Mitt nya liv består för närvarande av nyttig mat och koll på kalorier jag stoppar i mig. Träningen har jag för tillfället lagt på hyllan på grund av ett djävulskt värkande knä som gör ont vid minsta felbelastning. Faktiskt verkar det för närvarande gå bättre med viktnedgången utan träning utöver den dagliga motion jag får på min promenad till och från jobbet och allt jag rör mig på jobbet i arbetet med barnen.
Vad som oroar mig just nu är istället det jag läste för ett par veckor sedan om att kroppen alltid strävar efter att uppnå sin högsta vikt. Det innebär att om man vägt till exempel hundra kilo och går ner till sextio kilo, så får man kämpa hårdare än andra för att bibehålla den vikten eftersom kroppen tror att hundra kilo är normalt och alltså försöker återgå till den vikten så snart man slutar med medveten viktnedgång.
Min syster berättade dessutom om någon som vägt 120 kilo, gått ner i vikt, blivit gravid och efter graviditeten skjutit upp till 140 kilo. Nu planerar jag visserligen inte på att bli gravid men tanken är skrämmande nog ändå. Jag vill ju inte skjuta upp till tjugo kilo över min startvikt i framtiden. Fast det är ju som sagt i framtiden, just nu är det kaloriräkning och förhoppningsvis snart träning som gäller.
måndag 30 april 2012
Myrkrypningar på riktigt
Idag har jag myrkrypningar i halva kroppen, men inte den typen jag får på grund av min MS utan riktiga kryp. Det var nämligen dags för en liten tur till skogen idag tillsammans med barnen och på vägen tillbaka till förskolan tog vi vägen om en myrstack för att se på de hårt arbetande myrorna. Visserligen är klådan ren inbillning eftersom jag inte fick några myror på mig, men ändå.
onsdag 25 april 2012
Kort, argt och utan förklaring
Har jag nämnt att jag hatar hen? Den här jävla könsneutraliteten får mig att vilja kräkas! Våga för helvete vägra hen! Det är ju inte ens ett ord, det är ett äckligt patetiskt försök att låtsas vara modern och i tiden. Nästa person som skriver eller i annat sammanhang använder ordet hen i min närhet kommer få smaka på en vrede av bibliska proportioner... Det var allt jag hade att säga om saken, innan jag blev helt tokig.
söndag 22 april 2012
Första steget mot anarki
Som jag förstått har det under ett par dagar pågått en diskussion om en kvinna som plankade på en spårvagn i Göteborg och sedan blev fasttagen av kontrollanterna ett par hållplatser senare. Som jag förstått det var det först när kontrollanterna klev ombord som kvinnan drog sitt kort vid automaten men den riktiga kontroversen kom när kontrollanterna konfronterade och fysiskt höll fast kvinnan.
Av de forumdiskussioner och kommentarer på diverse artiklar som jag läst, så verkar många vara upprörda över att kvinnan just blev fasthållen. Jag har sett ett klipp från händelsen som spelades in av en medresenär med mobilkamera och förutom det faktum att alla talar extremt grov göteborgska som river i mitt öra, så tycker jag nog det verkar som att kontrollanterna är rätt så lätta på handen.
Att kvinnan viftar och gapar kan ju knappast ha gjort deras arbete lättare, inte heller när andra resenärer (som mannen med mobilkameran) lägger sig i hur de utför sitt arbete - och visst fan har kontrollanterna rätt i slutändan. Man gör rätt för sig, man drar sitt kort vid automaten, man betalar sin jävla resa redan när man kliver ombord och inte först när man inser att man riskerar att bli fasttagen.
Att denna händelse har lett till protester mot övervåld är ju bara löjlig, nästan lika löjlig som artikeln i GP om dessa protester där en av demonstranterna citeras säga; "Jag tror att vissa grupper drabbas hårdare än andra av kontrollanternas respektlösa beteende. Till exempel har jag svårt att se framför mig hur en proper person från övre medelklass blir nedtryckt mot ett säte som tjejen på filmen."
Jag kände faktiskt hur det började koka i mig när jag läste detta, varför ska det plötsligt bli en klassfråga? Vi lever visserligen i ett alltmer klassindelat samhälle men kontrollanterna på spårvagnen såg ju inte direkt ut ett passande offer ur arbetarklassen som de kunde trakassera utan anledning. De såg en fuskare resa sig från sin plats och dra sitt kort så snart hon såg dem komma ombord.
Menar demonstranten som fällde ovanstående kommentar alltså att kontrollanterna sett åt ett annat håll om det istället rört sig om en man i kostym med portfölj och slipsnål? Eller kanske en äldre kvinna med blåtonat hår och pärlörhängen? För om så är fallet passar de självklart inte för sitt jobb och borde bereda plats för någon som upprätthåller reglerna oavsett vilken samhällsklass fuskaren tillhör.
För i slutändan är det faktiskt det som detta handlar om, inte övervåld eller vilken samhällsklass kvinnan råkade tillhöra. Det handlar istället om hennes eget beteende, om hur hon inte betalade för resan förrän hon såg kontrollanterna, hur hon försökte lura till sig en gratis resa och sedan har mage att beklaga sig i en artikel i GT om hur rädd hon blev när hon själv betedde sig högljutt och aggressivt.
Att många i dag inte vill acceptera att deras handlingar har konsekvenser är något jag vetat länge men det gör mig fortfarande lika förbannad varje gång. Varför ska jag tycka synd om en fuskare bara för att hon råkar tillhöra samma samhällsklass som jag själv? Varför skulle jag inte anse att kontrollanterna har rätt? Någon jävla ordning får det väl ändå vara, annars kan vi lika väl utropa anarki nu.
