Igår kom lönen så idag var det dags att handla. Men det blev inte så mycket inköp som jag trott, i alla fall inte matinköp. Hade redan en massa mat hemma i kylen och frysen. Däremot så var jag inne på GinaTricot med syrran, vilket jag inte skulle gjort. Följde med henne in för att hon skulle köpa nya linnen, kom ut själv med två linnen och en snygg topp som lämnar ena axeln bar. Brände 350 spänn på impuls.
Sedan var jag inne på Siba för att skaffa ett nytt antivirusprogram, efetrsom mitt Norton bara har 13 dagar kvar innan det går ut. Brorsan sa åt mig att kolla efter F-Secure men det hade de inte, så säljaren rekommenderade istället Trend Micro. Blev lite förvånad faktiskt, det var inte det dyraste programmet, det var istället Norton, och det tyckte säljaren var mycket sämre. Han måste nog ha varit sjuk och febrig idag.
Annars brukar ju säljare aldrig vilja att man köper det billigare alternativet. Fast på Siba är de faktiskt bra, oftast trevliga säljare som inte är alltför pushiga - fast det finns så klart undantag. Men inte som på Inkompetensens Högborg - mera känt som ElGiganten - där varenda säljare är värdelösa klåpare och alla andra anställda är imbecilla idioter som inte borde få vistas bland allmänheten.
Men dte är en historia för en annan dag, nu skulle ju detta inlägg handla om dagens inköp. Efter de impulsinköpta linnena och toppen, och det nya antivirusprogrammet, var det dags att shoppa ny kattlåda. Till sist hittade jag en till vettigt pris på Maxi, en utan kåpa. Mina katter skulle aldrig fixa en med kåpa. Chai skulle inte komma in, Bast inte komma ut för att Chai skulle sitta utanför, och Knasen vägra gå in alls.
Så det blev en likadan blå som den jag har nu, men jag har inte kommit mig för att ställa in den i badrummet. Gör det imorgon när jag ändå ska byta sand i den andra lådan. Ja, och så spännande var mitt liv. Efter kattlådan blev det en sväng till Willy's för att handla mat, men som sagt, jag hade det mesta hemma så det blev lite mat också några impulsköp i form av Pigall och Daim - är ju chokladoman!
Fast just nu så är jag inte alls sugen på choklad. Istället vill jag ha varm ocg god mat, som lasange! Älskar verkligen lasange. Imorgon ska det bli pasta och tonfisksås. Har inte ätit det sedan före jul och nu är jag riktigt sugen på en riktigt god middag, även om det blir middag för en. I vannliga fall tycker jag det är tråkigt att laga mat för en, men när det vankas tonfisksås så kan jag överleva en ensam middag.
lördag 28 februari 2009
fredag 27 februari 2009
Kålmasken
Det här inlägget kom väldigt tätt inpå det förra men jag kom på att jag tänkt lägga upp en bild på Kålmasken. Så här är han nu, i egen hög person. Hans riktiga namn är Patchy Paul II, men jag gillar Kålmasken bättre för det är så han ser ut. Kålmasken var en födelsedagspresent från några kompisar när jag fyllde 25 för några år sedan. Ett halvår tidigare hade en kompis visat mig en bild på Kålmasken och jag blev kär. Hans gröna färg, hans läckra form, hans söta lilla flin.
Jag tjatade antagligen hål i huvudet på mina vänner. Så fort jag fick chansen så skickade jag en bild på Kålmasken och suckade om hur väldigt söööt han är. Tyvärr var han alldeles för dyr för att köpas när jag bara tänkte titta på honom ändå.
Så jag köpte honom inte, men det behövde jag inte. När jag hade födelsedagsfest när jag fyllde år, så hade kompisarna lagt samman pengar och köpt Kålmasken, den underbara, vackra, fina, söta Kålmasken. Jag var så glad att han fick batterier direkt.
Sedan fick han ligga på köksbordet och surra en stund. Sedan dess har han nog varit ur lådan tre gånger för att visas upp. Jag är för tråkig för det här med leksaker, har aldrig riktigt förstått meningen med saker som Kålmasken.
Fast det tänker jag inte berätta för honom för då blir han så ledsen. Så nej, Kålmasken får ligga i sin låda och ibland bli tittad på och få höra hur otroligt söt han är. Fast nu verkar han vara trasig. Tog fram honom för att ta kort på honom och han vägrade surra, trots att han fick nya batterier. Stackars, stackars Kålmasken. Jag tror han är död...
Det var inget vidare, men det blev bättre
Det här ska ju vara en förbannad blogg, men idag så är jag inte alls särskilt förbannad. Har lugnat ner mig något enormt sedan i början av veckan då allting verkligen bara var morr och skrik. Inte för att så mycket hänt som gjort mig glad, har mest varit den ena obehagliga händelsen på den andra, en del saker jag helst kunnat vara utan men ändå fått höra eller veta av och om människor i min omgivning.
Mot slutet av veckan vände humöret lika snabbt som det dalat och efter torsdag kväll är jag som vanligt igen. Men det ska erkännas, fram mot torsdag eftermiddag så fick jag faktislt intala mig själv att nu ska jag vara glad. Det här kommer låta helskumt, men jag gick faktiskt och sjöng en liten visa inne i skallen. Vara glad, vara glad, bara vara glad. Inte arg, inte ledsen, bara vara glad. Det verkade hjälpa lite i alla fall.
Sedan blev det fredag, idag, och poff så är allting som det ska. Berg-och dalbanehumöret är ju inte särskilt roligt, men det gör onekligen tillvaron lite mer spännande. Ja, se där, hur positiv jag kan vara trots att jag helst vill mörda allt vad humörsvängningar heter. Dessutom är det ju inte bara jag som påverkas, vilket jag fick påpekat för mig. Klart jag förstått att andra gör också, men det blir liksom tydligare när någon säger det.
Det var ju så klart inget jag hurrar över att få höra och visst känns det jobbigt, lite extra tyngd på bördan, men det är väl bättre att något sägs än att irritationen växer. Nu är jag så där nästan äckligt servil och ska vara alla till lags, men jag har i alla fall slutat sjunga min Vara glad-sång så det är ju ett steg i rätt riktning. Och det är ingen falks glädje jag känner heller, det är skönare att vara glad än arg eller ledsen.
Fast det är klart, det kan ju låta som att jag tvingar mig själv att vara glad bara för att det passar andra bättre. Men så är det faktiskt inte alls. Jag är ju som folk är mest, hellre glad än förbannad - namnet på denna blogg till trots. Idag lyckades jag för första gången denna vecka säga till på skarpen utan ett höja rösten det minsta. Fick ingen respons visserligen, men ändå, jag gjorde det och det kändes bra.
Jag har insett för länge sedan att man får vara arg, även om man jobbar med barn, man får säga ifrån och man får till och med höja rösten ibland. Men jag var arg på fel sätt i början av veckan, förbannad för att allting kändes tungt och det gick ut över barnen och så ska det definitivt inte vara. Så nu idag har jag andats och känt frid trots motgångar - och barnen verkar inte hälften så jobbiga som de gjorde i tisdags.
Nu ska jag ta mig i kragen vad gäller humöret, bli som vanligt igen. Ingen kan ju komma och säga att jag är någon tyst, timid liten blomma som med späd stämma ber barnen om de skulle vilja vara det allra gulligulligaste och kanske, om de kände för det, städa upp lite i lekrummet. Gör de inte som jag säger så blir det att ta till på skarpen och säga att Nu städar ni! Inget tjafs om saken, sätt igång! Men inget skrikande.
Det ska nog gå, det har ju gått bra hittills. Har nog aldrig riktigt käns mig så där ruggigt förbannad förut, inte så att det gått ut över barnen, jobbet och kollegorna förut i alla fall. Det har bara varit en skum tid de senaste månaderna. Men som jag sa till min kollega idag, nu får chefen jaga mig allt han vill, jag tänker sluta by mig och bara ta det som det kommer. Det brukar ju funka för mig annars.
Jag har nästan alltid haft en nästan onaturlig tur, vad det än gäller, i alla fall i vissa aspekter av mitt liv. Fast först måste jag nå botten innan det plötsligt vänder och allting bara löser sig. Jag har haft ekonomiska problem, problem med att hitta bostad, problem med pojkvänner, problem med vänner, problem med skolan - och som genom ett trollslag så händer något i sista stund som får allt att ljusna.
Nu är det djupa andetag och massor av förnekelse som gäller. Om jag bara släpper efter ett tag nu, inte låter andra påverka mig och allting bara rulla av mig som vatten av en gås, då kommer jag nog överleva de närmaste månaderna också - och det utan att låta det dåliga samvetet gnaga ett hål genom mig för att andra inte tycker jag presterar bra nog eller för att mina kollegor blir lidande, eller jobbet, eller barnen.
Lugn, inre frid, djupa andetag - jag ska vara så jävla zen att buddistmunkar kommer vallfärdas till min dörr för att få veta hur jag gör det. Ja, nästan i alla fall. Jag ska åtminstone återgå till mitt vanliga själv, lugn, bestämd, men inte rädd för att ryta i. Sånt där meseri kan jag bli så irriterad på, folk som med mjuk stämma säger Nu, lille pluttenutten, så får du faktiskt sluta för annars kanske jag blir lite arg på dig. Gah!
Mot slutet av veckan vände humöret lika snabbt som det dalat och efter torsdag kväll är jag som vanligt igen. Men det ska erkännas, fram mot torsdag eftermiddag så fick jag faktislt intala mig själv att nu ska jag vara glad. Det här kommer låta helskumt, men jag gick faktiskt och sjöng en liten visa inne i skallen. Vara glad, vara glad, bara vara glad. Inte arg, inte ledsen, bara vara glad. Det verkade hjälpa lite i alla fall.
Sedan blev det fredag, idag, och poff så är allting som det ska. Berg-och dalbanehumöret är ju inte särskilt roligt, men det gör onekligen tillvaron lite mer spännande. Ja, se där, hur positiv jag kan vara trots att jag helst vill mörda allt vad humörsvängningar heter. Dessutom är det ju inte bara jag som påverkas, vilket jag fick påpekat för mig. Klart jag förstått att andra gör också, men det blir liksom tydligare när någon säger det.
Det var ju så klart inget jag hurrar över att få höra och visst känns det jobbigt, lite extra tyngd på bördan, men det är väl bättre att något sägs än att irritationen växer. Nu är jag så där nästan äckligt servil och ska vara alla till lags, men jag har i alla fall slutat sjunga min Vara glad-sång så det är ju ett steg i rätt riktning. Och det är ingen falks glädje jag känner heller, det är skönare att vara glad än arg eller ledsen.
Fast det är klart, det kan ju låta som att jag tvingar mig själv att vara glad bara för att det passar andra bättre. Men så är det faktiskt inte alls. Jag är ju som folk är mest, hellre glad än förbannad - namnet på denna blogg till trots. Idag lyckades jag för första gången denna vecka säga till på skarpen utan ett höja rösten det minsta. Fick ingen respons visserligen, men ändå, jag gjorde det och det kändes bra.
Jag har insett för länge sedan att man får vara arg, även om man jobbar med barn, man får säga ifrån och man får till och med höja rösten ibland. Men jag var arg på fel sätt i början av veckan, förbannad för att allting kändes tungt och det gick ut över barnen och så ska det definitivt inte vara. Så nu idag har jag andats och känt frid trots motgångar - och barnen verkar inte hälften så jobbiga som de gjorde i tisdags.
Nu ska jag ta mig i kragen vad gäller humöret, bli som vanligt igen. Ingen kan ju komma och säga att jag är någon tyst, timid liten blomma som med späd stämma ber barnen om de skulle vilja vara det allra gulligulligaste och kanske, om de kände för det, städa upp lite i lekrummet. Gör de inte som jag säger så blir det att ta till på skarpen och säga att Nu städar ni! Inget tjafs om saken, sätt igång! Men inget skrikande.
Det ska nog gå, det har ju gått bra hittills. Har nog aldrig riktigt käns mig så där ruggigt förbannad förut, inte så att det gått ut över barnen, jobbet och kollegorna förut i alla fall. Det har bara varit en skum tid de senaste månaderna. Men som jag sa till min kollega idag, nu får chefen jaga mig allt han vill, jag tänker sluta by mig och bara ta det som det kommer. Det brukar ju funka för mig annars.
Jag har nästan alltid haft en nästan onaturlig tur, vad det än gäller, i alla fall i vissa aspekter av mitt liv. Fast först måste jag nå botten innan det plötsligt vänder och allting bara löser sig. Jag har haft ekonomiska problem, problem med att hitta bostad, problem med pojkvänner, problem med vänner, problem med skolan - och som genom ett trollslag så händer något i sista stund som får allt att ljusna.
