tisdag 31 maj 2011

Sömnproblem

Ikväll kan jag inte sova, vilket bara är än mer irriterande eftersom jag ska vara på jobbet redan klockan 6 imorgon bitti och jag behöver sova. Men jag är klarvaken och inte det minsta trött, trots att jag var helt väck på eftermiddagen. Antagligen är jag väl övertrött och borde lägga mig, men jag är rädd att jag bara kommer stirra i taket och rulla tummarna. Inte för att det är mycket annat jag kan göra, att sitta här och glo är ju inte bättre.

Ljuset i slutet av tunneln

Idag var jag på Ögonkliniken efter en nästan sex månader lång väntetid, först 90 dagar efter att remissen skickats för att jag skulle få komma till sjukhuset i Uddevalla, sedan ytterligare nästan tre månader innan jag så äntligen fick komma till en privat klinik här i stan. Eftersom den ligger så pass nära så promenerade jag dit imorse, medan solen värmde från en klarblå himmel, vinden smekte min kind och fjärilarna fladdrade i magen.

Väl framme anmälde jag mig, betalade och satte mig för att vänta medan jag fyllde i en liten enkät angående sjukdomar och mediciner. En för all del trevlig men inte särskilt varm eller vänlig sjuksköterska hämtade mig och jag fick läsa bokstäver på en skärm, hoon kollade styrkan på mina glasögon och sedan fick jag göra ytterligare ett syntest som jag inte vet vad det var till för och inte orkade fråga.

Efter det blev det ytterligare en stund i väntrummet innan jag fick gå in till läkaren och vänta... och vänta... och vänta, innan han äntligen dök upp efter att ha blivit uppehållen i receptionen. Medan jag satt där ensam hade jag tid att kolla lite på diplomet på hans vägg, en kurs på engelska och med orden Basic Training skrivna under kursnamnet. Inte direkt det mest förtroendeingivande diplom jag sett.

Men läkaren var trevlig och betydligt vänligare än sin sköterska, han droppade nått gult kladd i mina ögon som han påstod skulle svida men mest var det bara obehagligt att få en blöt droppe rakt i ögat. Ännu värre blev det när han skulle kolla synnerven med en maskin och bland annat avläste något slags tryck genom att peta mig i ögat med en grej på den där maskinen. Vad det än var så var det i alla fall äckligt.

Han frågade lite om mina symptom och jag berättade om blixtarna jag såg i ögonvrån i julas, något han efter lite fler frågor kallade ögonmigrän och att det var antagligen därför jag även har dubbelseende, dimsyn och huvudvärk rätt ofta. Jag visste inte ens att det fanns något som hette ögonmigrän, särskilt som jag bara haft riktig migrän ett fåtal gånger i mitt liv och aldrig särskilt svår sådan.

Förutom denna ögonmigrän så såg allting bra ut och min nystagmus tyckte han att jag skulle ta upp med min läkare, så efter det korta besöket var jag fri att gå hem igen. Det var nog tur att jag tog en ledig dag idag för när jag kom hem var ögonen torra som grus och jag hade huvudvärk vilket har hållit i sig fram tills nu. Ögonen känns fortfarande grusiga och stela men det börjar kännas bättre nu.

Imorgon är min sista arbetsdag för denna vecka efetrsom jag tar en kompdag på fredag. Det ska bli så skönt att få en riktigt lång helg utan en massa planer, bara tid till mig själv. Det kan behövas efter den intensiva helg som ligger bakom mig, fredag till måndag har jag varit uppbokad varje kväll. Nu behöver jag bara arbeta mina fem timmar imorgon förmiddag och sedan är jag långledig i fem underbara dagar.

måndag 30 maj 2011

Sär skrivare borde skjutas med hagel bössa

Jag har alltid varit något av en språkpolis även om jag emellanåt råkar ut för rena slarvfel, som att jag numera skriver ordet 'the' på engelska som 'teh' när jag slinter på tangentbordet. Men annat än det så är jag nästan sjukligt fixerad vid både stavning och grammatik, det börjar nästan krypa i mig och jag är där med den mentala rödpennan för att rätta alla fel. Jag kan ju säga att jag åtminstone bättrat mig lite.

Numera kan jag se stavfel utan att drabbas av den överväldigande lusten att hitta ett sudd och en penna så att jag kan fixa till det hela, men det finns gånger då stavningen och grammatiken är så hemsk att jag måste sluta läsa eländet. För egen del så är jag nästintill pedantisk; aldrig börja meningar med 'och' eller liten bokstav, komma ihåg att skriva 'att', och det är fan dödsstraff på att skriva 'dom' istället för 'dem' eller 'de'.

Första gången min inre språkpolis började gråta var på gymnasiet då hade min svenskalärare, möjligen i ren desperation att få använda sin rödpenna, satt en bock i hörnet på min uppsats. Jag läste den där raden om och om igen men hittade inget fel så till sist gick jag för att fråga vad felet var. De följande fem minuter ägnades åt att övertala läraren att det faktisk stavas 'gjorde' och inte 'jorde'.

Andra gången kom några år senare när jag gick på högskolan och en av mina studiekamrater som dessutom skulle undervisa på högstadiet, menade att hennes elever inte behövde lära sig stava rätt så länge hon förstod vad de menade i sin text. Här talade hon alltså inte bara om rena slarvfel utan även att det var fritt fram med särskrivningar, galen grammatik och 'ck' i varje ord med ett K-ljud.

Som ett skämt kan ju särskrvningar vara lite lustiga, ett exempel på detta kan man ju se i diverse humorböcker, men å andra sidan så skrattar jag åt det mesta, även om det är mörka eller rent av låga skämt. Skämt om stavning faller under kategorin mörka skämt för mig, ungefär som att skämta om döden eller olyckor. Det finns ju faktiskt människor som skadas av stavfel, jag råkar vara en av dem.

söndag 29 maj 2011

Överlevare

Jag har överlevt helgen trots att den bjudit på mer aktion än vila. Fredag kväll var det ju middag för att avtacka en kollega som går i pension snart (vilket jag redan skrivit om) och gårdagskvällen bjöd på födelsedagsfirande för en annan kollega. Det blev grillning och trevligt sällskap ända fram till ett på natten när vi tog farväl och alla åkte hem till sitt. Efter nio timmars välbehövlig sömn släpade jag mig upp för ännu en fullspäckad dag.

Min bror och jag åkte hem till mamma eftersom det är Mors Dag, vi åt middag, kollade på en film och fikade innan vi tog en sväg förbi matbutiken så att jag kunde inhandla lite smått och gott för att överleva de närmaste veckorna innan det blir dags för ännu en tur till affären. Nu tänker jag ta det väldigt lugnt resten av dagen och gå och lägga mig tidigt eftersom jag börjar redan klockan sex imorgon bitti.

Som tur är så slutar jag tidigt, redan vid elva får jag gå hem och det tänker jag göra också. Måste få ett par timmars sömn innan det är dags att återvända till jobbet för ett kvällsmöte då vi även hade tänkt ta avsked av vår chef som snart slutar hos oss. Sedan jobbar jag bara tisdag och onsdag innan det är dags för en ledig dag på torsdag och en kompdag på fredag då jag tänkt klippa mig. Ska bli skönt med långhelg kan ni tro.

lördag 28 maj 2011

Fler upprepningar i listform

Det var så roligt igår att jämföra mina svar på en lista jag fyllde i för två år sedan, och svar jag fyllde i nu. Så jag var bara tvungen att leta upp ännu en lista med frågor att besvara, även den här ifylld första gången för två år sedan.

