Lätt på handen

Jag vill ge en eloge till min tandläkare, mannen som så smått börjat bota min tandläkarskräck. Jag lyckas ju visserligen fortfarande jaga upp mig till max innan jag ens kommer till tandläkaren men när jag väl är där så känns det rätt så lugnt, mycket tack vare tandläkaren. Han tar det försiktigt och frågar emellanåt om det går bra och hur det känns.

Som jag skrivit tidigare har jag ju aldrig råkat ut för något riktigt förskräckligt medan jag suttit i en tandläkarstol men jag har ändå utvecklat en nästintill panisk skräck. Idag när jag var och lagade ett hål slogs jag av hur det inte gjorde ont, trots mina barndomsminnen av att tandlagning gjorde så in i helvete ont trots massiv bedövning i munnen.

Jag funderade så smått på om det kanske beror på nyare och bättre utrustning nuförtiden, för att inte tala om kraftigare bedövning, men på det stora hela tror jag nog ändå att det beror på att jag har en tandläkare som faktiskt vet vad han sysslar med. Det är inte alla med min slags tandläkarskräck som har den stora turen att få komma till en sådan tandläkare.