Nu är det djupa andetag och massor av förnekelse som gäller. Om jag bara släpper efter ett tag nu, inte låter andra påverka mig och allting bara rulla av mig som vatten av en gås, då kommer jag nog överleva de närmaste månaderna också - och det utan att låta det dåliga samvetet gnaga ett hål genom mig för att andra inte tycker jag presterar bra nog eller för att mina kollegor blir lidande, eller jobbet, eller barnen.
Lugn, inre frid, djupa andetag - jag ska vara så jävla zen att buddistmunkar kommer vallfärdas till min dörr för att få veta hur jag gör det. Ja, nästan i alla fall. Jag ska åtminstone återgå till mitt vanliga själv, lugn, bestämd, men inte rädd för att ryta i. Sånt där meseri kan jag bli så irriterad på, folk som med mjuk stämma säger Nu, lille pluttenutten, så får du faktiskt sluta för annars kanske jag blir lite arg på dig. Gah!
onsdag 25 februari 2009
Stora vemodet rullar in
Så ruggigt trött! Jag kan knappt hålla mig vaken. Vet inte ens varför jag skriver här.. Jobbade över idag, kom hem för ungefär en halvtimma sedan. Hela dagen har varit kaotisk och jag har bara velat gå hem och lägga mig. Jag orkar verkligen inte såna här dagar, humöret är i bott och tålamodet är nästintill obefintligt - och visst verkar ungarna tusen gånger jobbigare de dagarna än alla andra dagar.
Det sorgliga är att det började redan imorse. Jag kom till jobbet glad och pigg, men sedan gick det snabbt utför. Den här veckan har ungarna inte lyssnat till ett ord jag sagt, faktum är att de vänder ryggen till och utstuderat ignorerar mig mesta tiden. Blir riktigt jävla förbannad, för att inte tala om lite ledsen, när de håller på så där. Hade god lust att bara skita i allt och gå hem, men sedan smyger sig det dåliga samvetet på.
Apropå samvetet, nu har det ordnat sig för imorgon med 5-åringarna och deras tekniktillfälle på skolan så jag slipper känna mig skyldig. Jag behöver inte vara på jobbet förrän vid halv tolv och sedan jobbar jag fram till runt åtta-tiden på kvällen. Hoppas imrogon är en bättre dag än idag, för jag tror inte jag orkar med en sån här verklig skitdag igen. Nu ska jag ta ett par Alvedon och sova tills huvudvärken och tröttheten släpper.
Det sorgliga är att det började redan imorse. Jag kom till jobbet glad och pigg, men sedan gick det snabbt utför. Den här veckan har ungarna inte lyssnat till ett ord jag sagt, faktum är att de vänder ryggen till och utstuderat ignorerar mig mesta tiden. Blir riktigt jävla förbannad, för att inte tala om lite ledsen, när de håller på så där. Hade god lust att bara skita i allt och gå hem, men sedan smyger sig det dåliga samvetet på.
Apropå samvetet, nu har det ordnat sig för imorgon med 5-åringarna och deras tekniktillfälle på skolan så jag slipper känna mig skyldig. Jag behöver inte vara på jobbet förrän vid halv tolv och sedan jobbar jag fram till runt åtta-tiden på kvällen. Hoppas imrogon är en bättre dag än idag, för jag tror inte jag orkar med en sån här verklig skitdag igen. Nu ska jag ta ett par Alvedon och sova tills huvudvärken och tröttheten släpper.
tisdag 24 februari 2009
Mitt ego och jag
Jag är så fruktansvärt uppe i varv och totalt uttråkad. Helt understimulerad. Jag spårar verkligen ur när jag tar min medicin, i alla fall många gånger. Det sjuka är att trots att jag är nästan sjukligt energisk, så har min hjärna gått och lagt sig och försöker somna där uppe i skallen på mig. Vilket skapar en lätt känsla av obehag i hela kroppen, jag vill sova samtidigt som jag vill studsa omkring och dansa och sjunga.
Ska ta och ställs mig på balkongen några minuter, kanske hoppa lite på stället och förhoppningsvis få lite syre till hjärnan - och lite trötthet i kroppen. Ska nog ta och skaka på armar och ben också, för att bli av med den här skumma gummiliknande känslan i knän och armbågar. När jag gjort det är det dags för sängen, ska vara på jobbet redan vid klockan sju imorgon och måste verkligen få några timmars sömn.
Denna veckan har jag fastnat i övertids-loopen och den är inget skoj alls. Måndag jobbade jag över - frivilligt efetrsom jag stannade över lunch - och samma sak idag när jag fick jobba över två timmar eftersom det fattas personal. Imorgon blir det en timmas övertid och om det inte löser sig tills på torsdag så känner jag mig så äckligt skyldig över att ingen annan kan följa med 5-åringarna för att pyssla med teknik på skolan.
Jag försöker verkligen intala mig själv att jag inte ska jobba från halv nio på morgonen till åtta på kvällen - för vi har ju tänkt ha lite planering fram på kvällen - men det är svårt att komma ifrån den här känslan av att man måste, ska och borde. För det är klart att barnen ska kunna gå och ha teknik och det är klart att mina kollegor inte ska behöva ta över mina arbetsuppgifter, för jag är ju faktiskt ansvarig för 5-åringarna.
Men samtidigt som jag tänker så där, så vet jag ju samtidigt att jag måste kunna tänka på mig själv också, ta hand om mig, inte stressa upp mig, kunna tänka att allt löser sig på något sätt. Jag pendlar mellan att tycka att jag borde ta mitt ansvar, och att tycka att jag borde sköta om mig. Det är ingen som kommer tacka mig för att jag bränner mitt ljus i båda ändar, minst av alla jag själv som kommer drabbas hårdast.
Tills på fredag har jag i alla fall lovat mig själv att jag ska gå hem i samma sekund som jag slutar för dagen. Inte stanna kvar för att det eller det måste göras, bara släppa allt och gå hem. Jag tänker vara självisk hela helgen, bara tänka på mig själv. Jag kanske till och med tar ett bad, ett riktigt långt och hett bad, och bara glömmer att jag har jobb och skyldigheter som väntar tills på måndag. Jag ska bara vara ego!
Ska ta och ställs mig på balkongen några minuter, kanske hoppa lite på stället och förhoppningsvis få lite syre till hjärnan - och lite trötthet i kroppen. Ska nog ta och skaka på armar och ben också, för att bli av med den här skumma gummiliknande känslan i knän och armbågar. När jag gjort det är det dags för sängen, ska vara på jobbet redan vid klockan sju imorgon och måste verkligen få några timmars sömn.
Denna veckan har jag fastnat i övertids-loopen och den är inget skoj alls. Måndag jobbade jag över - frivilligt efetrsom jag stannade över lunch - och samma sak idag när jag fick jobba över två timmar eftersom det fattas personal. Imorgon blir det en timmas övertid och om det inte löser sig tills på torsdag så känner jag mig så äckligt skyldig över att ingen annan kan följa med 5-åringarna för att pyssla med teknik på skolan.
Jag försöker verkligen intala mig själv att jag inte ska jobba från halv nio på morgonen till åtta på kvällen - för vi har ju tänkt ha lite planering fram på kvällen - men det är svårt att komma ifrån den här känslan av att man måste, ska och borde. För det är klart att barnen ska kunna gå och ha teknik och det är klart att mina kollegor inte ska behöva ta över mina arbetsuppgifter, för jag är ju faktiskt ansvarig för 5-åringarna.
Men samtidigt som jag tänker så där, så vet jag ju samtidigt att jag måste kunna tänka på mig själv också, ta hand om mig, inte stressa upp mig, kunna tänka att allt löser sig på något sätt. Jag pendlar mellan att tycka att jag borde ta mitt ansvar, och att tycka att jag borde sköta om mig. Det är ingen som kommer tacka mig för att jag bränner mitt ljus i båda ändar, minst av alla jag själv som kommer drabbas hårdast.
Tills på fredag har jag i alla fall lovat mig själv att jag ska gå hem i samma sekund som jag slutar för dagen. Inte stanna kvar för att det eller det måste göras, bara släppa allt och gå hem. Jag tänker vara självisk hela helgen, bara tänka på mig själv. Jag kanske till och med tar ett bad, ett riktigt långt och hett bad, och bara glömmer att jag har jobb och skyldigheter som väntar tills på måndag. Jag ska bara vara ego!
Vid pennans spets
Jag hittade en hel mapp full med Word-dokument på mitt USB-minne idag. Med stigande glädje inser jag att det är alla dikter jag skrivit, alla texter, alla korta noveller, alla påbörjade längre noveller, allt förarbete jag gjort inför större skrivarprojekt. Det var helt enkelt en mapp med ord som sträckte sig över nästan tio år av mitt liv; vackra ord, fula ord, konstiga ord. Jag tänkte dela med mig, ett urval på både svenska och engelska.
Vad de här dikterna betyder kanske inte alltid är tydligt, men jag har aldrig tyckt att poesi ska skriva en på näsan heller. Jag föredrar ett enkelt språk, en slags vardagsprosa, så det mesta går nog att förstå eller i alla fall tolka relativt lätt. Jag förstår inte de som skriver meningslöst dravel om ingenting, som använder många, långa, svåra ord, bara för att verkar viktigare än de egentligen är. Jag föredrar skönheten i ett enkelt ord...
..:: ~ ~ .:: ~ ::. ~ ~ ::..
Tegelstenskub
livet i röd kubik
solskensorange
på min sovrumsvägg
och 68 grader
när solen går ner
© 2006 Anne Jacobsson
..:: ~ ~ .:: ~ ::. ~ ~ ::..
Bara barn, barn, barn
små, små barn överallt jag ser
där ett barn och där ett barn och där ett barn
det har en högaffel, det har en truck
det har en megafon och får tuppjuck
där ett barn och där ett barn och överallt
är bara barn, barn, barn
© 2006 Anne Jacobsson
..:: ~ ~ .:: ~ ::. ~ ~ ::..
Kärleksförklaring
Om du var ett träd med krona hög
Och jag var en drake som barnen flög
Då ville jag trassla in mig i dina grenar
Och aldrig någonsin komma ner igen
© 2003 Anne Jacobsson
..:: ~ ~ .:: ~ ::. ~ ~ ::..
In rhyme
You path my knee
And I pull free
Look at me
Like I am three
And you say
Just by the way
Could you not act
And in fact
Want me to be
Like you want me
And I nod my head
Walk the fine tread
So you don’t get
All upset
Scream and yell
And out breaks hell
Want to say
Look this way
And let me be
Don’t patronise me
But I won’t do that
You fucking brat
Cause you get
So damn upset
© 2003 Anne Jacobsson
..:: ~ ~ .:: ~ ::. ~ ~ ::..
In the end
Somethings gotta give
But it won't be me
Somethings gotta break
But I won't be the one
Somethings have to change
But definitly not me
Somethings will be the same
But not you and I
© 2004 Anne Jacobsson
Vad de här dikterna betyder kanske inte alltid är tydligt, men jag har aldrig tyckt att poesi ska skriva en på näsan heller. Jag föredrar ett enkelt språk, en slags vardagsprosa, så det mesta går nog att förstå eller i alla fall tolka relativt lätt. Jag förstår inte de som skriver meningslöst dravel om ingenting, som använder många, långa, svåra ord, bara för att verkar viktigare än de egentligen är. Jag föredrar skönheten i ett enkelt ord...
..:: ~ ~ .:: ~ ::. ~ ~ ::..
Tegelstenskub
livet i röd kubik
solskensorange
på min sovrumsvägg
och 68 grader
när solen går ner
© 2006 Anne Jacobsson
..:: ~ ~ .:: ~ ::. ~ ~ ::..
Bara barn, barn, barn
små, små barn överallt jag ser
där ett barn och där ett barn och där ett barn
det har en högaffel, det har en truck
det har en megafon och får tuppjuck
där ett barn och där ett barn och överallt
är bara barn, barn, barn
© 2006 Anne Jacobsson
..:: ~ ~ .:: ~ ::. ~ ~ ::..
Kärleksförklaring
Om du var ett träd med krona hög
Och jag var en drake som barnen flög
Då ville jag trassla in mig i dina grenar
Och aldrig någonsin komma ner igen
© 2003 Anne Jacobsson
..:: ~ ~ .:: ~ ::. ~ ~ ::..
In rhyme
You path my knee
And I pull free
Look at me
Like I am three
And you say
Just by the way
Could you not act
And in fact
Want me to be
Like you want me
And I nod my head
Walk the fine tread
So you don’t get
All upset
Scream and yell
And out breaks hell
Want to say
Look this way
And let me be
Don’t patronise me
But I won’t do that
You fucking brat
Cause you get
So damn upset
© 2003 Anne Jacobsson
..:: ~ ~ .:: ~ ::. ~ ~ ::..