1. Hur gammal är du om fem år?
Då: 32
Nu: 34

2.Vem tillbringade du minst två timmar med i dag?
Då: Kollegorna och barnen på jobbet
Nu: Mina katter

3. Hur lång är du?
Då: 168,5cm
Nu: Samma som ovan

4. Vilken är den senaste filmen du sett?
Då: Twilight på DVD, X-Men Origins på bio
Nu: The Cowboys med John Wayne

5. Vem ringde du senast?
Då: Mamma
Nu: Gerd på edpeditionen

6. Vem ringde dig senast?
Då: Telefonförsäljare
Nu: Brorsans tjej från brorsans mobil, jag pratade med båda två

7. Hur löd det senaste sms:et du fick?
Då: "Hej :) hoppas att du har en trevlig nationaldag. Du har väl inte glömt att jag kommer till dig vid midsommar? Kram"
Nu: "Vi får bestämma en tid på söndag istället. Blir på förmiddagen tror jag. God natt."

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Då: Skicka SMS
Nu: Samma som ovan

9. Är dina föräldrar gifta eller skilda?
Då: De var gifta, men min pappa är inte längre i livet
Nu: Samma som ovan

10. När såg du senast din mamma?
Då: På Mors Dag
Nu: För några veckor sedan, men pratade med henne i telefon häromdagen

11. Vilken ögonfärg har du?
Då: Blå-grå melerade
Nu: Samma som ovan

12. När vaknade du i dag?
Då: 7.05 (klockan står på 7.15 men den går 10 minuter fel)
Nu: 8.45

13. Vilken är din favoritjulsång?
Då: Santa Claus is Coming to Town
Nu: Samma som ovan

14. Vilken är din favoritplats?
Då: Min lägenhet eller en klippa ute vid kusten
Nu: Mammas trädgård

15. Vilken plats föredrar du minst?
Då: Sjukhuset
Nu: Samma som ovan

16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Då: Förhoppningsvis här i stan, jobbande på en förskola, kanske med familj och barn
Nu: Samma som ovan

17. Vad skrämde dig om natten som barn?
Då: Sprutmannen - han bodde under min säng och tänkte sticka mig med nålar genom madrassen
Nu: Samma som ovan

18. Vad fick dig verkligen att skratta senast?
Då: Skrattade igår på vårt planeringsmöte
Nu: Ett YouTube klipp >Länk<

19. Hur stor är din säng?
Då: 180cm
Nu: Samma som ovan

20. Har du stationär eller bärbar dator?
Då: Stationär
Nu: Båda

21. Sover du med eller utan kläder på dig?
Då: Utan, oftast
Nu: Samma som ovan

22. Hur många kuddar har du i sängen?
Då: Två + två
Nu: En som jag använder, tre som katterna sover på

23. Hur många landskap har du bott i?
Då: Två
Nu: Samma som ovan

24. Vilka städer har du bott i?
Då: Städer...? Har bott i Trollhättan, Brålanda, Dals Rostock, Mellerud, Vänersborg och Trollhättan igen
Nu: Samma som ovan

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Då: Barfota
Nu: Samma som ovan

26. Är du social?
Då: Ja, men inte alltid
Nu: När jag orkar

27. Vilken är din favoritglass?
Då: Pecan eller chocklad
Nu: Choklad

28. Vilken är din favoritefterrätt?
Då: Jordgubbar och grädde
Nu: Schwarzwaldtårta

29. Tycker du om kinamat?
Då: Älskar
Nu: Samma som ovan

30. Tycker du om kaffe?
Då: Nej
Nu: Samma som ovan

31. Vad dricker du till frukost?
Då: Vatten oftast, men helst juice
Nu: Samma som ovan

32. Sover du på någon särskild sida?
Då: Somnar på höger sida men sover på mage
Nu: Samma som ovan

33. Kan du spela poker?
Då: Nej
Nu: Ja, jag kan reglerna i alla fall

34. Tycker du om att mysa/kela?
Då: Ja, oftast men ibland är jag inte på humör
Nu: Helst inte

35. Är du en beroendemänniska?
Då: Lite, kanske
Nu: Jag har mina laster helt klart

36. Känner du någon med samma födelsedag som din?
Då: Nej
Nu: Samma som ovan

37. Vill du ha barn?
Då: Någon gång, ja
Nu: Samma som ovan

38. Kan du några andra språk än svenska?
Då: Engelska
Nu: Samma som ovan, samt lite ord på arabiska, albanska och bosniska

39. Har du någonsin åkt ambulans?
Då: Nej, men jumbolans med min mamma
Nu: Samma som ovan

40. Föredrar du havet eller en bassäng?
Då: Havet
Nu: Samma som ovan

41. Vad spenderar du helst pengar på?
Då: Kläder och skor
Nu: Samma som ovan

42. Äger du dyrbara smycken?
Då: Dyrbara vet jag inte, men har ett pärlhalsband jag fått av min mormor
Nu: Om jag kan hitta skrinet med pärlhalsbandet i så har jag i alla fall det

43. Vilket är ditt favoritprogram på tv?
Då: Kollar nästan aldrig på TV
Nu: Kollar aldrig på TV

44. Kan du rulla med tungan?
Då: Ja, men det är svårt
Nu: Ja

45. Vem är den roligaste människan du känner?
Då: Min lillebror är hysteriskt rolig, en riktig historieberättare
Nu: Samma som ovan

46. Sover du med gosedjur?
Då: Ja, men det är inte mitt, det är kattens "snuttefilt"
Nu: Samma som ovan

47. Vad har du för ringsignal?
Då: En som redan fanns i mobilen
Nu: Samma som ovan

48. Har du kvar klädesplagg från då du var liten?
Då: Ja, en jättesöt blå klänning, ett par koftor och en liten mössa
Nu: Samma som ovan

49. Vad har du närmast dig just nu som är rött?
Då: Musunderlägget (födelsedagspresent från syrran och svågern)
Nu: En påse Pågens kanelgifflar

50. Flirtar du mycket?
Då: En del, det beror lite på situationen
Nu: Ja

51. Kan du byta olja på bilen?
Då: Nej, men jag har ingen bil
Nu: Samma som ovan

52. Har du fått fortkörningsböter någon gång?
Då: Nej, har inget körkort
Nu: Samma som ovan

53. Vilken var den senaste boken du läste?
Då: Jag läser mest om böcker, men senaste jag läste ny var nog... Fearless Fourteen av Janet Evanovich
Nu: Håller på och läser Towers of Midnight av Robert Jordan och Brandon Sanderson

54. Läser du dagstidningen?
Då: Jag läser insändarna och serierna, bläddrar genom resten
Nu: Samma som ovan

55. Prenumerera du på någon veckotidning?
Då: Nej
Nu: Nej

56. Dansar du i bilen?
Då: Nej
Nu: Samma som ovan

57. Vilken radiostation lyssnade du till senast?
Då: Lyssnar sällan på radio, annat än på jobbet, så antagligen Lugna Favoriter
Nu: Lyssnade på Bandit Rock i bilen med syrran för ett par veckor sedan

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Då: En påminnelse till mig själv, ett ord "Nominations"
Nu: Vilken tid bussen in till stan skulle avgå från busshållsplatsen

