Allt är inte MS som glimmar

Min tanke var aldrig att den här bloggen skulle handla om min MS. Tanken var inte ens att den skulle handla så mycket om min sjukdom som den hittills gjort. Det fanns väl aldrig någon bakomliggande tanke, annan än att få skriva av sig och samtidigt berätta om mitt dagliga liv. Just nu så är ju min MS en del av mitt dagliga live med tanke på sjukskrivningen och alla möten jag varit tvungen att gå på den senaste tiden.

Men det här inlägget ska handla om MS, förkotningen står ju till och med i titeln på detta inlägg. Dessutom så är det ännu ett inlägg om saker som irriterar mig. Jag sticker inte under stolen med att MS är en jävligt märklig sjukdom med en mängd skumma symptom som poppar upp här och där i kroppen och man kan ju aldrig vara säker på om den där märkliga känslan i höger knä har med MS eller inte att göra.

Med det sagt så vill jag upprepa detta inläggs titel; Allt är inte MS som glimmar! Det finns i min mening allt för många människor därute som genast misstänker sin MS så fort de får snuva eller värk i stortån - och tro mig, jag överdriver inte när jag nämner sådana petitesser. Jag tror man ska vara väldigt restriktiv med vad man skyller på sin MS-diagnos, så att man inte går med en massa andra obehandlad skit.

Fast det handlar så klart inte bara om omtanke för andras välbefinnande. Det är helt enkelt något som jag stör mig på bara. Finns ingen egentlig anledning, annat än att jag har lite svårt för människor som letar efter lätta lösningar. Om livet nu var menat att bestå av enkla utvägar så skulle många fler tro på Gud - den ultimata "syndabocken" och tillhandahavaren av enkla utvägar. Gud är alla fegisars frälsare.

Så, hur många har härmed gissat att jag är ateist? Jag brukar sällan ge mig in i religiösa debatter, främst eftersom jag hört alla tröttsamma argument tusen gånger förut, och även eftersom jag helt enkelt är uttråkad av hela frågan. Jag tror inte på Gud, har aldrig gjort och jag tänker aldrig börja tro på Gud heller. Såkallade vetenskapliga bevis kommer inte övertyga mig, och definitivt inte skrämselpropaganda heller.

Strax efter att jag fått min diagnos läste jag en berättelse av en amerikansk kvinna om hur hon funnit Gud efter att hon fått sin MS-diagnos och hur mycket detta hjälpt henne. Det är väl bara att gratulera om hon nu känner sig stärkt av sin tro, men det jag reagerade på var att det stod att ALLA som får kronisk och/eller dödlig sjukdom så småningom sällar sig till Guds skara, bara för att vara på den säkra sidan.

Fast jag tänker inte göra det här till ett inlägg om Gud eller religion, i alla fall inte mer än det blivit. Det lär säkert komma sådana onlägg i den här bloggen i framtiden, även om jag inte är lika verbal i min övertygelse som jag en gång var. Jag insåg väl att det inte är någon mening med att slösa energi på änniskor som vill lura sig själva - lika lite som jag borde slösa energi på dem som skyller sin MS för allt som är fel.