Synder och dygder

Som alla säkert vet finns det sju dödssynder, de allra oheligaste handlingar man kan utföra - om man nu ska tro katolska kyrkan. Vad jag inte visste och som många andra säkert också missat, är att det även finns sju stycken dygder som är motsatser till dessa synder. Jaha, undrar ni nu säkert, vart vill tokan med detta då? Ingenting, kära läsare, annat än att se vilka synder och vilka dygder som jag gjort mig skyldig till.

Vi börjar väl lite lätt med högmod, vilket också kallas storhetsvansinne eller fåfänga. Den här har jag definitivt gjort mig skyldig till, vid mer än ett tillfälle skulle jag tro dessutom. Problemet är nog inte så mycket att jag är högmodig av mig, snarare att jag saknar dess motsats, vilket är ödmjukhet. Jag och ödmjukhet går liksom inte riktigt ihop, men jag kan i alla fall låtsas även om stoltheten nog oftast skiner igenom.

Nu går vi raskt vidare till girighet, vilket jag tvivlar på att någon människa kan säga att de aldrig känt. Det är som min mamma alltid säger; "Mycket vill ha mer, och fan vill ha fler". Det finns alltid något som man saknar, som man önskar att man hade och det verkar inte spela någon roll att man har mycket, för man vill alltid ha mer. Motsatsen, öppenhet, har jag också upplevt för jag älsar att ge, både av mig själv och ting

Vällust är nästa syndigt syndiga synd och en av mina absoluta favoriter. Jag älskar allt det som är är njutbart i livet, jag älskar och jag begär. Det finns en sida av mig som är passionerat röd och eldig, sexig och sensuell. Men den sidan av mig brottas ständigt med denna läckra synds motpart, vilken är dygd, och det har jag i massor. Jag kan vara en rodnande oskyldig liten blomma, likaväl som porrdrottning.

Sedan har vi avund vilket jag gissar är ännu en sådan där som få kan säga att de aldrig upplevt, för visst finns det alltid saker som andra har eller hur de är, som vi också vill ha eller vara. Man vill vara vackrare, smalare, ha den där bilen eller det där huset eller åka på den där utlandssemestern. Medmänsklighet är dess motsats och i mig så brukar nog avundet vinna för många säger att jag är osympatisk och elak.

Att jag ständigt faller för synden frosseri är det väl ingen som tvivlat på. Jag älsar allt det goda i livet, mat är en av mina passioner men jag har också andra laster. Jag röker och jag dricker mer läsk än vad som antagligen är bra för mig, jag älskar choklad och ibland om jag har något riktigt gott hemma äter jag fast att jag inte är hungrig. Avhållsamhet är något jag endast tillämpar med saker jag ogillar; som öl och lösgodis.

Vrede kommer härnäst och ni som läst mina senaste inlägg vet att jag kan känna vrede. Det är en långsam slags vrede som tar lång tid innan den yttrar sig, men när den väl gör det är den övermänsklig i sin intensitet. Det finns mycket vrede inom mig, mycket som jag behåller inom mig, men det finns också mycket tålamod och det borde ändå vara det viktigaste, även om det ibland är en kamp mellan de två.

Den sista dödssynden är lättja, något jag alltid trott att jag gjort mig skyldig till och visst skjuter jag oftast på saker och tycker om att slappa. Men mest har jag märkt att min lättja mest beror på denna överväldigande trötthet som så ofta drabbar mig. Flit är lättjans motpart och flitens lampa lyser ofta här hos mig, i alla fall när orken finns - och ibland behövs det lite motivation också, men saker blir gjorda till sist.

Så vad betyder det här då? Att jag vältrar mig i synd för det mesta, vilket är helt okej för min del. Synderna är ju de roliga sakerna, som vällust, frosseri och lättja. Sedan är det ju aldrig fel med liteöppenhet, medmänsklighet och tålamod heller, men på det stora hela så tycker jag nog ändå att jag hittat en rätt så bra balans. Fast det där med högmodet och vreden behöver jag nog arbeta lite på och tona ner det lite.