59. När var du i kyrkan senast?
Då: För två (?) år sedan när Therese och Christian gifte sig
Nu: Ingen aning

60. Vem var din favoritlärare på högstadiet?
Då: Sven Torstensson, mattelärare och Robert Andersson, SO-lärare
Nu: Samma som ovan

61. Hur länge har du campat som längst i ett tält?
Då: Har aldrig campat i tält
Nu: Samma som ovan

62. Vem var det som senast gjorde något extra speciellt för dig?
Då: Allting man gör för andra är speciellt, just idag frågade Anna mig hur jag mådde och vi pratade en stund
Nu: Min syster tillbringade en hel dag med mig förra helgen

Här har vi hemligheter

Det är väl nu säkert att tala om att jag inte kommer vara hemma ikväll heller eftersom jag ska iväg och fira en kollega som fyllde år nyligen. Nu på förmiddagen har hon fått studsa runt på en häst tillsammans med några av mina andra kollegor, men jag bestämde mig för att hoppa över ridningen och istället spara min energi till kvällen. Men jag tänker inte berätta vad vi ska göra för jag vet inte hur mycket hon fått reda på.

Så istället för att avslöja några statshemligheter så ska jag strax åka in till stan för att ta en sväng förbi Systembolaget och sedan handla lite. Bland annat hade jag tänkt köpa lite Yes diskmedel eftersom jag hört att det är det bästa diskmedlet när man gör såpbubblor och jag hade tänkt vara så frikostig att jag tar med en flaska till jobbet så att barnen kan få ha lite skoj. Jag har även övertalat min bror att leta fram all ståltråd han kan hitta.

Vi blåste såpbubblor ute på gården i går förmiddag men det var med diskmedel som alls inte var något bra och i brist på ståltråd eller annat bra material, fick jag böja till lite formar av piprensare. Det går så klart, men efter ett tag blir formarna saggiga och äckliga och det blir inga bra bubblor ens i början. Men barnen hade roligt och när alla såpbubblorna spruckit i vattenpölarna så var det roligt att sparka i vattnet och göra skum.

Jag vill inte ens tänka på vad en hälsoinspektör eller Miljöpartist skulle tycka om att vi till sist hade lyckats släppa ut ungefär en kvarts flaska diskmedel över gården, men om ni lovar att inte berätta så tänker inte jag göra det heller. Eftersom barnen hade så himla skoj så tänkte jag att de skulle få göra om det, kanske på en dag när det inte är stora vattenpölar överallt och inget skum bildas. Det man inte ser har man inte ont av som mamma brukar säga.

Upprepningar

För två år sedan fyllde jag i listan här nedan och jag kände att det nu var dgas att fylla i den igen för att se om några av svaren ändrats. Att jag dessutom är besatt av listor har absolut ingenting med saken att göra.

Vad blir ditt namn baklänges?
Då: Enna

Nu: Samma som ovan

Hur lång tid är det längsta du legat på sjukhus?
Då: Aldrig i vuxen ålder, ett par veckor som nyfödd
Nu: Var inlagd ett dygn i februari förra året

Platt eller lockigt hår?
Då: Det lockar sig när det är kort, spikrakt när det är långt
Nu: Samma som ovan

Är du kär i någon?
Då: Nja, ja, kanske...
Nu: Nej

Vad gör du när det regnar?
Då: Gömmer mig inomhus
Nu: Samma som ovan

Har du en dröm som gått i uppfyllelse?
Då: Inte som jag kan komma på
Nu: Samma som ovan

Vad har du som startsida på Internet?
Då: Clean Black Slate
Nu: Samma som ovan

Vem ringde du senast?
Då: Mamma
Nu: Gerd på expeditionen

Tycker du att sengångare är söta?
Då: På avstånd kanske
Nu: Samma som ovan

Har du haft vattkoppor?
Då: Ja, när jag var sisådär fem, sex år
Nu: Samma som ovan

Vilken mobilsignal?
Då: En som fanns på mobilen
Nu: Samma som ovan

Första sporten du gick på?
Då: Ingen aning

Nu: Samma som ovan

Vad längtar du mest till just nu?
Då: Semester och Spanien-ress
Nu: Sommaren

Hur gammal har du tänkt bli?
Då: Så gammal att jag fortfarande kan klara mig själv
Nu: Samma som ovan

Kan du gå ner i spagat?
Då: Varför skulle jag vilja det? Det gör ju ont!

Nu: Samma som ovan

Vad är du mest rädd för i hela världen?
Då: Yxmördare i garderoben
Nu: Samma som ovan

Läser du på baksidan av mjölkpaketen?
Då: Alltid
Nu: Samma som ovan

Röd, grön, blå eller gul mjölk?
Då: Jag kan inte dricka mjölk
Nu: Samma som ovan

Vad har du för färg på ditt påslakan?
Då: Gula
Nu: Röda

Sommar eller snö?
Då: Sommar
Nu: Samma som ovan

Tänt eller släckt när du ska sova?
Då: Släckt, men dagljus går bra
Nu: Samma som ovan

Godaste drickan till frukost?
Då: Apelsin- och ananasjuice

Nu: Samma som ovan

Vem kramade du senast?
Då: Ett av barnen på jobbet

Nu: Anneli när jag sa hej då efter hennes avslutningsfest

Duscha eller bada?
Då: Duscha!

Nu: Samma som ovan

Kan du ditt mobilnr utantill?
Då: Ja, oftast
Nu: Samma som ovan

Vad var det senaste som fick dej att skratta?
Då: Min syster på telefonen igår kväll
Nu: Anneli när hon höll sitt tacktal till alla oss som kom på hennes fest

Hur många nycklar finns det på din nyckelknippa?
Då: Runt 7-8 stcken kanske
Nu: Samma som ovan

Vilken svordom använder du mest?
Då: Fan
Nu: Samma som ovan, jag säger också fitthora när jag blir riktigt skitförbannad

Äger du en Ipod?
Då: Nej
Nu: Ja

Vilken tid är din väckarklocka inställd på?
Då: Det varierar men oftast 7.00

Nu: Samma som ovan

Hur många resväskor äger du?
Då: Ingen, vilket lär bli ett problem till sommaren
Nu: En

Använder du flip flops även när det är kallt ute?
Då: Nej, inte ens när det är varmt
Nu: Samma som ovan

Var köper du dina matvaror ifrån?
Då: Willy's, ibland Ica Maxi
Nu: Ica Maxi

Skulle du hellre ta bilden än att vara med på bilden?
Då: Ta den, definitivt

Nu: Samma som ovan

Vilken var den senaste filmen du såg?
Då: Twilight på DVD (halva, sedan stod jag inte ut), X-Men Origins på bio
Nu: The Cowboys med John Wayne

Har någon av dina vänner barn?
Då: Ja, flera stycken
Nu: Samma som ovan

Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa?
Då: En semesterresa till hela familjen
Nu: Bostadsrätt

Har någon någonsin kallat dig lat?
Då: Ja
Nu: Samma som ovan

Tar du medicin för att hjälpa dig somna snabbare?
Då: Nej
Nu: Samma som ovan

Vilken CD ligger i din CD-spelare just nu?
Då: Jag har all min musik på datorn, så ingen
Nu: Samma som ovan

Föredrar du vanlig mjölk eller chokladmjölk?
Då: Chokladmjölk... men jag kan inte dricka den tyvärr
Nu: Samma som ovan

Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan?
Då: Nej
Nu: Inte en hemlughet men något väldigt personligt

När var senast någon stötte på dig?
Då: Några dagar sedan
Nu: Några veckor sedan

Vad åt du till middag?
Då: Baconlindad kycklingfilé med Gouda ost
Nu: Kycklingspett med tzatziki och friterade potatisskivor

Använder du huvtröjor?
Då: Ibland

Nu: Aldrig

Kan du vissla?
Då: Nej

Nu: Samma som ovan

Har du någonsin deltagit i en demonstration?
Då: Nej
Nu: Samma som ovan

Vem var den senaste som ringde dig?
Då: Min syster
Nu: Mamma

Vilken är din favoritattraktion på ett nöjesfält?
Då: Berg- och dalbanan
Nu: Samma som ovan

Tror du folk pratar bakom ryggen på dig?
Då: Ja, och jag vill veta vad de säger!
Nu: Samma som ovan

Vilket riktnummersområde befinner du dig i?
Då: 0520
Nu: Samma som ovan

Tittade du på tecknat när du var liten?
Då: Ja
Nu: Samma som ovan

Hur stort är ditt närmsta köpcentrum?
Då: Relativt stort
Nu: Samma som ovan

Hur många syskon har du?
Då: Två
Nu: Samma som ovan

Är du blyg inför det motsatta könet?
Då: Jag har slutat vara blyg
Nu: Samma som ovan

Vilken film kan du alla replikerna till?
Då: Det våras för Robin Hood - Robin Hood: Men in Tights
Nu: Samma som ovan

Äger du några band-t-shirts?
Då: Nej
Nu. Samma som ovan

När flög du senast?
Då: 1993
Nu: Samma som ovan, men förhoppningsvis reser jag till USA i början av nästa år

Hur många stolar står runt ditt köksbord?
Då: Fyra, men det är ett runt bord så det får plats fem, sex om man bara kämpar
Nu: Samma som ovan

Läser du för skojs skull?
Då: Ja, men inte så mycket som jag vill
Nu: Det är väldigt sällan

Pratar du några andra språk?
Då: Engelska
Nu: Samma som ovan

Diskar du din egen disk?
Då: Jag har diskmaskin
Nu: Ja, tyvärr, eftersom min diskmaskin har gått sönder

Har du gråtit offentligt?
Då: Jag tror det
Nu: Ja

Har du en stationär dator eller en laptop?
Då: Stationär, men jag vill ha en laptop
Nu: Båda

Försöker du alltid lära dig nya saker?
Då: Ja, men det är inte alltid det fastnar
Nu: Samma som ovan

Vill du ha några tatueringar eller piercingar?
Då: Gärna en tatuering
Nu: Kanske

Tycker du att killen borde bjuda på första dejten?
Då: Om han vill det
Nu: Ja

Kan du kasta macka?
Då: Inte vidare bra
Nu: Samma som ovan

Vem har du med på bio?
Då: Kompisen eller brorsan
Nu: Min syster

Vad har du för väder?
Då: Grått och trist
Nu: Molnigt och med störtskurar ibland

Vilket var ditt favoritämne i gymnasiet?
Då: Jag gick Hotell- och Restaurang, så... Kökslära
Nu: Samma som ovan... och matematik

Vilket personlighetsdrag är ett måste hos en partner?
Då: Humor
Nu: Samma som ovan

När sov du senast på golvet?
Då: Några månader sedan, nickade till när jag somnade ett av barnen på jobbet
Nu: Det var nog den där gången jag skrev om här ovan

Vilken är din favoritdrink?
Då: Rosa Pantern

Nu: Samma som ovan

Gillar du din boendesituation?
Då: Älskar
Nu: Samma som ovan

Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera?
Då: Helst sju, oftast sex, fyra funkar i ett par dagar
Nu: Minst sju timmar på natten, plus två till fyra timmar på dagen

Äter du frukost dagligen?
Då: De dagar jag börjar jobba innan frukost serveras på jobbet
Nu: Samma som ovan

Är dina dagar fullbokade och stressiga?
Då: Nej, det är sällan
Nu: Samma som ovan

Vilken är din favoritfrukt?
Då: Kiwi
Nu: Apelsin

Hur gammal blir du din nästa födelsedag?
Då: 28
Nu: 30

Är du petig när det kommer till stavning och grammatik?
Då: Nja, lite språkpolis kan jag vara ibland
Nu: Samma som ovan

Tror du på liv på andra planeter?
Då: Ja, det verkar ju bara logiskt med tanke på hur stort universum är
Nu: Samma som ovan

Vem var den sista personen som gjorde dig arg?
Då: Jag minns inte
Nu: Ett av barnen på jobbet

Tror du att Gud är en man eller kvinna?
Då: Jag tror inte på Gud alls
Nu: Samma som ovan

Vad var det senaste du åt?
Då: Gårdagens middag [se ovan]
Nu: En bit chocklad alldeles nyss

Kommer du bäst överens med personer av samma kön eller det motsatta?
Då: Beror väl lite på personen, men jag umgås mest med personer av samma kön
Nu: Samma som ovan

Hur valde dina föräldrar ditt namn?
Då: De funderade på att döpa mig till Anders men jag var en flicka, och mormor har Anne i sitt mellannamn
Nu: Samma som ovan

Gillar du senap?
Då: Nej
Nu: Ja, i små mängder

Skulle du någonsin hoppa fallskärm?
Då: Antagligen inte
Nu: Nej

Har du någonsin köpt något från ebay?
Då: Nej
Nu: Samma som ovan

Skulle du säga att du är trendig?
Då: Tja, emellanåt kanske
Nu: Samma som ovan

Om någon som du inte var intresserad av bjöd dig på en dejt, hur skulle du reagera?
Då: Artigt tacka nej
Nu: Samma som ovan

Vilken är din favoritkaraktär i Star Wars?
Då: Han Solo
Nu: Samma som ovan

Stör det dig om någon säger att de ska ringa, men inte gör det?
Då: Ja, jag blir superirriterad
Nu: Samma som ovan

Vilka böcker, om några, har fått dig att gråta?
Då: Säkerligen flera men senast var det Deathly Hollows eftersom halva rollistan dog
Nu: Hunger Games-trilogin fick mig att gråta flera gånger

Tycker du att du är attraktiv?
Då: Ibland kanske
Nu: Samma som ovan

Får du dåligt samvete efter att du ätit kött?
Då: Nej, men ibland kan jag bli illamående för att jag har så mycket kött i magen
Nu: Nej

Om du hade varit född av motsatt kön, vad hade du hetat?
Då: Antagligen Anders [se ovan]
Nu: Samma som ovan

fredag 27 maj 2011

Är du full eller?

Det är tydligen så att allt som krävs för att jag ska börja raggla och det ska snurra i skallen, är en kväll med god mat, ingen alkohol och fantastiska kollegor att dela många go'a skratt med. Ikväll avtackade vi vår kokerska som ska gå i pension om ett par veckor och det närmaste jag kom alkohol var doften av rödvin som kollegorna drack. Om jag är så här yr i skallen nu, så vet jag inte hur det ska bli när jag väl dricker själv.

