Rätt inställning gör susen...

På Vilsens bloggsida hittade jag en text som jag kände att jag måste dela med mig av. Orginaltexten ska ha postats på Facebook av en MS-patient och är menad att ge en liten tankeställare till de som inte har denna sjukdom genom att låta dem "prova att gå i våra skor". De kan aldrig förstå men åtminstone kanske få en aning om hur det kan vara att leva med multipel skleros.

Smärtsamma tunga ben
Häng på dig 40-kilos fotledsvikter och 30-kilos benvikter och ta sedan en kilometer lång promenad, städa huset, shoppa och sedan sätt dig ner - hur känns det nu?

Smärtsamma fötter
Lägg lika eller olika mängder av stenar i varje sko, ta sedan en promenad, alternativt lägg i en sula med nålar som sticker i foten.

Förlust av känsel i fötter och/eller ben
Fråga en läkare för en dos av bedövningsmedel i båda benen, och försök sedan ställa dig upp och gå, utan att se ut som du var berusad. Förhoppningsvis kommer du inte att falla ner...

Balans och problem att gå
Drick vodka och därefter snurra på en kontorsstol, gå upp snabbt och se vad som händer.

Yrsel
Gå på ett mjukt gungande båtdäck hela dagen och hela natten och ta flera promenader runt däcket med ögonen stängda.

Trötthet
Stanna vaken i i två dygn - och sedan laga middag, städa, gå ut med hunden och se hur du mår. Det går inte att jämföra MS-trötthet med den trötthet du kan känna efter för lite sömn en natt - det är inte samma sak alls.

Kongnitiv funktion (Brain Fog)
Ta en normal dos sömnmedel, håll dig vaken. Försök fungera och tänka klart.

Droppfot
Använd en simfot och ta ungefär en 1/2 mils promenad med den - nehöver inte säga något eftersom du kommer att förstå...

Så äntligen... Efter att ha utsatt dig för punkterna ovan, lyssna på alla som säger att allt beror på vad du har för inställning och att lite motion får dig att må bättre... Och "det finns ju så bra mediciner nu för tiden!"

Uniformitet

Idag skulle jag ta en tur in till stan på förmiddagen och när vi kom till Resecentrum gick ett tjugotal ungdomar ombord på bussen, hälften killar och hälften tjejer. Medan jag satt där och såg dem trava förbi slogs jag av ens ak; samtliga tjejer såg exakt likadana ut. Likadana kläder och frisyrer och varenda en av dem utom två hade så mycket foundation och annat smink att deras ansikten såg torra och spruckna ut.

När jag själv var i ungefär den åldern, någon gång på gymnasiet, var det inte så mycket sådant just på min skola. Eller jo, på huvudskolan såg alla precis likadana ut med kläderna och håret och alltför mycket smink. Jag gick på en "filialskola" ute i en förort där tre av gymnasieprogrammen samsade; Bygg, Textil och Hotell- och Restaurang. Alltså vi som behövde stora tunga maskiner som lät mycket.

Ute hos oss var det väldigt många som valt en mer alternativ stil även om tjejerna fortfarande såg likadana ut; på Textil var de alla svartklädda med mycket kajal och håret färgat i alla möjliga och omöjliga färger. Hos oss på Hotell-och Restaurang var det istället ett mer rockabilly mode som gällde med jeans och skjortor och de korta luggarna. Vi som var mer mainstream var i vår egen lilla icke översminkade grupp.

Det här var sisådär 12 år sedan men jag antar att saker och ting inte förändras särskilt mycket. Killarna har fortfarande jeans och keps och samma smådumma uttryck som om de inte riktigt fattar vad som pågår omkrng dem. Och tjejerna ser ut som om de alla stöpts i samma form och sedan placerats på ett rullande band för att bli klädda och sminkade. Man kan ju undra om de aldrig tröttnar på att vara gymnasie-kloner.

