Zombiemonstrets bekännelser

Mitt i allt hopp och glädje över att äntligen ha beviljats aktivitetsersättning, finns det ändå ett mörkt orosmoln kvar i mig. Mina tankar som har snurrat runt min ekonomiska framtid och min jobbsituation det senaste halvåret, har nu istället skiftat till sjukdomn bakom det hela, min MS och framför allt min fatigue. Det senaste halvåret har min trötthet blivit värre, med stormsteg har just detta symptom utvecklats och påverkat mig både fysiskt och psykiskt.

Mina kollegor, mina fina underbara omtänksamma kollegor, har märkt hur jag vissa dagar släpar mig fram i ett töcken redan när jag kommer till jobbet och än mer påtagligt är det de eftermiddagar jag knappt kan lyfta på fötterna, när jag hittar någonstans att sitta och slött håller ett öga på de lekande barnen på gården. Det är inte långa stunder man kan sitta så när man arbetar med små barn, men jag märker att det blir alltmer ofta.

När jag för ett halvår sedan drabbades av rejäla biverkningar av min dåvarande vakenhetsmedicin och var tvungen att trappa ner med den innan jag kunde få min nuvarande medicin, var jag aldrig så trött som jag är nu. Medan jag trappade upp med min nuvarande medicin gick det också rätt bra, även om jag inte tyckte jag kände någon märkbar effekt av tabletterna. Inte förrän jag nått maxdos men den känslan höll bara i sig i ett par veckor.

För några år sedan när jag mådde psykiskt dåligt hade jag vad jag antar kallas depressionsfatigue, den där tröttheten och orkeslösheten som kan komma över en när man inte känner sig stark, när ingenting känns värt att göra. I början av det här året undrade jag om jag kanske drabbats av en ny depression för jag var så trött hela tiden och ville inte göra mer än det absolut nödvändigaste. Kanske var jag faktiskt deprimerad, kanske inte.

Jag kände ju fortfarande glädje att gå till jobbet, jag ville umgås med folk och försökte inte dra mig undan eller avboka när jag planerat upp saker. Istället pressade jag på, ville göra allt som jag lovat att jag skulle göra, ville klara av allt som alla andra kunde göra. Jag försökte förneka min trötthet även när den hann ikapp mig och jag slocknade på sängen så snart jag kom hem. De senaste veckorna har det inte längre gått att förneka min fatigue.

Det sitter där inne i skallen på mig, jag kan känna dimman som smyger sig på mig redan när jag vaknar, som sträcker ut sina kalla fingrar och långsamt slingrar dem runt min hjärna tills allting är ett töcken som jag måste kämpa för att inte fall offer för. Det tar längre tid för mig att minnas saker hag sett och hört, det är svårare att ta in vad andra säger, jag stakar mig och tappar tråden nästan hela tiden, till och med min andning och gång har förändrats.

Jag vet inte hur mycket det syns på mig, men jag känner varje förändring och förvånas att inte alla kan se stenbumlingarna fastkedjade runt mina ben och armar eller den stora blinkande neonskylten med en pil som pekar mot mitt huvud och skriker ut orden ZOMBIE OMBORD!!! i grälla färger. Om jag någon gång blir så dålig att jag får svårt att gå, då tänker jag fanimej skaffa en elskoter så att det syns på mig.

Min mamma har en väninna som numera går med rullator, något hon haft i säkert tio år men vägrat visa sig ute med. Istället håller hon sig inomhus eller går ut sent på kvällen när ingen kan se henne. Jag kan till viss del förstå att det kan kännas jobbigt, att visa att man blivit gammal och svag, men jag tänker aldrig bli så dum att jag förnekar mig själv hjälpmedel om jag skulle behöva dem. Dessutom är ju elskotrar rätt så fräcka om man får dem i en snygg färg.