Nu ska jag ta det lugnt resten av kvällen och imorgon ska det bli en tur in till stan för att uträtta lite ärenden och om jag kommer ihåg så ska jag försöka få en tid att klippa håret i nästa vecka. Har funderat på att klippa det kort igen men jag tror jag hoppar över det och bara tar topparna som fått växa i ett års tid nu. Barnen på jobbet säger "Åååh, vad långt hår du har nu, fröken" och det får jag väl jålla med om.

Det är långt ifrån att vara ända ner till rumpan som det var när jag klippte mig kort sist gång, men ett år till av att låta det växa som det vill så lär det vara lika långt igen. Nu när jag gjort dagens blaskiga inlägg om ingenting alls så ska jag fortsätta vara så oproduktiv som bara är möjligt. Är det ens gång någon som läser bloggen numera? Jag kan ju knappast vara särskilt intressant att följa i mina tråkiga tankegångar.

Mysiga kramar

torsdag 26 maj 2011

Nyttig dag

Har jag tagit en långpromenad? Nej. Har jag tränat? Nej. Har jag ätit en nyttig middag? Nej. Så nu kanske ni undrar vad fan jag har gjort som har varit så nyttigt att jag måste tala om detta för er. För det första, jag behöver inte alls tala om det för er, jag ville bara tala om hur duktig jag varit. Idag har jag sovit en stund efter jobbet, jag har betalat mina räkningar, jag har diskdefragmenterat min hårddisk och uppdaterat mitt krånglande grafikkort.

På det stora hela så känner jag att jag gjort en insats och jag tänker fortsätta vara duktig genom att laga middag och fortsätta arbeta på den duk som jag lovat göra åt min systers svärmor. Jag har gjort klart ena änden och är halvvägs klar med den andra änden, så förhoppningsvis blir jag klar innan helgen. Sedan fortsätter mina beställningsarbeten, näst på listan står två tavlor åt tidigare nämnda svärmoder och tre till min syster. Det är riktigt roligt att ha börjat brodera igen, även om det är lite pensionärsvarning.

onsdag 25 maj 2011

MS-dagen 25 maj 2011

Idag är det MS-dagen, en dag då multipel skleros uppmärksammas, men jag håller med Daniel när han skriver att det pratas alldeles för lite om MS. Vi kanske inte är så många jämfört med bröstcancerpatienter, men åtminstone där så vet folk vad det handlar om. Nästa gång jag berättar för någon att jag har MS och de plötsligt ser ut som sorgsna hundvalpar innan de börjar ömka mig som om jag vore döende, då skriker jag fanimej.

tisdag 24 maj 2011

Amfetamin i mitt blodomlopp

Nedtyngd av regn kom jag in genom min ytterdörr efter en kort med intensiv förmiddag på jobbet, den sista halvtimman eller så stod regnet som spön i backen och letade sig in genom kläder och skor tills varje barn och vuxen ute på gården var både kalla och blöta. Det var skönt att få komma hem till min egen torra och varma lägenhet, men nu är jag så hiskligt trött att jag kommer stupa i säng och stanna där i några timmar.

Dagen var inte värre än vanligt, faktum är att det var lugnare idag än det brukar vara, men energin sugs ur mig i snabb takt numera. Det känns som att det är dags att börja fundera på att ringa läkaren (igen!) och se till att det verkligen blir av att jag blir uppringd och kan få diskutera eventuell sjukskrivning på heltid i ett par veckor, för att inte tala om det faktum att jag behöver få ny medicin mot min fatigue innan jag stupar.

Efter fem månader med den senaste i en lång rad mediciner, får jag nog erkänna att den här inte heller fungerar och att det kanske är dags för den sista lösningen; amfetamin. Bara att skriva ordet eller säga det högt, gör att jag ryser. Andra MS-patienter som prövat har sagt att det fungerat bra, min läkare säger att det är så små doser det gäller att det inte finns några risker inblandade, men jag tvekar trots det.

Redan med min nuvarande medicin så finns det risker med beroende, kraftiga biverkningar och möjligheten att få utslag på ett drogtest, men jag brukar ändå kalla det min ADHD-medicin för det är ju det den används mest till. Vad tusan säger man till folk när de får veta att man går på amfetamin, även om man förklarar varför? Det är ju i första hand en drog som missbrukare använder sig av, inte vanlingt redligt folk.

Det är lite tabu känns det som och kanske är det därför jag tvekar, för jag vill inte associeras med något som vanligtvis kopplas till drogmissbruk. Men efter fem månader utan effekt så måste en ändring ske och om jag inte kan få ett koffeindropp kopplat rakt in i hjärnan så lär det bli att trycka in lite knark i kroppen. Imorgon kommer jag förhoppningsvis att komma ihåg att ringa läkaren men just nu är det sängen och välbehövlig sömn som gäller.

söndag 22 maj 2011

Musik för själen

Melankoliskt väder

Det regnar idag, jag hör smattret mot rutorna och ser hur dropparna studsar upp från marken, virvlar över asfalten och försvinner ner i avloppsbrunnen på gården utanför. Det gula dammet från träden, det där som får mina ögon att rinna och näsan att klia, det sveps med ner av vattnet medan vinden får trädkronorna att vagga från sida till sida. Det är dagar som idag när jag förr brukade krypa upp i soffan med en bok och bara njuta.

Det var länge sedan jag gjorde det, njutningen är borta från de där stunderna och allt som finns kvar är chansen för ångesten att attackera när jag släpper ner garden. Jag sysselsätter mig istället med meningslösa små saker jag egentligen inte vill göra. Jag plockar ur diskmaskinen och går och känner på den rena tvätten om den torkat än. Ständigt går jag till lylskåpet och köksskåpen bara för att stirra på innehållet och gå därifrån.

Jag är inte hungrig eller ens sugen på något, jag har bara inget bättre för mig. Men nu har jag tittat för sista gången, nu måste jag göra något, så även om det regnar så tänker jag dra på mig skor och jacka och bege mig ut i regnet, i hopp om att klara tankarna lite. Det blir ingen lång promenad, jag vill inte komma hem genomblöt och frusen, men en stund ska bli skönt. Bara för att ha något vettigt att sysselsätta mig med.

fredag 20 maj 2011

Livets goda

Som de flesta säkert redan vet så är det slut på det roliga imorgon, i alla fall om man får tro den amerikanske domedagsprofeten Harold Camping som efter år av beräkningar kommit fram till att jorden kommer gå under på lördag. Jag hörde visserligen att han även sagt att det skulle ske i september för sjutton år sedan och även den 18e maj i år, men när inget hänLänkde häromdagen så blev han tvungen att räkna om.

Enligt Camping kommer alla goda kristna bli förda till himlen imorgon klockan sex på kvällen lokal tid, så vi får i alla fall lite varning när folk börjar försvinna i tidszonerna som ligger före oss. Å andra sidan, eftersom endast 3% av världens befolkning kommer föras till himlen, så kanske ingen kommer försvinna före kvällen i det stora landet i väst. Vi andra får vara kvar ett tag till, fram till 21 oktober när jorden kommer totalförstöras.

Förhoppningsvis kommer det vara fem rofyllda månader utan en massa domedagsprofeter eller människor som försöker trycka ner sin tro i halsen på alla andra, men baserat på alla andra profetior om världens undergång så får vi nog vänta oss en del spännande naturfenomen i form av jordbävningar och orkaner. Men om inget annat så kanske det piggar upp lite med en rejäl åskskur och hagelstorm.

