Lyssnar på just nu

Sättet - Peter LeMarc

Sättet som din tunga

Söker min

Sättet som min hand

Passar perfekt i din

Sättet som du säger

Att du aldrig vill se mej igen

Någonsin

Sättet som du går

Gör att jag förstår

Att vi aldrig nånsin kan

Vara långt ifrån varann

Sättet som du ser mej

Bara du ser mej underbar

Sättet som du för mej

Dit frågorna saknar svar

Och sättet som du faller

Och viskar att du inte har

Nånting kvar

Sättet som en tår

Gör att jag förstår

Att vi aldrig nånsin kan

Vara långt ifrån varann

Tvilling, kom

Kom till mitt hjärta

Lyssna nu

Det har nånting att berätta

Sättet som jag vet

Nej, det är ingen hemlighet

Att vi aldrig nånsin kan

Vara långt ifrån varann

Sättet som du går

Gör att jag förstår

Att vi aldrig nånsin kan

Vara långt ifrån varann

Sättet som du går (x 4)

Sättet som...

Kollegraterna

Jag måste bara få skriva om detta. Att jag har så fruktansvärt underbara kollegor och kamrater på jobbet, så fantastiska att jag från och med nu tänker hänvisa till dem som kollegraterna. Vi är inte bara kollegor och vi får faktiskt vara vänner, även på arbetstid, vad högste chefen än tycker om den saken. Vi är ju både oss själva och vi är pedagoger och arbetskamrater, det måste finnas både uppdraget och relationer.

Jag har svårt med orden ibland, att uttrycka hur jag känner, för ibland finns det helt enkelt inte tillräckligt med ord för att beskriva allt. Men det jag främst kommer att tänka på är värme och omtanke, vänskap helt enkelt - även om det aldrig är ett enkelt ord för vänskap betyder så mycket. Vänskap gör en människa lycklig, varm, harmonisk, välvillig - vänskap är en tyngd i bröstkorgen och härlig värme i kroppen.

Idag vill jag särskilt säga ett stort tack till tre av mina kollegor som har bidragit till att göra den här dagen och kvällen bra, precis som de är med att göra alla dagar bra. Emelie, för att du är så glad och skojig, det är aldrig en tråkig stund med dig. Anna, för att du är med på tänket och för att du varit en jättebra kamrat under de senaste två åren. Sandra, för att du är någon att prata med om lättsamt och allvarligt och alltid är lika glad.

Självklart ska jag inte glömma alla på min avdelning, alla i blocket (våra två avdelningar som samarbetar), eller alla i huset. Men just idag var det ni tre som gjorde mig glad och varm inombords, vare sig det var med ett skämt och ett skratt, eller med en lång diskussion stående ute i regnet. Jag vet att jag sagt det många gånger förut, men det finns ingen bättre arbetsplats än min och det ska ni tre ha stort tack för.

En stunds lugn

Så var man då hemma igen efter ännu en avklarad dag på jobbet. Idag var jag i skogen med några av barnen och sedan gick vi till lekplatsen innan det var dags att gå tillbaka till förskolan. I skogen samlade vi material; stenar, pinnar, mossa och så vidare, till vår kommande bordsteater, och på lekplatsen gungade barnen och klättrade på klätterställningen en stund innan det var dags att gå tillbaka.

Hade som vanligt samling med fem-åringarna, vi sjöng sånger och sedan var det dags att äta lunch. Spaghetti och köttfärssås, vilket självklart var omåttligt populärt - vilket barn älskar inte spaghetti och köttfärssås liksom? Efter maten gick jag in på småbarnsavdelningen och var med under vilan innan det var dags för mig att gå hem vid ett-tiden - och nu sitter jag alltså här hemma igen och försöker slappna av.

Inte för att min dag på något sätt är över. Ska vara tillbaka på jobbet kvart i fem för att gå ut och äta en bit med några kollegor innan vi ska iväg på AT-möte vid sex-tiden. Sedan blir det två timmar av att komma i FAS igen (i alla fall tror jag det var FAS vi skulle arbeta med) och sedan tänker jag åka hem och inte göra ett dugg mer på hela långa kvällen - ja, förutom att ta en snabbis in i duschen och tvätta håret.

Funderar på om jag ska ta en tablett till, för jag börjar känna mig lite slö och som att jag kan somna när som helst. Fast samtidigt så vet jag inte om jag vågar, vet ju inte hur det kommer påverka min nattsömn och dessutom så har jag fått ordinerad dos en tablett om dagen på morgonen. Dilemma, dilemma. Jag får väl helt enkelt vila en stund nu men försöka låta bli att somna, och sedan gå och lägga mig tidigt ikväll.

Pingisboll i ögonhålan

Idag blev det många inlägg så jag tänkte att ett till kan ju inte skada. Det här handlar om mitt öga och föranleddes av min enorma vetgirighet. Jag har bett om en kopia på min läkarjournal från neurologmottagning och i den står bland annat läkarens anteckningar från när jag var där på mitt första besök hösten 2007, och han gjorde en neurologisk undersökning med allt vad det innebär - bland annat kolla ögonen.

I journalen står det; Pupiller: Vä antytt större än hö men bägge reagerar helt normalt för ljus och ackommodation. I test av ögonmotorik finner man antytt uppsplittrade följerörelse. Inställningsosäkerhet vid sackader. Defekt visuell suppression av vestibulo.okulärrefl vilket manifesterar sig i en nystagamus vid huvudvridning med blicken fixerad framför sig. Synfält u a. Vilket så klart bara är en massa rapparkalja för min del.

Jag har ju förstått att det är något skumt med vänster öga, och har själv märkt av att det inte alltid hänger med alla gånger. Dessutom så verkade läkaren vid mitt senaste läkarbesök vagt intresserad av detta vänsteröga, men hon sa inget och jag frågade inte så vet inte vad det är frågan om. Så igår bad jag min bror kolla ögat medan han förde fingret fram och tillbaka framför mig så att jag fick följa det medan huvudet var stilla.

Han tittar och tittar också säger han helt plötsligt; "Nä, fy fan vad läskigt!" och jag blir helt till mig och börjar studsa upp och ner på stolen och kräva att han ska berätta exakt vad det är han sett. Tydligen så släpar vänster öga rätt så rejält, särskilt när jag tittar åt ena hållet och sedan tittar åt andra. Då hänger det inte riktigt med och när det jagar ifatt så studsar det liksom i sidled som en pingisboll ett par gånger.

Jag undrar om det är det som 'uppsplittrade följerörelser' betyder. Men hur som haver, nu vet jag i alla fall vad det är andra ser, men jag skulle bra gärna vilja se det själv också. Ska se om jag inte kan försöka filma mig själv, eller be brorsan göra det så att det hela kan fångas på film. Det verkar lite smått orättvist att andra ska få njuta av den här pingisbollen medan jag helt missar detta uppenbarlien läskiga fenomen.

Enkelt förklarat

Det är nog på tiden...

Det är dags att gå vidare i livet, att ta nya tag. Nu när allting annat äntligen har löst sig, nu när jag har bostad och jobb och antydan till ett privatliv med vänner och roligt umgänge - ja, då är det väl på tiden att ta itu med sitt kärleksliv också. Jag har haft det liggande på hyllan i flera år nu, har inte riktigt velat ta tag i det eftersom det betytt att jag måste göra upp med gamla minnen, släppa taget om dem och gå vidare.

Jag har nog inte riktigt velat ta tag i det hela, inte velat gå vidare eftersom det kändes så tryggt att vara fast i det förflutna. Men nu tänker jag gå vidare för jag är inte kär längre, jag längtar inte och jag pinas inte. När tankarna på honom någon gång dyker upp så är de alltid åtföljda av ett slags stilla lugn, ett sorgset litet leende. Så mycket som var bra med oss, så fanns det precis lika mycket som aldrig var bra under ytan.

Jag har vetat hela tiden, ända sedan första dagen, att vad som än gick fel mellan oss så var det mitt fel. Jag var inte redo, jag var inte öppen nog att släppa in honom. Han fick stå på utsidan och titta in, vänta och hoppas på en springa han kunde kika in genom. Ibland så sprack nog muren upp lite, jag släppte igenom lite av allt som jag hade inom mig - men i slutändan var det inte nog, inte för någon av oss.

Jag vet inte ens vad jag var så rädd för, som gjorde att jag tvekade. Det var inte honom, det är jag säker på. Så det måste ha varit jag, måste ha varit mig det var fel på, som det inte fungerade för. Jag kunde inte släppa in honom och jag förstår att han inte orkade fortsätta kämpa i all evighet. Så han släppte taget och gick vidare och jag satte upp min fasad och låtsades att allting var bra, låtsades inte om att det gjorde ont.

För jag kunde inte släppa taget, jag var inte redo för det heller. De säger att om man älskar någon, låter man dem gå, man släpper taget. Så jag lät honom gå, lät honom försvinna ur mitt liv - först gick det långsamt men allting blev så konstigt. Det kunde inte vara på samma sätt, inte med en ny flickvän och ett liv som jag inte längre hade någon del av. Nu var det länge sedan vi pratades vid, en evighet sedan.

Det kommer alltid finnas en plats i mitt hjärta bara för honom och jag kommer alltid älska honom, den förste jag verkligen älskat. Det ger mig en slags 'bittersweet' känsla även nu, efter alla dessa år och jag kan erkänna att tårarna inte är långt borta, men det är dags att gå vidare nu. Det är dags att ge kärleken en chans igen och hoppas träffa någon som är lika underbar, någon som jag är redo att släppa in den här gången.

Supergott, superenkelt

(Så här kan det se ut när det är färdigt. Mums!)

