Den store husguden

När jag idag fick tidningen Förskolan i posten satte jag mig för att bläddra i den, läste på insämdarsidan och fortsatte till artiklarna där jag hittade en intressant artikel om en avhandling skriven av en lärarutbildare på den högskola där jag själv läste till förskollärare. Avhandlingen handlade om hur man i förskolan ser sin egen pedagogiska praktik.

"Resultatet visar att bilden som deltagarna  i studien har av förskolan är komplex [...] Det utkristalliserade sig i två dominerande synsätt: Det ena var förskolan som en plats där alla barn utvecklas och som arbetslaget känner sig stolta över [...] Men samtidigt finns ett motsatt perspektiv: Förskolan beskrivs beskrevs av samma personer som en plats som inte passar alla barn och som en stressande miljö för vissa." [Förskolan 4:2012, s.14]

Det första förhållningssättet speglar synen på det kompetenta barnet utifrån en sociokulturell teori, det andra sättet ligger närmare utvecklingspsykologins mognadsteori, men jag förstår att för de flesta av mina läsare är det här total rappakalja såvida ni inte läst någon form av psykologi eller pedagogik så jag ska försöka ge mig på en förklaring.

Tanken att alla barn utvecklas och mognar i stadier grundades av en schweizisk utvecklingspsykolog vid namn Jean Piaget och det var hans teorier som många svenska förskollärare fick lära sig om under sin utbildning. När jag själv började studera handlade det istället om att barn är kompetenta oavsett ålder och utvecklas genom att utmanas.

Mannen bakom den sociokulturella teorin var vitryssen Lev Vygotskij och han var samtida med Piaget även om hans teorier inte kom att publiceras i västvärlden förrän på 50-talet och blev inte vanliga inom den svenska lärarutbildningen förrän på 90-talet. När jag själv började plugga förstod jag snart att Vygotskij var den store husguden.

Själv blev jag dock aldrig helt indoktrinerad i detta tankesätt, jag är ingen renodlad vygotskijan så som många av mina medstudenter blevt, precis som jag inte är en reggio emilian även om denna pedagogik också var något som våra lärarutbildare försökte trycka ner i halsen på oss, antagligen eftersom läroplanen är Reggio Emilia-inspirerad.

Jag har aldrig trott på att låsa fast mig vid bara ett tankesätt, jag gillar att plocka ut det godaste från alla teorier och pedagogiker, till och med Piaget även om det snabbt framgick att mina lärarutbildare ansåg att Piaget var ond, ja, han kan mycket möjligen ha varit djävulsk med sina gamla stelbenta utvecklingsteorier om barn.

Det var faktiskt inte förrän jag läste mitt sista år på högskolan som jag insåg att Piaget hade en hel del värdefulla och logiska idéer, han var inte helt ond och inte fullt så stelbent som jag fått berättat för mig. Visserligen ansåg han att barn utvecklades i stadier men var inte helt låst vid tanken på att dessa stadier måste ske vid en viss ålder.

När det var dags att skriva C-uppsats bestämde min medförfattare och jag oss för att analysera vårt arbete inte bara utifrån Vygotskijs teorier utan även använda oss av Piagets arbete eftersom vi ansåg att flera av de förskollärare vi intervjuade hade inslag av utvecklingspsykologi i sitt sätt att tänka kring vårt valda ämne.

När jag läste artikeln idag i tidningen Förskolan lände jag ett stygn av sorg att det fortfarande inte bara propageras för Vygotskijs idéer utan även att Piaget ännu demoniseras baserat på antagande som inte är helt korrekta. Inte för att jag skulle kalla mig själv piagetian, långt ifrån det, men jag tycker ändå det är ledsamt.

Jag hade önskat att dagens lärarutbildning hade varit mer objektiv, att studenterna hade fått lära sig om alla teorier och förhållningssätt på ett likvärdigt sätt istället för att få det inbankat i huvudet på dem att "Vygotskij är bra... också var det några andra typer som hade andra idéer men de var onda och hatade säkert barn så strunt i dem."

Det är samma sak med diverse pedagogiker som finns; störst och först är italienska Reggio Emilia, antagligen eftersom deras pedagogik bygger på en sociokulturell teori. Alla de andra, Montessori, Bifrost och så vidare, nämns bara i förbifarten. Man kan lära sig allt om hur en Reggio-förskola är byggd men knappt något om Bifrost-pedagogik.

Men det är kanske ett ämne för en annan dag, detta inlägg handlade ju om den store husguden. Men missförstå mig inte, jag offrar fortfarande på hans altare och anser att hans teorier är sunda. Det är bara det att han måste dela med sig en bit av sitt altare till andra, så som Piaget och Erikson, personer vars teorier faktiskt inte är onda eller helt fel.