Jag läste på Aftonbladets hemsida att vissa människor börjar bekymra sig för sina husdjur nu när de själva ska få träffa gubben i molnen. En kvinna som ringt in till Campings radioprogram och frågat om hennes hund fick komma till himlen, fick förklarat för sig att husdjur är något vi tröstar oss med i jordelivet och de fyller ingen funktion i himlen. Lyckligtvis har företaget Eternal Earth-Bound Pets redan tänkt på detta.
"You've committed your life to Jesus. You know you're saved. But when the Rapture comes what's to become of your loving pets who are left behind? Eternal Earth-Bound Pets takes that burden off your mind. We are a group of dedicated animal lovers, and atheists. Each Eternal Earth-Bound Pet representative is a confirmed atheist, and as such will still be here on Earth after you've recieved your reward. Our network of animal activists are committed to step up when you step up to Jesus."
I korta drag, för endast 135 dollar tar det här företaget hand om djuren som inte får komma till himlen med sina ägare. Enligt Aftonbladets artikel är det redan flera människor som nappat på erbjudandet och enligt EE-BPs hemsida kan de inte längre klara av att besvara all e-mail de får. Man får ju anta att det är väldigt många människor som faktiskt tror att undergången kommer att inträffa någon gång imorgon.

Själv så tar jag ett blad från en annan bloggares bok och lutar mig tillbaka i väntan på vad som ska ske. Jag kan inte hitta länken till hennes blogg nu, men hon menade i alla fall att hon struntar i att tvätta sina fönster tills efter att hon vet hur det blir. Jag får nog hålla med. Inte för att jag löper någon större risk att komma till himlen, men om folk börjar försvinna så får vi nog alla annat att tänka på.

Vad ska man egentligen göra om man bara har fem månader kvar att leva? För egen del så skulle jag nog ta ut så många lån jag bara kan och leva på krita, bara unna mig det allra bästa och njuta av livet. Visserligen är fem månader inte så lång tid, men med lite kreativt tänkande så kan jag nog hinna med att se lite av världen innan den försvinner. Morgondagen kommer helt klart att bli spännande.

Havererade planer tillbaka på banan

För ett tag par veckor sedan skrev jag ju att jag börjat med Zumba, dansträning som jag spelar på min Wii-konsol. Tyvärr var det första och enda gången jag haft ork till det, veckorna som varit har ägnats åt återhämtning i så stor utsträckning som möjligt. Men idag ska det bli av och jag får sällskap av syrran som också var sugen på att testa. Nu har jag flyttat undan soffor och mattor och väntar bara på att min danspartner ska dyka upp.

torsdag 19 maj 2011

Till morgondagen och efter den

Det gick rätt bra idag, jag vaknade tidigare än jag gjort på hela veckan, jag kände mig utvilad och som om jag äntligen börjar komma på rätt spår igen efter en veckas vila och egentid. Det höll i sig längre än jag trott, det var inte förrän ett par timmar sedan som jag började känna mig trött, redo att sova en stund, men jag tvingar mig själv att vara vaken i alla fall en stund till. Jag kan lägga mig extra tidigt i kväll, så att jag får sova ut ordentligt tills imorgon.

Jag ska gå tilljobbet imorgon, inte för att jag egentligen vill utan för att jag inte längre kan vara hemma utan sjukintyg från läkaren och jag har inte fått tag på honom. Strax innan klockan fem ringde min chef och frågade om jag hade ett intyg för nu får jag inte vara hemma längre. Jag undrar om han ringer alla sina anställda när de är hemma "för länge" eller om jag ska anse mig själv vara lite speciell i hans ögon.

Särskilt speciell känner jag mig dock inte, i alla fall inte när han återigen antyder att förskolan kanske inte är den bästa arbetsplatsen för mig. Han är ju sååå bekymrad för mig, han tänker ju bara på mitt bästa. Av någon anledning har jag svårt att tro att det är endast omtanke från hans sida, det är ju inte första gången han cirklar runt ämnet om min fortsatta anställning, en gam som väntar på de sista dödsrycken.

Idag nämnde han att han måste föra vidare sina tankar till den nya chefen, inte enbart tala om att jag är sjuk och att vi har en överenskommelse angående hur min anställning kommer se ut om jag beviljas sjukersättning i januari. Så många gånger som han nämnt det för mig så verkar det inte helt otroligt att han inte anser att jag borde fundera på att skaffa ett annat jobb och när han nämner den nye chefen känns det mer osm ett hot än omtanke.

Just nu är jag osäker på hur jag ska göra, jag hade hoppats på en nystart med den nye chefen, en chans att börja om utan en massa förutfattade meningar från hans sida. Skulle min nuvarande chef föra vidare sin betänkligheter är det osäkert på hur det kommer bli, kanske får jag en ny chef med gamla tankar och åsikter om min sjukdom som ingen utom jag egentligen kan säga något om. Framtiden lär utvisa hur det blir.

Leksakers vara eller inte vara


Från det ena till det andra, idag vill jag prata om Barbie och hur hon hjärntvättar barn till att bli supersmala - ja, i alla fall om man ska tro
Galia Slayen som skapat en Barbie-docka i vad som påstås vara naturlig storlek. Hade Barbie varit riktig så hade hon enligt Slayen varit 180 cm lång, haft ett bystmått på en meter, en midja på 45 cm och höfter nästan dubbelt så breda som midjan. Längden och höftmåttet kan jag tro, men inte fan är Barbie så storbystad.


Lika lite som jag tror på att shoot'em up spel skapar massmördare, tror jag på att Barbie får små flickor att vilja ha getingmidja eller spetsiga tuttar som sticker ut en halvmeter från kroppen. Självklart får Aftonbladet det att låta som att det finns belägg för att Barbie är ondskan själv när de citerar psykologen Jenny Klefbom och väljer en mening som får det att låta som att Slayen har rätt. I slutet av artikeln får man läsa uttalandet i sin helhet.

"
– Men det finns inga forskningsbelägg för att reklam och skönhetsideal av den här typen leder till ökad förekomst av anorexi. Enligt forskningen finns sjukdomen inom alla kulturer, i hela världen och har funnits i alla tider. Hon tror däremot att Barbiedockornas utseende påverkar barn i viss utsträckning. – Sådana här normer och ideal spelar roll för hur barn uppfattar sig själva och hur de försöker vara. Det bidrar i allra högsta grad till att småflickor börjar sminka sig själva och vill ha utmanande kläder." (Jenny Klefbom citerad av Josefin Berglund, Aftonbladet 2011-04-25)

Jag tror i det här fallet att Barbie påverkar barns önskan att klä upp sig och sminka sig, mer än det får dem att vilja bli så smala att deras inre organ inte längre kommer få plats i deras kroppar. Anorexia är en hemsk sjukdom, men att skylla Barbie för att ha en del i det är löjligt, hennes kroppsmått må vara orimliga men hon är också en leksak, hennes största funktion är och har alltid varit att ha på sig glamorösa kläder och ha vackert hår.

Om folk vill beklaga sig över något så kan de väl klaga på det istället, Barbies långa glänsande hårman kan ju ge vem som helst mindervärdeskomplex... Jag skämtar som ni säkert kan förstå, i alla fall till viss del. Hade jag fått välja en sak med Barbie som jag velat ha själv hade det inte varit hennes spetisga bröst eller smala midja, definitivt inte hennes minimala små fötter, utan hennes långa tjocka hår.