Dagens recept - Pasta och tonfisksås

Du Behöver till 4 portioner:

Pasta (tagliatelle, penne, fusilli) efter aptit

400 g tonfisk (2 små konserver, tonfisk i vatten)

1 mellanstor purjolök

ca 3-4 dl ostsås

2tsk oregano (eller efter smak)

Salt och grovmalen svartpeppar efter smak

Broccoliknippen och ärtor kan användas om man så vill

Så Här Gör Du:

1. Smält en klick margarin eller smör i en kastrull (jag brukar använda flytande margarin)
2. Finstrimla purjolöken och fräs upp tillsammans med hälften av oreganon
3. Häll av vattnet från tonfiskkonserverna och häll ner med purjolöken, koka upp
4. Red av (ca 0,5dl vatten och 0,5msk vetemjöl, vispa slät med en gaffel innan redningen används)
5. Sänk värmen på plattan till ungefär hälften, rör ner ostsåsen (enklast att köpa färdig, Simply Cheese är godast, överkurs att göra egen sås)
6. Krydda med resten av oreganon, salta och peppra efter smak och tycke
7. Vänd ner tonfisken i såsen (rör eller mosa ej, tonfisken ska vara i stora bitar)
8. Låt stå på låg värme medan pastan kokas (såsen behöver ej kokas upp)

Servera med en god sallad och/eller vitlöksbröd

Ät och njut!

Vad gör du i mitt hus?!

Jag hade helt glömt bort att jag skulle skriva om det här, i all spänning med nya mediciner. I fredags eftermiddag på jobbet när vi satt och åt lunch, började min kollega som satt vid det andra bordet, fråga barnen hur olika saker låter. Till exempel hur en ko låter, eller en hund, eller ett tåg. En av våra femåriga tjejer (fröken E) hade så klart svaren på alla dessa frågor, till och med; "Hur låter en man?" Utan tvekan svarade hon;

"Vad gör du i mitt hus?!"

Jag och kollegan bara tittade på varandra och försökte verkligen att inte skratta. När tjejen sedan fick frågan hur en kvinna låter, så blir hennes röst pipig istället för mörk och grov, och hon piper fram ett; "Hej, hej!" Herregud, genusföreläsarna skulle väl dö om de fick höra talas om detta. Jag tyckte mest att det var en del roliga svar på de där frågorna. Som frågan om hur barnet självt låter och hon svarade "Konstig" med en axelryckning.

Barn har verkligen en hel del roligheter för sig, och mycket av det de säger är så underbart. Som "Jag vill också kuka, varför får bara han kuka men aldrig jag?" när det blir diskussioner om vem som ska hjälpa till att duka borden innan lunch. Eller som det min syster berättade om två-åringarna på hennes avdelning, som såg fåglar utanför fönstret och ropade; "Pippi, pippi!", varpå ett barn tog till överkurs och ropade; "Två pippar!"

Ett litet piller

Jag sitter här och är livrädd för ett litet vitt piller som ligger framför mig på skrivbordet. Jag tar upp det, för det till munnen och tänker att nu ska det ske, nu ska det in i munnen, nu ska det sväljas, nu ska det... läggas tillbaka ner på skrivbordet och tittas på en stund. Läste precis bipacksedeln och den var inte så upplyftande, det står bland annat att fler än en av tio får den mycket vanliga biverkningen huvudvärk.

. . .

Okej, nu har jag tagit det lilla vita pillret. De är på väg ner i min mage, det håller på att sprida sig ut genom kroppen. Jag spände mig när jag tog tabletten så nu har jag antydan till en spänningshuvudvärk och den hypokondriska sidan av mig skriker att det är biverkningar! Fast sedan meddelar den logiska sidan att man inte får biverkningar tre sekunder efter att man tagit tabletten så det är bara att lugna ner sig.

Jag läser vidare på bipacksedeln, till biverkningar som drabbar fler än en av hundra - vilket innebär att de är väldigt vanliga. Buksmärta, smärta i bröstet, hjärtklappning, illamående, muntorrhet, diarré (eller förstoppning, man kan tydligen få vilket som), nervositet, insomningssvårigheter, sömninghet, yrsel, oro, depression, tankestörning, förvirrning och en mängd andra. Herregud, nu sitter jag bara här och väntar.

Nedanför detta stycke i bipacksedeln finns ytterligare ett, biverkningar som drabbar färre än en av hundra men ändå är väldigt många när man tänker efter. Ryggsmärta, allergisk reaktion såsom hösnuva, oregelbundna eller långsamma hjärtslag, lågt blodtryck, väderspänningar (!), kräkningar, sårig tunga, ökad törst, viktökning, viktminskning, muskelvärk, ledsmärta, sömnstörningar, humörsvängningar...

Herregud, när jag kommit så långt orkade ja inte läsa mer och det är ändå lika mycket text till om eventuella biverkningar. Nu sitter jag här och den hypokondriska sidan av mig är i upplösningstillstånd, skriker om huvudvärk och muskelspänningar i macken och torr mun och ryggsmärta. Den logiska sidan påpekar att jag inte druckit något än ida och att jag alltid har ont i ryggen, nacken och axlarna. Ska försöka lyssna.

Inre frid och djupa andetag

Jag känner ett slags lugn, en inre frid som jag inte trodde jag någonsin skulle känna igen. På något sätt, utan att jag riktigt märkte när eller hur, så har jag landat i mig själv och i mitt liv. Jag har funnit mig i min situation, jag har funnit mig i hur jag bor och var jag arbetar och med vem, jag har hitta en balans i mitt liv som känns skön och invand - även om allt så klart inte är en dans på rosor men jag är ändå lugn.

Jag vet inte hur det gick till, hur jag fann den här friden och det här lugnt, men här är det nu. Det är som att vara ett skepp på ett stormande hav där vågorna går höga många gånger, men skeppet ändå är som en stilla oas mitt i allting. Ibland så påverkar vågorna skeppet men inte så mycket som de gjort tidigare, i andra skeden av mitt liv. Det känns bra att kunna ha den här slags stillheten inom mig vad som än händer.

Om och om igen så lovar jag mig själv att det är så här jag ska må, men problemet är väl att varje gång jag lovar mig själv att finna frid, så är det medan mitt liv är i turbulent kaos. När det är på det sättet kan man försöka kämpa emot allt man vill, men det är att kämpa i motvind. Det är först när man släpper efter och slutar kämpa emot som man når det tillstånd man velat uppnå hela tiden med allt sitt stridande.

Jag lärde mig det den hårda vägen. Efter två depressioner under tiden som jag studerade på högskolan, två perioder då jag knappt orkade ta mig ur sängen och när mina tankar var de allra tyngsta och mörkaste, så insåg jag hur väldigt lönlöst det är att kämpa emot. Hur mycket man än vill rycka upp sig och ta sig i kragen, så fungerar inte det efetrsom man då gör ett aktivt val, man ska bli bättre, kosta vad det kosta vill.

Depression nummer två var den svåraste, den då jag hade tankar som jag idag inte ens kan förstå själv, när jag ville skada mig själv med vassa saker och genom självsvält. Jag föll tungt ner till botten, så långt som jag bara kunde falla och visste inte hur jag skulle ta mig upp igen. Det kändes som att trasa sönder sig i alla försök att ta sig upp till ytan igen, att gräva sig genom mörkret och andas frisk luft och se ljuset igen.

Det kändes så meningslöst att försöka kämpa, som att jag skulle gå under vad jag än gjorde. Så jag gav upp, slutade kämpa emot, lät allt det onda mörka skölja över mig. Min kropp kändes lättare, för samtidigt som jag släppte taget om viljan att bli bra igen, så släppte jag även taget om allt det som tyngde ner mig och jag kunde börja ta mig upp ur det oändligt djupa hål jag befann mig i, börja sväva tillbaka upp mot ytan.

När jag väl var upp igen, när de sista kvardröjande spåren av depressionen var borta, insåg jag vad det var jag hade gjort. Jag hade gett efter och på något sätt hade det gett resultat. Kanske fungerar det inte för alla, kanske kommer det någon dag sluta fungera för mig, men just nu känns det som att den enda vägen till inre frid är att släppa taget om allting, inte bara sina bekymmer utan även viljan att må bättre.

Att andas är nyckeln. Jag brukar säga det till människor i min omgivning när de blir upprörda, kom bara ihåg att andas. Varje andetag renar, varje andetag tar in det nya och friska, varje utandning släpper ifrån sig det giftiga som skadar en från insidan. Att andas gör att man blir lugn, att man hinner tänka efter. Varje andetag kopplar samman kropp och tanke till en helhet, till något meningsfullt, till det som är jag.

Inkomstdeklaration

Så var det dags igen! Jag pratar så klart om att deklarera, om någon nu inte förstod det redan när de läste titeln på detta inlägg. Det inplastade gula pappersarket låg så snällt och väntade på mig innanför dörren när jag kom hem så nu ska jag bara kolla så att allting stämmer och sedan ska jag deklarera elektroniskt i år så att pengarna ramlar in på kontot före midsommar i år - alltid bra med extra pengar.

Förra året så deklarerade jag inte eftersom jag tjänat för lite året innan, och året innan det så hade jag med uppgifter om såld bostadsrätt så då var jag tvungen att deklarera på det gula pappret, men i år ska det bli andra bullar. I år kommer jag dessutom få lite pengar tillbaka vilket ju alltid är en fördel. Nästan 3200 kronor ska det bli, vilket faktiskt är en hel del för mig - om än inte så mycket som mamma ska få, den grisen!

Någon skämta med mig april-o!

Visserligen är det fortfarande mars och några dagar kvar tills förste april, men jag börjar tro att någon är ute tidigt med aprilskämtet. Det SNÖAR ju för helsike! Det är ju inte meningen att det ska snöa, det ska vara vårfint och soligt. Så här kan det väl inte få gå till! Okay, jag får försöka se det positiva i det här. Som att barnen kommer tycka det är jätteroligt och att pulkorna kommer åka fram och att det vita lyser upp.

