söndag 30 december 2012

Nyår

Imorgon blir det nyårsfirande hemma hos mamma eftersom jag avbokade min planer att åka till Göteborg och fira med bästa vännen. Jag har varit så jäkla trött de senaste veckorna så ett lugnt firande hemma med en god trerätters middag och trevligt sällskap i form av mamma, syster, svåger och Lilla Stjärnan är allt jag orkar med. Men den vackra klänning jag valt ut till nyår kommer att användas oavsett var firande sker, den är alldeles för fin för att inte få vara med.

lördag 29 december 2012

Dygnsrytm, nyårsfirande och höga smällar

Som alltid när jag är ledig från jobbet har jag sakta men säkert ställt om dygnet, i alla fall en liten bit. Jag kom inte i säng förrän klockan var närmare fyra i morse me sedan var jag uppe igen klockan elva. Att jag är vråltrött även efter sju timmars sömn skyller jag på det tråkiga, slaskiga vädret utanför mitt fönster. Det snöade i natt men när jag vaknade igen hade snön blivit till regn och slask.

I detta väder ska jag idag ut med mamma, syrran och Lilla Stjärnan för att handla lite god mat inför vårt stillsamma nyårsfirande med trerätters middag och bubbel, trevligt sällskap och en natt på luftmadrassen Gud glömde. För det blir så att jag får sova över, det finns ingen plats i syrrans bil att skjutsa hem mig och mamma ser inte att köra i mörkret så istället blir jag hemkörd första dagen på det nya året.

Förhoppningsvis kommer mina katter klara av även detta nyåret, de är som tur är inte särskilt skotträdda av sig och jag brukar stänga alla dörrar så att de bara har tillgång till hallen och badrummet, bort från alla fönster och relativt skyddade från höga ljud. Här i området har det smällt varje kväll i ett par veckors tid nu och jag lider verkligen med alla skotträdda djur och deras ägare där ute.

torsdag 27 december 2012

Stelt

Efter jag vet inte hur länge utan att träna mer än vardagsmotion i form av promenader, fick jag idag äntligen tummen ur. Eftersom jag kände mig både trött och högst omotiverad blev det en halvtimma yoga istället för något mer ansträngande. Det märks dock att det var länge sedan jag tränade för jag var fruktansvärt stel och obalanserad i många av rörelserna. Det var i alla fall skönt efteråt.

Jag ska försöka dra igång det här med träningen igen även om viktnedgången gått riktigt bra utan också. Jag har gått ner nästan hälften av vad jag vill bli av med och även om det varit en långsam process så tycker jag ändå att jag gjort ett bra jobb och att effekten kommer vara varaktig. Bättre en långsam nedgång än att rasa i vikt och sedan gå upp allt eller mer igen när målet är nått.

tisdag 25 december 2012

Årets skörd

I år firade vi jul här hemma hos mig, inte bara en dag, inte ens två dagar, utan tre hela dagar. Dagen före julafton komma mamma och brorsan hit för att äta för-jullunch. På julafton var det återigen mamma, brorsan och jag som åt julmiddag, tittade på Kalle Anka, åt gröt och spelade spel i flera timmar. Också idag kom syrran, svågern och Lilla Stjärnan hit för att fortsätta julfirandet tillsammans med oss andra.

Det blev alltså julklappsutdelning idag med min bror som tomte, med luva på huvudet, glasögonen på nästippen och knarrigt klagande på hur gammal tomten var. De flesta julklapparna var till mamma och Lilla Stjärnan men vi andra blev långt ifrån lotlösa med tanke på berget av julklappar under granen. Min egen hög med julklappar blev en härlig blandning av önskade klappar och överraskningar.
  • Två tjockbottnade kastruller
  • Ett vitt-och-turkost påslakanset
  • En svart tubhaölsduk
  • En turkos DECE-mössa (pengarna går till fattiga rumänska familjer)
  • Filmen Hocus Pocus på DVD (äntligen!)
  • Schampoo, balsam och duschcreme från ELW
  • En flaska parfym
  • Ett par örhängen
  • ... och 43,75 euro att ha med på resan till Spanien i januari

söndag 23 december 2012

fredag 21 december 2012

Tredelad

Jag älskar att skriva listor och har alltid tagit varje chans att fylla i frågeformulär och enkäter. Men jag gör så klart egna listor också,; inköpslistor och att-göra-listor. I går tog jag fram ett papper och med en penna delade jag det i tre sektioner. Högst upp skrev jag fyra namn; mammas, mitt eget, syrran och brorsans. Under varje namn skrev jag en lista på vad de ska ta med hit på julafton och juldagen.

På nästa del av pappret skrev jag en inköpslista; på en sidan sådant som är kvar att köpa inför julen och på andra sidan sådant som jag själv behöver handla, ni vet det där vanliga; mjölk, bröd, schampoo och så vidare. På den tredje och sista delen av pappret skrev jag en lista på sådant som behöver göras innan jul; dammsuga, rengöra badrummet och trä på nya överdrag på sofforna i vardagsrummet.

Som ni kanske förstår, kära läsare, så kommer det bli lite att göra även denna helg men till övervägande delen tänker jag ta det lugnt och vila upp mig. Efter den innehållsrika vecka jag varit med om är jag rätt så slut och vill helst inte somna redan framför Kalle Anka på julafton... och apropå julafton, julklapparna ska läggas under granen på söndag kväll. Bäst att skriva upp det på listan innan jag glömmer.

torsdag 20 december 2012

Trevliga kvällar

I går kväll bjöd jag mina kollegor på glöggafton och det blev några timmar av mys och mycket prat, det blev inte särskilt sent men jag var nog så mör i morse när jag vaknade och skulle släpa mig iväg till jobbet för att göra min sista arbetsdag innan jag går på julledighet. Jobbade till strax efter klockan ett och sedan var det hem för lite vila innan det var dags att dra på sig skorna och bege mig ut igen.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg var jag idag hembjuden till en av mina ungar på tidig middag och nu är jag absolut proppmätt av all god mat och tänker jäsa resten av kvällen efter ett par trevliga timmar i gott sällskap. Lilltjejen i familjen har pladdrat på sitt eget påhittad språk som varken är svenska eller somaliska, medan stortjejen har pratat på i sitt vanliga sjutusenfyrahundratre ord i minuten tempo.

Det var nog lite konstigt att ha fröken på besök, i alla fall de första fem minuterna, men sedan var det ingen hejd på pratet från någon av dem. Mamma och jag fick knappt en syl i vädret men lite hann vi allt prata innan jag kände att det var dags att bryta upp. Resten av kvällen kommer som sagt att ägnas åt att göra så lite som möjligt för efter dessa två roliga dagar är det dags att varba ner inför julledigheten.

måndag 17 december 2012

Steg två på vägen

Nyss hemkommen från en tur till sjukhuset för att göra ny magnetröntgen. Blodproverna förra veckan var ju bara steg ett på vägen till ny bromsmedicin. Som vanligt grämde jag mig för det hela, jag gillar verkligen inte att åka in i det där röret och kände mig lagom motiverad att åka dit på kvällstid. Men i dag fick jag ligga i den nyare kameran och den är inte lika klaustrofobisk som den gamla.

Sedan var färden dit inte särskilt rolig. KLev i vanlig ordning och i god tid på bussen här hemma men när vi kom till Resecentrum stod bussen stilla i all evighet innan vi for vidare mot torget. Väl där såg jag min anslutningsbuss svänga ut på vägen och nästa buss skulle inte gå förrän en halvtimma senare. Det blev till att ta en taxi istället vilket visserligen var snabbare men också kostade 171 kronor.

När denna hutlösa summa var betald och jag vandrat genom halva sjukhuset för att komma till röntgen stötte jag återigen på patrull, denna gång i form av en låst dörr. Jag ringde på porttelefonen, en trött röst svarade och jag blev insläppt. Men sedan gick det av bara farten, var framme 20 minuter före utsatt tid och hann inte ens få av mig jackan innan jag fick komma in, byta om och lägga mig på britsen.

Efter en timmas åkande hit och dit inne i röret och början till en molande värk i korsryggen blev jag utsläppt igen och kunde åka hem. Råkade inte ut för några fler missöden utom att jag vid två tillfällen höll på att somna ombord på bussen, men nu sitter jag här i min skönaste pyjamas och med en Pigall som belöning för att jag än en gång tagit mig igenom det åbäke som kallas magnetröntgen.

söndag 16 december 2012

Tredje advent


Vem hatar pepparkakor? Ingen hatar pepparkakor

Ingen har väl missat att en skola i Laxå skulle ha förbjudit barnen att vara pepparkaksgubbar samt sjunga sången om pepparkaksgubbarna i årets Lucia-tåg. Om ni har missat det så får ni söka efter det själva för jag orkar inte länka er. Däremot kan jag säga att det verkar inte helt klart vad som faktiskt har hänt, annat än att pepparkaksgubbarna inte fick vara med eftersom det kunde anses stötande.

Jag har i flera dagar nu försökt komma på exakt vad det är med pepparkaksgubbarna och sången som kan tänkas vara stötande men kommer inte på något. Eller snarare, det enda jag kommer på är så löjligt att jag knappt vet vad jag ska tänka om det hela. För pepparkakor är bruna och det känns ju inte helt främmande att detta skulle vara anledningen till deras bannlysning från Kanalskolans Lucia-tåg.

Men som jag redan nämnt så vet man ju inte vad som har hänt eftersom hela historien återberättats för media av en upprörd mamma medan skolan har vägrat uttala sig om jag förstått saken rätt. Dock har jag idag fått veta att Kanalskolan inte var den enda skola/förskola där pepparkaksgubbarna inte fick vara med. På mitt kusinbarns förskola var både pepparkaksgubbarna och stjärngossarna uteslutna.