Är detta det Sverige vi vill leva i? Där ordningsmakten, även om det i detta fallet "bara" rör sig om spårvagnskontrollanter, är bakbundna av folkets hysteriska behov av att sätta sig upp mot övermakten, där lagar och regler bara är tandlösa ord, ett; "Om det inte vore för mycket begärt, skulle du vilja sluta mörda den där människan nu?" Jag begär inte en polisstat, bara lite ordning och reda.
Av de forumdiskussioner och kommentarer på diverse artiklar som jag läst, så verkar många vara upprörda över att kvinnan just blev fasthållen. Jag har sett ett klipp från händelsen som spelades in av en medresenär med mobilkamera och förutom det faktum att alla talar extremt grov göteborgska som river i mitt öra, så tycker jag nog det verkar som att kontrollanterna är rätt så lätta på handen.
Att kvinnan viftar och gapar kan ju knappast ha gjort deras arbete lättare, inte heller när andra resenärer (som mannen med mobilkameran) lägger sig i hur de utför sitt arbete - och visst fan har kontrollanterna rätt i slutändan. Man gör rätt för sig, man drar sitt kort vid automaten, man betalar sin jävla resa redan när man kliver ombord och inte först när man inser att man riskerar att bli fasttagen.
Att denna händelse har lett till protester mot övervåld är ju bara löjlig, nästan lika löjlig som artikeln i GP om dessa protester där en av demonstranterna citeras säga; "Jag tror att vissa grupper drabbas hårdare än andra av kontrollanternas respektlösa beteende. Till exempel har jag svårt att se framför mig hur en proper person från övre medelklass blir nedtryckt mot ett säte som tjejen på filmen."
Jag kände faktiskt hur det började koka i mig när jag läste detta, varför ska det plötsligt bli en klassfråga? Vi lever visserligen i ett alltmer klassindelat samhälle men kontrollanterna på spårvagnen såg ju inte direkt ut ett passande offer ur arbetarklassen som de kunde trakassera utan anledning. De såg en fuskare resa sig från sin plats och dra sitt kort så snart hon såg dem komma ombord.
Menar demonstranten som fällde ovanstående kommentar alltså att kontrollanterna sett åt ett annat håll om det istället rört sig om en man i kostym med portfölj och slipsnål? Eller kanske en äldre kvinna med blåtonat hår och pärlörhängen? För om så är fallet passar de självklart inte för sitt jobb och borde bereda plats för någon som upprätthåller reglerna oavsett vilken samhällsklass fuskaren tillhör.
För i slutändan är det faktiskt det som detta handlar om, inte övervåld eller vilken samhällsklass kvinnan råkade tillhöra. Det handlar istället om hennes eget beteende, om hur hon inte betalade för resan förrän hon såg kontrollanterna, hur hon försökte lura till sig en gratis resa och sedan har mage att beklaga sig i en artikel i GT om hur rädd hon blev när hon själv betedde sig högljutt och aggressivt.
Att många i dag inte vill acceptera att deras handlingar har konsekvenser är något jag vetat länge men det gör mig fortfarande lika förbannad varje gång. Varför ska jag tycka synd om en fuskare bara för att hon råkar tillhöra samma samhällsklass som jag själv? Varför skulle jag inte anse att kontrollanterna har rätt? Någon jävla ordning får det väl ändå vara, annars kan vi lika väl utropa anarki nu.
Är detta det Sverige vi vill leva i? Där ordningsmakten, även om det i detta fallet "bara" rör sig om spårvagnskontrollanter, är bakbundna av folkets hysteriska behov av att sätta sig upp mot övermakten, där lagar och regler bara är tandlösa ord, ett; "Om det inte vore för mycket begärt, skulle du vilja sluta mörda den där människan nu?" Jag begär inte en polisstat, bara lite ordning och reda.
torsdag 19 april 2012
Allting är bara fel, fel, fel
I går morse försov jag mig och vaknade (snorförkyld) fem minuter efter att jag skulle varit på jobbet. Lyckligtvis bor jag när och är inte alltför omständlig när jag ska göra mig i ordning för dagen så det var bara att slänga på sig kläderna, dra en borste genom håret och snabbt som attan borsta tänderna innan jag var ute genom ytterdörren och ner för trapporna.
Idag vaknade jag istället flera timmar innan jag behövde gå upp (börjar inte jobba förrän kl 11) och det första jag insåg efter uppstigning och toalettbesök var att jag inte har något pålägg hemma. Faktum är att jag inte har någonting alls hemma men till sist hittade jag en tub lättmajonnäs i kylen som jag kunde sprida ut över mina två sista brödskivor.
Med frukosten avklarad hoppade jag in i duschen, irriterade mig på att avloppsproppen envisas med att åka ner och fick skölja håret två gånger efter varje schamponering eftersom jag inte lyckades få ur allt löddret - och nu luktar mitt hår ammoniak(!) trots att det var säkert ett halvår sedan jag färgade det och det har inte luktat sen dess.
Jag börjar så smått fasa för resten av dagen; kaos, mordförsök, fasansfulla olyckshändelser med flera liter blod. Jag jobbar trots allt med barn, man vet aldrig vad de kan hitta på. Att jag dessutom fått förlänga min arbetsdag från halv sex till sju eftersom vi har ett sent barn, gör inte saken bättre. Det är fler timmar för hemskheter att inträffa.
Fast nu börjar jag så smått känna mig överdrivet pessimistisk trots den lilla rösten i bakhuvudet som säger att det faktiskt kan hända, jag kan bli attackerad av en hop överenergiska barn, missa ett trappsteg, snubbla över kanten till sandlådan, sätta dagens lunch i halsen, skära mig på ett papper... eller överleva dagen utan blessyrer som är vanligt.