Hantverkarlögner

Som jag skrev för ett par veckor sedan är det stambyte på gång här i huset. Eller rättare sagt, hantverkarna ska komma hit och spruta in nått medel i de gamla rören som när det stelnar bildar ett nytt rör inuti det gamla. Trots att jag är besviken att det inte blir ett riktigt stambyte med medföljande renovering av badrum och kök, så är jag samtidigt lättad över att inte behöva utrymma min lägenhet under tiden arbetet pågår.

Det som dock gjort mig irriterad är att den preliminära tidsplanen har hållits väldigt dåligt. ARbetet i mitt hus skulle ta två veckor och vara klart redan i fredgas men hantverkarna är fortfarande på en av våningarna över mig i vårt sjuvåningshus. Det är då fortfarande min våning och våningen under som ännu inte fått påhälsning och jag är inte säker på att de faktiskt har blivit klara med våningen över min.

I fredags stod deras bilar inte på gården på hela dagen trots att jag gick hemifrån senare än jag gjort de andra dagarna och trots att jag kom hem redan vid tre-tiden. Av någon anledning bestämde de sig alltså för att inte göra den där arbetsdagen trots att de har minst två våningar kvar i huset. Så nu blir det säkerligen ytterligare en veckas väntande och en massa oväsen i huset på eftermiddagarna när jag skulle behöva sova.

Jag förstår ju att den tidsplan som skickats ut bara var preliminär, men varför räkna med att ett jobb ska ta två veckor och sedan bara hinna med fyra eller fem av sju våningar under dessa veckor? Hade det inte varit bättre att avsätta tre veckor med en gång så att vi lägenhetsinnehavare kunde tycka att de varit snabba och duktiga när de blev klara tidigare än beräknat. För just nu känner jag mig mer irriterad än imponerad.

Före och efter

1+4+3+3

Idag har jag fått saker gjorda, eller i alla fall gjorda med/mot mig. Det hela började så klart med uppstigning, påklädning, frukost och hela den baletten vid halv åtta i morse. Tio över åtta satte jag mig på bussen till sjukhuset där jag skulle få min andra behandling av den nya bromsmedicinen klockan nio. Det var klart klockan ett eftersom maskinen hela tiden stannade på grund av luftbubblor i slangen.

Efter det for jag in till stan för att fördriva tiden lite och gjorde saker som jag egentligen inte gillar att göra ensam; gå i affärer, gå på stan och sätta mig på ett fik. Efter tre timmar av detta var det dags att strosa iväg till frisören där mitt hår blev lite kortare och väldigt mycket mörkare. Men det absolut bästa var så klart att jag numera har lugg, en riktig jävla lugg som jag absolut älskar och har längtat efter.

Sammanfattningsvis blev det alltså (lite mer än) en timma förberedelser och busstransport, fyra timmar på sjukhuset, tre timmars shoppande och fikande och tre timmars frisörbesök. En lång dag med andra ord men en jag är riktigt nöjd med; inga fler droppbehandlingar på ett halvår, ett par nya tröjor och byxor, en supergod jordnötskaka på världens bästa kafé och sedan en (stor) hårförändring så här på vårkanten.

Melodifestivalen 2013

Efter mitt senaste långdragna inlägg om hur jag inte nyttjar SVTs tjänster kanske det här verkar lite märkligt, men jag har faktiskt sett på Melodifestivalen i år för första gången på jag vet inte hur länge. Hade jag brytt mig mer hade det säkert blivit mer av en nagelbitare för mig men lite spännande var det allt när de sista rösterna skulle räknas och jag hoppades in i det längsta att min favorit skulle vinna.

Eftersom jag som vanligt är full av åsikter och kan skriva i stort sett vad fan jag vill på den här bloggen, tänkte jag ge mig på inte bara en liten sammanfattning av samtliga bidrag utan även dela med mig av tankar som for genom mitt huvud medan jag tittade på tävlingen. Som till exempel att påannonsören lät slående lik den inspelade rösten på våra bussar och spårvagnar som meddelar vad nästa hållplats blir.