Där hade föräldrarna fått hem ett brev som i stort sett talade om att barnen inte fick klä sig som vissa saker men ingen förklaring till varför. Det är riktigt sorgligt när inte ens våra Lucia-tåg får vara ifred från klåfingriga, politiskt korrekta personer som inte vill stöta sig med folk som antagligen aldrig ens tänkt tanken att pepparkaksgubbar kan vara stötande. För det är knappast från dem förbudet kommer.

Jag hade ett väldigt upprört samtal med min mamma tidigare där jag raljerade över hur fruktansvärt idiotiskt det är av den svenska, vita medelklassen att tro att de vet något alls om hur svenskar med invandrarbakgrund tänker och tycker när de inte ens har någon kontakt med dessa. Samma sak med skolor som förbjuder julsånger att sjungas, eller tror att Små Grodorna vid midsommar kommer orsaka rabalder.

Eftersom jag både bor, arbetar och umgås med invandrare från mer än ett dussin olika länder så tycker jag det är märkligt att det just i mitt omårde aldrig ställs krav på inställande av midsommarfirande eller klagas på att vita lucialinne påminner dem om Ku Klux Klan. Eller snarare, jag tycker inte det är så märkligt eftersom det aldrig eller sällan är invandrare själva som kommer på dessa idiotiska förbud.

Men jag antar att de är en bra syndabock att skylla på för diverse främlingsfientliga och rasistiska individer som kan gråta bittra tårar i media om hur våra svenska traditioner håller på att holkas ur och hur vi långsamt håller på att förvandlas till en muslimsk stat - trots att nästan samtliga personer med invandrarbakgrund i Sverige är kristna och inte muslimer så även om det finns en ond plan så lär den inte lyckas.

I slutändan är det väl bara att inse att vi lever i en dyster och skrämmande värld där vi har PK-folket på ena sidan, de rasistika makterna på andra sidan och alla vi andra sitter fast i mitten och undrar vad fan som håller på att hända och vart det hela kommer leda. Någon muslimsk stat kommer vi knappast få se men kanske ett land utan egna traditioner eftersom vi själva förstör för oss genom ogrundad rädsla att stöta oss med folk.

lördag 15 december 2012

Outsägligt lidande

Nej! Nej, nej, nej! Varför? Åh, grymma öde, varför?! Den lilla rösten i mitt huvud är väldigt högljudd i kväll och mest skriker den om den fruktansvärda orättvisa världen plötsligt drabbats av, det otänkbara som inte fick ske men som gjorde det ändå, det slutliga nederlaget! Har någon dött, frågar ni er nu? Förlorade favoritlaget i någon löjlig sportgren? Har en buss full av hundvalpar krockat i ett brinnande inferno?

Nej, kära läsare, detta är långt värre än valpfyllda infernon. Det här är REGN! Äckligt, blöt, varmt, snuskigt regn som sköljer bort min underbara snö! Min vackra vita vintervärld håller så långsamt på att än en gång bli grå och blaskig och äcklig. Jag hade hoppats och trott och önskat att det skulle bli en vit jul och nu kan jag nästan känna hur det hoppet grusas, hur världen kommer bli en mörk och dyster plats igen.

Julgodis

Idag har det blivit julgotter här hemma; har svurit över knäck som inte vill ner i formarna, oroat mig över kola som kanske inte kommer stelna och prövat att göra Rocky Road för första gången. Men slutet gott, allting gott. Knäcken blev perfekt, kolan stelnade och blev uppskuren i fina små bitar och den mäktiga chokladskapelsen med Dumle, jordnötter och marshmallows blev precis så god som jag trodde den skulle bli.

torsdag 13 december 2012

Elva nätter före jul

Rött och guld i julgranen i år
Julen närmar sig med stormsteg och nu på kvällen har jag klätt granen som de senaste två åren inte fått vara med eftersom jag inte firat jul hemma. Men i år kommer hela familjen hit och då måste ju även granen vara framme. I år körde jag med ett rött-och-guld tema som jag tycker blev rätt så fint även om jag önskar att jag köpt en ljusslinga med mindre ljud och mycket längre sladd än den jag har.

Förutom klädning av granen så har det varit en händelserik dag. Morgonen började med iordningställande av avdelningen inför vårt Lucia-firande och strax efter klockan åtta var föräldrarna bänkade och barnen tågade in i sina lucialinnen, tomtekläder och pepparkaksdräkter. Efter en stunds sång bjöd vi på risgrynsgröt, lussekatter och pepparkakor och hade en trevlig stund alla tillsammans.

Efter att den sista föräldern gått fortsatte dagen som vanligt och en timma efter lunch var det dags för mig att lämna förskolan och istället gå till vårdcentralen. Väl där fick jag lämna sju(!) rör blod eftersom jag i början av det nya året kommer få min nya bromsmedicin. Lätt omtöcknad av blodförlust tog jag bussen in till stan för att inhandla lite saker inför den stundande fullspäckade veckan.

På lördag kommer mamma, syrran och Lilla Stjärnan hit för at göra julgodis men det är bara början. All julmat ska även inhandlas och när jag ska hinna med det vet jag inte. På måndag kväll klockan sju ska jag göra en ny magnetröntgen. På tisdag ska jag tillbaka till Arbetsförmedlingen för fortsatt inskrivning. På onsdag är kollegorna hitbjudna på glöggfest och på torsdag är jag bortbjuden på middag.

Det var en av mammorna som frågade om jag ville komma hem till dem på middag efter att jag nästan kramat sönder hennes yngsta dotter och min kollega undrade om den lilla kanske inte var min favorit. Storasyster går på min egen avdelning och jag har även haft storebror hos mig. Det ska bli riktigt roligt att få komma hem till dem på torsdag för lite god mat och trevligt sällskap.

På fredag är jag ledig och sedan följer två vecor av vila och återhämtning som jag tänker njuta av i fulla drag. Det blir som vanligt bara den närmaste familjen som firar jul tillsammans, att fira med hela tjocka släkten gjorde vi när jag var liten och det var aldrig särskilt roligt eller rofyllt. Det är extra roligt i år eftersom det är Lilla Stjärnans första jul så det lär komma upp många kort här på bloggen.

måndag 10 december 2012

Nattliga tankar om spontanitet och bekvämlighet

I kväll är jag inte trött och istället får tankarna mala, kastas fram och tillbaka mellan möjligheterna och jag undrar inte för första gången om ett uppbrott inte vore på sin plats. I helgen fick jag veta att min bror blivit varslad och att han antagligen kommer söka sig till Norge för att arbeta men ändå tänker behålla sin lägehet i Göteborg. Mitt snabba svar blev; "Kan jag få flytta in här då?"

Det var en impulsgrej och bara menad halv på allvar. Min syster satt snett bakom mig och jag hörde chocken i hennes röst när hon sa; "Men, ska du bo här då?" och jag förstår för jag kände samma chock rusa genom mig. Hade jag verkligen sagt det där? Hade jag menat det? Vill jag verkligen lämna min stad, min lägenhet och mitt jobb för att flytta till det nästan helt okända och börja om från början.

Jag tvekade lite med svaret och sa sedan; "Nää... kanske. Om jag får jobb", men egentligen menade jag det nog inte. Det har alltid funnits en del av mig som velat flytta till Göteborg, att leva i världens bästa och största småstad. Överallt är det liv och rörelse men att komma dit känns ändå som att komma hem, hem till det välbekanta, till min barndoms lugna småstadsgator och leende människor.

Kanske har jag fel och det är inte alls så Göteborg är men för mig är staden det, för mig är det drömmen och hoppet som aldrig dör. Det är dit jag vill komma men aldrig riktigt vågar ta steget till. För man vet vad man har men inte vad man får. Men samtidigt känns det som jag har inte särskilt spännande, det är ett liv jag lever men inte njuter av så mycket som jag skulle kunna om jag la manken till.

Jag antar att det i grund och botten är rädslan som får mig att stanna, tryggheten och vetskapen att här är mitt hem. För jag älskar min lägenhet och jag älskar mitt jobb, jag tycker om min stad och min mamma och syster bor nära. Jag vet vart alla bussar går och jag känner till de flesta butikerna i stan. Jag har min läkare på sjukhuset och har börjat lära mig att hitta där också efter några års besök.

I Göteborg har jag min bästa vän som jag önskar jag kunde träffa oftare, varje dag, så ofta som vi bara ville och orkade. Där har jag Femman-huset som jag faktiskt så smått börjat kunna orientera mig i. Jag vet vart två eller tre av alla bussar och spårvagnar går, allt annat är ett mysterium för mig. Jag gillar Avenyn på sommaren och älskar närheten till kusten och havet. Det är min framtidsdrömstad.

Men just nu, precis i denna stund i mitt liv, håller något mig tillbaka. Jag vågar inte vara spontan, impulsiv, tanklös, hoppas på det bästa. Jag brukar inte låta rädslan styra mitt liv, jag är inte en rädd person. Men jag är en bekväm person och den bekväma Anne vill inte ge upp tryggheten för att flytta till något helt nytt, skaffa ett nytt jobb, lära mig nya namn och rutiner och få alldeles nya kollegor.

Den bekväma Anne oroar sig för saker som är obekväma, som att komma över blygheten i mötet med nya personer. Som att lära sig hitta i en ny matbutik. Som att inte veta vart närmaste postlåda finns. Den bekväma Anne är nöjd med livet här och nu för det är inrutat och vant, det finns inga överraskningar som sätter käppar i hjulet. Men ibland tillåter jag ändå mig själv att drömma lite.