Idag vaknade jag istället flera timmar innan jag behövde gå upp (börjar inte jobba förrän kl 11) och det första jag insåg efter uppstigning och toalettbesök var att jag inte har något pålägg hemma. Faktum är att jag inte har någonting alls hemma men till sist hittade jag en tub lättmajonnäs i kylen som jag kunde sprida ut över mina två sista brödskivor.
Med frukosten avklarad hoppade jag in i duschen, irriterade mig på att avloppsproppen envisas med att åka ner och fick skölja håret två gånger efter varje schamponering eftersom jag inte lyckades få ur allt löddret - och nu luktar mitt hår ammoniak(!) trots att det var säkert ett halvår sedan jag färgade det och det har inte luktat sen dess.
Jag börjar så smått fasa för resten av dagen; kaos, mordförsök, fasansfulla olyckshändelser med flera liter blod. Jag jobbar trots allt med barn, man vet aldrig vad de kan hitta på. Att jag dessutom fått förlänga min arbetsdag från halv sex till sju eftersom vi har ett sent barn, gör inte saken bättre. Det är fler timmar för hemskheter att inträffa.
Fast nu börjar jag så smått känna mig överdrivet pessimistisk trots den lilla rösten i bakhuvudet som säger att det faktiskt kan hända, jag kan bli attackerad av en hop överenergiska barn, missa ett trappsteg, snubbla över kanten till sandlådan, sätta dagens lunch i halsen, skära mig på ett papper... eller överleva dagen utan blessyrer som är vanligt.
lördag 14 april 2012
Kärleken till en sko
När jag kom hem idag blev min ena katt nyförälskad... i mina skor. Det första han gjorde efter att jag tagit av mig skorna var att lägga sig platt på mage på hallgolvet, alla fyra benen ut åt sidorna och huvudet ner i min ena sko. Efter det följde en kvart av våldsamt kelande med skorna, kramar och hakgnidningar utan dess like.
Jag misstänker att denna kärlek kan ha något att göra med alla lukter som säkert finns på skon, men innan ni börjar tro att mina fötter luktar illa så kan jag ju nämna att tidigare nämnda skor idag har varit i kontakt med mammas två katter, mormors hund samt min morbrors hund. Spänningen måste ha varit total för min kelsjuka katt.
Eftersom min mamma fyller år imorgon så firade vi idag, mina morföräldrar och morbror kom på besök och jag slängde ihop en gryta Stroganoff. Det bjöds även på tårta och kakor och min syster hade köpt en flaska (alkoholfri) champagne. Det är ett par timmar sedan vi åt tårtan men jag är fortfarande proppmätt och lär inte äta mer idag.
Jag misstänker att denna kärlek kan ha något att göra med alla lukter som säkert finns på skon, men innan ni börjar tro att mina fötter luktar illa så kan jag ju nämna att tidigare nämnda skor idag har varit i kontakt med mammas två katter, mormors hund samt min morbrors hund. Spänningen måste ha varit total för min kelsjuka katt.
Eftersom min mamma fyller år imorgon så firade vi idag, mina morföräldrar och morbror kom på besök och jag slängde ihop en gryta Stroganoff. Det bjöds även på tårta och kakor och min syster hade köpt en flaska (alkoholfri) champagne. Det är ett par timmar sedan vi åt tårtan men jag är fortfarande proppmätt och lär inte äta mer idag.
fredag 13 april 2012
torsdag 12 april 2012
Den store husguden
När jag idag fick tidningen Förskolan i posten satte jag mig för att bläddra i den, läste på insämdarsidan och fortsatte till artiklarna där jag hittade en intressant artikel om en avhandling skriven av en lärarutbildare på den högskola där jag själv läste till förskollärare. Avhandlingen handlade om hur man i förskolan ser sin egen pedagogiska praktik.
Tanken att alla barn utvecklas och mognar i stadier grundades av en schweizisk utvecklingspsykolog vid namn Jean Piaget och det var hans teorier som många svenska förskollärare fick lära sig om under sin utbildning. När jag själv började studera handlade det istället om att barn är kompetenta oavsett ålder och utvecklas genom att utmanas.
Mannen bakom den sociokulturella teorin var vitryssen Lev Vygotskij och han var samtida med Piaget även om hans teorier inte kom att publiceras i västvärlden förrän på 50-talet och blev inte vanliga inom den svenska lärarutbildningen förrän på 90-talet. När jag själv började plugga förstod jag snart att Vygotskij var den store husguden.
Själv blev jag dock aldrig helt indoktrinerad i detta tankesätt, jag är ingen renodlad vygotskijan så som många av mina medstudenter blevt, precis som jag inte är en reggio emilian även om denna pedagogik också var något som våra lärarutbildare försökte trycka ner i halsen på oss, antagligen eftersom läroplanen är Reggio Emilia-inspirerad.
Jag har aldrig trott på att låsa fast mig vid bara ett tankesätt, jag gillar att plocka ut det godaste från alla teorier och pedagogiker, till och med Piaget även om det snabbt framgick att mina lärarutbildare ansåg att Piaget var ond, ja, han kan mycket möjligen ha varit djävulsk med sina gamla stelbenta utvecklingsteorier om barn.
Det var faktiskt inte förrän jag läste mitt sista år på högskolan som jag insåg att Piaget hade en hel del värdefulla och logiska idéer, han var inte helt ond och inte fullt så stelbent som jag fått berättat för mig. Visserligen ansåg han att barn utvecklades i stadier men var inte helt låst vid tanken på att dessa stadier måste ske vid en viss ålder.
När det var dags att skriva C-uppsats bestämde min medförfattare och jag oss för att analysera vårt arbete inte bara utifrån Vygotskijs teorier utan även använda oss av Piagets arbete eftersom vi ansåg att flera av de förskollärare vi intervjuade hade inslag av utvecklingspsykologi i sitt sätt att tänka kring vårt valda ämne.