Bidrag 1 - Tell the World I'm Here, Ulrik Munther
När Ulrik dök upp i rutan som första bidraget för kvällen blev jag föga imponerad av den sockersöta lilla gossen med den lilla leendet som skrek; "Älska mig, jag är supergullig!" När han började sjunga tyckte jag mest att bildspelet bakom honom var störande och endast menat att avleda folk från det faktum att han gjorde en tråkig show. Men mot slutet av hans framträdande had jaf faktiskt börja gilla hans låt lite grann.

Bidrag 2 - Skyline, David Lindgren
Jag kan ärligt talat säga att jag två timmar efter hans framträdande varken kommer ihåg David eller hans låt. Efter en snabb koll på Youtube nu i efterhand så minns jag att jag gillade hans uppträdande, hans dansare gjorde en riktigt snygg show men låten lär jag ha glömt snart igen. Inte för att den var dålig och jag tycker inte illa om den på något sätt, men den var alldeles för intetsägande för att lägga på minnet.

Bidrag 3 - Falling, State of Drama
Jag såg den här gruppen för första gången häromdagen på Youtube och måste erkänna att någonstans mitt i låten blev jag lite kär i den. Början var långsam och tråkig och jag absolut hatar sångarens fula glasögon och förutsägbara hipster-stil, men låten hade sina ljusa stunder när den fick lite fart och fläkt och jag inte väntade på att den skulle bli gnällig och jobbigt - vilket jag gjorde under de långsammare partierna.

Bidrag 4 - Begging, Anton Ewald
Ännu ett bidrag jag såg för första gången för ett par dagar sedan och redan då tänkte; "Jag är sååå förvånad att den här killen gick vidare." Tråkigt och förutsägbart kan inte ens börja beskriva det här vansinnigt tråkiga bidraget som jag är helt och fullt övertygad om endast gick vidare för att Anton är en liten sötnos. Det var definitivt inte den skitdåliga låten och svaga framträdandet som gjorde att han gick till final.

Bidrag 5 - Only the Dead Fish Follow the Stream, Louise Hoffsten
När Louise, kvällens enda kvinna på scen förutom dansarna, började gå nerför catwalken kände jag ett sug i magen och allt jag kunde tänka var hur jävla rädd hon måste vara där hon försiktigt tassade fram. Jag är inte ett Hoffsten-fan och tänker inte bli hennes största supporter bara för att vi råkar ha samma sjukdom (som vissa andra!) men jag har absolut inget emot henne och kvällens låt var riktigt jävla bra!

Bidrag 6 - Bed on Fire, Ralf Gyllenhammar
Ralf är cool och en riktig hårdrockare men när han började sjunga skrev jag på Facebook; "Jag antar att om engelskan inte är så bra kan man alltid distrahera publiken med eldfontäner. Nej, Ralf, nej!" För ärligt talat så lät det inget vidare och ska man sjunga på engelska så ska man inte bryta så grovt på sitt modersmål. Precis av denna anledning avskydde jag även Tysklands Lena första året hon tävlade.

Bidrag 7 - En riktig jävla schlager, Ravaillacz
Fyra herrar i (över)mogen ålder tog scenen i väst och kavaj och jag skrattar fortfarande åt kommentaren om astma-kören som en av dem fällde i den korta introduktionsfilmen före deras framträdande. Den här låten var faktiskt en "riktig jävla schlager" och kändes som ett roligt inslag men jag är ändå glad att de inte vann. Det känns som att tiden för att skicka schlagerbidrag till Eurovision är förbi.

Bidrag 8 - Copacabanana, Sean Banan
Det enda som var roligt eller ens intressant med det här bidraget var att på catwalken stod inte Sean Banan utan en gammal man i vit pälskappa. Sedan började introduktionsfilmen rulla och jag skrev på Facebook; "Astmakören fick mig att skratta. Bananen ger mig dödsångest. Allvarligt talat, vem röstade fram den här dåren? Låter folk sina småungar rösta eller vad?" Jag undrar fortfarande hur äcklet och plagiatören gick till final.