Visserligen lyste solen vi haft de senaste veckorna också upp och det började liksom kännas som att alla knoppar var på väg att börja spricka upp. Nu så är marken täckt av snö istället och det kommer bara mer och mer. Jag sitter här och undrar när det ska sluta, på riktigt, och om vi ska få någon stadigvarande vår innan maj månad. Hur länge kan det hålla på att snöa egentligen? April? Maj? Säg inte juni!

Världens bästa säng

Det är dags att än en gång krama kudden. Hade ingen aning om att det var så sent som det är, men började ana oråd när ögonen och näsan började rinna. Aldrig ett bra tecken så nu är det definitivt dags för sängen. Jag har förresten världens bästa säng, inte för hår och inte för mjuk, utan alldeles alldeles lagom. Jag känner mig som Guldlock när jag sover i den, efter att hon hittade den sängen som var helt perfekt för henne.

Kalla mig dåre, vad kallar man dig?

Nu har jag så där sjukt mycket energi igen, så där så att jag vill skura badrummet och köket och putsa alla fönster tills de är så skinande rena att små fåglar flyger in i dem. Fast sedan inser jag att badrummet och köket redan är skinande rena och att det är strax efter tio på kvällen och jag har nog ingen lust att putsa fönster i mörkret. Men något måste göras för att få utlopp för all energi så jag skriver här en stund.

Det är väl inte direkt det bästa sättet att få utlopp för sin överskottsenergi, att sitta på arslet vid datorn, men det distraherar mig i alla fall från den där överväldigande längtan efter att börja städa. Tänker även få mig lite extra distraktion genom att kolla på en film innan jag går och lägger mig och hoppas det hjälper. Imorgon börjar jag inte förrän vid nio-tiden och jobbar till fem på eftermiddagen.

Kanske kan jag gå lite tidigare, beroende på hur det ser ut med hur många barn vi har kvar. Men fem-bussen ska jag i alla fall försöka komma med för jag ska ju in till Apoteket i stan och hämta mina mediciner. På lördag tänker jag "slösa" pengar på mat, ska storhandla med brorsan, och sedan på kvällen blir det biljard. Ska ta min nya medicin på lördag morgon och se hur det fungerar. Hoppas på det bästa!

Om jag är så här sjukligt energisk nu, tänk då hur jag kommer bli när jag fått några trevliga tabletter i kroppen. Nästan så jag knappt vågar tänka på det. Jag hoppas att medicinerna tar bort känslan av att vara utmattad. Det är precis som att jag har all den här energin, men ingen energi till att få utlopp för den. Det där lät virrigt men så är det, jag har energi, jag har bara ingen energi till att ha energi...

Småstadsbarn

Som av en slump hittade jag nedanstående video för ett tag sedan i mina slumpmässiga sökningar bland YouTubes alla klipp. Jag är inte något fan av Brolle i vanliga fall men tycker att han har en härlig röst och texten till den här låten är verkligen underbar. Eftersom jag själv är född i en liten by, om än inte i Norrlands djupa skogar, så förstår jag den där mentaliteten, den där synen på världen man får.

Tankeverksamhet

Jag har funderat på om jag ska börja skriva mer ofta, kanske så snart en tanke dyker upp i skallen så ska jag skriva ner den här. Istället för att vänta på att jag kommer på något "viktigt" som jag vill skriva om. Fast det är klart, även när jag har för avsikt att bara skriva något kort så brukar det komma en massa ord som tvingar sig in genom tangentbordet genom sladden och upp på skärmen - eller genom pennan ner på pappret.

Fast det var längesedan jag skrev dagbok för hand, även om jag har mycket tankar som ligger och snurrar så har jag inte riktigt orken till att sitta med penna och papper och formulera mina tankar. Det här, att blogga, fungerar ju lika bra och är det något väldigt privat som jag inte vill att någon annan ska veta om så har jag ju i alla fall de tankarna inne i huvudet om de nu inte skulle bli nedpräntade på papper.

Det här får väl räknas som ett sådant där meningslöst inlägg som kom av att jag hade en fundering och bestämde mig för att skriva ner den, även om den inte var viktig. Men å andra sidan, allt som skrivs måste inte vara lösningen på världshungern eller en formel för botemedlet mot cancer. Ibland måste man få skriva lite meningslöst dravel också, det är ju så skönt att bara få motionera tankarna lite emellanåt.

Lönesamtal

Nu har jag haft lönesamtal med chefen och det... gick. Ja, mer än s kan jag väl inte säga egentligen. Jag vet att jag antagligen får det att låta väldigt negativt om min nuvarande relation med min chef, men jag kan verkligen inte se det goda i de saker han säger och står för just nu. Han har en väldigt rutten inställning till det här med att vara sjukskriven, som om min arbetsprestation på något sätt blir lidande.

Jag försöker verkligen se positivt på saker som sker i mitt liv, se möjligheterna istället för motgångarna, men ibland känns det som att man kämpar i motvind. Just nu är motvinden stark och håller på att slå omkull mig om jag inte aktar mig och håller emot för allt vad jag är värd. Men man blir så trött och matt i kroppen av att hela tiden slåss och kämpa emot - så jag väljer istället många gånger att ge upp.

Det är enklare att bara släppa taget och låta allting skölja över mig, låta mig svepas med och försöka vara nöjd trots att jag fladdrar runt i vinden. Men det är ju inte rätt det heller, så ska det ju inte behöva vara. Visst ska man inte bara behöva nöja sig och vara glad, det där skitsnacket tror jag bara inte på. Jag vill inte vara nöjd men jag tvingar mig själv att vara det i alla fall så att jag ska slippa vara missnöjd.

I slutändan så vet jag ju att det inte kommer gagna mig, för istället kommer jag bli bitter och det är det sista jag vill vara. Men just nu, som det ser ut idag, så tror jag inte att jag orkar kämpa emot heller. Så jag gör som jag alltid gör när motgångarna blir för många, jag ger upp, låter mig svepas med och låtsas istället att allt är bra. Sedan kan jag spy galla över all skit här i bloggen eller till någon nära vän.

Jag har verkligen helt underbara vänner. De är kanske inte så många, men de finns alltid där och ställer alltid upp. Därför vill jag skicka ut ett stort tack och en lång hård varm kram till mina vänner. Med risk för att nosa in på fjortisterritorie, så vill jag säga att ni betyder så väldigt mycket för mig och jag tycker om er mer än vad jag kan säga med ord. Utan er skulle motgångarna vara så mycket svårare att överleva.

En vilostund

Ibland är det skönt att bara ligga ner en stund och ta det lugnt. Det har jag gjort idag. I vanliga fall somnar jag direkt när jag lägger huvudet på kudden, till och med när jag har varje avsikt att hålla mig vaken, men inte idag. Idag la jag mig ner på sängen och läste i nästan en timma innan jag steg upp. Kände mig väl inte så där mycket piggare än jag gjorde innan men jag var i alla fall lite klarare i huvudet.

Våffeldagen

Jag har hört rykten om att det är Våffeldagen idag, men det kan väl ändå inte stämma. Visst måste det vara illvilliga falska rykten, avsedda att håna mig. Javisst måste det vara så, för om ryktena är samma är livet alltför grymt att leva. Här sitter nämligen jag utan det allra viktigaste att äga så här på denna dag, det som gör hela den här dagen möjlig. Den grymma sanningen är att jag äger inget våffeljärn!

Onsdag efetrmiddag med två dagar kvar till löningen är det dessutom lite krångligt att få tag på ett våffeljärn, vilket bara göra saken än värre. Hur kunde det bli så här, hur kunde det undgå mig att jag behövde ett våffeljärn. Jag vet ju att jag älskar våfflor, jag vet att det är betydligt enklare att göra våfflor än det är att till exempel steka pannkakor, men ändå så har jag inget våffeljärn i min ägo trots att jag har allt annat.

Brödrost och elbisp och smörgåsgrill och diskmaskin och microvågsugn och kaffebryggare - och jag dricker inte ens kaffe! Det verkar fel på något sätt att det finns en kaffebryggare i mitt hem, men inget våffeljärn. Fast, det är klart, även om jag haft ett våffeljärn så har jag varken ägg eller mjölk hemma, inte heller grädde eller sylt, så det hade nog inte blivit några våfflor i alla fall. Men fy vad sugen jag är.

Diverselådan

På fredag blir det en tung påse att bära med sig hem från Apoteket. Jag har nämligen ringt och beställt nya mediciner nu som ska hämtas på fredag eftermiddag, vilket passar bra eftersom jag jobbar till klockan fem och då kan jag sticka iväg direkt efter jobbet. Ska hämta nya lådor med bromsmedicin, Alvedon och den här nya spännande knarkiga medicinen som är menad att hålla mig vaken mer än sex timmar i sträck.

Just nu är det väl lite si och så med vakenheten och sex timmar är nog en smula optimistiskt de flesta dagar också. Är jag igång mer än åtta timmar, även om jag inte gör något särskilt, så slocknar jag oftast och sover i tre timmar vare sig jag vill eller inte. Så hurra för nya mediciner och hurra för fredag och hurra för mig som äntligen ska få en chans till ett vaket, normalt liv utan att sova bort mer än halva dygnet.

Igår eftermiddag sov jag i fyra och en halv timma och sedan ytterligare sju timmar inatt - och natten innan det sov jag också sju timmar, plus the tre timmar jag sov mitt på dagen. Det är rätt normalt för min del just nu, men det har faktiskt börjat bli bättre i och med att det blivit längre och ljusare dagar. Tror att jag börjat sova så här mycket igen de sista dagarna på grund av att jag varit sjuk, man blir rätt matt.