När jag läste artikeln idag i tidningen Förskolan lände jag ett stygn av sorg att det fortfarande inte bara propageras för Vygotskijs idéer utan även att Piaget ännu demoniseras baserat på antagande som inte är helt korrekta. Inte för att jag skulle kalla mig själv piagetian, långt ifrån det, men jag tycker ändå det är ledsamt.
Jag hade önskat att dagens lärarutbildning hade varit mer objektiv, att studenterna hade fått lära sig om alla teorier och förhållningssätt på ett likvärdigt sätt istället för att få det inbankat i huvudet på dem att "Vygotskij är bra... också var det några andra typer som hade andra idéer men de var onda och hatade säkert barn så strunt i dem."
Det är samma sak med diverse pedagogiker som finns; störst och först är italienska Reggio Emilia, antagligen eftersom deras pedagogik bygger på en sociokulturell teori. Alla de andra, Montessori, Bifrost och så vidare, nämns bara i förbifarten. Man kan lära sig allt om hur en Reggio-förskola är byggd men knappt något om Bifrost-pedagogik.
Men det är kanske ett ämne för en annan dag, detta inlägg handlade ju om den store husguden. Men missförstå mig inte, jag offrar fortfarande på hans altare och anser att hans teorier är sunda. Det är bara det att han måste dela med sig en bit av sitt altare till andra, så som Piaget och Erikson, personer vars teorier faktiskt inte är onda eller helt fel.
"Resultatet visar att bilden som deltagarna i studien har av förskolan är komplex [...] Det utkristalliserade sig i två dominerande synsätt: Det ena var förskolan som en plats där alla barn utvecklas och som arbetslaget känner sig stolta över [...] Men samtidigt finns ett motsatt perspektiv: Förskolan beskrivs beskrevs av samma personer som en plats som inte passar alla barn och som en stressande miljö för vissa." [Förskolan 4:2012, s.14]Det första förhållningssättet speglar synen på det kompetenta barnet utifrån en sociokulturell teori, det andra sättet ligger närmare utvecklingspsykologins mognadsteori, men jag förstår att för de flesta av mina läsare är det här total rappakalja såvida ni inte läst någon form av psykologi eller pedagogik så jag ska försöka ge mig på en förklaring.
Tanken att alla barn utvecklas och mognar i stadier grundades av en schweizisk utvecklingspsykolog vid namn Jean Piaget och det var hans teorier som många svenska förskollärare fick lära sig om under sin utbildning. När jag själv började studera handlade det istället om att barn är kompetenta oavsett ålder och utvecklas genom att utmanas.
Mannen bakom den sociokulturella teorin var vitryssen Lev Vygotskij och han var samtida med Piaget även om hans teorier inte kom att publiceras i västvärlden förrän på 50-talet och blev inte vanliga inom den svenska lärarutbildningen förrän på 90-talet. När jag själv började plugga förstod jag snart att Vygotskij var den store husguden.
Själv blev jag dock aldrig helt indoktrinerad i detta tankesätt, jag är ingen renodlad vygotskijan så som många av mina medstudenter blevt, precis som jag inte är en reggio emilian även om denna pedagogik också var något som våra lärarutbildare försökte trycka ner i halsen på oss, antagligen eftersom läroplanen är Reggio Emilia-inspirerad.
Jag har aldrig trott på att låsa fast mig vid bara ett tankesätt, jag gillar att plocka ut det godaste från alla teorier och pedagogiker, till och med Piaget även om det snabbt framgick att mina lärarutbildare ansåg att Piaget var ond, ja, han kan mycket möjligen ha varit djävulsk med sina gamla stelbenta utvecklingsteorier om barn.
Det var faktiskt inte förrän jag läste mitt sista år på högskolan som jag insåg att Piaget hade en hel del värdefulla och logiska idéer, han var inte helt ond och inte fullt så stelbent som jag fått berättat för mig. Visserligen ansåg han att barn utvecklades i stadier men var inte helt låst vid tanken på att dessa stadier måste ske vid en viss ålder.
När det var dags att skriva C-uppsats bestämde min medförfattare och jag oss för att analysera vårt arbete inte bara utifrån Vygotskijs teorier utan även använda oss av Piagets arbete eftersom vi ansåg att flera av de förskollärare vi intervjuade hade inslag av utvecklingspsykologi i sitt sätt att tänka kring vårt valda ämne.
När jag läste artikeln idag i tidningen Förskolan lände jag ett stygn av sorg att det fortfarande inte bara propageras för Vygotskijs idéer utan även att Piaget ännu demoniseras baserat på antagande som inte är helt korrekta. Inte för att jag skulle kalla mig själv piagetian, långt ifrån det, men jag tycker ändå det är ledsamt.
Jag hade önskat att dagens lärarutbildning hade varit mer objektiv, att studenterna hade fått lära sig om alla teorier och förhållningssätt på ett likvärdigt sätt istället för att få det inbankat i huvudet på dem att "Vygotskij är bra... också var det några andra typer som hade andra idéer men de var onda och hatade säkert barn så strunt i dem."
Det är samma sak med diverse pedagogiker som finns; störst och först är italienska Reggio Emilia, antagligen eftersom deras pedagogik bygger på en sociokulturell teori. Alla de andra, Montessori, Bifrost och så vidare, nämns bara i förbifarten. Man kan lära sig allt om hur en Reggio-förskola är byggd men knappt något om Bifrost-pedagogik.
Men det är kanske ett ämne för en annan dag, detta inlägg handlade ju om den store husguden. Men missförstå mig inte, jag offrar fortfarande på hans altare och anser att hans teorier är sunda. Det är bara det att han måste dela med sig en bit av sitt altare till andra, så som Piaget och Erikson, personer vars teorier faktiskt inte är onda eller helt fel.