Bidrag 9 - You, Robin Stjernberg
Det första jag tänkte när Robin gick upp på scenen var att han såg ut som en mindra valpig version av Anton Ewald; ungefär som Anton lär se ut om några år. Så kliver Anton version 2.0 upp på scenen och sjunger världens tråkigaste låt på världens tråkigaste sätt. När det gnistrande eldregnet börjar i bakgrunden är allt jag kan tänka att han gör en Ralf och distraherar publiken med lite sprakande.

Bidrag 10 - Heartbreak Hotel, Yohio
Det här har varit min favorit ända sedan jag hörde låten för några dagar sedan, innan jag ens hört alla bidrag som skulle vara med i finalen. Jag absolut älskar låten och Yohio är underbart söt även om han har den där gängliga tonårskroppen som han inte riktigt verkar kunna styra över. Men han sjunger underbart och var jävligt sexig när han mer eller mindre ögonknullade en av killarna i bandet mitt under framträdandet.

Som alla som såg Melodifestivalen 2013 redan vet så vann alltså Robin Stjernberg med supertrista låten You och som en av mina gamla högskolekamrater skrev på Facebook direkt efter tävlingen var avgjord; "Jaha, då får vi kvala till nästa års Eurovision... Kul!" Den här låten kommer aldrig gå vidare och det visste svenska folket som gav absolut flest telefonröster till Yohio, däribland min egen då jag röstat för första gången någonsin.

Tyvärr räckte det bara till en andraplats och nu kommer vi alltså skicka ett svagt bidrag av en svag artist till årets Eurovision och antagligen hamna någonstans sist av alla efter att röstningen är avgjord. För det är exakt den här pojk-poppiga stilen som slutade vinna för flera år sedan. Folket där ute i Europa är redo för något annorlunda. Borde inte de så kallade experterna ha fattat det efter att Loreen vann förra året?

Apropå Loreen så var mellanakten kvällens absolut bästa, ja, till och med snäppet bättre än Yohio som annars var det enda bidrag jag ärligt kan säga att jag gillade rakt igenom. Men Loreens redan magiska låt framförd av de mest änglalika barnaröster och vackert tecknad, det var tillräckligt för att ge till och med ge mig gåshud och det är inte något som händer särskilt ofta.

Tidsbokning

Det var väldigt länge sedan jag klippte håret, så länge sedan faktiskt att jag inte är helt säker på när det var men jag skulle gissa på allt mellan ett år till 18 månader. Idag fick jag äntligen nog och ringde min frisör för att boka en tid till nästa vecka för att bli av med det bruna tråkiga håret som nu når hela vägen ner till svanken. Jag får fundera på det här med längd och färg fram tills det är dags.

Radiotjänst har gjort sitt val, jag har gjort mitt

Den senaste tiden har jag läst en hel del artiklar och insändare angående Radiotjänst och deras senaste så kallade briljanta idé. Eftersom det numera är möjligt att se SVTs utbud på nätet, något som vi konsumenter inte själva valt, ska vi nu tvingas betala TV-avgift till Radiotjänst trots att vi inte har en TV i huset. Det räcker med att man äger en dator eller en smartphone med internetanslutning.

Det sista jag läste är att Radiotjänst fått in 12 miljoner kronor mer än vad de planerat i sin budget för de första månaderna av året 2013 och självklart är de extremt nöjda med detta. Några som inte är lika nöjda är antagligen alla människor som helt plötsligt tvingas betala för något de inte vill ha och heller inte använder. Än så länge är jag inte en av dem men det där telefonsamtalet lär väl komma snart nog.

Jag har både en dator och en mobiltelefon med internetanslutning, men TV tittar jag aldrig på i någon av dessa. Någon TV-avgift har jag inte heller för avsikt att betala på grund av detta. Bara för att något finns tillgängligt för mih betyder det inte att jag tänker betala för det när jag inte använder det, precis som jag inte vill betala för enatt vissa tidningar har en nätupplaga som de valt att lägga upp till allmän beskådan.