In the end
Somethings gotta give
But it won't be me
Somethings gotta break
But I won't be the one
Somethings have to change
But definitly not me
Somethings will be the same
But not you and I
© 2004 Anne Jacobsson
måndag 23 februari 2009
En sträng djup inombords...
Ibland så startar jag min MediaPlayer och sätter hela låtlistan på Shuffle så att den hoppar runt slumpmässigt bland låtarna. Det är oftast så jag inser att jag har låtar i min skivsamling som jag antingen inte hört förut, eller som jag helt enkelt inte insett betydelsen av. Ikväll var en sådan kväll, startade MediaPlayern, satte mig till rätta och chattade med en kompis när jag helt plötsligt hörde en låt som fick mig att stanna till.
Det var något med sångarens röst, med hur orden bands samma, som fick mig att lyssna lite extra. Så kom en vers som verkligen fick mig att reagera, som slog an något inom mig. Don't have to prove that you are so strong/'Cause I can carry you on my back/After our enemies attack. Så banalt, så simpelt, enkelt, naivt. Men ändå fick jag en klumpp i halsen, den där brännande känslan över näsryggen, som precis innan tårarna kommer.
Det påminde mig om saker jag inte velat tänka på, anledningar jag haft till att agera på ett visst sätt, beslut jag fattat och sedan ångrat och sedan ångrat att jag ångrat - ja, förvirrande, men jag var också förvirrad under en lång tid. Ibland vet jag fortfarande inte vad jag vill, med livet, med kärleken, med familj och jobb och vänner och boende. Ibland vill jag att saker ska vara så enkla som de kan vara i en sång, så banalt naiva.
..:: ~ ~ .:: ~ ::. ~ ~ ::..
Beginning To Get To Me - Snow Patrol
I want something
That's purer than the water
Like we were
It's not there now
Ineloquence and anger
Are all we have
Like Saturn's rings
An icy loop around me
Too hard to hold
Lash out first
At all the things we don't like
Or understand
And it's beginning to get to me
That I know more of the stars and sea
Than I do of what's in your head
Barely touching in our cold bed
Are you beginning to get get my point
That all this fighting with aching joints
It's doing nothing but tire us out
No one knows what this fight's about
The answer phone
The lonely sound of your voice
Frozen in time
I only need
The compass that you gave me
To guide me on
And it's beginning to get to me
That I know more of the stars and sea
Than I do of what's in your head
Barely touching in our cold bed
Are you beginning to get get my point
That all this fighting with aching joints
It's doing nothing but tire us out
No one knows what this fight's about
It's so thrilling but also wrong
Don't have to prove that you are so strong
'Cause I can carry you on my back
After our enemies attack
I tried to tell you before I left
But I was screaming under my breath
You are the only thing that makes sense
Just ignore all this present tense
We need to feel breathless with love
And not collapse under its weight
I'm gasping for the air to fill
My lungs with everything I've lost
We need to feel breathless with love
And not collapse under its weight
I'm gasping for the air to fill
My lungs with everything I've lost
söndag 22 februari 2009
Vinter, vår och sommar
Idag känns som en bra dag. Solen skiner, himlen är blå och jag har precis ätit lunch och skurat av min diskbänk så att den är ren och luktar gott. Det enda tråkiga är att snön håller på att smälta bort, detta efter att det snöat i tre dagar och kommit ett härligt tjockt lager snö. Hade hoppats att snön skulle få ligga kvar ett tag till, men kanske kommer det bli kallare snart igen så att all snö inte hinner försvinna.
Visserligen börjar det bli lite sent, redan slutet av februari, men när man knappt haft någon snö på hela vintern så vill man ju att den ska få ligga kvar länge när den väl kommer. Fram till slutet av mars gör det ju ingenting om vi har snö, men sedan får allt våren komma. Ser fram emot alla gröna skott och nickande gula påskliljor i rabatterna. När man kan känna i hela kroppen att våren och sommaren är på väg.
Då är det härligt att leva och bara vara. Sedan kommer sommaren och den ser jag fram emot ännu mer. Förra sommaren må ha varit olodlig varm, men det var det bästa jag mått på evigheter. Trots att man flämtande smyger runt inomhus, gömmer sig bland skuggorna och nära nog dör bara man tittar ut, så gör hettan gott. Jag hoppas det blir en lika olidligt varm sommar i år också.
Visserligen börjar det bli lite sent, redan slutet av februari, men när man knappt haft någon snö på hela vintern så vill man ju att den ska få ligga kvar länge när den väl kommer. Fram till slutet av mars gör det ju ingenting om vi har snö, men sedan får allt våren komma. Ser fram emot alla gröna skott och nickande gula påskliljor i rabatterna. När man kan känna i hela kroppen att våren och sommaren är på väg.
Då är det härligt att leva och bara vara. Sedan kommer sommaren och den ser jag fram emot ännu mer. Förra sommaren må ha varit olodlig varm, men det var det bästa jag mått på evigheter. Trots att man flämtande smyger runt inomhus, gömmer sig bland skuggorna och nära nog dör bara man tittar ut, så gör hettan gott. Jag hoppas det blir en lika olidligt varm sommar i år också.
onsdag 18 februari 2009
Städningens vara eller icke vara
Det här med städning är inte riktigt min grej. Faktum är att jag misstänker att jag kan hata det. Inte bara så där lätt ogillande eller en vag motvilja till att ta fram dammsugaren, utan verkligen hata allt vad städning heter. Hemma hos mig tillåts därför dammråttorna att frodas till jag en dag får ett ryck och skurar hela lägenheten från tak till golv - då åker varenda pinal ut ur skåpen och varenda grej sorteras.
Mellan dessa städryck så gör jag minsta möjliga. Dammsuger när dammråttorna blir för stora och börjar krypa ut ur hörnen. Diskar när högen tallrikar växer sig för stor - fast oftare nu när jag har diskmaskin än innan. Diskning är nog det jag avskyr mest med hushållsarbete, hyser en starkavsky mot detta fenomen. Fönsterputs är det jag gillar mest, men hur ofta kan man putsa sina fönster tror ni?
Allt annat som har med städning att göra, görs men högst motvilligt. Som det här med att ta ut soporna, det måste jag verkligen tvinga mig själv att göra och dessutom vara smart så att jag verkligen vet att jag ändå kommer gå ut när jag väl ska slänga soppåsen. Jag vill verkligen inte gå ut bara för sopornas skull, då tar jag dem hellre när jag ska gå till jobbet eller om jag ska iväg till affären och handla eller nått.
Nu undrar säkert någon vad det är för en Lort-Maja som sitter här och skriver, och tro mig, det skulle i så fall inte vara första gången. Min syster blir helt stirrig om hon kommer hit och hittar en dammråtta eller lite utspridd kattsand i något hörn. Jag brukade tycka att min mamma var knäpp och övernitisk när det gällde städningen, men min syster är ungefär trettioåttatusen gånger värre, samt hysteriskt klinisk.
När vi var små brukade mamma dammsuga och skura golven varje dag. Hon gick alltid och putsade och donade med saker, men så hade hon huset fullt av katter, hundar och tre barn. Min syster har inga katter, inga hundar och inga barn. Det är bara hon och fästmannen i ett nästan sjukligt rent hus. Mamma har å andra sidan lugnat sig lite med städningen nu när hon bara har en katt som inneboende och inga ungar i huset.
Jag kommer aldrig förstå mig på någon av dem, ungefär lika lite som de förstå mig. Jag vet verkligen inte hur syrran lyckades ta efetr mamma, medan jag hatar det. Snacka om att vara på två helt olika sidor om samma mynt. Om jag någonsin blir så där fnoskig när det gäller städning så är det fritt fram att örfila mig, jag förtjänar det. Fnoskiga människor kan vara så jävla jobbiga.
Mellan dessa städryck så gör jag minsta möjliga. Dammsuger när dammråttorna blir för stora och börjar krypa ut ur hörnen. Diskar när högen tallrikar växer sig för stor - fast oftare nu när jag har diskmaskin än innan. Diskning är nog det jag avskyr mest med hushållsarbete, hyser en starkavsky mot detta fenomen. Fönsterputs är det jag gillar mest, men hur ofta kan man putsa sina fönster tror ni?
Allt annat som har med städning att göra, görs men högst motvilligt. Som det här med att ta ut soporna, det måste jag verkligen tvinga mig själv att göra och dessutom vara smart så att jag verkligen vet att jag ändå kommer gå ut när jag väl ska slänga soppåsen. Jag vill verkligen inte gå ut bara för sopornas skull, då tar jag dem hellre när jag ska gå till jobbet eller om jag ska iväg till affären och handla eller nått.
Nu undrar säkert någon vad det är för en Lort-Maja som sitter här och skriver, och tro mig, det skulle i så fall inte vara första gången. Min syster blir helt stirrig om hon kommer hit och hittar en dammråtta eller lite utspridd kattsand i något hörn. Jag brukade tycka att min mamma var knäpp och övernitisk när det gällde städningen, men min syster är ungefär trettioåttatusen gånger värre, samt hysteriskt klinisk.
När vi var små brukade mamma dammsuga och skura golven varje dag. Hon gick alltid och putsade och donade med saker, men så hade hon huset fullt av katter, hundar och tre barn. Min syster har inga katter, inga hundar och inga barn. Det är bara hon och fästmannen i ett nästan sjukligt rent hus. Mamma har å andra sidan lugnat sig lite med städningen nu när hon bara har en katt som inneboende och inga ungar i huset.
Jag kommer aldrig förstå mig på någon av dem, ungefär lika lite som de förstå mig. Jag vet verkligen inte hur syrran lyckades ta efetr mamma, medan jag hatar det. Snacka om att vara på två helt olika sidor om samma mynt. Om jag någonsin blir så där fnoskig när det gäller städning så är det fritt fram att örfila mig, jag förtjänar det. Fnoskiga människor kan vara så jävla jobbiga.
tisdag 17 februari 2009
Under ytan
Jag mår inte dåligt, men jag mår inte bra heller. Jag är inte ledsen, men jag är inte heller glad. Jag undrar om jag kanske behöver få gråta ett tag, och jag tror jag måste få vara arg, skrika och slå sönder saker. Jag har den här märkliga känslan i maggropen, den sprider sig ut genom bröstet och gör det svårt att andas, att röra sig. Jag känner mig så tung i hela kroppen, så väldigt väldigt trött på att bara vara, på att andas.
Just nu gör det så ont att andas och att vara. Jag vill ha något mer än bara existens, men jag vet inte vad det är jag längtar efter. Jag vet att jag klagar på den här sjukdomen, att idag är ingen bra dag, att idag har jag ont eller idag är jag trött. Ibland säger jag till och med att jag är så trött på att ha den här sjukdomen, på allt den ställer till med. Men det går inte att berätta hur ont det gör inuti, hur öm och rå jag känner mig under huden.
Det är orättvist, det är så fruktansvärt grymt och orättvist och skit och helvete och fan också! Så vill jag säga, skrika. Jag vill bli arg, riktigt förbannat arg, men sådan är jag inte. Jag är lättirriterad och kan brusa upp om jag blir pushad långt nog, men riktigt jävla arg blir jag nästan aldrig och när jag väl blir det så går det snabbt över igen. Men den här gången vill jag inte att det ska gå över, jag vill vara arg länge.
Jag vill kunna bli ledsen också, bara gråta en stund. Men sådan är jag inte heller. Minns inte när jag sist grät, om man inte räknar ett mycket märkligt ögonblick förra året när jag tittade på Chronicles of Narnia och började gråta mitt i den stora stridsscenen på slutet. Något bara brast och jag måste få gråta, men jag vet inte varför. Nu är det istället som att något hindrar mig från att brista, från att bryta ihop.
Kanske är det en försvarsmekanism, kanske vet jag undermedvetet att om jag börjar gråta för detta så kanske jag aldrig slutar. Och jag vill inte ha det så, jag vill inte bli en sådan som tycker synd om mig själv varje vaken stund, som gråter och gråter över den här orättvisa behandling livet gett mig. Men det skulle ändå vara skönt att få gråta en liten stund, kanske skulle det här trycket i mig lätta lite då.
Just nu gör det så ont att andas och att vara. Jag vill ha något mer än bara existens, men jag vet inte vad det är jag längtar efter. Jag vet att jag klagar på den här sjukdomen, att idag är ingen bra dag, att idag har jag ont eller idag är jag trött. Ibland säger jag till och med att jag är så trött på att ha den här sjukdomen, på allt den ställer till med. Men det går inte att berätta hur ont det gör inuti, hur öm och rå jag känner mig under huden.