Uppskattning

En gång i månaden har vi arbetsplatsträff, eller AT som vi kallar det, men eftersom idag är sista gången vi alla träffas tillsammans innan julledigheten kommer det ikväll inte handla om det pedagogiska arbetet utan om oss och hur jävla bra vi är. För vi är verkligen bra och det tyckte vår chef att vi förtjänade att belönas för genom en liten julavslutning. Förhoppningsvis får vi mat men kanske också en liten julklapp.

På grund av det ekonomiska läget i kommunen kommer inte personalen i alla skolområden i stan få någon julavslutning men vår förvaltningschef tyckte att vi i vårt område kunde få det i alla fall sedan samtliga områdeschefer/förskolechefer/rektorer frågat honom om det. Det enda tråkiga (och smått löjliga) är att det är väldigt mycket hysch-hysch och vi har från vår chef fått order om att inte sprida detta utanför vårt område.

Nu känner jag visserligen ingen som jobbar på ett annat område i stan och även om jag gjort det så läser de inte min blogg så jag tycker nog att ag kan få berätta om det här, att vi inte kommer sitta på ytterligare ett långdraget möte utan faktiskt får göra något (förhoppningsvis) roligt på vårt sista AT för året. Jag har världens bästa jobb men ibland är det roligt att känna sig uppskattad av ledningen och inte bara barn och föräldrar.

Om en timma ungefär kommer jag vandra bort till skolans matsal eftersom vi är rätt många som ska närvara men efter det har jag verkligen ingen aning om vad som kommer hända. Förra året blev vi bjudna på julmiddag på ett hotell i grannstaden. Året innan det bjöds det på skinsmörgåsar och glögg medan vi blev underhållna av en Elvis-imitatör och som avslutning fick vi en jättefin godisskål med tillhörande godispåse.

söndag 9 december 2012

Andra advent

Adventsljusstaken har fått sällskap av Lucia-tåget

fredag 7 december 2012

Första besöket

Imorgon bär det iväg till Göteborg för att hälsa på brorsan tillsammans med syrran och Lilla Stjärnan. Vi ska dit och hämta upp alla julklappar han har köpt och som han inte vill släpa med sig upp på tåget när han kommer hit på julafton. Dessutom ska han få träffa sin systerdotter för första gången. Det ska bli kul att se honom med henne för jag har aldrig kunnat föreställa mig honom med barn, särskilt inte spädbarn.

onsdag 5 december 2012

Vintertid

I höga drivor lägger sig snön mot husväggen ikväll, bäddar in världen utanför mitt fönster i ett blekblått gnistrande täcke och jag önskar att allting kunde få stanna just i det här ögonblicket för evigt. Det blåser och snön yr ner från taken, kastar sig mot fönstren, far iväg med vinden. Jag pressar näsan mot fönstret, känner värmen från adventsljusstaken värma min haka och kasta skuggor i taket.

Det här är den bästa tiden, när snön ligger så djup att man sjunker ner till knäna om man trampar i en snödriva och det känns som om tusen nålar kastas mot varje millimeter bar hud, när kinderna blir röda och tårna kalla och man klär sig i flera lager för att hålla kylan borta. Jag virar in mig i min lammullspläd och tittar ut i nattmörkret och älskar att leva i ett sådant vackert vinterlandskap.

tisdag 4 december 2012

Nytt läkarutlåtande

Förra veckan var jag på sjukhuset för att träffa min nya neurolog och fick då bland annat göra en ny neurologisk undersökning för att kolla saker som syn, balans, känsel och styrka. Vi pratade även om byte av bromsmedicin vilket jag redan har skrivit om och som med största trolighet kommer att bli av så snart jag fått göra en ny magnetröntgen. Idag fick jag ett nytt läkarutlåtande med posten.

I detta utlåtande stor det svart på vitt att 75% är så mycket jag kommer klara av att arbeta, utan vaga antydningar om att eventuell ny medicin kommer göra mig bra nog att jobba heltid. Hur nöjd jag än var med min förra neurolog så är nog den här snäppet vassare på att skriva sådana här utlåtanden som Försäkringskassan förhoppningsvis inte kan hitt anågot att opponera över.
"Patienten känner akut påkommen trötthet då energi tar slut helt och hållet. Ökat behov av sömn. Behov av vila/sömn efter arbetsdagen. Mycket begränsat i sitt sociala liv."
"Efter terapirevision [min anm. byte av bromsmedicin] kan man förvänta sig bättre skydd mot ev skov, att patient behåller nuvarande funktionsnivå. Delvis förbättring avs fatigue kan förekomma men detta skall utvärderas inom ca ett år. 100% arbetsförmåga kommer patienten inte att nå. Neurologiska bortfallssymtom är bestående."
"Patienten skall fortsätta med 75% arbete med hänsyn till ovanskrivet. Permanent 25% sjukersättning är aktuell."
Svårare än så var det alltså inte att få ett vettigt läkarutlåtande där min läkare faktiskt lyssnat på mig när jag förklarar hur fruktansvärt hårt fatiguen slår mot mig. Att hon dessutom förstod att min försämrade känsel och styrka är bestående känns som något av en seger. Hon är den första som faktiskt verkar ha lyssnat på mig när jag förklarat att känsel varit försämrad sedan mer än fem år.

Nu väntar jag på en kallelse till röntgen för ny MRI och sedan hoppas jag som jag tidigare skrivit att jag kommer få den nya bromsmedicinen. Innan dess ska jag på besök till Arbetsförmedlingen för ytterligare kartläggning efter att jag skrev in mig förra veckan. Min nuvarande tidsbegränsade sjukersättning går ut i slutet av året och Försäkringskassan tänker därför lämpa över mig till någon annan.

Min handläggare på Arbetsförmedlingen är verkligen jättebra så det känns inte särskilt oroväckande att vara inskriven hos dem på 25% innan Försäkringskassan kan tänka sig att ta mig tillbaka. Vid vårt nästa möte ska jag ta med mitt nya läkarutlåtande och fråga min handläggare hur hon tycker vi ska gå vidare, kanske kan jag slippa den här Arbetslivsintroduktionen och få fortsatt sjukersättning.

Men det får bli en fråga till vårt nästa möte om två veckor då jag även ska ta med mig en meritförteckning som tack och lov är barmhärtigt kort. Trots att jag nu är trettio år gammal så har jag haft väldigt få utbildningar och anställningar. Jag vet att det är meningen att vi ska byta jobb stup i kvarten och hela tiden utveckla oss för att förbli attraktiva på arbetsmarknaden, men vem fan har ork?

måndag 3 december 2012

Så jävla kallt

Lammullspläd och fingerlösa vantar är vad som gäller ikväll

Halmstrån

När jag ändå skriver om ämnet politik så ville jag bara nämna Nyheter24 och deras rent barnsliga påhoppet av Jimmie Åkesson som Aftonbladet skriver om på deras hemsida idag. Ja, den senaste tiden har inte varit rolig för Svergiedemokraterna och mest har man väl undrat vad det är för stolpskott som folk har röstat på, men bilden av Åkesson och hans Toblerone-hån av Mona Sahlin är att gripa efter halmstrån

Enligt Aftonbladet har Nyheter24 hittat en bild av Åkesson från 2010 då han var på en rockkryssning och på bilden syns han utklädd till långhårig hårdrockare, hålla upp en Toblerone och le mot kameran. Detta har nu på något sätt förvandlats till att han hånflinande gör narr av Mona Sahlins Toblerone-skandal. Det är så pinsamt ansträngt att jag knappt vet vad jag ska tycka och tänka annat än; Dumheter!

Efter den senaste tidens medieuppmärksamhet av partiet så känns det här mest som ett försök att slå ännu en spik i SDs kista, men allt man hittade var nubb som man slog i lite snett. Det är löjligt och barnsligt och jag undrar, har ingen på Nyheter24 någonsin tagit en bild där de håller upp något de fått eller kanske som de vunnit på Liseberg eller något liknande? Allt med ett fånigt litet leende på läpparna.

Nej, kom upp ur sandlådan och bedriv lite riktig journalistik istället, lite mer riktiga avslöjande om politiker och andra personer i maktpositioner som betett sig dumt. De finns ju bevisligen, både inom SD och andra partier, kungahuset och diverse högt uppsatta platser. Till oc med Aftonbladet som i vanliga fall är rätt så banala verkar tycka att det här är löjligt, hela artikeln andas ögonrullande och suckar.

Religion och politik

Det finns de partier jag aldrig skulle rösta på, vars politik står så långt från mina egna värderingar att jag aldrig ens skulle komma på tanken att ge dem en röst. Det betyder dock inte att de inte har tankar jag kan hålla med om och fatta politiska beslut som jag kan ställa mig bakom. Ett av dessa partier är Kristdemokraterna, till viss del eftersom jag är ateist men mest eftersom jag inte håller med om deras politik.

Men just idag blev jag ändå glad när jag på ledarsidan i min lokaltidning läste ett debattinlägg signerat Göran Hägglund, Kristdemokraternas partiledare, samt tre företrädare på lokalnivå. Inlägget handlade om den ständiga diskussionen om skolavslutningar i kyrkan men istället för att propsa på att avslutningar ska hållas i kyran och med religiösa inslag, tog dessa fyra den helt motsatta riktningen.
"Många rektorer undrar, mot bakgrund av det uppskruvade tonläget i debatten, vad som egentligen gäller. Skolverket försökte nyligen förtydliga, men det tycks mest ha skapat mer osäkerhet. Deras tolkning går ut på att man kan fira högtider i kyrkan så länge de töms på sitt religiösa innehåll; undantaget är om man kan hävda att de har blivit tradition. Gränsdragningen förblir oklar."
Enligt skribeterna vill man inom Kristdemokraterna "råda bot" på detta och nämner därför det som de allra flesta verkar ha missat, nämligen att det i skollagen står att skolan ska vara icke-konfessionell. Det betyder att man inte bekänner sig till någon religion eller trosuppfattning. När det gäller undervisningen verkar de flesta ha fattat att kyrkan och staten har skiljt sig men så inte när det kommer till högtider.