Jag har även läst en hel del kommentarer på artiklar på till exempel Aftonbladets hemsida där människor föreslagit att TV-avgiften ska läggas på skatten så att alla betalar men det inte blir lika uppenbart vad man betalar för. Jag gillar inte det här förslaget heller, det är precis lika fult som att tvinga människor betala direkt. Ingen annan organisation i världen vill att man ska betala när man inte använder deras tjänster.

Skulle någon ringa mig per telefon eller knacka på min dörr är det också vad jag kommer säga, att jag inte betalar för något bara för att någon annan har gjort valet att jag ska kunna ta del av något jag inte ens är intresserad av. Får de här dumheterna fortsätta lär väl snart Aftonbladet, Expressen och till och med min lilla lokala tidning börja ringa runt och kräva prenumerationsavgifter för något de själva lagt upp.

Sjuklingen är här för att stanna

I går kväll chattade jag med en väninna från Kanada, något vi gör i stort sett varje dag. Jag sa att jag mådde lite dåligt och hon sa; "Anne, du har mått dåligt väldigt ofta på sista tiden. Du kanske borde prata med en läkare." Fram tills hon sa det hade jag inte tänkt på det, men det stämmer faktiskt att jag mått riktigt kasst den sista tiden. Varje kväll har jag huvudvärk och mår hemskt illa i flera timmar.

Vad det beror på vet jag inte för på dagarna mår jag rätt så bra. Det är bara fram på kvällen som jag börjar bli illamående och drabbas av små febertoppar, samt den här hiskliga huvudvärken som gör mig orkeslös och sjuklig i kroppen. Det är likadant nu på kvällen och det verkar inte hjälpa hur många värktabletter jag tar, jag mår aldrig bättre förrän monst en timma efter att jag fått i mig lite middag.

Middagen är för tillfället i ugnen eftersom hela dagen blev förskjuten på grund av det här stambytet som jag skrev om i mtt förra inlägg. Enligt den preliminära tidsplanen som jag fått från hyresvärden kommer arbetet pågå i två veckor men jag hoppas att de snart kommer vara färdiga i min lägenhet så att jag kan återgå till normala rutiner och inte måste hålla mig vaken på eftermiddagarna utan kan sova som vanligt.

Imorgon kommer det förhoppningsvis inte bli lika påtagligt för min del eftersom jag jobbar eftermiddag och då brukar jag ändå inte sova när jag kommer hem. På onsdag har jag dessutom planerat att tillbringa eftermiddagen med syrran och Lilla Stjärnan så då kommer jag ändå inte vara hemma. Livet går alltså sin gilla gång trots stambyten. Om jag nu bara kunde komma på varför jag mår så dåligt så skulle allt vara underbart.

Brutalitet

Just nu gör jag vad jag kan för att hålla mig själv vaken i ytterligare några timmar. Planen var annars att göra ett par extra timmar på jobbet för att hjälpa nödställda kollegor och sedan gå hem för att sova ett par timmar innan det var dags för kvällens möte med hela personalstyrkan. Tyvärr insåg jag när jag kom hem att det är denna vecka som de drar igång med stambyten i huset och behöver tillgång till min lägenhet.

Alltså försöker jag tvinga mig själv att vara vaken och inget sätter ju fart på de komatösa hjärncellerna riktigt lika bra som att sitta här och knattra på tangentbordet. Förhoppningsvis kommer de snart att vara klara just på min våning men sömn får ändå vänta ett litet tag tills jag är säker på att de är borta. Något personalmöte ikväll tänker jag i alla fall inte närvara vid. Meddelade chefen och sa att jag hellre prioriterar min hälsa.

För det är ju så, om jag tvingar mig själv att vara vaken resten av dagen för att ha hantverkare i ägenheten och sedan sitta två timmar på ett möte till kvällen, så lär resten av veckan vara förstörd sedan. Jag känner redan hur hjärnan börjar knoppa av och sängen ser väldigt mjuk och inbjudande ut, kudden skriker mitt namn och täcket vill liksom omfamna mig. Det känns fruktansvärt brutalt att behöva vara vaken just nu.