Patetiskt

Jag känner mig rätt så patetisk och meningslös idag, som att jag inte riktigt når upp till de förväntningar jag har på mig själv. Jag vill gärna tro att jag är starkare än så här, att jag klarar mer än jag gör, men gång på gång blir jag överbevisad och gång på gång väljer jag att förtränga den kunskapen. Visst ska man väl orka att sitta på arslet hela dagen och inte göra något mer ansträngande än att sy några stygn på en tygbit medan en film spelar i bakgrunden.

Jag tror jag skrev om det i ett tidigare inlägg, men för att fördriva tiden har jag börjat brodera igen efter att inte hållit på med det på flera år. Jag har varken haft tid eller motivation förrän nu, även om jag antagligen är mer motiverad än välsignad med mer tid. Mycket av min vakna tid tillbringas ju på jobbet trots att jag numera endast jobbar deltid. Min fritid är begränsad utav all sömn jag behöver så jag har fått prioritera bland sysselsättningarna.

Tid jag förr kunde ägna åt att umgås med familj och vänner, har fått ledas om till lugnare aktiviteter som jag kan göra hemma i min egen takt. Att läsa har varit ett spännande tidsfördriv men det har oftast blivit en stund innan jag går och lägger mig och de senaste veckorna har jag bara läst ett par gånger, oftast somnar jag så snart huvudet landar på kudden. Dessutom har jag inte koncentration nog att ta in bokens handling så ett byte av nöje var välkommen.

Idag har jag fått lära mig att två timmar sittande framför datorn, är precis lika energikrävande och tröttande som att tillbringa två timmar på jobbet. Mer faktiskt eftersom jag sällan har tid att tänka på min fatigue när jag är mitt uppe i en storm av energiska små barn som alla vill ha uppmärksamhet på exakt samma gång. Det är inte lika lätt att ignorera tecknen på mental utmattning när man dessutom börjar känna av de fysiska symptomen och börjar gäspa.