Men för att återgå till ämnet innan jag går och ställer mig framför spegeln och blänger på mitt eget risiga hår, det är ju faktiskt så att Barbie har gått igenom en del förändrigar det senaste årtiondet, bland annat har hennes midja blivit vidare. Det faktum att hennes ben inte egentligen sitter fast med resten av kroppen påverkar ju också hennes höftmått, men det var det väl ingen som tänkte på heller när de mätte henne.


Nu blev jag faktiskt lite sugen på att ta fram lådan med mina egna Barbiedockor ur garderoben, bara för att titta på dem. Hade jag trott att sakerna fått vara hela i mer än några dagar, hade jag kanske övervägt att ta med dockorna och kläderna till barnen på jobbet, men just nu är de väldigt våldsamma med våra leksaker. Fast vid det laget det känns okej att ta med dem så kanske vi inte ens ska ha dockor av något slag på jobbet.

Hade min chef varit kvar på jobbet efter sommaren hade jag inte alls blivit förvånad om det blivit så, han har tagit till sig arbetssättet på en annan förskola där de inte har vare sig dockor, bilar eller annat "färdigt" material, barnens lek begränsas till bygglek (det spelar ingen roll hur mycket olika material man har när man bara erbjuder en slags lek). Det kanske är tur att chefen slutar snart, så att vi kan få behålla vår köksvrå med dockor och vagnar.

När vi besökt den andra förskolan fick vi veta att deras "dockvrå" inte fungerade, barnen var inte intresserade av att leka "mamma, pappa, barn", och personalen trodde detta berodde på att barn i dagens samhälle inte tillbringar tid med sin familj. Deras nästa stora projektarbete skulle därför handla om det moderna barnet, hur har barn det i dagens samhälle, vilka leksaker, TV-program och sociala former är de vana vid?

Ett intressant ämne och något jag själv skulle vara intresserad av att läsa mer om, men det som funkar eller inte på en helsvensk förskola där nästan alla barn har akademikerföräldrar, kan omöjligen fungera på en mångkulturell förskola där de flesta föräldrar studerar, är arbetslösa eller föräldralediga. Det våra barn behöver mest är att få leka om sådant de upplever varje dag, att bearbeta alla intryck de hela tiden får till sig.

Våra barn behöver få ta på sig en hatt och väst och vara pappan i familjen, de behöver gå från ett rum till det andra för att köpa mat i affären eller ta ett flyg till utlandet, dockan måste nattas, middagen måste lagas och disken diskas, katterna och hundarna måste få mat och mamma och mormor måste ta bilen för att åka och köpa kläder. Den dag någon får för sig att ta bort vår köksvrå kommer jag kämpa med näbbar och klor.

Jag tror att på många sätt går barnens rollekar och deras lek med Barbiedockor hand i hand, båda lekarna inbjuder till att bli någon annan för en stund, att pröva på vad man kanske inte vågar göra när man är sig själv. Det är inte Barbies smala midja de vill pröva på utan hennes glittriga kläder, precis som de vill ha den glittriga klännigen eller den glansiga kjolen när de leker rollekar i köksvrån. En stunds verklighetsflykt, precis som lek ska vara.

onsdag 18 maj 2011

Här är vi nu, många år senare

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på min barndom, på allt jag varit med om som har format mig. Det är starka känslor som väckts, minnen som fått gråten att sätta sig i halsen och tårarna att bränna bakom ögonlocken. Jag vet inte varför jag tänkt så mycket på den där tiden, men jag kände att jag ville skriva om det, för att skapa ordning i mina tankar. Om jag lyckas är inte säkert men kanske känns det bättre när jag är färdig.

Jag antar att jag ska börja från början, att ge någon slags förklaring till varför det blev som det blev, varför saker hände och jag antar att det börjar med mina föräldrar. De var inte dåliga föräldrar, min pappa var en underbar människa som jag saknar otroligt mycket nu när han inte längre finns med oss. Min mamma var och är en speciell person, formad av sin egen barndom men på inget sätt en dålig person eller en dålig mamma.

Min pappa var betydligt äldre än min mamma, tjugotre år äldre och uppfostrad i en tid då saker var annorlunda, före, under och efter andra världskriget. Min farfar var statare, enligt Wikipedia var detta en "
lantarbetare som fick en stor del av sin lön (stat) in natura av en jordägare (patron). Statare förekom mest på större gårdar i södra Sverige och anställdes i regel på ettåriga kontrakt [...] Det var vanligt att statarfamiljer flyttade ofta.
"

Min mamma och hennes syskon uppfostrades av sina morföräldrar, två människor födda i samma generation som mina farföräldrar. Kanske var det därför mina föräldrar fann varandra, trots deras stora ålderskillnad var de uppfostrade med likadana värderingar, de tänkte på samma sätt, pratade på samma sätt, förde sig på samma sätt. Mina syskon och jag må ha växt upp på 80-talet, men vi var långt ifrån barn av våran tid.

Min mamma brukar berätta hur jag förvånade deras vänner och bekanta med mitt lillgamla sätt, jag tyckte om att vara tillsammans med vuxna för redan från början blev jag behandlad som en like, någon som man pratade med nästan som om jag vore vuxen själv. Jag blev inte bortskämd eller daltad med, jag visste tidigt att vi inte hade pengar till saker som många andra barn tog som självklarheter och jag nöjde mig med vad vi hade.

När jag började lekskola som sexåring, blev det plötsligt väldigt tydligt att jag inte var i synk med andra barn i min ålder. Jag förstod inte alltid vad de pratade om när de nämnde populära TV-program eller leksaker, min hjärna var inte kopplad på samma sätt som deras, och som det ofta kan bli när barn märker att ett annat barn är annorlunda, så blev jag utstött och någon man kunde reta och göra sig lustig över.

Jag har nog alltid varit blyg och lite försiktig, men det där året på lekis formade mig till en väldigt illbakadragen person. När vi var inne gick det bra, jag fick inte vara med och leka i dockvrån så jag var mycket för mig själv, pärlade pärlplattor och sydde dukar, pusslade och ritade, allt jag kunde för att sysselsätta mig och glömma att de andra barnen såg ut att ha det så roligt i sina lekar men jag fick aldrig vara med ens om jag frågade.

Ute på gården var det värre, jag var inte tillräckligt högt upp i hierarkin för att få vare sig gunga eller cykla. Någon gång när jag lyckats få tag på en ledig cykel, dröjde det sällan länge innan jag fick den rykt ur handen av någon större och starkare. Jag grävde i sandlådan och vandrade omkring när det inte var roligt längre, min ensamhet fick mig att dra mig undan mer och mer tills jag hade gjort mig själv så osynlig jag bara kunde.

De sista månaderna innan jag slutade, satt jag mest bakom förrådet och tittade ut på gatan utanför medan jag längtade efter att mamma skulle komma och hämta mig så att jag skulle få slippa därifrån. När mina fröknar ordnade med avslutningsfest för oss så tyckte jag att det var roligt, vi grillade korv och sjöng sånger, men mest av allt så var jag glad för att det snart skulle vara över och jag aldrig skulle behöva gå tillbaka dit igen.

Vi flyttade igen den sommaren så jag behövde aldrig börja första klass med barnen jag gått på lekis med. Istället blev det ett nytt hus i ett nytt samhälle, och när hösten kom blev det en ny skola och nya klasskamrater. Jag antar att alla förstaklassare är nervösa första dagen i skolan, jag vet att jag var det i alla fall. Jag kände ingen men jag gillade min fröken och jag trodde nog att jag skulle få nya vänner efter ett tag.