Det är orättvist, det är så fruktansvärt grymt och orättvist och skit och helvete och fan också! Så vill jag säga, skrika. Jag vill bli arg, riktigt förbannat arg, men sådan är jag inte. Jag är lättirriterad och kan brusa upp om jag blir pushad långt nog, men riktigt jävla arg blir jag nästan aldrig och när jag väl blir det så går det snabbt över igen. Men den här gången vill jag inte att det ska gå över, jag vill vara arg länge.
Jag vill kunna bli ledsen också, bara gråta en stund. Men sådan är jag inte heller. Minns inte när jag sist grät, om man inte räknar ett mycket märkligt ögonblick förra året när jag tittade på Chronicles of Narnia och började gråta mitt i den stora stridsscenen på slutet. Något bara brast och jag måste få gråta, men jag vet inte varför. Nu är det istället som att något hindrar mig från att brista, från att bryta ihop.
Kanske är det en försvarsmekanism, kanske vet jag undermedvetet att om jag börjar gråta för detta så kanske jag aldrig slutar. Och jag vill inte ha det så, jag vill inte bli en sådan som tycker synd om mig själv varje vaken stund, som gråter och gråter över den här orättvisa behandling livet gett mig. Men det skulle ändå vara skönt att få gråta en liten stund, kanske skulle det här trycket i mig lätta lite då.
måndag 16 februari 2009
HURRA!
Nu kom posten och med det ett utbetalningsbesked från Försäkringskassan! Jag är så glad att jag kan gråta. Herregud, vilken lättnad att det ordnade sig med allt och att jag fick beviljat sjukpenning. Nu känns det mycket bättre, till och med för att få fortsatt sjukpenning när den här tre månaders-perioden är slut. Min handläggare sa ju faktiskt att det är klart man ska vara sjukskriven när man är sjuk.
Enda inneboende, en yxmördare
Måndag och jag är ledig hela långa dagen. Jätteskönt att kunna ta ut en kompdag så här, det behövde jag känns det som. Annars är jag faktiskt rätt så pigg, att bara jobba 75% börjar märkas nu, jag har mycket mer energi och mycket mer tid till annat än att bara jobba röven av mig. Visst sover jag fortfarande de flesta dagar, men det är inte på samma sätt. Jag orkar vara vaken några timmar när jag kommer hem och har fler kvällstimmar.
Just nu har jag inte ett bekymmer i världen, förutom den ständigt närvarande oron för framtiden, men den försöker jag ignorera just nu. Jag har ingen lust att deppa ihop genom att tänka på allt som kan gå fel, inte bara med sjukdomen utan med allt runtomkring också. Att Försäkringskassan kanske kommer börja strula efter ett tag, att det kommer börja påverka min arbetsprestation ännu mer, att jag kanske kommer förbli singel för evigt.
Ja, sådana glada tankar har jag. Med alla mina andra fel och brister hade jag faktiskt börjat tvivla på att det här med tvåsamhet var något för mig, och nu känns det som att det lagts ännu ett hinder i vägen. Dessutom så gillar jag ju att vara ensam, mycket eftersom det tar så mycket energi att vara social. Jag brukar skoja och säga att jag får tillräckligt med socialt umgänge på jobbet, hur ska jag orka hemma också?
Fast egentligen är det ju inte bara på skoj. På sin höjd orkar jag umgås med folk utanför jobbet ett par gånger i veckan. Tänk att ständigt ha någon i samma lägenhet. Då måste man ju prata med den personen, varje dag. Äta, titta på TV, samsas om badrummet. Den enda fördelen jag kan se med tvåsamhet, förutom de uppenbara fördelarna som jag inte tänker skriva här för jag känner mig inte snuskig idag, är att sova i samma säng.
Det saknar jag. En varm kropp, en annan människas andetag, känslan av trygghet jag alltid får av att sova i samma rum som en annan person. Jag har ju en smula överaktiv fantasi så jag ser alltid monster bland skuggorna, väntar på den galne yxmördaren som stått och gömt sig i min klädkammare hela dagen. Han kommer ju aldrig fram och mördar mig, men skrämmer fortfarande skiten ur mig varenda kväll.
Just nu har jag inte ett bekymmer i världen, förutom den ständigt närvarande oron för framtiden, men den försöker jag ignorera just nu. Jag har ingen lust att deppa ihop genom att tänka på allt som kan gå fel, inte bara med sjukdomen utan med allt runtomkring också. Att Försäkringskassan kanske kommer börja strula efter ett tag, att det kommer börja påverka min arbetsprestation ännu mer, att jag kanske kommer förbli singel för evigt.
Ja, sådana glada tankar har jag. Med alla mina andra fel och brister hade jag faktiskt börjat tvivla på att det här med tvåsamhet var något för mig, och nu känns det som att det lagts ännu ett hinder i vägen. Dessutom så gillar jag ju att vara ensam, mycket eftersom det tar så mycket energi att vara social. Jag brukar skoja och säga att jag får tillräckligt med socialt umgänge på jobbet, hur ska jag orka hemma också?
Fast egentligen är det ju inte bara på skoj. På sin höjd orkar jag umgås med folk utanför jobbet ett par gånger i veckan. Tänk att ständigt ha någon i samma lägenhet. Då måste man ju prata med den personen, varje dag. Äta, titta på TV, samsas om badrummet. Den enda fördelen jag kan se med tvåsamhet, förutom de uppenbara fördelarna som jag inte tänker skriva här för jag känner mig inte snuskig idag, är att sova i samma säng.
Det saknar jag. En varm kropp, en annan människas andetag, känslan av trygghet jag alltid får av att sova i samma rum som en annan person. Jag har ju en smula överaktiv fantasi så jag ser alltid monster bland skuggorna, väntar på den galne yxmördaren som stått och gömt sig i min klädkammare hela dagen. Han kommer ju aldrig fram och mördar mig, men skrämmer fortfarande skiten ur mig varenda kväll.
söndag 15 februari 2009
Vad vore livet utan sång?
Musik är något underbart. En sång eller melodi kan få en att minnas, skratta, bli ledsen, komma till insikt. För mig är musik något stort, något bestående och något som är i ständig förändring. Jag älskar Bruce Springsteen och Ozzy Osbourne, Three Days Grace och One Less Reason. Musik med puls och med meningsfulla texter, texter som sätter igång de kreativa krafterna, som skapar idéer. Min låt för stunden I Just Want You med Ozzy.
Hur någon kan leva utan musik lär jag aldrig förstå. Är det ens möjligt? Att gå hela livet utan att egentligen fastna för musik, att höra en låt men aldrig komma på sig själv med att nynna med till tonerna man hör i sitt eget huvud. Fast det är klart, hur mycket jag än älskar musik, så är det ändå i slutändan texterna som gör att jag fastnar för en sång. Som gör att jag lyssnar igen och fortsätter lyssna.
Hur någon kan leva utan musik lär jag aldrig förstå. Är det ens möjligt? Att gå hela livet utan att egentligen fastna för musik, att höra en låt men aldrig komma på sig själv med att nynna med till tonerna man hör i sitt eget huvud. Fast det är klart, hur mycket jag än älskar musik, så är det ändå i slutändan texterna som gör att jag fastnar för en sång. Som gör att jag lyssnar igen och fortsätter lyssna.
..:: ~ ~ .:: ~ ::. ~ ~ ::..
I Just Want You - Ozzy Osbourne
There are no unlockable doors
There are no unwinable wars
There are no unrightable wrongs
Or unsignable songs
There are no unbeatable odds
There are no believable gods
There are no unnameable names
Shall I say it again, yeah
There are no impossible dreams
There are no invisible seams
Each night when the day is through
I dont ask much
I just want you
I just want you
There are no uncriminal crimes
There are no unrhymable rhymes
There are no identical twins or
Forgivable sins
There are no incurable ills
There are no unkillable thrills
One thing and you know its true,
I dont ask much
I just want you
I just want you
I just want you
I just want you
Im sick and tired of bein sick and tired
I used to go to bed so high and wired, yeah - yeah, yeah, yeah
I think Ill buy myself some plastic water
I guess I should have married Lennons daughter, yeah - yeah, yeah, yeah
There are no unachievable goals
There are no unsaveable souls
No legitimate kings or queens, do
You know what I mean? yeah
There are no indisputable truths
And there aint no fountain of youth
Each night when the day is through,
I dont ask much
I just want you
I just want you
I just want you
I just want you
I just want you
I just want you.
Yeah, yeah, yeah
I just want you
I just want you,
Hey, yeahI just want you.
Yeah, yeah, yeah
I just want you, hey
I just want you
I just want you
fredag 13 februari 2009
Äntligen fredag!
Nu var den här, den efterlängtade fredagen och hela helgen som ligger utbredd framför en som en enda stor tom målarduk. Jag har ritat några pennstreck på den där målarduken, lite linjer att hålla sig innanför, men vilka färger som kommer användas vet jag inte än. Vad jag vet är att jag kommer ta det lugnt, njuta och bara vara hela långa helgen - och måndag för då är jag ledig. Bäst att passa på under sportlovsveckan.
Idag ska jag inte göra någonting alls, bara sitta framför datorn, kanske kolla lite på Supernatural, snacka skit med några kompisar och äta den där goda chokladen som jag köpte på vägen hem från jobbet. Imorgon blir lite mer intensiv, ska bland annat tvätta och städa - det är verkligen på tiden nu att ta tag i de där dammråttorna som bosatt sig under sängen. På kvällen blir det biljard och att vara sällskaplig för hela slanten.
Resten av helgen ska ägnas åt mer slappande och lite jobb. Har lite saker jag måste förbereda inför nästa vecka, bland annat ska jag ha utvecklingssamtal och måste pyssla med hans portfoliopärm så att jag har något att visa upp för mamma när hon kommer. Har lite i den men det mesta ligger på datorn och vill gärna kunna ha lite fler bilder i pärmen på tisdag eftermiddag när det är dags för samtal.
Men det är då och nu är nu - och nu tänker jag ta igen mig. Det har varit en jätteskum vecka, vet inte alls vad det varit med mig. Har inte alls känt mig särskilt pgg eller vidare trevlig för den delen. Idag på eftermiddagen började tålamodet tryta rejält. Vissa barn ställer samma fråga sex gånger i rad och sedan utspritt sex gånger till under dagen, tills man tror man ska bli helt galen. Dessutom har de varit hemskt tjatiga idag.
Eller så är det bara jag som varit ovanligt lättirriterad. Idag har jag verkligen inte orkat med de tusen frågorna om rena jävla petitesser. Nej, jag vill inte leka monster och jaga dem. Ja, det barnet är hemma idag för att han är sjuk. Nej, jag vet inte varför det barnet hela tiden ställe´r samma fråga - eller varför du ständigt frågar varför hon gör på det sättet. Jag vet verkligen inte varför ni tvunget ska vara asjobbiga just idag!
Idag ska jag inte göra någonting alls, bara sitta framför datorn, kanske kolla lite på Supernatural, snacka skit med några kompisar och äta den där goda chokladen som jag köpte på vägen hem från jobbet. Imorgon blir lite mer intensiv, ska bland annat tvätta och städa - det är verkligen på tiden nu att ta tag i de där dammråttorna som bosatt sig under sängen. På kvällen blir det biljard och att vara sällskaplig för hela slanten.
Resten av helgen ska ägnas åt mer slappande och lite jobb. Har lite saker jag måste förbereda inför nästa vecka, bland annat ska jag ha utvecklingssamtal och måste pyssla med hans portfoliopärm så att jag har något att visa upp för mamma när hon kommer. Har lite i den men det mesta ligger på datorn och vill gärna kunna ha lite fler bilder i pärmen på tisdag eftermiddag när det är dags för samtal.
Men det är då och nu är nu - och nu tänker jag ta igen mig. Det har varit en jätteskum vecka, vet inte alls vad det varit med mig. Har inte alls känt mig särskilt pgg eller vidare trevlig för den delen. Idag på eftermiddagen började tålamodet tryta rejält. Vissa barn ställer samma fråga sex gånger i rad och sedan utspritt sex gånger till under dagen, tills man tror man ska bli helt galen. Dessutom har de varit hemskt tjatiga idag.
Eller så är det bara jag som varit ovanligt lättirriterad. Idag har jag verkligen inte orkat med de tusen frågorna om rena jävla petitesser. Nej, jag vill inte leka monster och jaga dem. Ja, det barnet är hemma idag för att han är sjuk. Nej, jag vet inte varför det barnet hela tiden ställe´r samma fråga - eller varför du ständigt frågar varför hon gör på det sättet. Jag vet verkligen inte varför ni tvunget ska vara asjobbiga just idag!
torsdag 12 februari 2009
Tripp, Trapp, Trull
Som jag säkert nämnt tidigare, och som alla som känner mig redan känner till, är att jag har katter. Jag har faktiskt så många som tre katter, alla med sina olika sätt att vara, personligheter och egenheter. Nu kanske någon tycker att tre katter är helt galet och jag får väl hålla med, för det är inte bara skoj och dans på rosor när de börjar jävlas alla tre på samma gång, men man får så väldigt mycket tillbaka att det är värt det.