Nu känns det mycket bättre även om magen inte är helt återställd, men jag ska i alla fall till jobbet imorgon. Chefen ringde igår vid lunchtid och vi bokade om mitt lönesamtal tills imorgon. Blir matt bara jag tänker på det, särskilt med tanke på vissa dumma kommentarer han hävt ur sig på sista tiden - och som jag skrivit om här i bloggen - som inte direkt får mig att känna något större förtroende.

Men jag har i alla fall skrivit en lååång lista på allt jag gör varje dag på jobbet, allt ansvar jag har, allt jag gör utanför min arbetstid och planeringstid. Fast nu ska jag försöka sluta göra fler timmar än jag ska, både eftersom jag gått ner i arbetstid av en anledning och eftersom jag tycker det är rätt jobbigt med en massa komptimmar att ta ut men ingen tid att ta ut dem på eftersom det är svårt att hitta en passande dag.

Jag tog ut en kompdag på sportlovet så nu är jag nere i ett fåtal komptimmar att ta ut - om man nu inte räknar med det faktum att jag har en hel dag att ta ut efetrsom 6 juni infaller på en lördag i år och är man inte ledig den dagen så förlorar man en av sina röda dagar - eller nått sånt. Så alla som jobbar på annandag pingst (tror jag det var) får ta ut en kompdag. Jaha... När då? För man får ju inte sätta in vikarier den dagen.

Men det ska väl lösa sig på något sätt, kanske tar ut den dagen nu under påsklovet eller så spar jag den tills efter sommaren och kanske tar ut den som en slags extra semesterdag. Men det får tiden utvisa. Just nu har jag andra saker att tänka på, som morgondagens lönesamtal, och om jag ska ta en dusch nu eller ikväll, och vad jag ska äta till middag idag när jag faktiskt vågar äta något mer än rostade mackor med smör.

Magsjuka

Det är sant, Anne har fått magsjuka och mår alls inget vidare. Känner mig rätt så blek om nosen, kallsvettig och svag i hela kroppen. Har inte ätit något sedan jag kom hem från jobbet igår och det var vid lunchtid, så det kan ju förklara svaghetskänslan. Men jag tror jag ska vänta några timmar till innan jag vågar mig på att äta något. Bara för att vara på den säkra sidan, har ingen lust att bli av med allt igen.

Jag kunde definitivt ha blivit sjuk vid ett bättre tillfälle. Idag skulle jag nämligen haft både utvecklingssamtal med en förälder om ett av mina ansvarsbarn, samt haft lönesamtal med chefen i eftermiddag. Nu har jag i alla fall lämnat ett meddelande på chefens mobil om att det inte blir något samtal och pratade med min kollega i går kväll och hon ska säga till föräldern jag skulle ha samtal med att vi får boka om.

Nu tänker jag ägna resten av dagen att tycka synd om mig själv... eller ja, kanske resten av förmiddagen i alla fall. Dessutom tänker jag sukta efter mat. Eftersom jag är hungrig och faktiskt vill äta skulle jag tro att det är okej att göra det nu, men som sagt, jag vill helst inte chansa innan magen är helt återställd. Kanske hittar ett kex eller något som jag kan knapra på medan jag väntar på att få riktig frukost.

Synder och dygder

Som alla säkert vet finns det sju dödssynder, de allra oheligaste handlingar man kan utföra - om man nu ska tro katolska kyrkan. Vad jag inte visste och som många andra säkert också missat, är att det även finns sju stycken dygder som är motsatser till dessa synder. Jaha, undrar ni nu säkert, vart vill tokan med detta då? Ingenting, kära läsare, annat än att se vilka synder och vilka dygder som jag gjort mig skyldig till.

Vi börjar väl lite lätt med högmod, vilket också kallas storhetsvansinne eller fåfänga. Den här har jag definitivt gjort mig skyldig till, vid mer än ett tillfälle skulle jag tro dessutom. Problemet är nog inte så mycket att jag är högmodig av mig, snarare att jag saknar dess motsats, vilket är ödmjukhet. Jag och ödmjukhet går liksom inte riktigt ihop, men jag kan i alla fall låtsas även om stoltheten nog oftast skiner igenom.

Nu går vi raskt vidare till girighet, vilket jag tvivlar på att någon människa kan säga att de aldrig känt. Det är som min mamma alltid säger; "Mycket vill ha mer, och fan vill ha fler". Det finns alltid något som man saknar, som man önskar att man hade och det verkar inte spela någon roll att man har mycket, för man vill alltid ha mer. Motsatsen, öppenhet, har jag också upplevt för jag älsar att ge, både av mig själv och ting

Vällust är nästa syndigt syndiga synd och en av mina absoluta favoriter. Jag älskar allt det som är är njutbart i livet, jag älskar och jag begär. Det finns en sida av mig som är passionerat röd och eldig, sexig och sensuell. Men den sidan av mig brottas ständigt med denna läckra synds motpart, vilken är dygd, och det har jag i massor. Jag kan vara en rodnande oskyldig liten blomma, likaväl som porrdrottning.

Sedan har vi avund vilket jag gissar är ännu en sådan där som få kan säga att de aldrig upplevt, för visst finns det alltid saker som andra har eller hur de är, som vi också vill ha eller vara. Man vill vara vackrare, smalare, ha den där bilen eller det där huset eller åka på den där utlandssemestern. Medmänsklighet är dess motsats och i mig så brukar nog avundet vinna för många säger att jag är osympatisk och elak.

Att jag ständigt faller för synden frosseri är det väl ingen som tvivlat på. Jag älsar allt det goda i livet, mat är en av mina passioner men jag har också andra laster. Jag röker och jag dricker mer läsk än vad som antagligen är bra för mig, jag älskar choklad och ibland om jag har något riktigt gott hemma äter jag fast att jag inte är hungrig. Avhållsamhet är något jag endast tillämpar med saker jag ogillar; som öl och lösgodis.

Vrede kommer härnäst och ni som läst mina senaste inlägg vet att jag kan känna vrede. Det är en långsam slags vrede som tar lång tid innan den yttrar sig, men när den väl gör det är den övermänsklig i sin intensitet. Det finns mycket vrede inom mig, mycket som jag behåller inom mig, men det finns också mycket tålamod och det borde ändå vara det viktigaste, även om det ibland är en kamp mellan de två.

Den sista dödssynden är lättja, något jag alltid trott att jag gjort mig skyldig till och visst skjuter jag oftast på saker och tycker om att slappa. Men mest har jag märkt att min lättja mest beror på denna överväldigande trötthet som så ofta drabbar mig. Flit är lättjans motpart och flitens lampa lyser ofta här hos mig, i alla fall när orken finns - och ibland behövs det lite motivation också, men saker blir gjorda till sist.

Så vad betyder det här då? Att jag vältrar mig i synd för det mesta, vilket är helt okej för min del. Synderna är ju de roliga sakerna, som vällust, frosseri och lättja. Sedan är det ju aldrig fel med liteöppenhet, medmänsklighet och tålamod heller, men på det stora hela så tycker jag nog ändå att jag hittat en rätt så bra balans. Fast det där med högmodet och vreden behöver jag nog arbeta lite på och tona ner det lite.

Men... vart tog solen vägen?

Jag vaknade glad i hågen och fast besluten att städa färdigt, samt avnjuta resten av denna underbart soliga och härliga söndag tillsammans med min syster. Trodde jag, ja. Redan när jag vänder mig om i sängen och kikar bort mot fönstret börjar jag ana oråd. Med försiktiga steg smög jag närmare fönstret och drog upp persiennen... och mina farhågor besannades! Det är grått och trist där utanför fönstret.

Fast trots det så måste jag säga att jag ändå har relativt mycket energi idag också, helt klart tillräckligt för att dammsuga det sista och skura av golven - och sedan umgås med min syster resten av dagen. Vi ska ut och promenera och sedan kyckling i senapssås med hasselbackpotatis, och efter det ska vi spela Backpacker. Syrran har det som brädspel men jag har aldrig spelat det annat än på datorn så det här ska bli spännande.

Flera funderingar om städning

Det bidde lite si och så med städningen ska jag erkänna. Kom väl ungefär halvvägs genom min lista innan telefonen ringde och det var Maalin som ville snacka en stund medan hon reste hem med bussen från jobbet. Efter det had jag verkligen varje avsikt att fortsätta med städningen men musten hade liksom gått ur mig - och dessutom var min blodsockernivå någonstans nere i tårna och jag mådde illa som fan.

Så det blev lite mat istället och efter det så hade det blivit mörkt och sedan fanns det liksom ingen energi kvar till så mycket mer. Dessutom så började jag titta lite på en serie jag följer medan jag åt och fastnade lite i den. Men, jag har inte varit helt handlingslös. Har hängt upp tre stycken tavlor och diskat ännu en maskin med disk, pratat med syrran i telefon, städat i skafferiet och tagit fram alla sopor som ska slängas.

Nu är det lite dammsugning kvar imorgon - i hallen och "kontoret" - och sedan ska jag skura golv. Dammning vete tusan om jag kommer bry mig om, det samlas inte så mycket damn. Men sofforna måste jag definitivt dammsuga av för där sover katterna. Sedan har jag fönstren kvar men det sparar jag till nästa helg, med förhoppningen att det fortfarande är lika fint väder om en vecka som det är denna helgen.

Och med de orden vill jag dela med mig av en skojig liten sång, och ja, jag är helt säker på att den går så här vad min kära kollega än tycker om innehållet. Den där Pippi Långstrump var nog inte den som spottade i glaset hon heller. Städa, städa, varje freda', också varje jul, det tycker jag är kul! Aldrig mörda på en lörda', för det verkar skumt, och det tycker jag är dumt! Ta det lugnt nu alla läsare, halva helgen är fortfarande kvar.