Lätt på handen
Jag vill ge en eloge till min tandläkare, mannen som så smått börjat bota min tandläkarskräck. Jag lyckas ju visserligen fortfarande jaga upp mig till max innan jag ens kommer till tandläkaren men när jag väl är där så känns det rätt så lugnt, mycket tack vare tandläkaren. Han tar det försiktigt och frågar emellanåt om det går bra och hur det känns.
Som jag skrivit tidigare har jag ju aldrig råkat ut för något riktigt förskräckligt medan jag suttit i en tandläkarstol men jag har ändå utvecklat en nästintill panisk skräck. Idag när jag var och lagade ett hål slogs jag av hur det inte gjorde ont, trots mina barndomsminnen av att tandlagning gjorde så in i helvete ont trots massiv bedövning i munnen.
Jag funderade så smått på om det kanske beror på nyare och bättre utrustning nuförtiden, för att inte tala om kraftigare bedövning, men på det stora hela tror jag nog ändå att det beror på att jag har en tandläkare som faktiskt vet vad han sysslar med. Det är inte alla med min slags tandläkarskräck som har den stora turen att få komma till en sådan tandläkare.
Som jag skrivit tidigare har jag ju aldrig råkat ut för något riktigt förskräckligt medan jag suttit i en tandläkarstol men jag har ändå utvecklat en nästintill panisk skräck. Idag när jag var och lagade ett hål slogs jag av hur det inte gjorde ont, trots mina barndomsminnen av att tandlagning gjorde så in i helvete ont trots massiv bedövning i munnen.
Jag funderade så smått på om det kanske beror på nyare och bättre utrustning nuförtiden, för att inte tala om kraftigare bedövning, men på det stora hela tror jag nog ändå att det beror på att jag har en tandläkare som faktiskt vet vad han sysslar med. Det är inte alla med min slags tandläkarskräck som har den stora turen att få komma till en sådan tandläkare.
Tandläkarbesök och annat som gör ont
Det är snart dags att gå till jobbet och om ett par timmar ska jag iväg till den läskiga tandläkaren för att laga en tand... Tror ni jag hade ångest i natt eller? När jag i vanlig ordning jagat upp mig själv i ett panikslaget tillstånd med kallsvett och hjärtklappning, var det bara att försöka lugna ner mig igen så att jag kunde somna.
När jag vaknade nu på morgonen tog det en stund innan jag kom ihåg att jag skulle till tandläkaren, mest var jag bara glad att jag även denna morgon lyckats vakna innan väckarklockan ringde. Som jag skrev igår gillar jag inte höga ljud när jag är precis nyvaken och väckarklockans signal är det ljud jag avskyr mest av allt.
Det var tyvärr vid uppstigning som jag insåg att tandlagningen inte är det enda som kommer göra ont idag, mitt högra knä som krånglat allt mer den senaste tiden har nu brakat ihop totalt. Jag kan inte vrida foten det minsta när jag går för då vrids knät också och smärtan strålar och hugger och isar allt på samma gång (så inte trevligt alltså).
Det hela började ju för ett par månader sedan med att det knäppte i knät vilket det fortfarande gör men inte lika högt, nu är det mer som ett lågt tickande varje gång jag börjar sjunka ner på huk. Jag har alltid blivit stel av att sitta ner för länge men sista tiden har det varit värre än vanligt, efter fem minuter på en stol haltar jag.
Också kom då dödsstöten i morse när jag skulle ta på mig strumporna och inte kunde lägga upp foten på knät, jag hade lyft den halvvägs när det kändes som att benet skulle gå av på mitten, kapat vid knät.Förhoppningsvis ger smärtan med sig om jag är snällt mot knät, men tills dess får jag undra om mitt illamående beror på smärtan eller nervositet inför dagens besök.
När jag vaknade nu på morgonen tog det en stund innan jag kom ihåg att jag skulle till tandläkaren, mest var jag bara glad att jag även denna morgon lyckats vakna innan väckarklockan ringde. Som jag skrev igår gillar jag inte höga ljud när jag är precis nyvaken och väckarklockans signal är det ljud jag avskyr mest av allt.
Det var tyvärr vid uppstigning som jag insåg att tandlagningen inte är det enda som kommer göra ont idag, mitt högra knä som krånglat allt mer den senaste tiden har nu brakat ihop totalt. Jag kan inte vrida foten det minsta när jag går för då vrids knät också och smärtan strålar och hugger och isar allt på samma gång (så inte trevligt alltså).
Det hela började ju för ett par månader sedan med att det knäppte i knät vilket det fortfarande gör men inte lika högt, nu är det mer som ett lågt tickande varje gång jag börjar sjunka ner på huk. Jag har alltid blivit stel av att sitta ner för länge men sista tiden har det varit värre än vanligt, efter fem minuter på en stol haltar jag.
Också kom då dödsstöten i morse när jag skulle ta på mig strumporna och inte kunde lägga upp foten på knät, jag hade lyft den halvvägs när det kändes som att benet skulle gå av på mitten, kapat vid knät.Förhoppningsvis ger smärtan med sig om jag är snällt mot knät, men tills dess får jag undra om mitt illamående beror på smärtan eller nervositet inför dagens besök.
onsdag 11 april 2012
Nattugglan som flög sin kos
I min familj har jag alltid varit nattugglan, en vana som började i tioårsåldern då jag började sträckläsa kapitelböcker och "skulle bara" så fort mamma sa åt mig att släcka lampan. När jag kom upp i tonåren blev mitt nattuggleri etter värre och jag insåg rätt snart att min dygnsrytm var inställd på att vara en nattmänniska och morgnar avskydde jag.