Knasen 8 år och 9 månader
Den äldste herren i huset, som fyller nio år den 19 maj. När han kom till mig var han världens gosigaste, mest lekfulla och pratglada kattunge man kan tänka sig - även om han var och fortfarande är lite nervöst lagd. Han var väldigt fascinerad av saker som rörde sig under täcket och attackerade gärna i skydd av mörkret.
Ofta sprang han omkring och dunsade in i väggar och dörrar när benen inte ville bromsa in i tiden.Han är fortfarande pratig och gosig, och vill gärna kura ihop sig i knät när man tittar på TV. Däremot har han slutat springa in i saker och har istället börjat halta lite när han sovit för länge och blivit stel i kroppen.
Han sover mest hela tiden, utom mitt i natten när han går runt och pratar och gärna vill ha svar. Jag är relativt säker på att han lärt sig härma mig, för han kan säga både mamma och Na-Na [vilket är mitt smeknamn på honom]. När han kastrerades trodde vetrinären att han kunde vara någon slags siames-blandning, men jag tror mer på egyptisk mau.
Förutom Knasen och Na-Na, kallas han även Lejonet på grund av sin sluttande näsa och i mina mörkare stunder får han även heta Jävla Kattfan! Han har den otrevliga vanan att spy i tid och otid, eftersom han även hetsäter. De dagarna är jag inte lika glad eller särskilt förtjust i honom, men han brukar oftast bli förlåten när han kommer och vill kela och sitta i knät senare på kvällen.
Chai (uttalas Kaj) 2 år och 6 månader
Detta är mitt stora åbäke till katt i sin favoritpose, på rygg och med framtassarna rakt upp i vädret - oftast sticker han upp baktassarna också vilket ser roligt ut när han drömmer och det liksom rycker i hela kroppen på honom. Så här har han alltid legat, och överallt; på golv, bord, stolar, soffor, i sängen.
Han kom till mig hela vägen från Skåne där en kompis fått en kull kattungar någon gång i augusti, som var till hälften norsk skogkatt. Chai är inte alls så långhårig som de flesta skogkatter, man ser det mest på den massiva kroppsbyggnaden och det faktum att svansen är yvigare än vad den är på vanliga bondkatter.
Han har alltid varit stöddig, verkar ha attityden att han är störst så han kommer vinna och behöver därför inte bry sig. När Bast morrar åt honom tittar han oftast bara på henne och går därifrån, även om han är en retsticka ibland också. Verkar njuta något ofantligt av att bara stå och stirra på Bast tills hon sätter igång att morra och då ser han nästan djävulskt nöjd ut.
Han älskar att låtsasbrottas med Knasen, de två kommer jättebra överens och ligger ofta i samma soffa - om än med lite avstånd emellan. På natten har han bestämt att sängen är hans och jagar bort de andra två. I sängen får bara han, jag och hans gosedjur sova. Gosedjuret heter Snutten och är Chais surrogatmamma som han inte kan leva utan. Försvinner Snutten är det katastrof, det är skrik och letande hela natten.
Knasen 8 år och 9 månaderDen äldste herren i huset, som fyller nio år den 19 maj. När han kom till mig var han världens gosigaste, mest lekfulla och pratglada kattunge man kan tänka sig - även om han var och fortfarande är lite nervöst lagd. Han var väldigt fascinerad av saker som rörde sig under täcket och attackerade gärna i skydd av mörkret.
Ofta sprang han omkring och dunsade in i väggar och dörrar när benen inte ville bromsa in i tiden.Han är fortfarande pratig och gosig, och vill gärna kura ihop sig i knät när man tittar på TV. Däremot har han slutat springa in i saker och har istället börjat halta lite när han sovit för länge och blivit stel i kroppen.
Han sover mest hela tiden, utom mitt i natten när han går runt och pratar och gärna vill ha svar. Jag är relativt säker på att han lärt sig härma mig, för han kan säga både mamma och Na-Na [vilket är mitt smeknamn på honom]. När han kastrerades trodde vetrinären att han kunde vara någon slags siames-blandning, men jag tror mer på egyptisk mau.
Förutom Knasen och Na-Na, kallas han även Lejonet på grund av sin sluttande näsa och i mina mörkare stunder får han även heta Jävla Kattfan! Han har den otrevliga vanan att spy i tid och otid, eftersom han även hetsäter. De dagarna är jag inte lika glad eller särskilt förtjust i honom, men han brukar oftast bli förlåten när han kommer och vill kela och sitta i knät senare på kvällen.
Bast 7 år och 11 månader
Bast kom till oss när Knasen blev för ensam, jag hade ju skolan att gå till och han tyckte alls inte om att vara ensam. Bast var då en svart liten tuss med lite vita strån här och där och en[!!!] rosa tå mitt bland alla de svarta.
Hon föll direkt för Knasen även om han var lite mer avvaktande till en början. Hon är född 28 mars och var runt 14 veckor när jag fick henne men hade inte riktigt kommit över sin mamma och använde därför Knasen som surrogatmamma i nästan ett år, snuttade bland annat på honom och bökade honom i magen.
Numera är hon en gammal surkatt, men man kan emellanåt få sitta bredvid henne och gosa - men man får aldrig ha henne i knät eller bära henne för det hatar hon. Hon är fortfarande mycket fäst vid Knasen men behöver inte alltid vara precis bredvid honom, varsitt soffhörn går precis lika bra. En tröttare katt får man leta efter, att sova är allt hon gör.
Hon kommer inte alls överens med Chai, hon skriker och fräser och morrar åt honom när han går förbi. Det kan nå rätt så höga decibel här hemma när de två drar igång, men det är bara Bast som skriker och gapar. För det mesta går det att plocka undan henne från Chai för att få tyst, även om han ibland ska jäklas och springa efetr henne bara för att få henne att skrika igen. Hon är lite tokig, men vansinnigt söt, en bondkattflicka med superskön attityd.
Chai (uttalas Kaj) 2 år och 6 månaderDetta är mitt stora åbäke till katt i sin favoritpose, på rygg och med framtassarna rakt upp i vädret - oftast sticker han upp baktassarna också vilket ser roligt ut när han drömmer och det liksom rycker i hela kroppen på honom. Så här har han alltid legat, och överallt; på golv, bord, stolar, soffor, i sängen.
Han kom till mig hela vägen från Skåne där en kompis fått en kull kattungar någon gång i augusti, som var till hälften norsk skogkatt. Chai är inte alls så långhårig som de flesta skogkatter, man ser det mest på den massiva kroppsbyggnaden och det faktum att svansen är yvigare än vad den är på vanliga bondkatter.
Han har alltid varit stöddig, verkar ha attityden att han är störst så han kommer vinna och behöver därför inte bry sig. När Bast morrar åt honom tittar han oftast bara på henne och går därifrån, även om han är en retsticka ibland också. Verkar njuta något ofantligt av att bara stå och stirra på Bast tills hon sätter igång att morra och då ser han nästan djävulskt nöjd ut.
Han älskar att låtsasbrottas med Knasen, de två kommer jättebra överens och ligger ofta i samma soffa - om än med lite avstånd emellan. På natten har han bestämt att sängen är hans och jagar bort de andra två. I sängen får bara han, jag och hans gosedjur sova. Gosedjuret heter Snutten och är Chais surrogatmamma som han inte kan leva utan. Försvinner Snutten är det katastrof, det är skrik och letande hela natten.
Bakåt, framåt och här och nu
Idag känner jag mig så otroligt lat, samtidigt som jag liksom är slö och orkeslös. Jag har ingen energi att ta tag i saker utan flyter mest bara med. Kom hem från jobbet för en timma sedan och är fortfarande helt slö och slapp och likgiltig (som min mamma brukar kalla det). Allting känns tråkigt idag, trots att jag gjort saker som jag i vanliga fall skulle tyckt varit jätteroligt. Var ju bland annat inne och målade med barnen idag.
Är ansvarig för femårsgruppen i år och det är riktigt roligt. De har så många idéer och tankar, och de säger så många roliga saker. Just nu arbetar vi med tema Sagan och håller på och arbetar med Den fula ankungen. Idag fick barnen måla bilderna till en flanosaga, förra veckan målade de teckningar och nästa vecka ska de få arbeta med trolldeg. Vi ska även spela upp sagoteater och idag nämnde de bordsteater.
Till bordsteatern tänkte jag först att vi kunde använda figurerna vi ska göra i trolldeg, men ett av barnen förslog marionetterna. Det tyckte jag kändes som lite överkurs eftersom de kan vara svåra att styra, så jag förslog figurer på pinnar istället och det nappade de på. Eller ja, jag kanske inte ska säga 'de' för det är ju egentligen bara två av barnen som var där idag som är särskilt engagerade i temat och förstår vad det handlar om.
Även om jag har hand o en grupp femåringar så är det ju inte som att ha ett gäng i samma ålder på en förskola med idel linblonda små barn. Att arbeta på en mångkulturell förskola innebär en hel drös utmaningar som andra pedagoger kanske aldrig möter, saker som man inte tror är sanna ens när man ser dem hända. Men det är också ett otroligt givande arbete och jag skulle inte byta det mot något annat, inte än på ett tag i alla fall.
Någon gång i framtiden lär jag väl byta arbetsplats och även område, vill ju gärna jobba på andra ställen i stan också. Mitt inne i stan bland alla karriärsugna, eller i något välskött villaområde. På något ställe där det finns två avdelningar och bara ett enda barn med invandrarbakgrund, istället för som nu, sex avdelningar och den överväldigande majoriteten barn med svenska som andraspråk.
Att arbeta på en förskola liknande den där jag är nu, kan kännas svårt ibland. Särskilt när man vet att en del av barnen inte förstår, när de bara tittar på en med tom blick och verkligen inte tar in ett ord man säger. Och det är inte bara språket som gör att de inte lyssnar, kulturell bakgrund spelar också in. En del pojkar servas mer än flickorna vilket gör att de är nästintill apatiska och förväntar sig samma service på förskolan.
Sådant där kan man irritera sig på ibland. Visst om det är så de har det hemma, men på förskolan så förväntas man kunna ta på sig overallen själv när man är fem år, eller äta med kniv och gaffel utan att slunga maten omkring sig. Barn är annars väldigt duktiga på att anpassa sig till att olika personer har olika regler, olika gränser för hur långt man kan gå, hur mycket man tolererar.
Ibland känns varje dag som en kamp. Vissa dagar känns det som att man inte gör annat än skäller på vissa barn - även om det var mer så i våras när vi hade en extremt intensiv barngrupp. Egentligen är intensiv ett väldigt snällt ord. På gränsen till att bli inlåsta i ett litet fönsterlöst rum skulle jag nog vilja kalla det, för det fanns dagar när man bara ville stänga in dem och låta dem slå ihjäl varandra.
Men mest av allt ville man slippa höra sin egen röst mala i huvudet efetr en lång arbetsdag. När så mycket av ens tid går åt till att säga nej och stopp och sluta, när så mycket energi går åt till att kontrollera och övervaka och aldrig släppa blicken från - då känner man sig så urlakad, så trött att man knappt orkat stå eller gå eller tänka och allt man hör är sitt eget gnatande och tjatande som går på replay inne i skallen.
Det var inte den lättaste barngruppen att börja arbeta i då i februari, och det var inte alltid det roligaste att komma till jobbet. Men på något sätt orkade man sig ändå igenom varje dag för det fanns ju ljusglimtar. Kramar och snäll ord, barn som engagerade sig och som ville att alting skulle vara bra och att alla skulle trivas. De där stunderna var vad som gjorde att man orkade med ännu en dag, ännu ett bråk, mer ilska och gråt.
Barngruppen då och den vi har nu, de är som natt och dag. Visst har vi barn som testar, som inte lyssnar, som man får tjata på. Men det är inte alls på samma sätt som det var i våras. Det här är ett naturligt beteende, så som barn är och ska vara. Inte alls den här nästan utstuderade stilen, där barnen jävlades bara för att jävlas. Hösten har varit en tid för återhämtning och nu kan man börja se framåt igen, mot ljusare tider.
Är ansvarig för femårsgruppen i år och det är riktigt roligt. De har så många idéer och tankar, och de säger så många roliga saker. Just nu arbetar vi med tema Sagan och håller på och arbetar med Den fula ankungen. Idag fick barnen måla bilderna till en flanosaga, förra veckan målade de teckningar och nästa vecka ska de få arbeta med trolldeg. Vi ska även spela upp sagoteater och idag nämnde de bordsteater.
