Brutalitet

Just nu gör jag vad jag kan för att hålla mig själv vaken i ytterligare några timmar. Planen var annars att göra ett par extra timmar på jobbet för att hjälpa nödställda kollegor och sedan gå hem för att sova ett par timmar innan det var dags för kvällens möte med hela personalstyrkan. Tyvärr insåg jag när jag kom hem att det är denna vecka som de drar igång med stambyten i huset och behöver tillgång till min lägenhet.

Alltså försöker jag tvinga mig själv att vara vaken och inget sätter ju fart på de komatösa hjärncellerna riktigt lika bra som att sitta här och knattra på tangentbordet. Förhoppningsvis kommer de snart att vara klara just på min våning men sömn får ändå vänta ett litet tag tills jag är säker på att de är borta. Något personalmöte ikväll tänker jag i alla fall inte närvara vid. Meddelade chefen och sa att jag hellre prioriterar min hälsa.

För det är ju så, om jag tvingar mig själv att vara vaken resten av dagen för att ha hantverkare i ägenheten och sedan sitta två timmar på ett möte till kvällen, så lär resten av veckan vara förstörd sedan. Jag känner redan hur hjärnan börjar knoppa av och sängen ser väldigt mjuk och inbjudande ut, kudden skriker mitt namn och täcket vill liksom omfamna mig. Det känns fruktansvärt brutalt att behöva vara vaken just nu.