Men till skillnad från vad många verkar tro så betyder inte denna skilsmässa att vi inom skola och förskola inte får fira högtider, det gör vi gärna och ofta och med personal, föräldrar och barn som stöttar på. Alla har vi väl hört konspirationsteorierna om att vi är på väg att bli en muslimsk stat där våra västerländska traditioner inte ska få firas, men de har tydligen aldrig besökt min arbetsplats.

I ett område där runt tre fjärdedelar har invandrarbakgrund och på en förskola där närmare 90% av barnen har föräldrar eller mor- och farföräldrar födda i ett annat land, har jag aldrig hört en enda person säga att vi inte bör fira lucia, jul eller midsommar. Snarare är det tvärtom och föräldrarna tycker att det är både spännande och roligt att deras barn får ta del av svenska traditioner i förskolan och skolan.

Dock säger jag som de fyra Kristdemokraterna på dagens debattsida, allt "deltangande vid sådana högtider ska vara frivilligt". Jag vet själv hur fruktansvärt jobbigt jag tyckte det var som barn och tonåring att delta vid skolavslutningar och julfirande i kyrkan på den tiden då deltagande inte var frivilligt och då religiösa inslag definitivt förekom. Men för femton-tjugo år sedan var alla tvugna att vara med.

Enda undantaget som jag kan minnas från den tiden var de av mina klasskamrater som var Jehovas Vittnen och därför inte deltig vid några slags traditionsfirande, varken jul eller födelsedagsfiranden. Och faktum är att under alla år i ett område med en stor andel muslimska familjer så är det faktiska bara en familj som inte velat att deras barn var med vid julfirande och de var Jehovas Vittnen.

Jag tycker det är rent sorgligt att det två gånger om året måste bli den här långdragna diskussionen och högtider i kyrkan när skolan under övriga året inte ska ha några religiösa inslag och där religionsundervisning ska ske utan tyngdvikt på något särskild religion (även om jag hört att kristendomen får störst utrymme). Önskar de kyrkgående julfirarna att barnen ska indoktrineras i kristendomen på lektionerna?

söndag 2 december 2012

Stackars lilla tå

För många år sedan råkade jag i ett överentusiastiskt ögonblick bryta min lilltå. Jag var ute på balkongen, telefonen ringde och jag sprang in för att svara. Jag var tvungen att passera min soffa på vägen och där satt min katt som jag i all hast skulle hoppa över. Mitt i hoppet sparkade jag till soffan, det knakade till och tån var bruten. Inte så att den hängde och slängde och jag uppsökte aldrig en läkare utan tån fick självläka.

Idag har det varit fruktansvärt kallt och för första gången på flera år gör det ont i tån, det gör nästan lika ont nu som det gjorde precis efter min olycka. Jag älskar visserligen snö och kyla men det känns inget vidare i tån. Tyvärr är värken även en påminnelse om min egen dumhet och jag väntar bara på att den andra lilltån ska börja göra ont också. Den har jag också råkat bryta vid ett liknande tillfälle...

Första advent


onsdag 28 november 2012

Förväntansfull

Som jag skrev i gårdagens inlägg så träffade jag på förmiddagen min nya läkare och vi pratade då om att jag ska få börja med en ny medicin för att försöka bromsa min MS. Jag har hittills sällan skrivit om mina mediciner annat än enstaka rapporter om effekt, eller kanske brist på densamma. Men det här känns lite annorlunda, det här är en rätt så extrem omorganisation av min insida.

Läkemedlet jag ska få heter Mabthera och används främst för behandling av reumatism men vad jag har förstått ges den även till en del cancerpatienter. Läkemedlet ges som infusioner, två stycken med två veckors mellanrum och sedan väntar man några månader innan en magnetröntgenundersökning görs för att kolla läget. Eftersom jag aldrig hört talas om det ville jag ta reda på lite mer.

Informationen jag hittade - främst om biverkningar eftersom det är det som intresserar mig efter så många misslyckade försök med diverse läkemedel - var relativt lugnande, det verkar som om de flesta biverkningar uppstår i samband med infusionen och då i form av influensaliknande symptom så som feber, muskelsmärta och huvudvärk, men även trötthet, illamående och kräkningar.

Låg blodtryck ska tydligen också vara en biverkning, samt infektionskänslighet och i vissa fall återkommande virusinfektioner. Tydligen kan en annan, om än ovanlig, biverkning vara neurologiska symptom så som yrsel, balanssvårigheter och nedsatt känsel. Det är ungefär lika skrattretande som att en av biverkningarna till samtliga mina fem trötthets-dämpande mediciner varit just trötthet.

Men jag kan inte säga att jag känner mig särskilt oroad, mest vav allt känner jag mig förväntansfull även om det mestadels beror på att jag är så jävla trött på min nyvarande bromsmedicin. Jag hoppas att jag snart får komma till röntgen för en ny MRI och att jag redan efter årsskiftet kan få ligga och glo i taket på sjukhuset en hel dag medan mitt immunförsvar får sig en omgång stryk.

tisdag 27 november 2012

Läkarbesök och shoppingterapi

Idag skulle jag ha jobbat en kort dag men eftersom jag skulle till sjukhuset och träffa min nya läkare så tog jag ledigt och bestämde mig för att istället ha en jag-dag. Efter läkarbesöket fick jag vänta på bussen i ungefär tjugo minuter medan jag irriterade mig mer och mer på en gaphals med mobil som ringde långa, arga och stressade samtal till diverse personer. Det var föga roande för alla andra i busskuren.

På bussen träffade jag bästa kollegan Jenny som var på väg till jobbet och vi pratade lite allt möjligt men mest om Lilla Stjärnan så klart eftersom jag är så vansinnigt kär i min systerdotter att jag inte kan låta bli att prata om henne. Kollegan och jag skiljdes åt på busstorget, hon tog nästa buss till jobbet och jag gick nerför gågatan för ett planerat besök på Dressman där julklapp till brorsan skulle inhandlas.

Det blev liiite mer än bara en julklapp
Jag tog ingången vid Åhléns och lyckades på något vänster komma därifrån med en påse t-shirtar och nya underkläder. På Dressman blev det inte en utan tre julklappar till brorsan. Vid det laget var jag riktigt i gasen och tod en sväng in på Kappahl där det slank med ett par sköna pyjamasbyxor i flanell, ett par stretchjeans och två julklappar till Lilla Stjärnan. Sedan var det lika bra att gå upp en trappa tänkte jag.

På GinaTricot är det farligt för de har både billiga och snygga grejer och jag kom ut med en påse med två linnen och en jätteskön långärmad collegetröja i lite tunnare material. Vägg i vägg med GinaTricot ligger Eurosko och eftersom jag tänkt köpa nya skor att ha på fötterna på nyårsafton, kikade jag in där också. Självklart hittade jag ett par snygga ankelstövlar och blev ytterligare några hundralappar fattigare.

Var lite tveksam till skor med platåsula men de är riktigt sköna
Nedtyngd av mina många shoppingkassar hann jag med en snabbvisit i matbutiken på bottenplan eftersom jag kom på att jag behövde köpa pålägg (morgonens frukost var en aningen torr) och efter det vågade jag inte vara kvar i byggnaden. Vid busshållsplatsen pratade jag med två jättetrevliga äldre herrar och efter lite skoj och skämt klev jag på min buss och färden gick hemåt i ett gråskaligt regnrusk.

Nu måste jag visserligen betala mina räkningar vilket jag antagligen borde ha gjort innan jag tog på mig de stora spenderarbyxrna, men så pass koll har jag att jag inte har ruinerat mig på dagens shoppingtur. I takt med att bankkontot blev tommare blev ju även min energinivå lägre och nu känner jag mig redo för en väldigt lång och välbehövlig tupplur så snart jag har petat i mig lite lunch.

söndag 25 november 2012

En gåva från vädergudarna

Jag stod vid spisen i mitt kök som luktar ugnsstekt kycklingfilé och råkade snegla ut genom fönstret. Kunde det vara sant? Såg jag i syne? Jag släckte lampan och tittade ut. Det stämde som jag trodde, det SNÖAR! Jag har väntat och väntat och så här i slutet av november känns det helt rätt att det ska komma snö även om det egentligen regnar och snön är mer en eftertanke från vädergudarna.

fredag 23 november 2012

Fatigue, blåsan och ny medicin

Det börjar mer och mer verka som att min kropp har bestämt sig för att sakta men säkert driva mig till vansinne genom att fullständigt sabba allt vad sömnschema heter. Det hjälper ju heller inte att det blir mörkt allt tidigare på kvällarna och min MS-fatigue har varit extra jävlig de senaste månaderna. Att för tillfället stå utan mediciner mot detta besvär gör att jag återigen sover tre timmar varje eftermiddahg.

Den senaste krigsförklaringen från min kropp i kampen om att förstöra min sömn, heter problem med blåsan. Jag springer på toaletten stup i kvarten, bokstavligt talat - jag tycker jag blir färdig men en kvart, tjugo minuter senare måste jag dit igen för återbesök. Detta fortsätter i en till tre timmar efter sänggånde och har varit så varje kväll i flera månader. Jag kissar mer än jag sover känns det som ibland.

Mina diverse neurologer genom åren har frågat mig om just problem med blåsan och tarmarna och jag har alltid kunnat säga att allting fungerar precis som det ska i det området, det är andra saker som min MS istället stället till problem för. Men när jag nästa vecka ska till sjukhuset för att träffa min nya läkare (den femte på fem år!) så har jag alltså ett nytt problem att berätta om och hoppas på lösning för.

