Dörrklockor och andra locktoner

Pling, pling, pling! Det ringer på min dörr och jag kan höra röster utanför, barn som tjattrar med varandra som upphetsade ekorrar. Det är inget ovanligt, jag hör dem ofta när de leker i trappuppgången. Ibland ringer de på min dörr och springer iväg, lite oskyldigt bus som jag inte bryr mig så mycket om. Men idag hör jag inget springande i trappan. Pling, pling, pling! Mer tjattrande och jag går för att öppna, kanske vill de något den här gången.

Utanför min dörr står det sju eller åtta barn, pojkar i åldrarna sex till tio år ungefär, kanske var en av dem en flicka men jag såg inte så noga. Pojken som ringt på min dörr är den minsta, en späd liten kille som stirrar upp på mig med stora bruna ögon och med all den självsäkerhet som bara en trotsig sexåring kan uppbåda, meddelar mig att det gäller "Bus eller pengar!" Min första tanke är att det är helt fel årstid för bus eller godis, och godis vill de inte ha.

Jag försökte att inte skratta men misslyckades fatalt. "Bus eller pengar?" frågade jag och den lille killen nickade, som om han alls inte förstod varför jag ens gång behövde fråga. "Nej, det tror jag inte," sa jag och stängde dörren, låste och kikade ut genom titthålet medan ungarna skingrades som en flock vilda fåglar, uppför trappan, nerför trappan, en försvann till och med in i hissen. Mycket ska man höra innan öronen trillar av, som min mamma brukar säga.

Förutom detta lilla besök har det varit en händelselös dag, det mest spännande som hänt var att jag lagade lunch för några timmar sedan. Det är tråkigt att vara hemma, jag vet inte hur jag ska klara en hel vecka av att bara rå om mig själv. Samtidigt vet jag att det är just det jag behöver just nu, att bara ta det lugnt och göra saker i min egen takt. Att gå till jobbet imorgon är inte på fråga, jag orkar inte ens prata i telefon just nu, än mindre umgås direkt med folk.

Det är väl sant i alla yrken att man måste vara skärpt, att man inte kan släppa på koncentrationen, men när man jobbar med människor som behöver en, som litar på att man tar hand om dem, så blir det än svårare att ens för en liten stund låta sig falla för tröttheten. Ibland är det så lockande att låta sig förföras, att ledas i fördärvet av sirenerna. Så befriande att få släppa taget och vaggas till sömns, att bara glömma att resten av världen existerar.

Det är farligt att tänka så när det inte bara är jag själv som påverkas. Jag har tjugosex barn och fem kollegor som litar på att jag är där, att jag är med i det som händer. Men jag ska vara ärlig och säga att det inte är för deras skull jag valt att stanna hemma den här veckan, i alla fall inte enbart för deras skull. Kanske har jag äntligen lärt mig att lyssna på min kropp. Kanske är det för lite för sent...