Energi till tusen

Idag är verkligen en sådan där härligt fantastisk dag när man bara måste vara lycklig eller så är det något allvarligt fel på en. Solen skiner så varmt och härligt, himlen är knallblå, det blåser inte och man kan riktigt höra hur allt som är grönt och skönt frodas och växer så att det knakar i rötterna. Idag är en riktig vårdag som bara blir ännu bättre av att det är lördag och jag har hela dagen för mig själv.

Visserligen ska jag städa och har redan börjat så smått med att skura badrummet tills det nästan dog, och nu även börjat städa i köket. Dessutom har jag hunnit tvätta en maskin kläder som hänger på tork i vårsolen, diskat en masking disk och dessutom varit iväg en sväng till Överby med brorsan och mamma för att handla mat till veckan som kommer. Nu är vi på upploppet, bara en vecka kvar till löning.

Det känns skönt att ha så här mycket energi att jag faktiskt tar itu med saker och inte bara tänker på att jag ska göra dem. I vanliga fall kan det vara lite si och så med handlingsförmågan. Även om jag verkligen vill ägna dagen åt att städa och har planerat att göra det hela veckan, så är det inte alltid det finns någon ork när jag väl kliver ur sängen på lördagsmorgonen. Men idag finns det energi till tusen!

Resten av dagen ska ägnas åt dammsugning och att skura golv, damma och laga middag, ta en dusch och sedan - ! ! ! - tänker jag inte göra ett endaste dugg. Hade tänkt gå på bio ikväll men jag ångrade mig och stannar nog hellre hemma och tar det lugnt efter allt skurande och fejande. Så det blir en hemmasittarkväll för fröken Anne och katterna, med lite gott att äta och dricka och kanske går det någon film på TV ikväll.

Allt är inte MS som glimmar

Min tanke var aldrig att den här bloggen skulle handla om min MS. Tanken var inte ens att den skulle handla så mycket om min sjukdom som den hittills gjort. Det fanns väl aldrig någon bakomliggande tanke, annan än att få skriva av sig och samtidigt berätta om mitt dagliga liv. Just nu så är ju min MS en del av mitt dagliga live med tanke på sjukskrivningen och alla möten jag varit tvungen att gå på den senaste tiden.

Men det här inlägget ska handla om MS, förkotningen står ju till och med i titeln på detta inlägg. Dessutom så är det ännu ett inlägg om saker som irriterar mig. Jag sticker inte under stolen med att MS är en jävligt märklig sjukdom med en mängd skumma symptom som poppar upp här och där i kroppen och man kan ju aldrig vara säker på om den där märkliga känslan i höger knä har med MS eller inte att göra.

Med det sagt så vill jag upprepa detta inläggs titel; Allt är inte MS som glimmar! Det finns i min mening allt för många människor därute som genast misstänker sin MS så fort de får snuva eller värk i stortån - och tro mig, jag överdriver inte när jag nämner sådana petitesser. Jag tror man ska vara väldigt restriktiv med vad man skyller på sin MS-diagnos, så att man inte går med en massa andra obehandlad skit.

Fast det handlar så klart inte bara om omtanke för andras välbefinnande. Det är helt enkelt något som jag stör mig på bara. Finns ingen egentlig anledning, annat än att jag har lite svårt för människor som letar efter lätta lösningar. Om livet nu var menat att bestå av enkla utvägar så skulle många fler tro på Gud - den ultimata "syndabocken" och tillhandahavaren av enkla utvägar. Gud är alla fegisars frälsare.

Så, hur många har härmed gissat att jag är ateist? Jag brukar sällan ge mig in i religiösa debatter, främst eftersom jag hört alla tröttsamma argument tusen gånger förut, och även eftersom jag helt enkelt är uttråkad av hela frågan. Jag tror inte på Gud, har aldrig gjort och jag tänker aldrig börja tro på Gud heller. Såkallade vetenskapliga bevis kommer inte övertyga mig, och definitivt inte skrämselpropaganda heller.

Strax efter att jag fått min diagnos läste jag en berättelse av en amerikansk kvinna om hur hon funnit Gud efter att hon fått sin MS-diagnos och hur mycket detta hjälpt henne. Det är väl bara att gratulera om hon nu känner sig stärkt av sin tro, men det jag reagerade på var att det stod att ALLA som får kronisk och/eller dödlig sjukdom så småningom sällar sig till Guds skara, bara för att vara på den säkra sidan.

Fast jag tänker inte göra det här till ett inlägg om Gud eller religion, i alla fall inte mer än det blivit. Det lär säkert komma sådana onlägg i den här bloggen i framtiden, även om jag inte är lika verbal i min övertygelse som jag en gång var. Jag insåg väl att det inte är någon mening med att slösa energi på änniskor som vill lura sig själva - lika lite som jag borde slösa energi på dem som skyller sin MS för allt som är fel.

Morgonsol har bomullsvadd i mun

Usch vad jobbigt! Jag mår inget vidare idag alltså, ont i huvudet och nacken, ont i halsen, hosta och bomull i mun och öron. Det enda som fattas nu är feber men den lär väl komma. Men, ingen feber betyder att jag fortfarande ska gå till jobbet. Jag jobbar till halv fem idag så efter halv fyra är jag ensam med barnen, så kan ju inte direkt gå hem tidigare heller - och gå måste jag för jag har ett sånt där utvecklingssamtal idag.

Nu börjar de betas av rejält, de här eländiga samtalen. Efter dagens samtal har jag ett enda samtal kvar nästa vecka och just det barnet ligger ändå så långt framme att det inte är så mycket som behöver diskuteras. Dagens samtal är väl inte lika positivt men föräldrarna är som jag uppfattat det rätt så lätta att ha att göra med. Dessutom så behöver man ju inte säga "ditt barn är Antikrist". Man kan formulera sig bättre.

Sucka mitt hjärta, men brist ej

Nu ska jag försöka att inte göra det här till ännu ett sådant där förbannat blogginlägg, även om det här inlägget nog mestadels kommer handla om saker som irriterar mig. Ja, det finns saker som irriterar mig så oändligt mycket - som om någon nu tvivlade på detta. Ibland är jag till och med vansinnigt lättirriterad, men för det mesta tar det lång tid av tjatande och gnatande och gnällande innan jag tappar tålamodet.

Jag minns att jag hade en lärare en gång på högstadiet som sa att jag var sen till ilska, men när jag väl blev arg så var det bäst att hålla sig ur vägen. Jag får nog hålla med om att det är sant, för jag är ingen vidare trevlig person när jag väl blir förbannad. Jag snäser och skäller och är dryg och obehaglig att ha att göra med - så obehaglig att jag själv ryser men utan att kunna stoppa mig själv från att fortsätta på samma spår.

Min ilska och irritation kan nog verka orimlig och oresonlig ibland. De mest harmlösa kommentarer kan få mig att explodera, men det är ju inte kommentaren i sig som gör mig arg. Det är ju allt det som pågått innan, veckorna eller månaderna av att höra samma gamla gnäll och tjat. Samma trista påståenden eller evinnerliga tuggande, idisslande, av samma, samma, samma! Till sist får jag nog och blir helt galen.

Jag borde väl lära mig att uttrycka min irritation på ett tidigare stadie, så att min omgivning slipper dessa plötsligt vredesutbrott över petitesser, men jag kan verkligen inte förmå mig till att göra det. Så istället börjar irritationen bubbla i mig, först som små, små kolsyrebubblor men snart växer de sig större och större tills hela jag är som en kokande gryta, med skramlande lock och som ilsket hoppar upp och ner på spisplattan.

Det finns en hel rad saker som gör mig småirriterad och som kan leda till sådana där utbrott. Som när samma fråga ställs om och om och om igen, och samma svar ges igen och igen. Eller när man får höra riktigt korkade kommentarer eller frågor för att folk inte lyssnat. Eller när folk gnäller eller tycker synd om sig själva till den grad att de bara är ute efter att få sympatier och en massa tyck-synd-om-följeslagare.

De senaste veckorna är det något annat som börjat irritera mig så smått, något som legat och gnagt och gnagt i mig och som bara byggs på för varje gång. Har ju nämnt tidigare att jag är medlem på en site för oss med MS, och är även medlem på ett liknande forum med engelskspråkiga användare. På senaste tiden har jag börjat märka att blodtrycket stiger och nacken börjar spänna när jag läser vissa inlägg.

Det handlar om alla "fighters" där ute. Folk får väl egentligen tycka vad de vill, men jag har väldigt lite kontroll över vad som börjar irritera mig så den här gången handlar det om folks åsikter. Under den senaste tiden har det varit en mängd inlägg om att slå MS på käften, att bekämpa sin fiende, att bemästra odjuret - och en rad andra klyschor som bara låter så hemskt fel och konstiga i mina öron.

Läste nyligen - igår om jag inte minns fel - ett väldigt klokt blogginlägg om detta med att se sin MS som sin fiende och lägga energi på att brottas med sin sjukdom. När varje litet uns av energi är så väldigt viktigt, varför slösa den på att slåss mot något som man ändå aldrig kan övervinna? Jag säger inte ge upp, långt ifrån det, men det måste finnas bättre saker att lägga sin energi på än att slå MS på käften.

Jag undrar hur det ens går till, hur övervinner man den här sjukdomen? Kanske har jag missuppfattat och det handlar inte alls om att motarbeta och bekämpa med varje uns energi man har, kanske handlar det snarare om att inte lägga sig ner, inte ge upp, utan kämpa vidare och leva sitt liv. Men om så är fallet är det ett väldigt klumpigt sätt att uttrycka det på när man gör MS till sin fiende, sin hatade nemesis.

