Allting är bara fel, fel, fel

I går morse försov jag mig och vaknade (snorförkyld) fem minuter efter att jag skulle varit på jobbet. Lyckligtvis bor jag när och är inte alltför omständlig när jag ska göra mig i ordning för dagen så det var bara att slänga på sig kläderna, dra en borste genom håret och snabbt som attan borsta tänderna innan jag var ute genom ytterdörren och ner för trapporna.

Idag vaknade jag istället flera timmar innan jag behövde gå upp (börjar inte jobba förrän kl 11) och det första jag insåg efter uppstigning och toalettbesök var att jag inte har något pålägg hemma. Faktum är att jag inte har någonting alls hemma men till sist hittade jag en tub lättmajonnäs i kylen som jag kunde sprida ut över mina två sista brödskivor.

Med frukosten avklarad hoppade jag in i duschen, irriterade mig på att avloppsproppen envisas med att åka ner och fick skölja håret två gånger efter varje schamponering eftersom jag inte lyckades få ur allt löddret - och nu luktar mitt hår ammoniak(!) trots att det var säkert ett halvår sedan jag färgade det och det har inte luktat sen dess.

Jag börjar så smått fasa för resten av dagen; kaos, mordförsök, fasansfulla olyckshändelser med flera liter blod. Jag jobbar trots allt med barn, man vet aldrig vad de kan hitta på. Att jag dessutom fått förlänga min arbetsdag från halv sex till sju eftersom vi har ett sent barn, gör inte saken bättre. Det är fler timmar för hemskheter att inträffa.

Fast nu börjar jag så smått känna mig överdrivet pessimistisk trots den lilla rösten i bakhuvudet som säger att det faktiskt kan hända, jag kan bli attackerad av en hop överenergiska barn, missa ett trappsteg, snubbla över kanten till sandlådan, sätta dagens lunch i halsen, skära mig på ett papper... eller överleva dagen utan blessyrer som är vanligt.