Amfetamin i mitt blodomlopp

Nedtyngd av regn kom jag in genom min ytterdörr efter en kort med intensiv förmiddag på jobbet, den sista halvtimman eller så stod regnet som spön i backen och letade sig in genom kläder och skor tills varje barn och vuxen ute på gården var både kalla och blöta. Det var skönt att få komma hem till min egen torra och varma lägenhet, men nu är jag så hiskligt trött att jag kommer stupa i säng och stanna där i några timmar.

Dagen var inte värre än vanligt, faktum är att det var lugnare idag än det brukar vara, men energin sugs ur mig i snabb takt numera. Det känns som att det är dags att börja fundera på att ringa läkaren (igen!) och se till att det verkligen blir av att jag blir uppringd och kan få diskutera eventuell sjukskrivning på heltid i ett par veckor, för att inte tala om det faktum att jag behöver få ny medicin mot min fatigue innan jag stupar.

Efter fem månader med den senaste i en lång rad mediciner, får jag nog erkänna att den här inte heller fungerar och att det kanske är dags för den sista lösningen; amfetamin. Bara att skriva ordet eller säga det högt, gör att jag ryser. Andra MS-patienter som prövat har sagt att det fungerat bra, min läkare säger att det är så små doser det gäller att det inte finns några risker inblandade, men jag tvekar trots det.

Redan med min nuvarande medicin så finns det risker med beroende, kraftiga biverkningar och möjligheten att få utslag på ett drogtest, men jag brukar ändå kalla det min ADHD-medicin för det är ju det den används mest till. Vad tusan säger man till folk när de får veta att man går på amfetamin, även om man förklarar varför? Det är ju i första hand en drog som missbrukare använder sig av, inte vanlingt redligt folk.

Det är lite tabu känns det som och kanske är det därför jag tvekar, för jag vill inte associeras med något som vanligtvis kopplas till drogmissbruk. Men efter fem månader utan effekt så måste en ändring ske och om jag inte kan få ett koffeindropp kopplat rakt in i hjärnan så lär det bli att trycka in lite knark i kroppen. Imorgon kommer jag förhoppningsvis att komma ihåg att ringa läkaren men just nu är det sängen och välbehövlig sömn som gäller.