För min del så är MS inte min fiende, inte någon fiende som ska få sig en käftsmäll. Jag har läst folk som uttrycker det som att inte låta MS:en vinna över dem och att de därför måste kämpa emot, men jag förstår bara inte. Jag tänker inte heller låta min MS vinna över mig, men bara för det så måste jag ju inte hata den, vilja krossa den eller någon annan dum symbolisk handling som ändå egentligen är helt meningslöst.

Jag lever med min sjukdom varje dag, ibland tycker jag synd om mig själv, ofta önskar jag att jag aldrig blivit sjuk och för det mesta kan jag bli irriterad när vissa saker inte går som jag vill på grund av att min sjukdom sätter käppar i hjulet. Men jag hatar inte min MS. Den bara är där, ful och äcklig som en finne på hakan ibland, som skapar irritation och ilska - men definitivt inte värd att slösa dyrbar käftsmällande energi på.

God morgon, god morgon

Så satt man då här igen, byxlös men inte rådlös... Eller ja, det beror väl på hur man ser det. Byxlös är jag definitivt, rådlös kanske jag är men jag vet i alla fall vart jag är på väg. Just för tillfället är jag på väg till jobbet, sitter bara här en stund och förbereder mig mentalt för ännu en dag i förskolans värld. Sedan ska jag ta på mig mina byxor, borsta mitt hår, kliva i mina kängor och vandra iväg till mitt jobb.

Väl där ska jag hämta upp ett gäng femåringar och raskt dra vidare till skolan där de ska få lära sig och exprimentera med teknik. Sitter här och kör mantrat "ta med kameran, ta med kameran" så att jag inte ska glömma den. Annars är jag rent fenomenal på att alltid glömma den där förbaskade kameran. Häromdagen fick jag faktiskt med den när jag var på gymnastik med femåringarna så jag kanske lär mig.

Nu ska jag bläddra lite i min morgontidning, dricka min apelsin- och ananasjuice, sucka över det faktum att jag inte ätit någon frukost - mestadels efetrsom jag mår så väldigt illa av att äta direkt när jag kliver upp - och sedan är det dags att göra sig iordning och vandra iväg i solskenet. Det härliga vårvädret håller i sig, himlen är knallblå och solen lyser så vackert. Snart är det dags att byta kängorna mot vanliga skor.

Besynnerliga beteenden

Det här inlägget har legat och gnagt i bahuvudet på mig ett bra tag nu. Inte för att det är särskilt viktigt. Inte heller för att det är om något så hemkst att jag inte kan förmå mig att skriva om det. Nej, inget sådant. Däremot så förklarar det här inlägget kanske ett och annat om mig som person. Fast troligen inte, för inte ens jag förstår mig själv ibland och det här är bara ännu en sak att lägga till en lista av konstigheter.

Sådan här är alltså jag; ibland får jag för mig att göra saker som jag vet att jag absolut inte borde göra. Det är helt bisarra saker, saker som ingen vettig människa skulle göra, saker som väldigt små barn gör eftersom de fortfarande är i det stadiet där de exprimenterar genom att stoppa allt de ser i munnen. Men tr mig, mina konstiga infall stoppar inte vid att stoppa saker i munnen, det är bara början på allt jag funderar på.

Oftast handlar det om att jag vill slicka på saker, saker jag vet att man inte ska slicka på. Som frostiga lyktstolpar. Eller snö. Eller andra saker jag inte ens tänker nämna här. Vill jag inte smaka på saker, så vill jag röra vid dem, och ju äckligare desto mer vill jag. Som konstiga kladdiga substanser som torkat fast på ett bord, eller vassa saker. Oftast vill jag inte röra vid människor, i alla fall inte på grund av det här tvånget.

Förutom att slicka, smaka och ta på saker, får jag ibland även för mig att göra saker som jag vet att jag inte borde, eller säga saker som man definitivt inte bör säga. Många gånger handlar det om rent sjuka saker som jag dessutom är rädd för ska hända. Som den här återkommande drömmen om att fastna med foten i toaletten, och lik förbannat så vill jag väldigt gärna stoppa ner foten i toaletten med jämna mellanrum.

Så vad säger det här om mig då? Tja, antagligen att jag har lite svårt med gränserna och att mina inre spärrar inte är så bra som de borde vara. Jag har potential till att vara impulsiv på ett sätt som bara småbarn eller fyllon är impulsiva, men jag kontrollerar mig själv med järnhand. Det kan nog förklara varför jag ibland kan upplevas som avståndstagande, kylig, opersonlig. Det är ett inlärt beteende för att skydda mig från mig själv.

Inte för att jag tror att jag någonsin skulle få för mig att verkligen verkligen göra något, men bara att ha den här konstiga önskan. Det har funnits gånger när jag önskat att jag haft en sådan där avfallskvar i slasken som man ser i amerikanske filmer. Inte för att jag faktiskt vill bli av med fingrarna eller ens bli skadad, men jag tror att någonstans djupt inom mig finns en önskan att leva farligt.

Möten, möten och mera möten

Idag var det så dags igen. Ännu ett möte på grund av den här sjukskrivningen. Ibland undrar jag om det är värt allt besvär, allt flängande hit och dit för att prata med folk om dittan och dattan. Fast det är klart, lite värt det är det allt. Mår ju så mycket bättre nu när jag kan jobba lite kortare dagar och även om den här förlamande tröttheten är densamma så består mitt liv numera av lite mer än att jobba, äta och sova, sova, sova.

Idag var det möte med en kvinna från företagshälsan där även min chef var med. Idag fick jag faktiskt en syl i vädret, till skillnad från förra veckan då det kändes som att chefen gjorde allt pratande och jag knappt fick yttra mig. Idag hade jag bestämt mig för att det skulle minsann inte få hända idag också. Men fy vad tröttande det var, mötet tog bara ca 40 minuter men det sög verkligen varje uns av energi ur mig.

Hon från Hälsan var en väldigt förstående och trevlig person som ingav ett stort förtroende. Jag fick berätta lite om mina symptom och min sjukdomsbild, och till skillnad från min handläggare på Försäkringskassan så var hon inte så fokuserad på min arbetsinsats utan mer på mig och hur jag mår. Det känns bra att veta att det finns i alla fall en person inblandad i den här cirkusen som inte enbart bryr sig om hur mycket jag kan arbeta.

Man behöver ju det också, människor som bryr sig om en. Jag vet att jag skrivit det här förut, men jag får mycket sådant på jobbet av mina kollegor och det är verkligen underbart. Fast ibland så blir man ju lite tveksam också. Hur mycket ska man berätta? Hur mycket ska man beklaga sig över och hur mycket ska man avfärda? Hur mycket och hur länge kommer de allihopa att orka med - eller är det bara jag som är dum?

Ibland får jag den här hemska känslan att jag blir buren, eller att jag är en börda. Kanske fastnade lite av det chefen sa förra veckan, när han antydde att jag kanske inte är bra nog, att jag inte gör tillräckligt. För det är ju inte bara jag som påverkas, det är ju inte bara jag som står där när jag inte kan eller orkar. Det är ju alla de andra också. Alla de andra som kanske känner att de måste bära ett extra tungt lass.

Det känns inte bra att tänka så, det känns inte bra att de kanske skulle tänka så. Jag blev ju uppfostrad till att man sköter sig själv, man ber inte om hjälp och man ligger absolut inte andra till last. Just nu känns det som att allt jag gör är att vara en börda. Jag ska krångla och bli sjukskriven, jag ska krångla och inte orka med allt, jag ska krångla och tappa koncentrationen. Jag ska vara så jävla krånglig att jag är sjuk!

Sedan jag fick diagnosen har jag fått börja lära mig tänka om, börja tänka nytt, börja be om hjälp och att dela med sig av ansvaret. Jag är inte där än, inte riktigt än, men det kommer. Men ibland känns det som att jag kräver mer än jag borde, som att bara jag ska ha och ska ha och ska ha! Som om mina behov alltid får gå först, ta mest plats, vara viktigast och jobbigast och mest problematiska för allting som ska planeras.

Är nästan rädd för att fråga, nästan rädd för att få veta att det är precis så det är - att min situation påverkar alla andra negativt. Jag vill ju inte ha det så här, vara så här. Jag vill ju vara frisk och stark och kunna och göra allt som alla andra kan. Jag vill inte behöva kämpa och slösa energi på att bara ta mig genom ännu en dag. Jag vill att allt ska vara som vanligt, som det var förut, innan allt det här.

Tänk vad annorlunda allt kunnat vara om jag bara varit frisk nu. Jag hade kunnat jobba heltid, göra allt det jag vill göra på jobbet, orka vara med på allt, ta tag i allt, planera och genomföra och vara så där sjukligt överambitiös som bara jag kan vara. Men så är jag inte, sån orkar jag inte vara. På ett sätt är det skönt, det är rätt mycket stress och press att vara så där gå-påig och alltid ha en massa planer or tankar.

Fast nu får jag det nästan att låta som att jag är totalt apatisk nu och bara sitter i ett hörn och väntar på att min dag ska ta slut. Men så är det inte. Jag kör på för fullt, gör både det ena och det andra - fast vetefan hur mycket resultat det ger. Det är så mycket resultat hela tiden i förskolan, fast man får ju inte säga resultat. Man ska säga mål. Ja, det heter mål och dem ska man nå upp till och alla ska vara glada och duktiga.

Tycker att "mina" barn är både glada och duktiga faktiskt. Har en jättemysig grupp femåringar som jag har huvudansvaret för och vi grejar och har oss. Just nu har jag lagt vårt sagoprojekt lite på hyllan eftersom vi haft besök av vår högskolestudent, men jag hade tänkt dra igång det denna veckan - men så blev det inte. Det har varit gymnastik och Mulle och imorgon ska det bli teknik på skolan för alla femåringar.

