom och min sjukskrivning, trots att vägen dit inte had varit helt rak och kanske kommer det fler krökar på vägen längre fram.

Just nu är det dock lugnt och jag känner mig lättad och ser ljust på framtiden. Nu har jag bara vissa andra saker att ta itu med som har med arbetslivet att göra, men jag drar mig lite för det. Jag vill inte gå in på några detaljer, i alla fall inte just nu, och jag kanske bara är paranoid. Jag antar att jag får avvakta och se vad som händer men är det som jag tror så kan det vara dags för ett samtal med vissa personer.