Det är nog på tiden...

Det är dags att gå vidare i livet, att ta nya tag. Nu när allting annat äntligen har löst sig, nu när jag har bostad och jobb och antydan till ett privatliv med vänner och roligt umgänge - ja, då är det väl på tiden att ta itu med sitt kärleksliv också. Jag har haft det liggande på hyllan i flera år nu, har inte riktigt velat ta tag i det eftersom det betytt att jag måste göra upp med gamla minnen, släppa taget om dem och gå vidare.

Jag har nog inte riktigt velat ta tag i det hela, inte velat gå vidare eftersom det kändes så tryggt att vara fast i det förflutna. Men nu tänker jag gå vidare för jag är inte kär längre, jag längtar inte och jag pinas inte. När tankarna på honom någon gång dyker upp så är de alltid åtföljda av ett slags stilla lugn, ett sorgset litet leende. Så mycket som var bra med oss, så fanns det precis lika mycket som aldrig var bra under ytan.

Jag har vetat hela tiden, ända sedan första dagen, att vad som än gick fel mellan oss så var det mitt fel. Jag var inte redo, jag var inte öppen nog att släppa in honom. Han fick stå på utsidan och titta in, vänta och hoppas på en springa han kunde kika in genom. Ibland så sprack nog muren upp lite, jag släppte igenom lite av allt som jag hade inom mig - men i slutändan var det inte nog, inte för någon av oss.

Jag vet inte ens vad jag var så rädd för, som gjorde att jag tvekade. Det var inte honom, det är jag säker på. Så det måste ha varit jag, måste ha varit mig det var fel på, som det inte fungerade för. Jag kunde inte släppa in honom och jag förstår att han inte orkade fortsätta kämpa i all evighet. Så han släppte taget och gick vidare och jag satte upp min fasad och låtsades att allting var bra, låtsades inte om att det gjorde ont.

För jag kunde inte släppa taget, jag var inte redo för det heller. De säger att om man älskar någon, låter man dem gå, man släpper taget. Så jag lät honom gå, lät honom försvinna ur mitt liv - först gick det långsamt men allting blev så konstigt. Det kunde inte vara på samma sätt, inte med en ny flickvän och ett liv som jag inte längre hade någon del av. Nu var det länge sedan vi pratades vid, en evighet sedan.

Det kommer alltid finnas en plats i mitt hjärta bara för honom och jag kommer alltid älska honom, den förste jag verkligen älskat. Det ger mig en slags 'bittersweet' känsla även nu, efter alla dessa år och jag kan erkänna att tårarna inte är långt borta, men det är dags att gå vidare nu. Det är dags att ge kärleken en chans igen och hoppas träffa någon som är lika underbar, någon som jag är redo att släppa in den här gången.