Tack för tiden som varit

Det kan bli så trist att man måste dras med den här tröttheten. Idag jobbade jag förmiddag och var sedan hemma en sväng. Lyckades sova i ungefär en timma innan det var dags att släpa sig ur sängen igen och gå tillbaka till jobbet. Idag firar vi nämligen 40 år och det ville jag ju självklart vara med på. Tyvärr så överskattade jag nog min energinivå och kunde inte vara med de fyra timmar som jag tänkt, från fyra till åtta.

Tröttheten ligger som ett monster i mig och bara väntar på att få slå till, och slå till gjorde den. Det känns inget bra, att behöva ge avkall på roliga saker bara för att man måste sova, sova, sova. Någon smörgåstårta blev det inte heller, men jag har i alla fall lite kex och frukt i magen och det är ju inte fy skam det heller. Nu tänker jag vila resten av kvällen och gå och lägga mig tidigt så att jag får i alla fall nio timmars sömn inatt.

Imorgon skulle jag egentligen börjat elva men ska vara på jobbet redan klockan tio, för att göra lite roligt med barnen ute i skogen. Jag jobbar sent så jag hinner nog bara hem för att byta om innan det är dags att ge sig ut och äta tillsammans med kollegorna. Jag hoppas verkligen att jag kommer vara piggare imorgon, men ändå ligger oron och gnager i mig att jag inte ska orka. Känns tungt om jag känner mig så här trött imorgon.

Men jag hoppas på det bästa och får väl se till att spara på resurserna imorgon, spara så mycket energi jag kan. Men känner jag mig själv så lär det inte hända. Jag har blivit rätt bra på att inte ta i lika mycket som förr, men jag har nog fortfarande inte hittat den rätta balansen. Jag misstänker att den rätta balansen skulle innebära betydligt mindre arbetstid, eller att jag mest bara sitter och det kan man inte göra när är förskollärare.

Jag har ofta funderat på om jag skulle utbildat mig till lärare om jag vetat om redan då att jag hade MS och om jag vetat hur hemsk den här tröttheten är. Det känns trist att tänka så men jag hade nog inte gjort det. Jag är glad att jag redan var inne på sista terminen när jag fick min diagnos, för tänk så mycket jag hade gått miste om ifall jag inte utbildat mig, mina fantastiska kollegor, mitt underbara jobb och de härliga barnen.

Jag har skrivit det förut, men jag är verkligen så tacksam och glad för allt jag fått i och med mitt arbete. De senaste (snart) två åren har varit några av de bästa i mitt liv, det kan inte ens den här förbannade sjukdomen kasta en skugga över. Jag har haft en enorm tur som inte bara har ett arbete, utan dessutom ett jag älskar, på en arbetsplats som är underbar, tillsammans med människor jag aldrig klarat mig utan.