Manligt, kvinnligt, Anne

Just nu pågår det fyra saker här hos mig; en första är att jag är vansinnigt röksugen, den andra att jag precis blandat till min spruta och ska till att injicera mig, den tredje att Rammstein dånar ur högtalarna, och den fjärde att jag håller på och läser boken Flickor, pojkar och pedagoger - Jämställdhetspedagogik i praktiken, skriven av Kajsa Wahlström, till föreläsningen om genus på fredag.

Vi ska ju tydligen arbeta med jämställdhet och genuspedagogik nu. Visst säger ja, men fy fan vilken skitbok vi ska läsa. Jag hade hoppats den var bättre men allt jag läst hittills är författarens egna åsikter om pojkar och flickor, samt vridna exempel från verkliga livet där hon göra allt i sin makt för att förtydliga de där läskiga könsrollerna vi tvingas in i redan på BB och på BVC, för att inte tala om i förskolan.

Den här människan påstår verkligen att pedagoger över lag är fega människor som vill att allt ska vara som vanligt och att barn vars föräldrar uppfostrar dem med en bredare syn på könsrollerna, snabbt tvingas in i "rätt" mönster av pedagogerna. Det står till och med på ett ställe att pojkar som uppfostras att ta hänsyn, samtala och uttrycka känslor, riskerar att av pedagogerna ses som flickaktiga och behandlas därefter.

Jag vet knappt vad jag ska tro om den här vridna, svart-eller-vitt, så-här-är-det-för-det-har-jag-sagt synen som den här människan har. Jag har inte ens kommit halvvägs genom boken och jag är redan redo att slänga ut den genom fönstret, låt bilar köra över den, kräkas på den, riva sönder den och tutta eld på den. Men jag ska läsa den om det så är det sista jag gör, bara för att jag måste, för jag är ju en tjej!

Alla vet ju att vi tjejer alltid gör som vi blir tillsagda, vi lever under den ständiga pressen att prestera och om vi inte lever upp till de vansinnigt höga målen vi satt för oss själva så känner vi oss värdelösa och den här känslan blir till sist kronisk och den del av vår ruttna självbild. Dessutom så förväntar sig alla, från föräldrar till lärare till resten av hela samhället, att vi ska vara precis så duktiga och skinande rena.

Dessutom så vet ju alla att lärare underkänner flickor för minsta lilla slarvfel på ett prov, eller för minsta misstag. Medan pojkar så klart har mycket slappare tyglar, får en liten tillsägning och ett överseende leende när de misslyckas. För alla vet ju att pojkar inte kan förväntas prestera, de är ju så upptagna med att bli män och rasera torn av klossar och förstöra för flickorna, för att behöva göra något alls.

Vi flickor och kvinnor tillåter så klart detta, det vet ju alla, för vi är uppfostrade till att serva männen. När pojkarna förstör så tillåter vi stoiskt detta. Och medan pojkarna raserar, bygger, exprimenterar, är högljudda och vars enda ordförråd består av ljudeffekter à la krigsfilm, så är flickorna lågmälda, samtalar, utvecklar relationer, leker mamma-pappa-barn, är snälla och rara och undernådiga dörrmattor.

När jag kommit så långt i boken började jag undra vad jag gett mig in på, och samtidigt om det verkligen ser ut så här i förskolan - på min förskola, på min avdelning. Jag försöker tänka på hur det såg ut idag, efter frukost och morgonsamlingen, vad gjorde barnen egentligen. Några flickor ville vara i köket där vi har dockorna och köksleksakerna. De var där i några minutrar innan en av dem hittade en motorsåg i plast och skyddsglasögon.

Så medan hon drog igång med att hacka sönder stolarna i matrummet, så gick de andra två in till lekrummet och ville lyssna på musik som de kunde hoppa och dansa till. Så nu tänker jag, okej, lek i köket (som vissa nog skulle kunna kalla dockvrån) som övergick i dans. Låter väl som relativt "flickiga" saker att göra om man nu ska tro på allt som står i den här idiotiska boken. Men de övriga elva barnen då?

Några var med och dansade en stund, några av pojkarna satte sig i målarrummet, enannan pojke satte sig med en av flickorna och lekte med tågbanan innan de gick in i ett annat rum och lekte med dinosaurierna- men mest låg de på golvet och pratade och myste i mörkret. Tre av tjejerna var ute i hallen och rev runt, lekte att de cyklade och förde ett himla liv innan de också gick för att vara med och dansa en stund.