Till bordsteatern tänkte jag först att vi kunde använda figurerna vi ska göra i trolldeg, men ett av barnen förslog marionetterna. Det tyckte jag kändes som lite överkurs eftersom de kan vara svåra att styra, så jag förslog figurer på pinnar istället och det nappade de på. Eller ja, jag kanske inte ska säga 'de' för det är ju egentligen bara två av barnen som var där idag som är särskilt engagerade i temat och förstår vad det handlar om.
Även om jag har hand o en grupp femåringar så är det ju inte som att ha ett gäng i samma ålder på en förskola med idel linblonda små barn. Att arbeta på en mångkulturell förskola innebär en hel drös utmaningar som andra pedagoger kanske aldrig möter, saker som man inte tror är sanna ens när man ser dem hända. Men det är också ett otroligt givande arbete och jag skulle inte byta det mot något annat, inte än på ett tag i alla fall.
Någon gång i framtiden lär jag väl byta arbetsplats och även område, vill ju gärna jobba på andra ställen i stan också. Mitt inne i stan bland alla karriärsugna, eller i något välskött villaområde. På något ställe där det finns två avdelningar och bara ett enda barn med invandrarbakgrund, istället för som nu, sex avdelningar och den överväldigande majoriteten barn med svenska som andraspråk.
Att arbeta på en förskola liknande den där jag är nu, kan kännas svårt ibland. Särskilt när man vet att en del av barnen inte förstår, när de bara tittar på en med tom blick och verkligen inte tar in ett ord man säger. Och det är inte bara språket som gör att de inte lyssnar, kulturell bakgrund spelar också in. En del pojkar servas mer än flickorna vilket gör att de är nästintill apatiska och förväntar sig samma service på förskolan.
Sådant där kan man irritera sig på ibland. Visst om det är så de har det hemma, men på förskolan så förväntas man kunna ta på sig overallen själv när man är fem år, eller äta med kniv och gaffel utan att slunga maten omkring sig. Barn är annars väldigt duktiga på att anpassa sig till att olika personer har olika regler, olika gränser för hur långt man kan gå, hur mycket man tolererar.
Ibland känns varje dag som en kamp. Vissa dagar känns det som att man inte gör annat än skäller på vissa barn - även om det var mer så i våras när vi hade en extremt intensiv barngrupp. Egentligen är intensiv ett väldigt snällt ord. På gränsen till att bli inlåsta i ett litet fönsterlöst rum skulle jag nog vilja kalla det, för det fanns dagar när man bara ville stänga in dem och låta dem slå ihjäl varandra.
Men mest av allt ville man slippa höra sin egen röst mala i huvudet efetr en lång arbetsdag. När så mycket av ens tid går åt till att säga nej och stopp och sluta, när så mycket energi går åt till att kontrollera och övervaka och aldrig släppa blicken från - då känner man sig så urlakad, så trött att man knappt orkat stå eller gå eller tänka och allt man hör är sitt eget gnatande och tjatande som går på replay inne i skallen.
Det var inte den lättaste barngruppen att börja arbeta i då i februari, och det var inte alltid det roligaste att komma till jobbet. Men på något sätt orkade man sig ändå igenom varje dag för det fanns ju ljusglimtar. Kramar och snäll ord, barn som engagerade sig och som ville att alting skulle vara bra och att alla skulle trivas. De där stunderna var vad som gjorde att man orkade med ännu en dag, ännu ett bråk, mer ilska och gråt.
Barngruppen då och den vi har nu, de är som natt och dag. Visst har vi barn som testar, som inte lyssnar, som man får tjata på. Men det är inte alls på samma sätt som det var i våras. Det här är ett naturligt beteende, så som barn är och ska vara. Inte alls den här nästan utstuderade stilen, där barnen jävlades bara för att jävlas. Hösten har varit en tid för återhämtning och nu kan man börja se framåt igen, mot ljusare tider.
tisdag 10 februari 2009
Pensionärer festar aldrig - eller?
Det slutade snöa medan jag låg och sov. Det blev två och en halv timma, men första timman halvsov jag mest och jag är fortfarande trött nu trots att det var några timmar sedan jag vaknade. Bara inte så där förlamande trött som jag var i eftermiddags. Fick ett samtal från min syster för någon timma sedan. Blir så trött på henne och att hon inte vill förstå. Hon kan säga MS nu, men hon vill inte fatta vad det innebär för mig.
Men nu tänker jag skita i allt dumt hon sa och bara njuta av resten av kvällen. Har en bit Daim choklad som ligger och väntar på att bli uppäten och tänkte kolla några avsnitt av Supernatural. Oftast är det rätt gött att bara ha sig själv att rå om, att styra och ställa med sin egen tid. Dessutom så behöver jag inte konstant underhållning i form av ett hektiskt uteliv så det här lugna pensionärslivet passar mig utmärkt.
Det var många år sedan jag hade något större behov av att festa varje helg, supa mig dyngrak och inte komma i säng förrän fyra på morgon. Visst är det kul att gå ut ibland, dricka några glass av något gott och kanske dansa lite. Men jag måste inte hänga i baren varje helg. Jag är nämligen så tråkig numera att hög musik ger mig huvudvärk och för många drinkar får min redan ostabila balans att göra mig ännu vingligare.
Inte för att livet är tråkigt, jag har en helt ny uppskattning för pensionärer numera. Tänk vad gott att bara gå hemma och puttra hela dagarna, dricka te och klaga på ungarna som busar nere på gården innan man äter en tidig middag och går och lägger sig direkt efetr kvällsnyheterna. Tråkigt, säger ni? Nej, nej, det är inte tråkigt. Pensionärer verkar som vettiga människor. Eller ja, kanske inte alla, men säkert många.
Jag får min underhållning på helgerna när jag spelar biljard med brorsan och vår kompis Henrik. Det är ungefär så mycket spänning jag klarar av. Jag är ju faktiskt hemskt gammal nu, inte s där purung och studsig som jag var en gång i tiden. Ja, just det, jag brukade vara studsig, full av energi - äcklig, ungdomlig energi, full av suparglädje och danslust. Sedan blev jag minsann vuxen och nu har jag blivit pensionär.
Men nu tänker jag skita i allt dumt hon sa och bara njuta av resten av kvällen. Har en bit Daim choklad som ligger och väntar på att bli uppäten och tänkte kolla några avsnitt av Supernatural. Oftast är det rätt gött att bara ha sig själv att rå om, att styra och ställa med sin egen tid. Dessutom så behöver jag inte konstant underhållning i form av ett hektiskt uteliv så det här lugna pensionärslivet passar mig utmärkt.
Det var många år sedan jag hade något större behov av att festa varje helg, supa mig dyngrak och inte komma i säng förrän fyra på morgon. Visst är det kul att gå ut ibland, dricka några glass av något gott och kanske dansa lite. Men jag måste inte hänga i baren varje helg. Jag är nämligen så tråkig numera att hög musik ger mig huvudvärk och för många drinkar får min redan ostabila balans att göra mig ännu vingligare.
Inte för att livet är tråkigt, jag har en helt ny uppskattning för pensionärer numera. Tänk vad gott att bara gå hemma och puttra hela dagarna, dricka te och klaga på ungarna som busar nere på gården innan man äter en tidig middag och går och lägger sig direkt efetr kvällsnyheterna. Tråkigt, säger ni? Nej, nej, det är inte tråkigt. Pensionärer verkar som vettiga människor. Eller ja, kanske inte alla, men säkert många.
Jag får min underhållning på helgerna när jag spelar biljard med brorsan och vår kompis Henrik. Det är ungefär så mycket spänning jag klarar av. Jag är ju faktiskt hemskt gammal nu, inte s där purung och studsig som jag var en gång i tiden. Ja, just det, jag brukade vara studsig, full av energi - äcklig, ungdomlig energi, full av suparglädje och danslust. Sedan blev jag minsann vuxen och nu har jag blivit pensionär.
Mitt syndiga nöje
Jag ska erkänna, jag heter Anne och jag är en rollspelare. Det är det nog inte många som vet om mig, kanske inte ens många som skulle tro det. Min familj vet, mina närmaste vänner och en och annan person till som brukar titta på mig som om jag är en utomjording när jag berättar att jag rollspelar. Tror många helt enkelt antar att jag är lajvare och springer runt i skogen och leker orcer och alver och käkar mossa.
Personligen har jag lika svårt att förstå lajvare, som andra har att förstå mig. Men vad tusan; det roar mig, jag får vara kreativ, jag får skriva och efetrsom jag endast spelar på engelska numera så får jag även öva på min engelska. Dessutom är det ju en social grej, jag pratar med folk från hela världen nästan dagligen. Kanske inte ansikte mot ansikte, men jag har i alla fall riktiga samtal via MSN och AIM - finurliga program!
Just nu är jag medlem på tre olika siter där jag spelar, alla tre kan hittas i min lista av länkar här på bloggen. Två av dem är baserade på X-Men filmerna, det tredje är vad min vän Eric kallar 'modern fantasy', med massor av vampyrer, faes, varulvar och annat löst folk. Jag för min del tycker mest om att spela på de båda X-Men siterna, men det här med modern fantasy är nytt för mig samtidigt som det delvis är att gå tillbaka till mina rötter.
För många, många, många år sedan började jag min karriär som rollspelare på en fantasy site baserad på Robert Jordans serie Wheel of Time. Siten var på svenska och jag fick många vänner därigenom, några som jag fortfarande har kontakten med trots att det var några år sedan jag slutade spela där. Istället gick jag över till att spela i modern tid och på engelska, vilket ger ett helt annat flyt i språket än uppstyltad, medeltida svenska.
Just det här med flyt i språket, att få utlopp för sin kreativitet, att öva på ett främmande språk såsom engelska, är precis like roligt som den sociala biten. Eftersom jag spelar textbaserade rollspel så är det inte krångligare än att man skriver en historia tillsammans. Man har sina karaktärer, man låter dem träffa andra karaktärer och utveckla relationer; kärlek, hat, vänskap och allt därimellan.
Man försätter dem i situationer där de måste vara modiga, eller där de måste vara listiga - och oftast får man vara lite modig och lite listig själv för att komma på hur de ska klara sig ur det hela. Samtidigt som man har vansinnigt roligt så klart, och man får vara många olika personer om man har många olika karaktärer; fega och orädda, lyckliga och sorgsna, grymt elaka och dumsnälla. Möjligheterna är oändliga.
Personligen har jag lika svårt att förstå lajvare, som andra har att förstå mig. Men vad tusan; det roar mig, jag får vara kreativ, jag får skriva och efetrsom jag endast spelar på engelska numera så får jag även öva på min engelska. Dessutom är det ju en social grej, jag pratar med folk från hela världen nästan dagligen. Kanske inte ansikte mot ansikte, men jag har i alla fall riktiga samtal via MSN och AIM - finurliga program!
Just nu är jag medlem på tre olika siter där jag spelar, alla tre kan hittas i min lista av länkar här på bloggen. Två av dem är baserade på X-Men filmerna, det tredje är vad min vän Eric kallar 'modern fantasy', med massor av vampyrer, faes, varulvar och annat löst folk. Jag för min del tycker mest om att spela på de båda X-Men siterna, men det här med modern fantasy är nytt för mig samtidigt som det delvis är att gå tillbaka till mina rötter.
För många, många, många år sedan började jag min karriär som rollspelare på en fantasy site baserad på Robert Jordans serie Wheel of Time. Siten var på svenska och jag fick många vänner därigenom, några som jag fortfarande har kontakten med trots att det var några år sedan jag slutade spela där. Istället gick jag över till att spela i modern tid och på engelska, vilket ger ett helt annat flyt i språket än uppstyltad, medeltida svenska.
Just det här med flyt i språket, att få utlopp för sin kreativitet, att öva på ett främmande språk såsom engelska, är precis like roligt som den sociala biten. Eftersom jag spelar textbaserade rollspel så är det inte krångligare än att man skriver en historia tillsammans. Man har sina karaktärer, man låter dem träffa andra karaktärer och utveckla relationer; kärlek, hat, vänskap och allt därimellan.
Man försätter dem i situationer där de måste vara modiga, eller där de måste vara listiga - och oftast får man vara lite modig och lite listig själv för att komma på hur de ska klara sig ur det hela. Samtidigt som man har vansinnigt roligt så klart, och man får vara många olika personer om man har många olika karaktärer; fega och orädda, lyckliga och sorgsna, grymt elaka och dumsnälla. Möjligheterna är oändliga.
måndag 9 februari 2009
Kvällsmöten och uppåttjack
Jag glömmer verkligen allt. Idag när jag kommer till jobbet inser jag tre saker jag totalt glömt bort. Det första att vi idag skall till en annan förskola på besök. Det andra att jag idag bestämt med en annan kollega att ha verksamhet med våra femåringar - och det tredje, att jag imorgon ska ha föräldrasamtal. Så här dåligt minne har jag aldrig haft, även om jag så klart alltid varit lite glömsk av mig. Men det här är verkligen extremt.