Det där fortsatte långt förbi tonåren, jag kunde utan problem stanna uppe till tre på morgonen och sedan sova som en stock fram till ett på eftermiddagen, det fanns till och med de gånger jag var vaken till sex, sju på morgonen av ingen annan anledning än att jag inte blev trött förrän då och sedan upprepades mönstret natten därpå.
Ungefär ett år efter att jag fått min MS-diagnos fick jag fatigue som ett bestående problem, jag gick upp på morgonen, jag jobbade, jag kom hem och sov några timmar och sedan var jag vaken till sent på kvällen. Inte för att jag sovit mitt på dagen utan helt enkelt för att det var så min kropp var van att göra och den där extra tuppluren spelade mindre roll.
Så för inte ens ett år sedan föll jag plötsligt och mystiskt in i vad som antagligen kan anses vara en helt normal dygnsrytm, jag vaknar relativt pigg på morgonen (allt är relativt med MS), jag jobbar, jag tar min tupplur vid hemkomst och jag blir trött redan vid nio-tiden på kvällen även om jag oftast brukar vänta ett par timmar med att gå och lägga mig.
Efter att ha kunnat sova tolv timmar i sträck bara för att, sover jag nu i åtta, nio timmar och sedan är jag uppe och pigg vare sig klockan är sex eller nio på morgonen. Det kan fortfarande vara lite trögt att komma ur sängen ibland för hur klarvaken jag än är så är det riktigt skönt att ligga och gotta sig under det varma täcket och gosa med katterna.
Allt detta betyder så klart inte att jag blivit en fulländad morgonmänniska, jag vill fortfarande helst ha det knäpptyst runt mig den första halvtimman efter att jag klivit upp och jag tänder så få lampor som möjligt. Men efter det är allt som vanligt, jag är pigg och vaken och redo att ta mig an dagen med studs i stegen och ett leende på läpparna...
Faktum är att jag fasar lite för den dagen jag går och lägger mig klockan nio, stiger upp klockan fem och småsjungande önskar alla en goood morgon och underbar dag! Morgonpigga människor har alltid irriterat mig, mestadels eftersom de envisas med att prata. Och tända lampor. Sånt där som man inte får göra alltför tidigt på morgonkvisten.
Det där fortsatte långt förbi tonåren, jag kunde utan problem stanna uppe till tre på morgonen och sedan sova som en stock fram till ett på eftermiddagen, det fanns till och med de gånger jag var vaken till sex, sju på morgonen av ingen annan anledning än att jag inte blev trött förrän då och sedan upprepades mönstret natten därpå.
Ungefär ett år efter att jag fått min MS-diagnos fick jag fatigue som ett bestående problem, jag gick upp på morgonen, jag jobbade, jag kom hem och sov några timmar och sedan var jag vaken till sent på kvällen. Inte för att jag sovit mitt på dagen utan helt enkelt för att det var så min kropp var van att göra och den där extra tuppluren spelade mindre roll.
Så för inte ens ett år sedan föll jag plötsligt och mystiskt in i vad som antagligen kan anses vara en helt normal dygnsrytm, jag vaknar relativt pigg på morgonen (allt är relativt med MS), jag jobbar, jag tar min tupplur vid hemkomst och jag blir trött redan vid nio-tiden på kvällen även om jag oftast brukar vänta ett par timmar med att gå och lägga mig.
Efter att ha kunnat sova tolv timmar i sträck bara för att, sover jag nu i åtta, nio timmar och sedan är jag uppe och pigg vare sig klockan är sex eller nio på morgonen. Det kan fortfarande vara lite trögt att komma ur sängen ibland för hur klarvaken jag än är så är det riktigt skönt att ligga och gotta sig under det varma täcket och gosa med katterna.
Allt detta betyder så klart inte att jag blivit en fulländad morgonmänniska, jag vill fortfarande helst ha det knäpptyst runt mig den första halvtimman efter att jag klivit upp och jag tänder så få lampor som möjligt. Men efter det är allt som vanligt, jag är pigg och vaken och redo att ta mig an dagen med studs i stegen och ett leende på läpparna...
Faktum är att jag fasar lite för den dagen jag går och lägger mig klockan nio, stiger upp klockan fem och småsjungande önskar alla en goood morgon och underbar dag! Morgonpigga människor har alltid irriterat mig, mestadels eftersom de envisas med att prata. Och tända lampor. Sånt där som man inte får göra alltför tidigt på morgonkvisten.
måndag 9 april 2012
Oteknisk och smått paranoid
Nu på kvällen bestämde jag mig för att se en film och satte en skiva i DVD-spelaren. Ingenting hände dock, skärmen förblev svart trots att spelaren helt uppenbart var igång och fungerade som den ska. Jag trodde att felet möjligen låg hos en kabel eftersom den svarta skärmen flimrade när jag vickade på kabeln, och jag bestämde mig för att undersöka saken.
Efter att ha dragit fram ficklampan, bytt batterier i den, ryckt och dragit och tryckt till en massa kablar var skärmen fortfarande svart. Aha, tänkte jag och fick för mig att kolla om min Wii fungerade, så jag drog ut de tre småsladdarna (ni, vet, röd, gul och vit) och satte i de som hör till Wii-konsolen. Ja, alltså de som jag trodde hörde till Wii i alla fall.
Det visade sig att de var sladdarna till konsolen som suttit i hela tiden efter mitt träningspass i fredags. Inte så konstigt att DVD-spelaren inte fungerade. Som grädde på moset upptäckte jag även att jag glömt en spisplatta påslagen när jag var i köket och letade efter ficklampan så idag var verkligen inte en av mina mer briljanta dagar.
På ett sätt var det kanske tur att det krånglade med planen att se en film, annars hade nog spisplattan stått på i ytterligare några timmar, i värsta fall hela natten eftersom jag sällan är i köket på kvällarna. Nu kommer jag säkert vara jättenojig ett bra tag framöver, springa och kolla spisen stup i kvarten ända tills jag hittar något annat att oroa mig över.