Det är som ni säkert förstår inte vidare kul att ständigt behöva uppsöka toaletten, särskilt inte i kombination med mitt tidigare blåsproblem urgency (okej, jag har visst haft problem med blåsan som jag berättat för läkaren om), vilket betyder att behovet att gå på toaletten kommer snabbt och utan mycket varning. Tänk er själva att känna er akut nödiga var tjugonde minut under flera timmars tid.

Eftersom det här med tömning av blåsan aldrig varit på min MS-karta vet jag faktiskt inte om det går att lösa på något sätt eller om jag kommer tvingas leva med detta. Fast jag antar att man kan vänja sig vid allt, jag har ju sannerligen vant mig vid allt annat jävelskap som min MS bestämt sig för att kasta min väg. De där stickningarna och till och med min fatigue har blivit vardagsmat vid det här laget.

Det jag hoppas mest på inför mitt besök är att jag äntligen ska få påbörja behandling med den här nya medicinen som min förre neurolog lovade att jag skulle få börja med redan i augusti-september men som aldrig blev av eftersom han slutade och där stod jag med min tvättade hals, så att säga. Jag har fortfarande höga förväntningar, om än mest eftersom jag vill sluta med sprutorna och få dropp istället.

Visst kommer det bli bökigt att ta en dag ledigt från jobbet för att ligga och glo i taket i flera timmar, men två gånger på två veckor kan jag leva med för att sedan slippa allt vad medicinering heter i minst ett halvår. Min förre läkare var även nästan helt säker på att även vissa symptom så som min fatigue skulle bli bättre men efter alla dessa år känns det mest som en rosaskimrande dröm.

Men det bästa 'r så klart att slippa sprutorna, att slippa de äckliga fula märkena på låren och magen, att kunna visa mig ute sommartid i en bikini utan att folk sneglar på mina till synes blåslagna ben. Vintertid är märkena ännu större, ännu fulare, men då har jag åtminstone kläder på mig som täcker eländet. Jag hoppas att nästa sommar kan bli en sommar fri från att se ut som om jag blir regelbundet misshandlad.

torsdag 22 november 2012

Fint besök

Idag hade jag syrran och Lilla Stjärnan på besök

tisdag 20 november 2012

Matsvinnet är tydligen stort

Jag läste någonstans att nästan en fjärdedel av all mat vi köper i affären hamnar i soporna istället för våra magar och att bara i Sverige är matsvinnet på flera miljoner kilo. Är det sant är det så klart en skrämmande hög siffra men det jag undrar är exakt hur de kommit fram till dessa siffrorna? Har de utfört någon slags undersökning bland befolkningen, har de öppnat alla påsar med matavfall och kollat vad som fortfarande går att äta.

Eller har de vägt alla dessa påsar; potatisskal, paprikors innanmäte och bananskal tillsammans med allt annat man inte äter utan slänger istället? Det finns ju trots allt en hel del som man inte kan eller ska äta; skalet på diverse frukter till exempel. Den absolut sista biten ost som i stort sett bara är en bit vax (eller vad de nu använder). Har de där räknenissarna tagit sådana saker i beaktande?

Jag kan inte påstå att jag slänger en fjärdedel av all mat jag köper, inte för att jag någonsin har vägt det hela men så mycket gröna påsar slänger jag inte. Det har väl hänt någon gång att jag fått hälla ut ett par deciliter mjölk som blivit för gammal och potatisskal äter jag bara inte. Men resten då, var exakt kommer mina 27% ifrån? Eller slås mataffärernas massiva svinn ut på samtliga medborgare?

lördag 17 november 2012

Snuttiga spädbarn och truliga tonåringar

Idag har jag alltså träffat min systerdotter för första gången och när syrran väl lagt henne i famnen på mig så var det väldigt svårt att släppa taget igen. Jag tror jag var den som höll henne mest under det fyra timmar långa besöket, med några kortare avbrott för matning och vila. Men när hon vilat färdigt efter maten så fick jag henne igen och där sov hon sedan länge innan det var dags att bryta upp.

Eftersom mamma skulle köpa kattsand så åkte vi sedan till Överby köpcentrum för att inhandla detta och på väg in träffar vi min faster, hennes dotter och nittonåriga barnbarn. Det var länge sedan jag träffade någon av dem och det var trevligt att få en liten pratstund med faster och min kusin, men herregud, vilken sur och grinig tonårinsflicka som var med. Snäsig och alldeles så där... tonårig.

Efteråt skrattade jag lite och sa till mamma att det är skönt att man i alla fall växt ifrån det stadiet (mer eller mindre) men så här ett par timmar senare inser jag att någon dag kommer Lilla Stjärnan som låg och gottade sig i mina armar idag, vara en precis så där trulig tonårig. Men det är i alla fall skönt att veta att de växer ifrån det och så småningom blir fullkomligt normala vuxna.

Mosters flicka

När jag väl lagt vantarna på henne ville jag inte släppa henne

fredag 16 november 2012

Mellan skuldkänslor och hopp

Det är alltså redan fredag inser jag när jag kollar på klockan på datorn, någon gång under veckan måste jag ha tappat bort en dag i feberyran och dagar som flyter ihop. Jag undrar om jag någonsin kommer bli frisk igen eftersom det inte känns som om jag ens är på bättringsvägar. Eller ja, har inte haft feber på ett dygn nu men det känns ändå som att jag blivit körd genom en mangel upprepade gånger.

Det gör ont på ställen som vanligen inte gör ont, i stort sett varje muskel i ryggen känns mörbultad och trots att jag varit riktigt jäkla dålig hela veckan så har jag ändå skuldkänslor för att jag varit borta från jobbet så länge. För att göra saken än värre så börjar jag oroa mig för att syrran inte kommer låta mig träffa hennes en vecka gamla dotter imorgon så som vi hade planerat i början av veckan.

Fast jag har fått tillåtelse att vistas i huset så länge jag inte har hosta (den är borta) och har varit feberfri en dag (vilket jag redan har) men jag hade ju liksom önskat få lägga vantarna på den lilla stjärnan också. Om jag inte har några fler förkylningssymptom idag så hoppas jag ändå få hålla den lilla. Värkande muskler och stela leder smittar ju i alla fall inte

onsdag 14 november 2012

Vems ansvar?

För inte så länge sedan kunde vi läsa i tidningarna hur en 24-årig man förde bort en 9-årig flicka som i media kallats Anna (jag vet inte om det är hennes riktiga namn eller inte) och i efterdyningarna av flickans bortförande har det bland annat uppstått frågor kring skolans rutiner när barn inte dyker upp. Skårskolan där flickan är elev har försökt (bort)förklara det hela med diverse anledningar.

Tydligen är det inte klassläraren som har ansvaret att kontakta föräldrar vid oanmäld frånvaro utan istället så kallade mentorer som ansvarar för en liten grupp elevr var, inte nödvändigtvis elevrna i deras egen klass om jag förstått det hela rätt. Men det är verkligen ingen ursäkt för att helt missa att anmäla flickans frånvaro under dagen. Men allt ansvar kan inte läggas enbart på skolans personal.

Kanske är jag färgad av min egen erfarenhet av frånvaro på min förskola där inte ens en handfull av föräldrarna hör av sig vid frånvaro den första dagen och kanske en tredjedel hör av sig under frånvarons andra dag för att sjukanmäla eller meddela att barnen är lediga. Hur ofta vi än påtalar att det är viktigt att föräldrarna hör av sig så händer detta alltför sällan och allt ansvar läggs över på oss.

Efter att ha läst diverse blogginlägg länkade till olika artiklar rörande fallet med den 9-åriga flickan började jag undra om jag kanske var den enda som undrade varför skolan inte kontaktade föräldrarna, om det kanske fanns någon annan anledning än bristande rutiner. Så råkade jag hitta Maj Berggrens blogg där hon mer eller mindre uttryckte samma tankar om föräldrarnas ansvar.

Någonstans i allt detta har mina funderingar gått till föräldrarna, inte just Annas föräldrar utan alla föräldrar med barn i skolan och förskolan. De som inte vill, kan eller orkar bry sig om att kontakta personalen vid barnens frånvaro. För att inte tala om de chefer och rektorer som hellre lägger över ansaret på en redan tunnsträckt personal att jaga föräldrar per telefon för att kontrollera frånvaroanledning.

Hos min förra chef var det mycket tydligt att han ansåg att föräldrarna överhuvudtaget inte skulle behöva ta något som helst ansvar för att komma i kontakt med oss personal eller ens informera sig om sådant vi satte upp på våra anslagstavlor. Hans (bort)förklaring var ofta att föräldrarna på grund av språksvårigheter inte kunde förväntas ta till sig information och istället skulle vi jaga.

För jaga var exakt vad det kändes som. "Har ni sett detta? Vet ni om att vi ska göra det här nästa vecka? Här är lappen om anmälan om julledighet. Har ni fyllt i lappen, den ska lämnas in på fredag." Jaga, jaga, jaga och samtidigt veta att vissa föräldrar sket dyrt och heligt i all denna information, de kunde inte bry sig mindre om huruvida vi visste var fan deras barn befann sig vid frånvaro.

Jag försöker på intet sätt ursäkta Skårskolans bristande rutiner och tycker det är bra om samtliga skolor ser över sina rutiner, men i bakhuvudet finns den där gnagande tanken att allt ansvar inte kan eller ska ligga på skolan och förskolan. I slutändan handlar det här inlägget om det som ofta irriterar mig; egenansvar versus tanken att det är någon annans (samhällets) ansvar, någon annans fel.