Men som sagt, imorgon blir det föräldrasamtal. Det första för i år. Har gått och skjuitit på det eftersom jag varken haft ork eller tid. Var sjuk större delen av december och halva januari och sedan tar det ju lite tid att komma in i saker och ting på jobbet igen. Men nu har jag bokat in möten med alla föräldrarna till mina ansvarsbarn. Ska bli skönt att äntligen få det gjort, även om det kommer bli lite intensivt med sju samtal.
Mötet för 5-årsverksamheten sköts upp tills på tisdag nästa vecka, när det är sportlov, och mötet ikväll... Ja, det får jag väl helt enkelt leva med. Tänkte försöka lägga mig en stund nu och vila så att jag orkar med kvällen. Ska träffa Emelie strax före sex så vi kan åka tillsammans dit. Jag har ju ingen aning om vart det ligger, så det lär ju bli spännande om inte hon heller vet. Men någon gång lär vi ju hitta fram.
Det här med tröttheten, ja. Jag ska få medicin mot det, det har jag insett. Skulle testa först utan och istället gå ner i arbetstid, men nu får det bli lite uppiggande substanser. Vet att många har Modiodal så det ska jag prata med min läkare om. Verkar som en bra medicin med få biverkningar. Sedan kan man ju aldrig veta hur det kommer påverka mig, men hellre pröva än att fortsätta leva som en zombie.
Skrev lite på siten för MS:are och frågade lite om vad andra har för medicin mot sin trötthet (eller fatigue, som det så fint heter) och väldigt många rekommenderade Modiodal. Men självklart så ska ju någon alltid vara negativ. Den här gången tyckte någon att Modiodal är ju en sorts amfetamin och det kan man ju bli beroende av i ett litet nafs och sedan så blir man typ heroinmissbrukare efter en vecka.
Jag tror inte han riktigt förstår hur det är att ha fatigue. Det är ju ett vanligt symptom men alla har det inte - och om han slipper ska han bara vara glad för det. Han pratade om att omprioritera och planera sina dagar istället, men vad tror han att jag gjort de senaste två åren. Planera och omprioritera är ju allt jag gör. Det är ju inte så att jag vill arbeta deltid, eller försaka mitt privatliv. Det är skit att behöva göra det, rent ut sagt.
Jag är kanske fast besluten att inte bli min sjukdom, eller för den delen låta sjukdomen styra mitt liv, men ibland går det inte att undvika. Men då tar jag hellre lite amfetamin och kan leva ett någorlunda normalt liv, än att som den här personen föreslog; sluta arbeta helt och hållet och göra så lite som möjligt. Vad för jävla liv är det, att ligga hemma och tycka synd om sig själv? Jag skulle bli helknäpp om jag inte fick jobba.
Sedan är det inte alltid så skoj att behöva gå på AT-möten och ha kvällsplaneringar och allting man gör utöver sin arbetstid, när man egentligen bara vill sova. Men kanske om jag kan börja med Modiodal, eller någon annan medicin, så kommer jag orka. Det är så små mängder amfetamin det handlar om att man inte ens får ett rus av dem och risken att bli beroende är försvinnande liten - om man nu inte äter sju om dagen och då lär man ju aldrig sova.
Men som sagt, imorgon blir det föräldrasamtal. Det första för i år. Har gått och skjuitit på det eftersom jag varken haft ork eller tid. Var sjuk större delen av december och halva januari och sedan tar det ju lite tid att komma in i saker och ting på jobbet igen. Men nu har jag bokat in möten med alla föräldrarna till mina ansvarsbarn. Ska bli skönt att äntligen få det gjort, även om det kommer bli lite intensivt med sju samtal.
Mötet för 5-årsverksamheten sköts upp tills på tisdag nästa vecka, när det är sportlov, och mötet ikväll... Ja, det får jag väl helt enkelt leva med. Tänkte försöka lägga mig en stund nu och vila så att jag orkar med kvällen. Ska träffa Emelie strax före sex så vi kan åka tillsammans dit. Jag har ju ingen aning om vart det ligger, så det lär ju bli spännande om inte hon heller vet. Men någon gång lär vi ju hitta fram.
Det här med tröttheten, ja. Jag ska få medicin mot det, det har jag insett. Skulle testa först utan och istället gå ner i arbetstid, men nu får det bli lite uppiggande substanser. Vet att många har Modiodal så det ska jag prata med min läkare om. Verkar som en bra medicin med få biverkningar. Sedan kan man ju aldrig veta hur det kommer påverka mig, men hellre pröva än att fortsätta leva som en zombie.
Skrev lite på siten för MS:are och frågade lite om vad andra har för medicin mot sin trötthet (eller fatigue, som det så fint heter) och väldigt många rekommenderade Modiodal. Men självklart så ska ju någon alltid vara negativ. Den här gången tyckte någon att Modiodal är ju en sorts amfetamin och det kan man ju bli beroende av i ett litet nafs och sedan så blir man typ heroinmissbrukare efter en vecka.
Jag tror inte han riktigt förstår hur det är att ha fatigue. Det är ju ett vanligt symptom men alla har det inte - och om han slipper ska han bara vara glad för det. Han pratade om att omprioritera och planera sina dagar istället, men vad tror han att jag gjort de senaste två åren. Planera och omprioritera är ju allt jag gör. Det är ju inte så att jag vill arbeta deltid, eller försaka mitt privatliv. Det är skit att behöva göra det, rent ut sagt.
Jag är kanske fast besluten att inte bli min sjukdom, eller för den delen låta sjukdomen styra mitt liv, men ibland går det inte att undvika. Men då tar jag hellre lite amfetamin och kan leva ett någorlunda normalt liv, än att som den här personen föreslog; sluta arbeta helt och hållet och göra så lite som möjligt. Vad för jävla liv är det, att ligga hemma och tycka synd om sig själv? Jag skulle bli helknäpp om jag inte fick jobba.
Sedan är det inte alltid så skoj att behöva gå på AT-möten och ha kvällsplaneringar och allting man gör utöver sin arbetstid, när man egentligen bara vill sova. Men kanske om jag kan börja med Modiodal, eller någon annan medicin, så kommer jag orka. Det är så små mängder amfetamin det handlar om att man inte ens får ett rus av dem och risken att bli beroende är försvinnande liten - om man nu inte äter sju om dagen och då lär man ju aldrig sova.
söndag 8 februari 2009
Någon att komma hem till
Det är så skönt att vara hemma igen. Har haft en jättetrevlig helg med massor av roligt sällskap, god mat och bra underhållning, men nu är det skönt att bara ta det lugnt i sin egen lägenhet, med sina egna saker och framför allt sin egen säng. Har sovit två nätter i en tältsäng som sviktar mer än en hängmatta och har träningsvärk i rumpan och baksidan av låren. Inatt komme jag sova gott i en riktig säng med en underbart hård madrass.
Imorgon är det tillbaka till jobbet igen, vilket jag ser fram emot. Fick sådan hemlängtan i fredgas kväll efter att jag kommit ner till Göteborg. Inte för att jag ville hem utan för att jag saknade jobbet. Märkligt, jag vet, men så var det. Det beror nog mycke på att just nu är det det enda jag har att längta hem till. Att vara singel och bo ensam, även om det är med tre katter, ger ju inte mycket utrymme för att längta hem till någon.
Har beklagat mig lite smått i helgen till Tez, om att vilja ha en pojkvän. Jag saknar det något fruktansvärt. Någon att komma hem till, någon att kramas med och sova bredvid. Ibland känns min säng väldigt stor och ödsligt tom. Det vore så skönt att kunna sträcka sig ut efter en annan varm kropp mitt i natten, att få vakna upp bredvid någon annan. Jag saknar den närheten, jag saknar att ha någon, någon särskild...
Imorgon är det tillbaka till jobbet igen, vilket jag ser fram emot. Fick sådan hemlängtan i fredgas kväll efter att jag kommit ner till Göteborg. Inte för att jag ville hem utan för att jag saknade jobbet. Märkligt, jag vet, men så var det. Det beror nog mycke på att just nu är det det enda jag har att längta hem till. Att vara singel och bo ensam, även om det är med tre katter, ger ju inte mycket utrymme för att längta hem till någon.
Har beklagat mig lite smått i helgen till Tez, om att vilja ha en pojkvän. Jag saknar det något fruktansvärt. Någon att komma hem till, någon att kramas med och sova bredvid. Ibland känns min säng väldigt stor och ödsligt tom. Det vore så skönt att kunna sträcka sig ut efter en annan varm kropp mitt i natten, att få vakna upp bredvid någon annan. Jag saknar den närheten, jag saknar att ha någon, någon särskild...
fredag 6 februari 2009
Resor och snöbollar
Idag bär det iväg till Göteborg för att hälsa på hos Therése... Mm, ja, Therése. Den där jävla lilla fjongen över E är grymt irriterande när man ska skriva. Lyckas alltid glömma den och när vi var yngre så tyckte hon att det var hemskt viktigt att påpeka detta. Antagligen av den anledningen jag nu helt slutat kalla henne detta i skrift och istället använder det långt enklare Tez - om hon nu inte vill ha en fjong i det namnet också, bara för att jävlas!
Men som sagt, ska ner till Göteborg i helgen. Tez fyller ju år imorgon och det ska firas på diverse sätt och med diverse godsaker. Jag har hört rykten om tacos och muffins och godis. Blir ju sugen bara jag tänker på det. Dessutom så blir det antingen donken eller pizza när jag kommer ner nu ikväll, vilket ska bli gott. Börjar bli rejält hungrig nu, även om jag lyckats hålla mig mätt länge på dagens lunch på jobbet - potatisgratäng och kyckling, jättesmarrigt!.
Börjar bli lite småtrött. Trodde inte jag skulle behöva vila idag efter jobbet så jag satt uppe och pratade med MJ istället. Eftersom hon bor i Australien så har hon ju lite annan dygnsrytm än jag, det är sen kväll för henne när det är tidig eftermiddag för mig. Borde nog ha vilat i alla fall, känner nu att jag behöver sova en stund men vågar inte lägga mig för då lär jag väl inte vakna i tid för att komma iväg till tåget.
I värsta fall somnar jag väl på tåget och snarkar mig hela vägen ner till Göteborg. Pinsamt, men jag får i alla fall lite sömn. Jag misstänker att det var dagens snöbollskrig som tog ut mig. Sandra och Emelie, mina kära kollegor, började kasta snö på varandra och då var jag ju bara tvungen att ge mig in i fighten. Tre minuter senare var det fullt krig på gården med i alla fall hälften av ungarna inblandade.
Det var nog en av de roligaste utevistelserna denna veckan, och usch vad varm man blir! Men det var det värt för barnen hade verkligen jätteroligt. Det är klart, när fröknarna visar att de också kan vara med och leka och inte bara stå och vifta med fingret och säga "nej, så får man inte göra", då blir det skoj. Idag var det fritt fram, den enda regeln var att man inte fick kasta i ansiktet eller huvudet.
Barnen lyssnade men däremot tyckte de att det var helt okej att strö snö i ansiktet på mig när jag låtsades svimma och de stod runt mig och skratade så de tjöt. Dessutom är ju dragkedjan på min jacka lite trasig så den öppnar sig nerifrån ibland, så när vi kom in hade jag snö både innanför kragen och över hela magen. Men kall blev jag inte, inte så mycket som jag sprang runt och stojade som en annan fyra-åring.
Men som sagt, ska ner till Göteborg i helgen. Tez fyller ju år imorgon och det ska firas på diverse sätt och med diverse godsaker. Jag har hört rykten om tacos och muffins och godis. Blir ju sugen bara jag tänker på det. Dessutom så blir det antingen donken eller pizza när jag kommer ner nu ikväll, vilket ska bli gott. Börjar bli rejält hungrig nu, även om jag lyckats hålla mig mätt länge på dagens lunch på jobbet - potatisgratäng och kyckling, jättesmarrigt!.
Börjar bli lite småtrött. Trodde inte jag skulle behöva vila idag efter jobbet så jag satt uppe och pratade med MJ istället. Eftersom hon bor i Australien så har hon ju lite annan dygnsrytm än jag, det är sen kväll för henne när det är tidig eftermiddag för mig. Borde nog ha vilat i alla fall, känner nu att jag behöver sova en stund men vågar inte lägga mig för då lär jag väl inte vakna i tid för att komma iväg till tåget.