Jag försöker inte skriva någon på näsan nu och säga "se här vad duktiga och jämställda vi är", men det är verkligen inte så svart eller vitt som det är i boken, som författaren vill få det till att alla förskolor är - och om alla barn inte är indelade i tydliga könsroller så ser vi som pedagoger minsann till att de blir det. Jag höll på att sätta colan i halsen och spruta ut den genom näsan när jag läste det där om vår rädsla för det annorlunda.

Varför ens bli pedagog om man är rädd för det som inte passar in? Vad är ens det där som passar in, hur är man då? Nej, barn är barn, låt dem vara som de är. Vill en pojke leka med dockor, vara tystlåten och inte bråka så låt honom vara det. Jämställdhetspredikanterna jublar. Men om en pojke är stökig, gillar att rasera torn byggda av klossar, så låt honom vara det då. Samma sak med tysta flickor, eller stökiga flickor.

Ett barn är ett barn, ett barn är en människa, ett barn gör som det vill, vad det känner för. Så länge det inte skadar sig själv, andra eller orsakar alltför mycket kaos i den övriga barngruppen så är det helt okej. Det ska vara samma regler för alla, ingen flicka ska serva, ingen pojke ska serveras, alla ska samarbeta och hjälpas åt, alla serva och serveras. Gemenskap är väl viktigare än svart-eller-vita könsroller.

Jag kallar dem spöken, mardrömmar om det patriarkala samhället. De flesta som forskar om genus och könsroller verkar drömma dessa mardrömmar som de sedan förstorar upp och klistrar på över den verkliga bilden av världen. Jag säger inte att det inte finns ett samhälle där män värderas högre, men jag borde väl ha märkt av det om det nu varit så utbrett och uppenbart, så övertydligt, som vissa vill få det till?

Låt alla vara som de vill, traditionellt manliga män och kvinnliga kvinnor, eller de som bryter de så kallade könsrollerna - jag gillar inte riktigt termerna kvinnligt och manligt men använder dem för att förtydliga lite. Känslan jag får av sådan här litteratur, är att jag inte duger som jag är, att människor jag känner inte duger som de är, att de endast lever upp till ett mönster som präntats in i dem, som de inte valt själva.

Anledningen till varför min syster tycker om rosa och högklackat, är för att hon är tjej. Anledningen till varför min bror är elektriker med blåställ är för att han är kille, anledningen till varför jag är förskollärare är för att jag är tjej, anledningen till varför min gamla klasskompis kör motorcross är för att han är kille - och anledningen till varför jag inte gör det är för att jag är tjej och uppfostrad att vara rädd.

Ja, det var ännu en sak i boken. Små flickor blir samtalade med från tidig ålder, hållna, förmanade att akta och vara försiktiga, förväntas prestera och vara duktiga. Pojkar släpps vind för våg, får krypa runt och slå i skallen, missar helt att bli samtalade med och att bygga relationer - dessutom så får de sin lek förstörd av hånflinande vuxna så att de så tidigt som möjligt ska lära sig att det är okej att förstöra för andra.

Alla de här "alla bara vet att de är så" och "flickor MÅSTE gör det här" och "pojkar ÄR så här", börjar bli tröttsamma. Än en gång undrar jag över min egen förskola, försöker hitta exempel från min avdelning som överensstämmer med de i boken. Ja, vi har också några barn som överöses med negativ uppmärksamhet och som får sitt namn upprepat trettiotusen gånger om dagen, följt av NEJ! Men det är inte enbart pojkar.

Vi har barn som vill sitta i knät, som vill vara nära fröknarna, som bara leker lugna lekar, som vill sitta i knät och som kan ha långa samtal med varandra två och två. Och hör och häpna, alla dessa är inte flickor. Det är till och med en rätt så jämn balans mellan hur många pojkar som blir tillsagda på skarpen, och hur många flickor - precis som det är jämnt mellan flickor som bygger relationer och pojkar som gör detsamma.

Fast nu har jag en känsla av att jag har fel, jättefel och är helt dum i huvudet. Ja, självklart måste det vara så. Det är ju inte som att min åsikt har något värde, inte som att det jag tycker och tänker betyder något. Jag är ju faktiskt bara en tjej. Det jag tycker och tänker har liksom ingen tyngd i jämförelse med de som säger att patriarkatet styr, att kvinnor är undernådiga våp och att män är översittare med makt.

Jag får väl helt enkelt inse att jag också är ett undernådigt våp, ett offerm en stackare det är synd om för att jag föddes utan ett bihang som hänger och slänger mellan benen och utan hår på bröstet. Fast det känns inte rätt. Jag är ju bara jag, ibland är jag högljudd och krävande, ibland tystlåten och blyg, ibland satsar jag allt och vågar, andra gånger är jag feg och rädd att jag kommer skada mig själv. Jag fortsätter nog vara mig själv.