Efter att ha dragit fram ficklampan, bytt batterier i den, ryckt och dragit och tryckt till en massa kablar var skärmen fortfarande svart. Aha, tänkte jag och fick för mig att kolla om min Wii fungerade, så jag drog ut de tre småsladdarna (ni, vet, röd, gul och vit) och satte i de som hör till Wii-konsolen. Ja, alltså de som jag trodde hörde till Wii i alla fall.
Det visade sig att de var sladdarna till konsolen som suttit i hela tiden efter mitt träningspass i fredags. Inte så konstigt att DVD-spelaren inte fungerade. Som grädde på moset upptäckte jag även att jag glömt en spisplatta påslagen när jag var i köket och letade efter ficklampan så idag var verkligen inte en av mina mer briljanta dagar.
På ett sätt var det kanske tur att det krånglade med planen att se en film, annars hade nog spisplattan stått på i ytterligare några timmar, i värsta fall hela natten eftersom jag sällan är i köket på kvällarna. Nu kommer jag säkert vara jättenojig ett bra tag framöver, springa och kolla spisen stup i kvarten ända tills jag hittar något annat att oroa mig över.
lördag 7 april 2012
Påskens under
Torsdag morgon vid frukost försökte jag förklara påskens under för ett av barnen på jobbet. Ja, alltså inte den kristna anledningen till varför vi firar påsk utan snarare slutresultatet - vara på förskolan fyra dagar, ledig fyra dagar, vara på förskolan fyra dagar och sedan ledig i två dagar. För det är väl ett under om något, all denna ledighet.
Både jag och min kollega blev smått förvånade ett par minuter senare när denna pojke som i vanliga fall har väldigt kort minne, återigen tog upp ämnet genom att säga att vi nu ska vara lediga fyra dagar, vara på förskolan fyra dagar och sedan ledig i två dagar innan allt blir som vanligt igen. Ja, sa vi, visst är det underbart och härligt!
Både jag och min kollega blev smått förvånade ett par minuter senare när denna pojke som i vanliga fall har väldigt kort minne, återigen tog upp ämnet genom att säga att vi nu ska vara lediga fyra dagar, vara på förskolan fyra dagar och sedan ledig i två dagar innan allt blir som vanligt igen. Ja, sa vi, visst är det underbart och härligt!
fredag 6 april 2012
Inte direkt vårväder
Det snöar och inte något mesigt lite vårnederbörd som aldrig hinner lägga sig utan ett rejält snöfall med stora tunga flingor. Min mamma ringde runt tolvtiden för att prata lite och nämnde då att det börjat snöa hemma hos henne bara någon mil bort. Visst såg det mörkt och dystert ut här men jag trodde absolut inte att det skulle börja snöa så här mycket,
Jag drog igång mitt träningsprogram (har äntligen varit duktig och tränat idag) men hann inte hålla på mer än några minuter innan jag sneglade ut genom fönstret och det vräkte ner snö. Sedan dess har det bara blivit värre, världen utanför mitt fönster är en vit, yrande vägg. Det känns inte alls särskilt roligt att se eländet och då älskar jag i vanliga fall snö.
Jag tror nog de allra flesta kan hålla med om att det här inte var ad vi räknat med av påskhelgen, vad de än har sagt i väderprognoserna. Det har ju varit sådant härligt vårväder i ett par veckor nu, kanske inte överdrivet varmt och helt klart mer blåsigt än nödvändigt, men solen har lyst från en klarblå himmel och det är ju så den tidiga våren ska vara.
Jag drog igång mitt träningsprogram (har äntligen varit duktig och tränat idag) men hann inte hålla på mer än några minuter innan jag sneglade ut genom fönstret och det vräkte ner snö. Sedan dess har det bara blivit värre, världen utanför mitt fönster är en vit, yrande vägg. Det känns inte alls särskilt roligt att se eländet och då älskar jag i vanliga fall snö.
Jag tror nog de allra flesta kan hålla med om att det här inte var ad vi räknat med av påskhelgen, vad de än har sagt i väderprognoserna. Det har ju varit sådant härligt vårväder i ett par veckor nu, kanske inte överdrivet varmt och helt klart mer blåsigt än nödvändigt, men solen har lyst från en klarblå himmel och det är ju så den tidiga våren ska vara.
onsdag 4 april 2012
En lat kossa
De senaste veckorna har jag varit extremt trött samtidigt som jag haft en massa på gång både på jobbet och på fritiden och de mesta tiden däremellan har gått till att sova. Tyvärr har det inneburit att jag lagt träningen lite på hyllan den sista veckan och nu känns det nästan lite betungande att dra igång den igen för allt jag vill göra är att sova.
Jag har i alla fall lagt om mitt träningsschema lite, jag tänker fortfarande träna fem dagar i veckan men har upptäckt att jag ofta måste hoppa över måndagsträningen eftersom mycket annat pågår de dagarna. Istället har jag bytt till tisdag men tror ni att jag tränade igår efter sex och en halv timma på jobbet och hemkomst på eftermiddagen? Nej, just det.
Så självklart tänkte jag ju att idag skulle bli min uppstartardag istället men just nu känns det föga lockande. Jag har jobbat fem timmar idag plus ett par timmar för lunch och egenplanering och just nu känner jag att jag måste få sova ett par timmar. Att träna hade självklart gjort mig piggare. I en timma eller två. MS-fatigue är allt ett jävla elände.
Jag har i alla fall lagt om mitt träningsschema lite, jag tänker fortfarande träna fem dagar i veckan men har upptäckt att jag ofta måste hoppa över måndagsträningen eftersom mycket annat pågår de dagarna. Istället har jag bytt till tisdag men tror ni att jag tränade igår efter sex och en halv timma på jobbet och hemkomst på eftermiddagen? Nej, just det.