Tvärilsk

Jag är fortfarande förkyld och febrig, det har börjat göra ont i ett öra och igår kväll överfölls jag av en plötsligt "Herregud, jag har MS!"-känsla som det tog en stund att skaka av mig. Det händer inte så ofta att jag får de där känslorna, för det mesta så är min MS något jag är medveten om men inte tänker så mycket på. Ungefär som jag inte tänker på att jag har armar, ben eller ett huvud.

Men så kan jag plötsligt tänka; "Jag har MS och det är fan inte rättvist och vad fan har jag gjort och varför hände det här mig?" Jag hatar när de tankarna dyker upp för jag blir ledsen och nedstämd. För det är inte rättvist och det finns ingen anledning till att just jag skulle drabbas och ändå sitter jag här med en kronisk sjukdom som ingen riktigt vet orsaken till eller kan bota.

Jag har alltid varit en sjuklig unge och åker fortfarande på den ena förkylningen efter den andra, i perioder avlöser den ena omgången halsfluss den andra och vintertid känns det som att jag aldrig blir riktigt fri från hostan och snoret och febern. Men en förkylning är ändå normal, alla är väl någon gång i sitt liv förkylda. Alla andra människor åker inte på en jävla sjukdom som MS i alla fall.

Just nu balanserar jag någonstans mellan förtvivlan och ilska, och ingen mesig liten småsur ilska heller utan fly förbannad, vrålande, svärande, fotstampande och hoppande upp och ner ilska som gör att jag vill slå sönder saker. Det är INTE rättvist! Av någon anledning har livet bestämt sig för att sparka mig i ansiktet och det gör mig jävligt arg. Dra åt helvete livet och ta din jävla MS med dig.

måndag 12 november 2012

För bra för att vara sant

Tidigt i morse gick ett SMS ut till mina kollegor att jag blivit förkyld med feber och kommer vara hemma några dagar. Har knappt sovit något på hela natten eftersom jag haft sådan fruktansvärd febervärk i alla delar av kroppen som kan tänkas göra ont och några till. Jag fick ett svarsmeddelande från en av kollegorna där hon sa; "vad tråkigt för dig, men du har ju klarat dig bra länge nu".

För jag har ju haft en väldigt bra höst, knappt varit dålig alls och när jag har varit lite halvkrasslig har jag ändå känt att jag kan jobba. Men nu gick det visst inte längre och det är riktigt tråkigt för jag hade nästan börjat hoppas på en förkylningsfri termin. Kanske blev jag lite för styv i korken och min kropp bestämde sig för att lära mig en läxa. Eller så var det bara min tur nu.

Ett flertal av mina kollegor har varit sjuka under hösten och jag tror de flesta av barnen har varit hemma vid något tillfälle. Och är de inte hemma så har de istället kommit med snoriga näsor. Hitills idag verkar jag dock ha undvikit den snoriga näsan även om jag har börjat hosta nu på förmiddagen och febervärken har satt sig på nacken och lederna istället för hela kroppen.

Jag hoppas i alla fall på ett snabbt tillfrisknande och att den här förkylningen inte blir värre. Annars har jag ju en förmåga att åka på halsfluss stup i kvarten även om det är nästan ett år sedan jag hade det nu (eller det kanske till och med är längre än så). Dagen kommer att ägnas åt att kurera mig och jag ska börja med att äta en varm, god soppa så snart jag har ork att stå en stund vid spisen.

lördag 10 november 2012

I städartagen

Just nu tar jag en liten paus i storstädandet. Det var nämligen ett tag sedan jag verkligen tog tag i städningen och saker och ting läggs på hög i det oändliga. Hittills idag har jag hunnit med ungefär hälften av sakerna jag hade skrivit upp på min lista (listor är nödvändiga för att komma ihåg allt) men nu är det tunga grejer som dammsugning och golvskurning kvar att få gjort.

För en stund sedan slängde jag påslakan och andra sängkläder i tvättkorgen, tänkte att det kanske var på tiden att dammsuga under bäddmadrasserna och drog av dem också. Tur var väl det för det ser för jävligt ut därunder eftersom jag inte dammsugit sängen på ett antal månader och både jag och katterna drar med oss sand och grus och smuts upp i sängen. Riktigt jävla snuskigt.

Alldeles strax ska jag börja skura badrummet och sedan köket innan det är golvens tur och till sist har jag sparat nya, fräscha sängkläder så att jag får krypa ner i en härligt renbäddad säng i kväll. Den känslan kommer vara min belöning för ett väl uträttat arbete. Ja, det och kanske lite morotsstavar och dipp att mumsa på i kväll. Just nu fortsätter dock arbetet, belöningarna får vänta till senare.

fredag 9 november 2012

Generationsskifte

Min systers lilla flicka född 9 november 2012 kl 3.36

onsdag 7 november 2012

Viktresa

Jag erkänner att min viktnedgång är en långsam och sorglig historia där jag ofta slarvar med diverse godsaker eller äter alldeles för stora portioner till middag på kvällen. Men det känns ändå bra att ställa mig på vågen och se att jag gått ner 12 kilo; att ta fram måttbandet och se att jag minskat 28 centimeter runt midjan; att ställa mig framför spegeln och se att det faktiskt syns på mig nu.

Jag känner på min käklinje och märker att den är mer framträdande eftersom ansiktet smalnat av; mina underkläder börjar sitta löst; alla mina byxor sitter löst på ett eller annat ställe (ben, rumpa, höfter) och häromdagen kunde jag knäppa ärmarna på en kortärmad jeanskjol som jag köpte i somras men där ärmen sattt åt om jag knäppte knappen. Så det känns bra att veta att jag gör framsteg.

Det är inga himlastormande snabba framsteg och även om jag hoppats på en snabbare viktminskning så är jag ändå nöjd med det långsammare tempot jag haft eftersom jag inbillar mig att det kommer göra det lättare att hålla den nya vikten när jag väl når mitt mål. Det jag nu ska försöka göra är att få ngon slags ordning på träningen som mer eller mindre legat på hyllan i ett halvår snart.

Det började med knäproblem, vilket jag skrivit om här på bloggen, sedan blev det sommar och alldeles för varmt att träna hemma i vardagsrummet och efter det hade jag slutat med min dåvarande medicinering mot min fatigue och min vardag bestod mestadels av jobb och sömn. Jag har fortfarande ingen ny vakenhetsmedicin men jag tänkte att jag ska börja träna på helgerna åtminstone.

Under veckorna får jag ju gott om vardagsmotion på jobbet, i alla fall de flesta dagar och nu är det förhoppningsvis snart pulka-och snöbollskrigs-säsong vilket innebär rejält med brända kalorier. Något mer ansträngande än så orkar jag inte med och har heller inte motivation till. Jag har alldeles för lätt att bli uttråkad för att ge mig på något som promenader eller löpning. Alldeles ensam. Hua!

Snart?

Tidigare idag pratade jag med min syster och hon berättade då att hon nu gått med förvärkar i två dagar, ända sedan jag pratade med henne i söndags kväll. För en timma sedan ringde mamma och berättade att syrran och svågern åkt in till förlossningsavdelningen, mest eftersom syrran inte sovit på två dygn och de ska ge henne något så att hon kan sova och eventuellt sätta igång henne imorgon.

Så nu dröjer det förhoppningsvis inte länge innan Knodd har kommit och vi kan få veta vad den första medlemmen av nästa generation är för en typ. Syrran har ju hela tiden sagt att hon tror det blir en pojke, ända fram tills för så där tre veckor sedan när hon plötsligt började på beslutsångest. Namn har de i alla fall kommit på nu, både ett pojk- och ett flicknamn så vad det än blir så är den biten avklarad.

tisdag 6 november 2012

Idéöverbelastning

I perioder skriver jag väldigt lite vettigt på den här bloggen och brukar mest bara uppdatera vad jag sysslat med under dagen. Men så händer det som det har hänt idag, att jag har ungefär tio saker jag vill skriva om men ingen ork att skriva om någon av dessa saker. Jag hade velat skriva om gårdagens verkligen jättebra föreläsning om stresshantering och ännu fler saker kom jag på nu på kvällen.

I dag fick jag nämligen den helt fantastiska tidningen Förskolan och redan på ledarsidan blev jag sugen på att skriva ett inlägg om pedagogisk dokumentation. Tydligen är det mycket pra om detta ute på landets förskolor, både från de som är positiva till detta och från de som inte är lika pigga på idéen. På min egen förskola vill vi jobba på detta sätt men har ännu inte listat ut vårt arbetssätt.

Jag vet inte hur insatt i förskolans verksamhet man måste vara för att förstå något av detta men enkelt uttryckt så har vi i förskolan alltid dokumenterat; vi fotograferar, skriver ner saker, använder oss av skapandet och filmar vad barnen gör. Allt detta sätter vi sedan in i barnens egna portfoliopärmar eller sätter upp på väggarna för både barn, pedagoger och föräldrar att ta del av.

Pedagogisk dokumentation innebär i grund och botten samma sak men med tillägget att vi även ska reflektera och analysera det vi ser i vår dokumentation för att på så sätt driva verksamheten vidare. Jag har fått för mig att alla på min förskola verkligen vill arbeta med pedagogisk dokumentation. Under en tid har vi dock mest stått och stampat på grund av bristfällig ledning men nu är vi på gång.

När jag bläddrade vidare i tidningen hittade jag även en insändare om barn som matvägrar från en kvinna som inte åt något i skolan under åtta års tid och hade önskat att hennes lärare lämnat henne i fred istället för att försöka få henne att äta. Argumentet att barnen har långa dagar och behöver näring köper hon tydligen inte eftersom inget barn fallit ned död av att inte äta skollunchen.

