Steg två på vägen

Nyss hemkommen från en tur till sjukhuset för att göra ny magnetröntgen. Blodproverna förra veckan var ju bara steg ett på vägen till ny bromsmedicin. Som vanligt grämde jag mig för det hela, jag gillar verkligen inte att åka in i det där röret och kände mig lagom motiverad att åka dit på kvällstid. Men i dag fick jag ligga i den nyare kameran och den är inte lika klaustrofobisk som den gamla.

Sedan var färden dit inte särskilt rolig. KLev i vanlig ordning och i god tid på bussen här hemma men när vi kom till Resecentrum stod bussen stilla i all evighet innan vi for vidare mot torget. Väl där såg jag min anslutningsbuss svänga ut på vägen och nästa buss skulle inte gå förrän en halvtimma senare. Det blev till att ta en taxi istället vilket visserligen var snabbare men också kostade 171 kronor.

När denna hutlösa summa var betald och jag vandrat genom halva sjukhuset för att komma till röntgen stötte jag återigen på patrull, denna gång i form av en låst dörr. Jag ringde på porttelefonen, en trött röst svarade och jag blev insläppt. Men sedan gick det av bara farten, var framme 20 minuter före utsatt tid och hann inte ens få av mig jackan innan jag fick komma in, byta om och lägga mig på britsen.

Efter en timmas åkande hit och dit inne i röret och början till en molande värk i korsryggen blev jag utsläppt igen och kunde åka hem. Råkade inte ut för några fler missöden utom att jag vid två tillfällen höll på att somna ombord på bussen, men nu sitter jag här i min skönaste pyjamas och med en Pigall som belöning för att jag än en gång tagit mig igenom det åbäke som kallas magnetröntgen.