Det blev inte så och van vid nederlag som jag var, undvek jag att försöka efter ett tag och ett litet tag så kunde jag bara flyta med, flyga under radarn utan att dra alltför mycket uppmärksamhet till mig. Men det dröjde inte länge innan knuffarna började, de små tjuvnypen, den nedlåtande attityden och utfrysningen. Tjejerna ignorerade mig totalt, jag var luft för dem, jag kan inte minnas att jag någonsin pratade med dem ens i klassrummet.

De flesta av killarna brydde sig inte om jag fanns eller inte, men för ett par stycken av dem blev jag hackkyckling. Jag kunde inte springa fort nog och jag var inte tillräckligt bra på att sparka boll på gympan, jag kallades Giraffen för att jag var längre än alla andra i klassen och när jag visade att jag var duktig i skolan så var inte det rätt heller, särskilt två av killarna kände sig extremt hotade av att jag var minst lika smart som de var och de hånade mig konstant.

Att börja på mellanstadiet förändrade inte mycket, jag började visserligen på en ny skola men med samma klasskamrater som jag haft på lågstadiet. Till sist hittade jag ett nytt gömställe, ett nytt förråd med en liten gräsplätt bakom och utsikt över vägen där trafiken strömade förbi vårat lilla samhälle. När det blev för outhärdligt att titta på medan de andra barnen lekte, försvann jag till mitt gömställe tills klockan ringde och vi gick in.

Någon gång i femte klass började en ny flicka i vår klass, nyinflyttad från Göteborg och nästan genast kompis med en av de andra tjejerna i klassen. På något sätt, jag minns inte ens hur, blev vi vänner och började umgås mer och mer. Det var så skönt att äntligen ha en kompis, någon att sitta tillsammans med på lektionen, vara med på rasten, äta tillsammans med i matsalen och sova över hemma hos på helgerna.

Det var vår vänskap som gjorde det lite lättare att överleva högstadiet. Återigen en ny skola men med samma klasskamrater jag gått med sedan ettan. Jag försökte ignorera mobbarna så mycket jag bara kunde, trots deras försök att trycka ner mig så var jag ju i alla fall inte ensam längre. Jag flöt fortfarande med, slank undan när jag behövde, undvek konfrontationer och hade för länge sedan slutat visa andra att jag var smartare än dem.

Jag tror jag gick i åttan när saker och ting urartade, rasten var slut och min vän och jag återvände till klassrummet där resten av klassen stod och väntade i korridoren utanför precis som vanligt. Någon la krokben för mig när jag gick förbi och jag blev arg, undrade vad de höll på med och fick ett hånflin till svar. När jag började gå därifrån blev jag knuffad i ryggen och föll nerför en trappa, lyckligtvis utan att skada mig alltför mycket,

Jag återvände inte till lektionen, istället låste jag in mig på toaletten och grät tills det gjorde ont att andas. Sedan gick jag till lärarrummet för att få låna telefonen och ringa mamma så att hon kunde komma och hämta mig. De hade precis infört nya regler om att eleverna inte fick använda telefonen annant än i nödfall, men jag antar att läraren ändrade sig när jag började gråta igen och hulkande be om att få ringa mamma.

Hade jag fått välja hade vi åkt hem, men min mamma hade andra planer, hon var förbannad och hon ville veta vad som hade hänt och varför. Min klassföreståndare, läraren som skulle hållit i lektionen och kuratorn samlades tillsammans med mamma, mig och de två killarna som knuffat mig. Inträngda i ett litet rum jag inte ens visste fanns fick de två bedyra sin oskuld, intyga att det var ett hemskt misstag, en olycka, be om ursäkt och gå.

På vägen ut frågar min klassföreståndare om det känns bättre nu och med gråten i halsen sa jag nej, det gör det inte. Men ingen lyssnade, jag blev utviftad ur rummet med orden att det blir säkert bra nu. Jag bönade och bad att mamma skulle ta med mig hem men hon ville att jag skulle försöka, det var ju bara några timmar kvar och sedan kunde jag komma hem. Det var den längsta och hemskaste eftermiddagen i mitt liv.

Efter det så fanns jag inte längre, jag var luft, men det gjorde inget. Det var bättre att vara osynlig än att hånas. Mitt sista år på högstadiet blev faktiskt rätt bra i jämförelse, jag sjöng i kören och jag var med och satte upp en teaterföreställning. Jag tog ingen stor plats, höll mig i bakgrunden och arbetade i kulisserna (bokstavligt talat) tills det äntligen blev dags för skolavslutningen i nian och slutet på en psykisk terror som pågått i tio år.

Jag bodde kvar i det där lilla samhället i ytterligare ett par år, men varje dag satte jag mig på bussen och åkte nästan fem mil för att komma till min gymnasieskola, till en klass där det inte fanns en enda person från mitt samhälle, inte en enda människa som kände mig eller visste något om mig. Det blev en slags nystart även om den var långsam till en början, även om jag fortfarande var konstig och annorlunda.

Det var tre år som hjälpte mig växa och komma ut ur mitt skal. Blygheten fanns fortfarande där och osäkerheten, den gnagande misstanken att när någon viskade så var det om mig, om någon tittade så var det med förakt. Men jag hade vänner och jag var omtyckt, det var aldrig någon som hånade mig eller försökte trycka ner mig. Jag var fortfarande i hierarkins bottenskikt, men det var inte en dålig plats att vara för jag fick vara mig själv.

Efter gymnasiet var jag trött på skolan, jag var trött på tanken att arbeta i ett restaurangkök efter tre år av matlagning, det var ändå aldrig min dröm att bli kock utan något att göra under gymnasietiden. I brist på annat så skrev jag upp mig på kommunens vikarielista, en plats jag nästan inte höll på att få eftersom det fanns gott om vikarier just då, men när den ansvariga kvinnan fick reda på att jag kunde laga mat så blev det annat ljud i skällan.

Efter ett tag så hade jag gott om arbete, var jag inte i köket på en förskola eller skola, så var jag vikarie på en avdelning. Min syster som läst Barn och Fritid började plugga på högskolan året efter att jag tog studenten, hon var helt på det klara med att hon ville bli lärare. Det tog mig ytterligare två år innan jag bestämde mig för att det var något jag också kunde tänka mig. Kanske hade jag inte varit redo innan men jag var det då.

Att jobba som timvikarie, att hoppa från en arbetsplats till den andra och träffa nya människor varje dag eller varje vecka, det suddade nästan helt ut de sista resterna av min blyghet. När jag började högskolan och hamnade i en klass och en studiegrupp med vuxna människor, människor som inte behövde frysa ut andra för att känna sig bättre och viktigare, det var först då jag började tycka om tanken på att gå i skolan igen.

Det är nästan sju år sedan jag började på högskolan, tio år sedan jag tog studenten, tretton år sedan jag kom ifrån alla de som gjort min tid i grundskolan till ett helvete, tjugotre år sedan jag gömde mig bakom ett förråd på en lekskola och längtade efter min mamma. Det har varit en lång och svår väg från då till nu, ibland undrar jag hur jag överlevde. Ibland är jag inte så säker på att jag faktiskt gjorde det, i alla fall inte helt intakt.