Jag hade kunnat skriva ett långt inlägg om det här med barn som inte vill äta, det är trots allt inte bara i skolan som barn inte vill äta och det är ständigt något vi försöker finna lösningar på. De barn som går korta dagar hoppas vi äter hemma, men vad gör man med de barn som är på förskolan i åtta-nio timmar? Ingen av oss tror att de kommer dö men ett hungrigt barn är ett olyckligt barn.

Dtet fanns mycket mer i tidningen som jag också velat skriva om; varningar från experter om att inte experimentera med elektronikskrot; Eskiltuna kommuns siffertrixande för att få det att verka som att de har extremt bra personaltäthet genom att räkna med korttids- och internvikarier när det bara är årsarbetare som ska räknas i statistiken; en utredning om varför flickor chattar och pojkar spelar onlinespel.

Mitt problem är att jag inte kan bestämma mig, alla dessa godbitar som jag kan hålla med om eller bli förbannad över och alla är så lockande. Ibland önskar jag att jag hade tio armar istället för bara två, vardagen hade blivit betydligt enklare om så varit fallet, inte bara när jag ska skriva blogginlöägg. Tänk vad lätt det varit att serva alla barn samtidigt vid frukostbordet eller ute i hallen!

måndag 5 november 2012

Skönt ligg

Jag ligger med någon varje natt, någon som gör det varmt och ibland lite svettigt i sängen, någon som inte bryr sig om mina iskalla fötter utan värmer upp dem istället, något som jag kan dra runt mig när jag blir kall om ryggen eller kylan gör att jag får gåshud på armarna. De senaste veckorna har jag haft sällskap i sängen nästan varje natt, varmt och skönt och underbart och bara för mig.

Det är världens bästa känsla att få krypa ner i sängen och vara varm redan efter några minuter. Det är en superhetta som snabbt letar sig in i min kalla kropp ända in i märgen och gör mig varm och sömnig. Jag somnar alltid så gott efter att ha blivit uppvärmd och ikväll kommer vara likadant. Världens bästa ligg är en vetekudde och jag älskar att gosa ner mig sängen med min varma, sköna kamrat.

Trött men stresstålig

Ikväll har jag varit på en föreläsning om stresshantering tillsammans med mina kollegor. Det var en riktigt bra föreläsning med personal från företgashälsan men tyvärr orkar jag inte skriva något mer utförligt om detta. Promenaden hem tog närmare en halvtimma och just nu är jag helt slut, både fysiskt och mentalt. Förhoppningsvis kommer jag orkar skriva något vettigare en annan dag.

Barnasinnet

Det är rätt så viktigt att ha barnasinnet kvar när man arbetar i förskolan, ja, i alla fall mesta tiden. Det finns ju stunder då man måste vara vuxen, stunder då man vill vara vuxen och stunder då man inte orkar vara något annat än vuxen. Men det är emellanåt skönt att rulla runt med ett gäng hyperaktiva fyraåringar på mattan eller leka jaga.lekar ute tills man är helt genomsvettig och andfådd.

Sedan behöver man ju inte krypa runt i leran som en vilde för att visa att man har barnasinnet i behåll, det räcker med att tycka små saker är roliga; som att bygga kloss-slott med höga tinnar pch torn, eller att färglägga i en målarbok och ibland ligga utsträckt på golvet medan man läser en bok. Fast det där sista brukar bara gå om man har få barn, annars blir man nerdtrampad av resten.

Det finns vuxna i förskolan som aldrig leker, som kanske sitter bredvid men aldrig deltar. Det såg jag särskilt tydligt på en småbarnsavdelning på den förslola där jag gjorde praktik under lärarutbildningen. På småbarnsavdelningar är det helt naturligt att man sitter på golvet eftersom det är där barnen befinner sig mest, men på just den avdelningen handlade det om att just sitta och inte om att leka.

På min avdelning är jag nog den barnsligaste av de barnsliga för det är jag som brottas på golvet och låter barnen jaga mig runt halva gården innan de hinner ikapp och fångar mig. Jag skulle vilja säga att de fångar mig eftersom jag låter dem göra det men om sanningen ska fram så är våra fyra- och fenåringar alldeles för snabba för mig i det långa loppet även om jag drar ifrån dem i starten.

Mina kollegor är barnsliga på andra sätt och i pulkabacken på vintern drar de om mig i åkarglädje och barnsligheter medan jag allt som oftast finner mig själv mitt i ett snöbollskrig som mest går ut på att bombardera "fröken" med snökaskader och en och annan isklump. Fast det är helt okej, jag tycker nog ändå snöbollskrig smäller högre än pulkabacken - utom när jag blir omkulldragen och får snö i ansiktet.

söndag 4 november 2012

Hushållsarbetsinducerad yrsel

Jag bestämde mig för att vara lite huslig och äntligen tvätt sofföverdragen samt alla kuddöverdrag samt filtar som jag har liggande i vardagsrummet. Efter lite kämpande och slitande låg alla filtar och kuddar i tvättmaskinen medan sofföverdragen låg på tur. Tyvärr blev denna lilla ansträngning strået som knäckte kamelens rygg och rätt snart efter att jag var färdig låg jag döende i sängen.

Yrseln flög på mig och inom ett par sekunder var jag illamående och kallsvettig. Lyckligtvis händer just detta rätt sällan och den här gången behövde jag inte ta med en hink att kräkas i när illamåendet blev för mycket för mig. Efter tio minuter av djupa andetag kunde jag stiga upp igen även om jag nu inte vågar röra på mig för mycket och har fattat posto framför datorn tills vidare.

lördag 3 november 2012

Smått skamsen

Jag tittade nyss över min kalender för november månad och undrar om jag borde känns mig stressad av alla långa dagar och många möten som infaller just den här månaden. Jag undrar eftersom jag inte faktiskt känner mig särskilt stressad. Jag kan ärligt säga att jag knappt bryr mig just nu - och ändå kände jag mig manad att skriva ett blogginlägg. Allt för att få skriva ett par ord.

Det har varit lite si och så med bloggandet den senaste tiden, när jag väl skriver känns det mest som en massa meningslöst dravel. sådant där som jag egentligen lovade mig själv och alla mina läsare att jag inte skulle skriva något om när jag gjorde det där första inlägget för snart fyra år sedan. Jag har genom åren insett att jag ljög något kopiöst i det där inlägget och brutit nästan alla mina löften.
"Bara ingen förväntar sig en blogg om hur många killar man hånglat med en kväll på fyllan, eller var man kan köpa den hetaste klänningen till nyårsfesten, eller något kändisskvaller för den delen. Jag hatar såna ytliga, blåsta bloggar och tänker definitivt inte skriva en själv."
Så skrev jag i januari 2009 i det som skulle bli det första i en lång rad blogginlägg och inte som jag då trodde, det första och antagligen enda. Istället blev bloggandet vardag och även om jag inte skriver varje dag så blir det åtminstone ett halvdussin inlägg i månaden - och det är räknat lågt. Men som sagt, jag ljög. För jag har skrivit om de där urläckra skorna och den snyggaste jackan.

Jag har beskrivit fester jag varit på och pinsamt nog föll jag i Kate och William-fällan då det begav sig, även om det inte var ett inlägg fullt av exalterat pipande om hur fantastiska de är utan mer smått sarkastiskt och ja, kanske till och med lite elakt. Jag måste erkänna att jag skulle känt mig långt mer skamsen nu för alla dessa övertramp om jag inte skrivit de inläggen med ett ironiskt leende.

... hursomhelst, för att återknyta till det första stycket i det här inlägget; november kommer bjuda på allt från kvällsmöten till heldagar med jobbet, från möten med min splitternya neurolog till inskrivning på Arbetsförmedlingen - och förhoppningsvis kommer det hett efterlängtade syskonbarnet snart. Min syster som redan gått över tiden med fem dagar är tydligen den enda som inte är otålig.

torsdag 1 november 2012

Gråskala

När jag nu i dagljus läser gårdagens två blogginlägg inser jag att jag antagligen framstår som allvarligt bipolär; meningssökande skeppsbruten ena stunden och fanatiskt skobesatt i nästa. Men som med allting annat i mitt liv uteslutar inte det ena det andra, det finns plats för både livsfrågorna och de mer triviala upplevelserna. Livet är trots allt inte en fråga om svart eller vitt utan både ock och allt däremellan.

onsdag 31 oktober 2012

Vikten av en bra sko

För ett par månader sedan kom en försäljare från Jobi till min arbetsplats så som de brukar göra ett par gånger om året för att kränga sina varor. Eftersom jag var i behov av ett par nya vinterskor gick jag ut i personalrummet för att kolla på utbudet och förälskade mig genast i ett par underbara svarta kängor. Snygga, lätta och utan klumpig sula, vattentäta och viktigast av allt; fodrade även i sulan.



Jag använde dem för första gången i lördags då det var dags för Oktobermarknad i grannstaden, en i vanliga fall kall affär oavsett vad jag haft på fötterna. Så var dock inte fallet den här gången och jag förstår inte hur jag överlevt utan dessa underbara skor i alla dessa år. Kängor som håller fötterna torra har jag alltid kunnat hitta, men det är sällan jag sluppit frysa så att tårna känns som isbitar i skorna.

Skeppsbruten

Allting tickar på, snurrar runt, går vidare och jag försöker hänga med eller hinna ikapp, förutse saker och hantera situationer som dyker upp. Livet går per automatik utan någon egentlig mening eller innehåll. Istället handlar det om att hålla sig flytande, inte dras under av de starka strömmarna som alltid lurar där precis under ytan. Flyta ovanpå utan att kämpa emot men inte heller veta destination.