Får fortsätta arbeta med sagan nästa vecka. Vi ska arbeta med trolldeg nu och påbörja arbetet med vår bordsteater. Dessutom så har ju barnen har önskat sig en TV-skärm och dockor på pinnar som kan röra sig framför skärmen, också ska det bli teater av det också. Men först och främst lerfigurer och bordsteater, det andra får vänta några veckor till medan jag samlar ihop material och försöker hitta en stor kartong.

Just nu i denna stund ska jag ta min medicin - göra ytterligare ett litet hål i min mage - och sedan ska jag försöka kurera min huvudvärk. Den började efter lunch idag och har suttit i hela eftermiddagen och kvällen, fast den har flyttat sig från bakom ögonen till upp bakom pannbenet. Det spränger i hela huvudet och nacken känns stel och spänd och konstig. Usch, hoppas verkligen inte jag håller på att bli sjuk nu igen!

Nu ska vi komma i FAS

Idag på kvällen har jag varit på AT-möte, antagligen mera känt som arbetsplatsträff bland landets alla förskollärare. Där arbetade vi ikväll med FAS, del 3: Vårt Gemensamma Uppdrag. Jaha, det låter väl bra, och visst så kommer vi fram till saker, men det känns som att det är samma saker som upprepas hela tiden. Eller så är det för att det känns som att det är mina egna tankar som många gånger blir upprepade.

Vi pratar om dittan och vi pratar om dattan och innan jag ens hunnit innanför dörren här hemma så har jag redan glömt hälften av vad som sagt. Fast helt glömt är det ju inte, jag har mest bara gjort en återställning i mina tankar till mina egna formuleringar av det som tagits upp under kvällen. Jag får väl helt enkelt inse att jag är för envis för att tänka nytt när det nya ändå ligger så nära mitt eget tankesätt.

Någon kan säga trygghet eller det kompetenta barnet eller stimulerande miljöer för lärande, och jag nickar och håller med och skjuter in med mina egna åsikter och får höra en del nya spännande formuleringar. Men sedan, lika snabbt som det gick in, så gick det ut igen. Jag är nog en sådan människa som i grund och botten tycker mitt eget sätt är det bästa och vill inte gärna ändra på det, och det gäller mina formuleringar också.

Mysteriet är löst

Min läkare sa antingen fel eller så hörde jag helt galet - jag skyller på hennes uttal. Startade upp mobilen nu efter att den legat på laddning och hade fått ett meddelande från henne där hon berättade att hon haft fel och att det inte är ett så kallat licenspreparat jag ska få så pansarvagnen behöver inte kallas in. Hon sa även vilket läkemedel det gäller och nu vet jag precis vad det är jag ska få, nämligen det jag ville ha.

Moto-, Meto-... Fucking James Bond

Nu ska Anne få lite receptbelagt knark, kan ni tänka er. Träffade min nya läkare idag och fick nått skumt preparat utskrivit som jag inte ens minns namnet på, men jag är helt säker på att det började med ett M och någonstans i mitten var det ett T. Jag frågade två gånger men glömde så klart bort namnet lika snabbt. Ville ju forska lite om det innan jag började ta det, fast det sa min läkare visserligen var rätt meningslöst.

Tydligen står det här preparatet inte ens med i FASS eftersom det är så få som får det utskrivit. Dessutom så är det superduper-knarkigt! Så väldigt knarkisgt och farligt (och antagligen högexplosivt och fullt med hemligheter från CIA), att det inte ens går att få det på elektronisk recept eller ens hämta ut på vilket apotekt som helst. Istället måste ett särskilt intyg skickas direkt från läkaren till apoteket och lämnas i pansarvagn.

Eller ja, kanske inte riktigt så allvarligt är det, men så som läkaren beskrev det kan man nästa tro det. Faktum är att jag var tvungen att välja ett apotek och det är numera det enda apoteket i hela Sverige varifrån jag får hämta ut de här medicinerna - om jag nu inte skulle be läkaren ändra detta till ett annat apotekt längre fram. Så nu väntar jag bara på att de ska ringa eller hur det nu går till med såna här superhemliga recept.

När jag beställer mina bromsmediciner så har jag ju elektronisk recept så det är bara att gå in på närmaste apotek, beställa det jag vill ha och sedan tala om till vilket apotek jag vill att de skickas. Sedan ringer de när de fått hem lådorna och jag kan hämta dem, oftaste två eller tre dagar efter att beställningen är gjord. Men icke sa Nicke, så går det inte att göra med den här nya spännande knarkiga medicinen. Värsta James Bond ju...

Så tala de lärde

Kom hem för ungefär en timma sedan från ett möte med min chef och min handläggare på Försäkringskassan. Mina tre månaders sjukskrivning går ju snart ut och det är dags att sätta upp en rehabiliteringskedja, göra upp en plan för framtiden. Vi var alla tre överens om att sjukskrivningen kommer förlängas, i alla fall fram till hösten, men jag tror chefen är mer påstridig om återgång till heltid än någon annan.

Annars så kan man ju tro att det är Försäkringskassan som ska vara ivrig att man ska återgå till heltidsarbete och javisst, handläggaren ville ju veta om planen var att börja arbeta heltid igen eller fortsätta på 75% en längre tid. Men det var inte alls så där som att "nu ska du börja arbeta heltid eller så får du börja arbeta som spärrvakt i Stockholms tunnelbana istället, din äckliga sjukling!" (hennes exempel, inte mitt).

Faktum var att hon tyckte det var rätt löjligt med de här nya reglerna som säger att man tvingas prövas mot hela arbetsmarknaden efter att ha varit sjukskriven i ett halvår. Hon verkar ha stor förståelse för att det råder speciella omständigheter kring min diagnos som gör att jag måste vara sjukskriven och att det inte spelar någon roll vilket arbete jag utför eftersom det inte är arbetsbelastningen som är det största problemet.

Det kändes på det stora hela som ett bra möte, med en bra plan som sattes upp. Sedan har jag fått ny läkartid tills på torsdag och ska då förlänga min sjukskrivning - hoppas jag. Har fått ny läkare - igen! Ringde idag för att boka in en tid med min läkare som jag träffade i december, och får veta att hon inte längre arbetar kvar. Istället ska jag nu få träffa en annan läkare som kanske inte ens blir min nya ordinarie.

Det här är andra gången jag får byta läkare. Den jag hade när jag först fick min diagnos var en helt underbar läkare, väldigt omtänksam och varm person - nästan så omtänksam att det blev jobbigt med alla "hur mår du?" frågor. Efter honom hade jag min öststatsläkare, en lite barsk och korthuggen kvinna som jag ändå kände ett enormt förtroende för trots att vi bara träffades en enda gång och det i samband med min sjukskrivning.

Nu ska jag alltså få träffa en tredje läkare och antagligen gå igenom hela rutinen med undersökning och frågor om sjukdomshistoria igen. Sedan måste jag förklara anledningen till att jag blev sjukskriven från första början och förhoppningsvis finns det en anteckning någonstans från min förra läkare om att jag skulle få börja med ny medicinering nu efter den här inledande tremånaders-perioden.

Anledningen till varför jag är sjukskriven är ju på grund av min 'fatigue', mitt utmattningssymptom, och min förra läkare tyckte att om det inte enbart hjälpte med att gå ner i tid så skulle jag även få börja medicinera för att bli piggare. Det kommer nog kännas märkligt en tid, att helt plötsligt kunna vara vaken en hel dag utan att känna det här överväldigande behovet av att sova. Tänk vad snabbt man vänjer sig.

Jag har levt med den här extrema tröttheten i två år snart. Det har blivit en del av min livsstil att arbeta och sova, mina två huvudsysselsättningar. Jag kommer antagligen inte veta vad jag ska göra med all den extra tiden det här kommer innebära. Sedan så tänker jag ju inte urskiljningslöst proppa i mig en massa piller varje dag, utan endast de dagar då jag behöver vara lite piggare eller klara en längre dag.

Jag tar ju redan mediciner för att bromsa upp sjukdomsförloppet, samt tar en massa smärtstillande både mot värk och för att motverka biverkningarna av min bromsmedicin. Att då lägga på ett preparat som mer eller mindre kan klassas som amfetamin - om än en inte lika beroendeframkallande kusin till amfetaminet - det är jag inte villig att göra om jag inte absolut måste och definitivt inte varje dag.

Jag tvivlar på att själva medicinen kan skapa ett beroende, men självklart finns risken alltid att bli beroende av den effekt läkemedlet ger. För min del, med just det här läkemedlet, kan jag tänka mig att jag alltid skulle vilja använda det för att alltid vara pigg. Ingen vill väl vara utmattad större delen av dygnet, ingen vill väl sova bort mer än hälften av dygnet utan att någonsin få känna sig riktigt pigg eller ens utvilad.

Så är tyvärr min verklighet och jag vill kunna göra något åt det, men inte på bekostnad av att ha en massa främmande substanser i mitt blodomlopp. Nej, som sagt, de dagar då jag behöver vara pigg och alert, eller då jag vet att det kommer bli en lång och ansträngande dag. De dagarna kommer jag ta ett piller, eller kanke till och med bara ett halvt om jag tror det kan funka. Vilket är ännu en anledning till förlängd sjukskrivning.

Jag kommer ju behöva testa mig fram för att reglera min dos, för att veta hur mycket jag behöver ta för att klara en hel dag och det vill jag helst slippa göra medan jag samtidigt ska arbeta heltid. Så det kändes ändå bra att chefen förstod det, för ärligt talat så har jag tvivlat lite på hans förståelse för mig och min situation hittills - och jag är fortfarande inte helt övertygad om att han verkligen försår fullt ut.

