Årets Fest

Fredag kväll var Vällingklockorna på fest, trettio stycken uppklädda förskolefröknar, gott om mat och dryck som flödade fritt. Det var i grund och botten ett födelsedagsfirande men med ett kul upplägg, temat var Årets Fest - och det blev verkligen årets fest också. Någon vecka innan festen blev alla vi inbjudna indelade i grupper och varje grupp fick ansvaret för att planera en fest i festen; nyår, påsk, jul och så vidare.

Det hela började med en nyårsfest med mingel och champagne och Chatrine som skrålade RING KLOCKA, RING! för full hals innan vi smällde av våra små raketer och skrek GOTT NYTT ÅR! Vi fick goda toasts med skaldjursröra och sedan var festen igång - jag började nästan tro vi skulle sjunga Auld Lang Syne också, men riktigt så amerikaniserade är vi inte. Efter nyårsfesten gick vi snabbt vidare till påskfesten.

Jag var inblandad i den gruppen. Meningen var väl att vi skulle vara utklädda till påskkärringar men någon måtta får det vara, jag hade ingen lust att springa runt med röda fläckar och fräknar på kinderna resten av kvällen. Men jag hade färgglada påskfjädrar i håret - den moderna versionen av en påskkärring. Ett gäng av påskkärringar som jag och det årliga partyt på Blåkulla skulle bli ett dånande club happening.

Det bjöds på kyckling och påskmust och med jämna mellanrum så fick alla hoppa upp och vicka på rumpan och vifta med armarna i Kycklingdansen. Vid det laget hade väl de flesta börjat nalla på vinet och ölet och ljudnivån steg medan skämten haglade och skratten brakade loss längs långbordet. Vi gick raskt vidare till midsommarfesten - börjar ni ana varför det kallades Årets Fest, kära läsare?

Sillen kunde jag varit utan, skrapade rask över den på Susannes tallrik istället och petade lite på potatisen. Inte för att verka otacksam eller så, men det finns definitivt saker jag tycker mycket bättre om än sill och potatis. Som nubbe och rulltårta med gräde och jordgubbar, vilket vi också blev serverade. Med tanke på all mat vi fick under kvällen var det tur att vi fick hålla igång med lekar och sånger av alla de slag.

Vilken midsommarfest skulle vara komplett utan Små Grodorna och Vi Äro Musikanter. Det blev mycket sång och dans och mer att dricka och sedan var det dags att fira våra fyra födelsedagsbarn. De fick midsommarkransar i håret och en liten midsommarstång att dansa runt, bara de fyra. Mina kära kollegor och jag började bli röda om kinderna av både allt dansande runt bordet och av det våta som rann ner i strupen med jämna mellanrum.

Jag tror att efter den första snapsen var när de flesta började känna sig som att de var på väg att bli lite runda under fötterna - och sedan fick vi en till! Efter midsommarfesten var det nämligen dags för en kräftskiva. I min mening var det nog den festen med godast mat, men så älskar jag ju skaldjur också och det var ordentligt uppdukat med kräftor och räkor och världens smarrigaste vitlöksaioli som snabbt försvann.

Alla fick göra sina egna hattar och sedan delades det ut pris för bästa hatt också blev det mer snapsar som slank ner och brände gott på vägen ner i magen. Absolut vidrigt så klart, men bjuds det så bjuds det och då ska den jäkeln ner i magen också. Tror det var attityden lite till mans (eller är det kvinns?) och det huttades frisk på både det ena och det andra - och festen hade bara precis kommit ur startgroparna.

När det väl blev dags för julfesten var i alla fall jag både redigt mätt och lätt rund under fötterna - men det kunde definitivt varit värre. Huvudet klarnade lite när vi skulle dansa ut julen med Nu Är Det Jul Igen. Vi var till och med ut en sväng, hela långa ledet ut genom dörren och vände på en femöring medan två stackare som gick förbi undrade vad det var för galningar som sjöng om julen ledda av en tomte.

In igen, julmat och julsånger och sedan, helt plötsligt, så var året slut igen. Nu var det istället dags för födelsedagsfirandet, vilket de fyra som fyllt år planerat. Skumt upplägg, jag vet, att planera sin egen födelsedagsfest på en fest som kollegorna ordnat. Men alla var på och det blev en hellyckad kväll. Vi fick bål och tårta och sedan sjöng vi de specialskrivna sångerna till vart och ett av födelsedagsbarnen och de fick presenter.

Vid det laget hade jag skrattat så mycket att jag hade ont i kinderna, maten skvalpade runt i magen tillsammans med lite av varje i dryckesväg och det märktes att de flesta hade släppt på hämningarna. Det blev än mer tydligt senare när vi drog undan borden och det blev dans och musik - och ja, ni kan ju gissa, ännu mer att dricka. Jag är förvånad att vissa av oss ens kunde stå vid kvällens slut men alla överlevde.

Man fick se en del nya sidor av människor. Eller ja, kanske inte nya, men förstärkta i alla fall. Ge folk lite att dricka och hämningarna släpper ju som sagt. Folk som annars är så propra och korrekta som fånar sig, eller de som är lite vilda och knäppa i vanliga fall, blir ännu vildare och knäppare. Det var helt klart en lyckad fest och en jag sent kommer glömma. Fan, vad vi kan, alla vi förskolefröknar.

Det är nog det som var mest roligt egentligen, att se att mina kollegor ändå kan släppa loss. Inte för att de är uppknäppta eller tråkiga i vanliga fall, långt ifrån det, men det blir ju en annan sak när man inte är på jobbet. Jag har verkligen haft en enorm tur att jag fått börja jobba på den här underbara arbetsplatsen med alla de här underbara människorna; Johnson dansar Go-Go, och Simfots-Emelie och Dunder-Karlsson.

Jag har antagligen glömt tusen saker som hände, missat ännu fler saker som jag inte ens såg eller hörde talas om, och det är oändligt svårt att förmedla stämningen som var. Men de som var där vet i alla fall, de förstår det där med att tomten var lite knack och dansade med kjolen upp runt öronen, och att en kylväska inte är världens bästa sittplats för någon som fått lite väl mycket innanför västen. Det viktiga är att de vet.

Det var då min recension av Årets Fest, allt det bra och allt det ännu bättre och allt det skiiitroliga! Med lite sprit i magen klarar man av det mesta, till och med en sittning som tar tre, fyra timmar med all möjlig slags mat. Dricker ju varken vin eller öl, men Xider och Baccardi Breezers drack jag gott om - tack vare att Emelie var så snäll och go och tog en tur till Bolaget för mig. Sedan var det ju de där shotarna...

På något sätt, antagligen på grund av min brist på viljekraft, lyckades Sandra få mig att dricka fem shotar med kaffe, Galliano och grädde. Efter den andra tänkte jag "Ingen mer nu" men så helt plötsligt blev det en tredje och sedan en fjärde och efter den så var det verkligen stopp, en till och jag hade på känn att jag skulle få upp den igen. Men så stod jag där med ett femte glas i handen, och faktiskt, allt stannade i magen.