Här och nu är ett oskrivet blad igen, framtiden har ingen särskild form, vad lite jag vet är inte nog för att måla upp en klar eller ens halvklar bild av vad de närmaste månaderna kommer föra med sig. Några möten är inbokade; för att tala framtid, för att tala sjukdom, för att tala arbete. Men jag kan eller vill inte gissa utkomsten. Inte för att jag inte vågar utan för att jag inte längre orkar gissa.

Mitt liv de senaste fem åren har varit en gissningslek som jag ställt upp på med varierande känslor; hopp, vilja, dumdristighet, sorg, glädje, maktlöshet. Aldrig har jag kunnat säga; Så här kommer mitt liv se ut nästa år. Sjukdomen låter mig inte vara säker på något men andra faktorer spelar också in; fem läkare på fem år, Försäkringskassans regler, min chefs inställning och mina egna berg och dalar.

Att planera för framtiden är inte längre en prioritet, det är en eftertanke, en önskan att få vara som jag var innan, att låtsas att det fortfarande finns ett uns av normalitet i min vardag. Men hela tiden finns medvetenheten där om att det bara är på låtsas, att jag inte vet och inte kan veta, att nästa år kan allt förändras. Nästa år, nästa månad, nästa vecka. Imorgon kan jag vakna och ha förlorat mer av mig själv.

För det är så det känns, att jag alltmer förlorar mig själv, den jag var och den jag kunnat bli. Framtiden finns bortom horisonten, bortanför ett djupt hav och jag vet inte vart strömmarna kommer att föra mig. Jag har kämpat mot strömmen så länge att jag inte längre orkar. Någon gång kommer jag att anlända vid mitt mål, jag vet bara inte vart det är. Jag flyter ovanpå. Skeppsbruten. Utan destination.

måndag 29 oktober 2012

Långdraget

Idag är en sådan där dag som jag inte är särskilt förtjust i, en allt-på-en-gång dag samtidigt som det är en alldeles-för-lång dag. Det är nämligen planerings-/stängningsdag på jobbet och medan barnen är hemma och får långhelg så ska vi i personalen lyssna på en föreläsare vi redan lyssnat på en gång, när han berättar (antar vi) exakt samma sak som han berättade sist gång. Så är det at byta chef.

Jag försöker kämpa på de här dagarna så att jag kan vara med hela dagen trots att det blir en heldag och jag egentligen inte orkar med sådant. Men i vanliga fall brukar dessa planeringsdagar ibfalla på fredagar så att jag kan vila upp mig över helgen. Den här gången är det alltså en måndag och jag oroar mig lite för att jag ska sabba resten av veckan genom att försöka vara med hela dagen.

Men som jag skrev ovan så är det inte bara en lång dag, det är även en dag då saker kolliderar och vid tio-tiden måste jag lämna föreläsningen och istället knata iväg till Försäkringskassan för det där mötet med min handläggare och en representant från Arbetsförmedlingen. Allt för att jag inte ska falla mellan stolarna när min sjukersättningsperiod tar slut och det strulat till sig med läkarintyg.

Förhoppningsvis ska mötet inte ta mer än trettio minuter, i alla fall enligt min handläggare, och sedan är det bara att ta sig tillbaka till övriga kollegor för att fortsätta dagen. Jag får se hur jag känner mig fram på eftermiddagen, om jag orkar att vara kvar ända till slutet eller om det här blir en av de dagar då min trötthet tvingar mig till att göra prioriteringar som inte har med arbetshängivenhet att göra.

söndag 28 oktober 2012

Super Size Me

I dag åkte mamma och jag på snabbvisit till Göteborg för att fira min lillebror som fyller år om ett par dagar. Vi åt middag på Jensen's Biffhus där jag beställde en stor Coca Cola till maten. Brorsan, som ätit där förut, bestämde sig för att inte varna mig vad en stor Cola innebär på denna restaurang och jag blev således serverad Cola i en blomvas istället för i ett vanligt glas. I slutändan, efter många tunga lyft till munnen, lyckades jag få i mig ungefär två tredjedelar av innehållet.

Normaltid

Några av er kanske minns hur jag beklagade mig över att vi gått över till sommartid i våras och hur min kropp i stort sett är inställd på normaltid (vintertid) året runt. I natt återgick alltså saker och ting till det normala för mig när det var dags att ställa tillbaka klockorna igen. De problem jag har att vänja mig vid sommartid existerar inte när vi går tillbaka till normaltid, allt bara faller på plats.

lördag 27 oktober 2012

Ogenomtänkt och grymt

Sista lördagen i oktober hålls den stora höstmarknaden i grannstaden och folk drar man ur huse för att komma dit. Det finns inte en parkeringsplats att få och på vissa ställen mellan marknadsstånden är det så trångt att man blir stående en stund innan man kommer vidare. Det luktar höst och frityrmunkar och i vart och vartannat stånd säljs det tio par strumpor för hundra kronor.

Det finns få saker jag älskar mer med hösten än just Oktobermarknaden och jag har gått nästan varje år sedan jag flyttat ner hit från Dalslands mörka skogar för tolv år sedan - och varje år är det samma sak. Vart man vänder sig blir man antingen rammad av en barnvagnsmarodör eller också är det en pensionär som försöker kapa hälsenorna på en med hjälp av deras valda vapen; rullatorn.

Att man sedan står där med begynnande blåmärken på benen medan man får en sur blick eller ett vasst ord från ansvarig förälder eller pensionär, det gör knappast saken bättre. Tyvärr är dessa två grupper de som drar ner betyget på hela marknadsupplevelsen. Men det som är riktigt beklämmande och som får det att göra ont i mig är alla stackars hundar som släpas runt i folkmassan.

Hur tänker dessa jävla hundägare som drar med sig sina hundar av olika storlekar in bland tusentals ben och sedan inte verkar märka hur nervösa och rädda djuren är, hur de sänker huvudet och drar in svansen mellan benen och ser sig omkring med vidöppen, flackande blick. Jag blir illamående och ledsen bara av att tänka på hur fruktansvärt det måste vara för dessa stackars djur.

Idag efter att vi hunnit gå runt en liten stund passerade vi ett par med två medelstora hundar. Mannen och kvinnan stod och pratade med en annan man och han frågade; "Hur funkar det för er att ha med hundarna idag?" och fick till svar att det gick jättebra. Samtidigt stod de två hundarna med svansarna mellan benen och ledsna ögon och jag fick lust att sparka på de jävla ägarna.

Det är väl klart som fan att det går bra. För ägarna! De kan ju se annat än en massa ben och trampande fötter i tunga höst- och vinterskor. Det är inte de som går med bara fötter där folk slänger allt möjligt skräp. Jag förstår verkligen inte hur man ens kan komma på tanken att ta med sig sina hundar till ett ställe med så många människor i rörelse. Hur kan man vara så grym mot ett stackars djur?

fredag 26 oktober 2012

Världens bästa veckoslut

Efter en trevlig kväll med kollegorna igår och sent i säng, kom jag till jobbet vid nio-tiden imorse och sedan har det i stort sett rullat på utan avbrott. För ett par timmar sedan fick jag äntligen chansen att sätta mig ner och stänga av hjärnan en stund. Jag har hunnit äta både middag och planlöst surfat runt på nätet utan att egentligen vara ute efter något mer än ett tillfälligt tidsfördriv.

I morgon är det tänkt att jag ska åka till grannstaden tillsammans med min syster och svåger (och det på måndag beräknade syskonbarnet inte bestämmer sig för att komma i natt) för att gå på årets Oktobermarknad, vilket mer eller mindre är den bästa marknaden i världen och fyller i stort sett hela stadskärnan. Efter ett par timmar där blir det värmande soppa och pannkakor hemma hos mamma.

Även söndagen kommer bjuda på trevligheter, då i form av min brors födelsedagsfirande med restaurangbesök och överlämnande av presenter. Jag har köpt en vetekudde till honom eftersom han önskade sig en sådan och inte ville vänta med den till julafton. Annars har han bara önskat sig kontanter nu när han fyller år, men han ska även få en tavla av Kakmonstret som jag ritat till honom.

tisdag 23 oktober 2012

Rynkjakten har börjat

Min bror synade i somras noga mitt hårfäste och påstod att jag har börjat bli gråhårig. Trettio år fyllda hävdade jag envist att vad han såg var utväxt, min naturliga hårfärg är en trist musbrun kulör jämfört med den guldbruna färg jag fixat hos frisören. Förresten, sa jag, jag har åtminstone inga rynkor, något som dök upp i min två år yngre brors ögonvrår för flera år sedan tack vare mycket utomhusarbete.

Fast helt sant är det inte att jag är helt rynkfri, sedan tonåren har jag haft envisa linjer i pannan eftersom jag lyfter på ögonbrynen så ofta att det gränsar till ett tvångsbeteende och lyfter jag inte på dem så drar jag ihop dem så jag har ett par linjer mellan dem också. Men i övrigt har jag alltid varit glad över att ha ärvt min mammas rynkfria gener och hoppats på ett långt och lyckligt liv utan dem.

Tyvärr verkar min respit från detta ålderstecken nu vara över även om det är i minimal skala och jag har ett par skrattrynkor under ögonen. Ett par gånger i veckan står jag framför spegeln i badrummet, under den skoningslöst starka lampan och letar efter nya rynkor. När jag inte upptäcker några tappar jag snabbt intresset men ett par dagar senare är jag där igen och glor intensivt på mitt ansikte.

Att kolla mitt hårfäste försöker jag dock undvika, jag kan acceptera rynkorna eftersom jag kan förklara bort dem som skrattrynkor. Grå hårstrån kan däremot inte bortförklaras, man får inte grå hår av att leva ett bra liv med mycket skratt. Nej, grå hår bevisar bara en sak, att man håller på att bli äldre. Trots en nästan patologisk brist på åldersnojja är jag ändå inte redo att gå med på att jag åldras.