Sedan förväntar jag mig ju inte att någon ska veta exakt hur det är, det skulle inte jag heller gjort innan jag fick min diagnos, men lite medmänsklighet är väl inte för mycket begärt? Eller för den delen, att tänka på vad man säger innan man säger det. Idag, innan mötet, började han prata om lönesamtal och hur han kommer få svårt att sätta en rättvis lön för mig eftersom jag inte har energi att ge allt jag har.

Jag ser det som att jag ger honom och arbetet så mycket som jag orkar. Jag kanske inte kan ge like mycket som någon som är frisk och kommer aldrig kunna det antagligen, men jag ger så mycket som jag bara förmår och när jag mår bra - vilket jag för det mesta gör - så ger jag hundra procent. Jag förmår kanske inte arbeta heltid och mina hundra procent energi kanske bara motsvarar en frisk människas halva energi...

Men det är fasiken ingen anledning för honom att bete sig som att det jag gör är mindre värt eller att jag maskar. Ja, han sa inte att jag maskar men han fick det att låta så när jag sa att just nu så tar jag det lugnt och vill spara på mina energireserver istället för att ta ut mig. Precis som om jag gör någonting fel genom att inte vilja bryta ner mig själv totalt, genom att tänka på mig själv och på att min hälsa måste få gå först.

Ibland kan jag bli lite trött på den attityden. Javisst, jobbet är viktigt, men det finns faktiskt viktigare saker. Om andra kan gå ner i tid för att de vill vara mer med sina barn och familjer, för att det är värdefullt för dem och ger dem livskvalitet, så ska väl fan jag också få ha lite jävla förbannad livskvalitet! Bara för att man är singel ska man väl inte behöva jobba röven av sig som en annan jävla kolgruvearbetare.

Aldrig seee sooolen mera! De där vildvittrorna spökar ibland i skallen på mig, det är bara det att de inte ser ut som några vildvittror och istället är väääldigt lika folk i min omgivning, min chef bland annat. Jag tänker faktiskt inte ge upp mina chanser att få se solen igen, bara för att andra tycker att jag ska arbeta heltid. Det är bara jobb, jobb, jobb. S-s-s-stackars Askungen! Så ropar de och hon får ila. ASKUNGEN!

Nu blev det en sån där förbannad blogg igen, det gick visst inte att undvika. Men som sagt, på det stora hela tyckte jag ändå det var ett bra möte idag och att min handläggare verkar som en vettig människa. Jag kommer be om förlängd sjukskrivning och något mot tröttheten när jag träffar min läkare på torsdag och sedan hoppas jag verkligen att jag kan gå upp till heltid till hösten, även om jag inte tänker pressa mig själv.

Årets Fest

Fredag kväll var Vällingklockorna på fest, trettio stycken uppklädda förskolefröknar, gott om mat och dryck som flödade fritt. Det var i grund och botten ett födelsedagsfirande men med ett kul upplägg, temat var Årets Fest - och det blev verkligen årets fest också. Någon vecka innan festen blev alla vi inbjudna indelade i grupper och varje grupp fick ansvaret för att planera en fest i festen; nyår, påsk, jul och så vidare.

Det hela började med en nyårsfest med mingel och champagne och Chatrine som skrålade RING KLOCKA, RING! för full hals innan vi smällde av våra små raketer och skrek GOTT NYTT ÅR! Vi fick goda toasts med skaldjursröra och sedan var festen igång - jag började nästan tro vi skulle sjunga Auld Lang Syne också, men riktigt så amerikaniserade är vi inte. Efter nyårsfesten gick vi snabbt vidare till påskfesten.

Jag var inblandad i den gruppen. Meningen var väl att vi skulle vara utklädda till påskkärringar men någon måtta får det vara, jag hade ingen lust att springa runt med röda fläckar och fräknar på kinderna resten av kvällen. Men jag hade färgglada påskfjädrar i håret - den moderna versionen av en påskkärring. Ett gäng av påskkärringar som jag och det årliga partyt på Blåkulla skulle bli ett dånande club happening.

Det bjöds på kyckling och påskmust och med jämna mellanrum så fick alla hoppa upp och vicka på rumpan och vifta med armarna i Kycklingdansen. Vid det laget hade väl de flesta börjat nalla på vinet och ölet och ljudnivån steg medan skämten haglade och skratten brakade loss längs långbordet. Vi gick raskt vidare till midsommarfesten - börjar ni ana varför det kallades Årets Fest, kära läsare?

Sillen kunde jag varit utan, skrapade rask över den på Susannes tallrik istället och petade lite på potatisen. Inte för att verka otacksam eller så, men det finns definitivt saker jag tycker mycket bättre om än sill och potatis. Som nubbe och rulltårta med gräde och jordgubbar, vilket vi också blev serverade. Med tanke på all mat vi fick under kvällen var det tur att vi fick hålla igång med lekar och sånger av alla de slag.

Vilken midsommarfest skulle vara komplett utan Små Grodorna och Vi Äro Musikanter. Det blev mycket sång och dans och mer att dricka och sedan var det dags att fira våra fyra födelsedagsbarn. De fick midsommarkransar i håret och en liten midsommarstång att dansa runt, bara de fyra. Mina kära kollegor och jag började bli röda om kinderna av både allt dansande runt bordet och av det våta som rann ner i strupen med jämna mellanrum.

Jag tror att efter den första snapsen var när de flesta började känna sig som att de var på väg att bli lite runda under fötterna - och sedan fick vi en till! Efter midsommarfesten var det nämligen dags för en kräftskiva. I min mening var det nog den festen med godast mat, men så älskar jag ju skaldjur också och det var ordentligt uppdukat med kräftor och räkor och världens smarrigaste vitlöksaioli som snabbt försvann.

Alla fick göra sina egna hattar och sedan delades det ut pris för bästa hatt också blev det mer snapsar som slank ner och brände gott på vägen ner i magen. Absolut vidrigt så klart, men bjuds det så bjuds det och då ska den jäkeln ner i magen också. Tror det var attityden lite till mans (eller är det kvinns?) och det huttades frisk på både det ena och det andra - och festen hade bara precis kommit ur startgroparna.

När det väl blev dags för julfesten var i alla fall jag både redigt mätt och lätt rund under fötterna - men det kunde definitivt varit värre. Huvudet klarnade lite när vi skulle dansa ut julen med Nu Är Det Jul Igen. Vi var till och med ut en sväng, hela långa ledet ut genom dörren och vände på en femöring medan två stackare som gick förbi undrade vad det var för galningar som sjöng om julen ledda av en tomte.

In igen, julmat och julsånger och sedan, helt plötsligt, så var året slut igen. Nu var det istället dags för födelsedagsfirandet, vilket de fyra som fyllt år planerat. Skumt upplägg, jag vet, att planera sin egen födelsedagsfest på en fest som kollegorna ordnat. Men alla var på och det blev en hellyckad kväll. Vi fick bål och tårta och sedan sjöng vi de specialskrivna sångerna till vart och ett av födelsedagsbarnen och de fick presenter.

Vid det laget hade jag skrattat så mycket att jag hade ont i kinderna, maten skvalpade runt i magen tillsammans med lite av varje i dryckesväg och det märktes att de flesta hade släppt på hämningarna. Det blev än mer tydligt senare när vi drog undan borden och det blev dans och musik - och ja, ni kan ju gissa, ännu mer att dricka. Jag är förvånad att vissa av oss ens kunde stå vid kvällens slut men alla överlevde.

Man fick se en del nya sidor av människor. Eller ja, kanske inte nya, men förstärkta i alla fall. Ge folk lite att dricka och hämningarna släpper ju som sagt. Folk som annars är så propra och korrekta som fånar sig, eller de som är lite vilda och knäppa i vanliga fall, blir ännu vildare och knäppare. Det var helt klart en lyckad fest och en jag sent kommer glömma. Fan, vad vi kan, alla vi förskolefröknar.

Det är nog det som var mest roligt egentligen, att se att mina kollegor ändå kan släppa loss. Inte för att de är uppknäppta eller tråkiga i vanliga fall, långt ifrån det, men det blir ju en annan sak när man inte är på jobbet. Jag har verkligen haft en enorm tur att jag fått börja jobba på den här underbara arbetsplatsen med alla de här underbara människorna; Johnson dansar Go-Go, och Simfots-Emelie och Dunder-Karlsson.

Jag har antagligen glömt tusen saker som hände, missat ännu fler saker som jag inte ens såg eller hörde talas om, och det är oändligt svårt att förmedla stämningen som var. Men de som var där vet i alla fall, de förstår det där med att tomten var lite knack och dansade med kjolen upp runt öronen, och att en kylväska inte är världens bästa sittplats för någon som fått lite väl mycket innanför västen. Det viktiga är att de vet.

Det var då min recension av Årets Fest, allt det bra och allt det ännu bättre och allt det skiiitroliga! Med lite sprit i magen klarar man av det mesta, till och med en sittning som tar tre, fyra timmar med all möjlig slags mat. Dricker ju varken vin eller öl, men Xider och Baccardi Breezers drack jag gott om - tack vare att Emelie var så snäll och go och tog en tur till Bolaget för mig. Sedan var det ju de där shotarna...

På något sätt, antagligen på grund av min brist på viljekraft, lyckades Sandra få mig att dricka fem shotar med kaffe, Galliano och grädde. Efter den andra tänkte jag "Ingen mer nu" men så helt plötsligt blev det en tredje och sedan en fjärde och efter den så var det verkligen stopp, en till och jag hade på känn att jag skulle få upp den igen. Men så stod jag där med ett femte glas i handen, och faktiskt, allt stannade i magen.