Ett steg i taget

Idag känner jag hur solen värmer väggen ute på balkongen, ser det varma ljuset som färgar hallväggen orange och de små dammkornen som dansar runt i luften. Jag känner en knut av värkande muskler i ryggen och en behagligt normal trötthet som börjar krypa in i mig. Utanför min öppna balkongdörr hör jag trafiken som susar förbi och barnen som leker, välbekanta röster från grannar, från barn och föräldrar jag träffar varje dag på jobbet.

Det är en skön dag, en dag då jag börjat känna att helgens vila äntligen börjat ha någon slags effekt, och någonstans inom mig börjar det lilla fröet av ängslighet gro igen. Imorgon börjar en ny arbetsvecka, fylld med tidiga morgnar och sena eftermiddagar, bebodd av skrattande, lekande, bråkande, skrikande barn och timmar som tickar förbi men aldrig verkar ta slut. Fredagens rädsla och oro kommer tillbaka och jag försöker koncentrera mig på det som är bra.

Det är roligt att gå till jobbet, det är där som de värsta av de mörka tankarna jagas på flykt, det är där som det känns lite lättare att sätta den ena foten framför den andra. Jag vet att jag har tur för jag får tillbringa mina dagar med människor jag tycker om, med kollegor som gör det spännande och lärorikt att komma till jobbet, men som också ställer upp och bryr sig om varandra. De är underbara kollegor, men också människor jag ser som mina vänner och det är viktigt.

Det är inte många som har ett sådant underbart arbete som vi, som får vara ute i det vackra vädret hela dagarna och som får träffa så många fina människor, barn och deras föräldrar som varje dag bjuder på nya små stunder och upplevelser, ögonblick som dröjer sig kvar i minnet långt efter att arbetsdagen är slut. Jag håller fast vid den tanken när oron inför den kommande veckan smyger sig på, det är värt det att sätta den ena foten framför den andra.

Nu hoppas jag bara att det kommer att gå, att en dag kommer avlösa den andra och att jag kommer känna mig lika stark som jag gjort idag. Det där lilla fröet av oro som gnager i mig, som talar om för mig att jag behöver vila upp mig ordentligt just nu istället för att få bara ett par dagars respit, den delen av mig hoppas jag kunna överbevisa. Om jag tar ett steg i tagen så ska det nog gå bra, en dag, en vecka, en månad i taget, hela vägen fram till semestern.