Så självklart tänkte jag ju att idag skulle bli min uppstartardag istället men just nu känns det föga lockande. Jag har jobbat fem timmar idag plus ett par timmar för lunch och egenplanering och just nu känner jag att jag måste få sova ett par timmar. Att träna hade självklart gjort mig piggare. I en timma eller två. MS-fatigue är allt ett jävla elände.
söndag 1 april 2012
En liten, liten kaka
De senaste månaderna har jag gjort ett tappert försök att göra mig av med alla överflödiga kilon och det har väl gått relativt bra. Jag har inte gått ner så där jättemycket även om midjemåttet minskat med ungefär 10 centimeter och jag tycker själv att jag kan se en stor skillnad när jag står framför spegeln och spanar efter förändringar i min kropp.
De senaste veckorna har även andra börjat kommentera att det börjar synas. Min syster synade mig kritiskt en dag i förra veckan och förkunnade att nu börjar resultaten synas på magen och i ansiktet - också har brösten blivit mindre. Det där sista sa hon med ett flin för hon vet ju hur mycket jag inte vill att brösten försvinner trots viktnedgång.
Det bästa med min långsamma resa mot ett smalare liv är att jag inte går på någon läskig diet, jag har alltid varit mycket anti allt vad dieter heter och skulle antagligen bli galen om jag var tvungen att lägga om min kost totalt eller bara leva på Nutrilett eller vad fasiken det heter. Istället äter jag som vanligt och har koll på intaget av sötsaker istället.
Detta inte sagt att sötsaker är helt ute ur mitt liv, jag kan unna mig en chokladbit emellanåt och är jag bjuden på fika så äter jag en bulle eller muffins. Som jag ser det är allting okej i måttliga mängder och det gäller även kakor och godis. Tyvärr betyder inte bristen på sötsaker i mitt liv att jag inte fortfarande kan bli vansinnigt sugen på en liten kaka.
Så är det just nu, jag vill verkligen ha en jäkla kaka, det är allting jag kan tänka på och hade jag haft några kakor hemma hade jag säkert tryckt i mig en. Eftersom jag inte har några försöker jag istället tänka bort suget men det går inget bra, tankarna har hamnat i en loop och jag börjar så smått känna mig som Kakmonstret. "Kaka! Kaka! Kaka!"
De senaste veckorna har även andra börjat kommentera att det börjar synas. Min syster synade mig kritiskt en dag i förra veckan och förkunnade att nu börjar resultaten synas på magen och i ansiktet - också har brösten blivit mindre. Det där sista sa hon med ett flin för hon vet ju hur mycket jag inte vill att brösten försvinner trots viktnedgång.
Det bästa med min långsamma resa mot ett smalare liv är att jag inte går på någon läskig diet, jag har alltid varit mycket anti allt vad dieter heter och skulle antagligen bli galen om jag var tvungen att lägga om min kost totalt eller bara leva på Nutrilett eller vad fasiken det heter. Istället äter jag som vanligt och har koll på intaget av sötsaker istället.
Detta inte sagt att sötsaker är helt ute ur mitt liv, jag kan unna mig en chokladbit emellanåt och är jag bjuden på fika så äter jag en bulle eller muffins. Som jag ser det är allting okej i måttliga mängder och det gäller även kakor och godis. Tyvärr betyder inte bristen på sötsaker i mitt liv att jag inte fortfarande kan bli vansinnigt sugen på en liten kaka.
Så är det just nu, jag vill verkligen ha en jäkla kaka, det är allting jag kan tänka på och hade jag haft några kakor hemma hade jag säkert tryckt i mig en. Eftersom jag inte har några försöker jag istället tänka bort suget men det går inget bra, tankarna har hamnat i en loop och jag börjar så smått känna mig som Kakmonstret. "Kaka! Kaka! Kaka!"
Trappar av
I fredags lyckades jag hålla igång elva timmar innan jag däckade, igår blev det åtta timmar och idag har jag varit vaken i tre timmar och känner redan hur det skriker i kroppen efter att få vila. Om jag nu skulle sova middag idag är det bättre att göra det nu än senare eftersom jag börjar jobba redan klockan sex imorgon bitti och vill ju vara pigg då.
Jag funderar på om lite mat och en kort promenad kommer göra mig piggare och säkert blir det så men som med allt annat som gör mig vaknare så brukar det vara en tillfällig respit innan jag är lika jäkla trött igen. Så det blir nog att vänta på att tvättmaskinen ska bli klar (dagens andra maskin) och sedan fall ner bland kuddar och täcken i ett par timmar.
Det där med att vara nyttig och städa orkar jag inte med den här helgen, inte efter två långa och intensiva flyttdagar. Men det gör inte så mycket, det viktigaste är i alla fall rent och snyggt och de där dammråttorna under sängen och i hörnen kan jag låtsas att jag inte ser. Det är rätt så bra att ha selektiv blindhet ibland.
Jag funderar på om lite mat och en kort promenad kommer göra mig piggare och säkert blir det så men som med allt annat som gör mig vaknare så brukar det vara en tillfällig respit innan jag är lika jäkla trött igen. Så det blir nog att vänta på att tvättmaskinen ska bli klar (dagens andra maskin) och sedan fall ner bland kuddar och täcken i ett par timmar.
Det där med att vara nyttig och städa orkar jag inte med den här helgen, inte efter två långa och intensiva flyttdagar. Men det gör inte så mycket, det viktigaste är i alla fall rent och snyggt och de där dammråttorna under sängen och i hörnen kan jag låtsas att jag inte ser. Det är rätt så bra att ha selektiv blindhet ibland.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