I värsta fall somnar jag väl på tåget och snarkar mig hela vägen ner till Göteborg. Pinsamt, men jag får i alla fall lite sömn. Jag misstänker att det var dagens snöbollskrig som tog ut mig. Sandra och Emelie, mina kära kollegor, började kasta snö på varandra och då var jag ju bara tvungen att ge mig in i fighten. Tre minuter senare var det fullt krig på gården med i alla fall hälften av ungarna inblandade.
Det var nog en av de roligaste utevistelserna denna veckan, och usch vad varm man blir! Men det var det värt för barnen hade verkligen jätteroligt. Det är klart, när fröknarna visar att de också kan vara med och leka och inte bara stå och vifta med fingret och säga "nej, så får man inte göra", då blir det skoj. Idag var det fritt fram, den enda regeln var att man inte fick kasta i ansiktet eller huvudet.
Barnen lyssnade men däremot tyckte de att det var helt okej att strö snö i ansiktet på mig när jag låtsades svimma och de stod runt mig och skratade så de tjöt. Dessutom är ju dragkedjan på min jacka lite trasig så den öppnar sig nerifrån ibland, så när vi kom in hade jag snö både innanför kragen och över hela magen. Men kall blev jag inte, inte så mycket som jag sprang runt och stojade som en annan fyra-åring.
torsdag 5 februari 2009
Det började ju bra
Igår kväll var jag och fikade med tre av mina kollegor, för att fira att vi varit anställda i ett år. Vi hade jätte trevligt och satt och pratade i flera timmar om allt möjligt, fast mest blev det om jobbet så klart. Fick skjuts hem av Anna och vi satt och pratade i bilen en stund innan jag vandrade hem till mig vid nio-tiden på kvällen. Jag mådde jättebra när jag kom hem, grejade lite och satte mig sedan en stund vid datorn.
Efter någon halvtimma kom jag på att jag glömt ta min injektion så ordnade det och sedan gick jag och la mig strax före midnatt. Tre timmar senare var jag fortfarande vaken, glödhet och med värk i hela kroppen. Det gjorde ont att röra sig, att andas, ligga på sidan gick inte för då kändes det som att höftbenet skulle smulas sönder. Ligga på rygg gick inte heller för nedre delen av ryggen var glödhet och det kändes obehagligt.
Till sist fick jag gå och hämta ett gäng handdukar som jag blötte ner med iskallt vatten och sedan lindade jag dem runt fötterna, handlederna, la en över knäna, en i ryggslutet och en bakom nacken. Det var inte det trevligaste de första trettio sekundrarna men kroppen vänjer sig snart vid kylan och sedan började nervsystemet fokuser sig på att skydda kroppen från kylan, istället för att fokusera på smärtan.
För självklart, som det alltid är med mig, så hade jag ju inte ont för att jag börjar bli sjuk eller för att jag ansträngt mig på något sätt. Nej, självklart har det här med MS:n att göra och ett nervsystem som får spader emellanåt. Kyla är det enda som fungerar, och ibland kan jag faktiskt njuta av en iskall handduk hoprullad vid ryggslutet. Men inatt hade jag alldeles för ont för att njuta av något alls, kunde inte ens somna förrän vid sex-tiden.
Efter någon halvtimma kom jag på att jag glömt ta min injektion så ordnade det och sedan gick jag och la mig strax före midnatt. Tre timmar senare var jag fortfarande vaken, glödhet och med värk i hela kroppen. Det gjorde ont att röra sig, att andas, ligga på sidan gick inte för då kändes det som att höftbenet skulle smulas sönder. Ligga på rygg gick inte heller för nedre delen av ryggen var glödhet och det kändes obehagligt.
Till sist fick jag gå och hämta ett gäng handdukar som jag blötte ner med iskallt vatten och sedan lindade jag dem runt fötterna, handlederna, la en över knäna, en i ryggslutet och en bakom nacken. Det var inte det trevligaste de första trettio sekundrarna men kroppen vänjer sig snart vid kylan och sedan började nervsystemet fokuser sig på att skydda kroppen från kylan, istället för att fokusera på smärtan.
För självklart, som det alltid är med mig, så hade jag ju inte ont för att jag börjar bli sjuk eller för att jag ansträngt mig på något sätt. Nej, självklart har det här med MS:n att göra och ett nervsystem som får spader emellanåt. Kyla är det enda som fungerar, och ibland kan jag faktiskt njuta av en iskall handduk hoprullad vid ryggslutet. Men inatt hade jag alldeles för ont för att njuta av något alls, kunde inte ens somna förrän vid sex-tiden.
onsdag 4 februari 2009
Ett år idag
Idag när jag kom till jobbet och hängde av mig kläderna ute i hallen, hejade jag på en arnetskamrat som kom gående. Då slog det mig att idag är det ju onsdag och att vi kommit överens om att gå ut och ficka ikväll. Det är nu ett år sedan (ett år idag för min del) som vi blev anställda så det tänkte vi fira. Vi hade tänkt gå ut redan i mitten av januari men då hade jag halsfluss och en av de andra tjejerna var också sjuk då. Men ikväll blir det av.
Dessutom blir det lite av ett firande för oss fyra eftersom det även är ett år sedan som vi examinerades från Högskolan och blev färdiga lärare efter tre och ett halvt års slit. Det har varit helt fantastiskt att vi fyra blev anställda på samma förskola, jag trivs jättebra med de andra tre och särskilt med Anna som jag skrev mitt examensarbete med och som jag även jobbar närmast med eftersom våra avdelningar ligger vägg i vägg.
Det roliga är ju att även Helena och Sofie skrev sitt examensarbete tillsammans och jobbar vägg i vägg med varandra. Så kan det gå och man inser hur liten världen verkligen är. Har inte träffat så många andra som jag gick i skolan med, ett par stycken har jag sett på lite föreläsningar och liknande och bytt några ord, men har väldigt lite koll vad de gör allihopa. Man har ju så mycket med sitt eget.
För min del så har jag haft en helt underbar ettårsdag, och ett helt underbart år. Jag trivs så himla bra på mitt jobb och med mina kollegor, att jag inte skulle vilja vara någon annanstans. Idag pratade jag med "min" student från Högskolan (jo, jag är handledare åt en student, tänka sig det!) och var bara tvungen att ge beröm till mina kollegor. De är verkligen helt fantastiska att arbeta med och har varit ett enormt stöd för mig under mitt första år som lärare.
Dessutom blir det lite av ett firande för oss fyra eftersom det även är ett år sedan som vi examinerades från Högskolan och blev färdiga lärare efter tre och ett halvt års slit. Det har varit helt fantastiskt att vi fyra blev anställda på samma förskola, jag trivs jättebra med de andra tre och särskilt med Anna som jag skrev mitt examensarbete med och som jag även jobbar närmast med eftersom våra avdelningar ligger vägg i vägg.
Det roliga är ju att även Helena och Sofie skrev sitt examensarbete tillsammans och jobbar vägg i vägg med varandra. Så kan det gå och man inser hur liten världen verkligen är. Har inte träffat så många andra som jag gick i skolan med, ett par stycken har jag sett på lite föreläsningar och liknande och bytt några ord, men har väldigt lite koll vad de gör allihopa. Man har ju så mycket med sitt eget.
För min del så har jag haft en helt underbar ettårsdag, och ett helt underbart år. Jag trivs så himla bra på mitt jobb och med mina kollegor, att jag inte skulle vilja vara någon annanstans. Idag pratade jag med "min" student från Högskolan (jo, jag är handledare åt en student, tänka sig det!) och var bara tvungen att ge beröm till mina kollegor. De är verkligen helt fantastiska att arbeta med och har varit ett enormt stöd för mig under mitt första år som lärare.
tisdag 3 februari 2009
Att tycka synd om och att bry sig om
För någon timma sedan var jag så arg att jag skakade. Var inne på en site för oss med MS, och fick än en gång läsa negativa inlägg gjorda av en ung tjej som blev diagnosticerad ungefär samtidigt som jag. Jag har än så länge inte läst ett enda positivt inlägg av henne. Detta har pågått i flera månader och ikväll så fick jag helt enkelt nog, jag var bara tvungen att säga något i en tråd hon skapat om psykiska problem och vad för slags hjälp hon kan få.
Men medan folk faktiskt försöker hjälpa henne, ge stöd och råd om vad hon kan göra, till exempel prata med en kurator eller psykolog, så besvarar den här tjejen varje inlägg med ett kort meddelande om hur hon tycker det är orättvist att hon har den här sjukdomen, och om hur hon gråter sig till sömns, och att det inte hjälper att prata med en kurator för det har hon gjort vid ett tillfälle och det fungerade inte.
Jag skrev att hon först måste acceptera att hon behöver hjälp, innan hon kan ta emot den. Man kan inte tvinga en person att må bättre om den personen inte själv vill det. Med tanke på tonen i hennes inlägg så verkar det inte som att hon vill ha hjälp, endast tala om hur synd det är om henne samtidigt som hon gärna påpekar i vart och vartannat inlägg att MS är en sjukdom som man blir invalid av, som gör att man hamnar i rullstol.
Hur kul är det att läsa sådan skit var eviga dag? Jag blir ledsen av sådant, sitter med gråten i halsen när jag läser hennes inlägg. Jag försöker vara positiv och se ljust på framtiden, även om det inte alltid är så lätt och visst tycker jag synd om mig själv ibland och vill gärna ha sympatier. Men det är inte mitt största mål i livet och jag vill hellre att folk ska ha förståelse, istället för sympatier. Att andra förstår betyder mer än att de tycker synd om mig.
Men jag antar att jag inte skulle ha skrivit något till den här tjejen för andra som försökt hjälpa henne, började anklaga mig för att vara elak och osympatisk när jag bad henne att åtminstone sluta skriva negativa inlägg som kan göra andra nedstämda. Men jag kan ta det, jag är hellre elak och osympatisk än en idiot som svansar efter och tycker synd om en självömkande människa som inte vill må bra.
Jag har bättre saker att lägga min energi på än gnälliga människor vars hela existens just nu verkar gå ut på att tycka synd om sig själva, anse att det är orättvist att de blivit sjuka, och som hela tiden verkar känna ett enormt behov av att trycka ner andra genom att kalla dem framtid invalider, vars öde är att hamna i rullstol och bli ett förbannat jävla kolli som kommer dö i förtid!!!
Jag är medveten om riskerna, jag vet hur illa det kan sluta för mig och för alla andra. Men bara för att jag vet betyder det inte att jag vill höra talas om det i tid och otid. Varför kan jag inte bara få försöka se ljust på framtiden, utan att någon känner att de måste skjuta ner varje positiv sak som finns att säga om MS och prognosen för framtiden. Som skriver saker som "Fast vi kommer alla hamna i rullstol ändå" när någon skriver ett inlägg om framtida mediciner.
Nej, nu är jag trött, förbannad och ledsen. Från de andra på siten får jag känslan av att jag borde hålla käften om jag inte kan ha sympati för någon som är psykiskt svagare - någon skrev faktiskt att vi som är starkare borde hjälpa de som inte är lika starka psykiskt. Visst håller jag med, men jag håller fast vid min åsikt att man inte kan hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Försöker man så lurar man sig själv likaväl som den som behöver ens hjälp.
Jag känner det som en enorm vikt som pressar mig neråt, som en tyngd på mina axlar som ibland är lättare och ibland tyngre att bära. Den blir tyngre varje gång jag drabbas av andra negativitet, varje gång jag läser inlägg som enbart handlar om vilken skit den här sjukdomen är. Sedan blir den lättare när jag får höra ett vänligt ord eller bara får vara tillsammans med människor jag tycker om och som inte bryr sig om att jag är sjuk.
Därför tycker jag om att gå till jobbet varje dag. Jag kan vara trött och seg, jag kan ha ben som inte vill gå i den riktning jag vill eller ett huvud som inte vill hänga med, men jag går ändå till jobbet för där trivs jag så himla bra. Där spelar det ingen roll om jag är sjuk för där är jag bara Anne, jag är en kollega, en vän, en fröken, en rök-kompis eller någon att krama och skoja med. Hur kan jag tycka synd om mig när livet är så bra just nu, vad som än händer i framtiden?
Men medan folk faktiskt försöker hjälpa henne, ge stöd och råd om vad hon kan göra, till exempel prata med en kurator eller psykolog, så besvarar den här tjejen varje inlägg med ett kort meddelande om hur hon tycker det är orättvist att hon har den här sjukdomen, och om hur hon gråter sig till sömns, och att det inte hjälper att prata med en kurator för det har hon gjort vid ett tillfälle och det fungerade inte.
Jag skrev att hon först måste acceptera att hon behöver hjälp, innan hon kan ta emot den. Man kan inte tvinga en person att må bättre om den personen inte själv vill det. Med tanke på tonen i hennes inlägg så verkar det inte som att hon vill ha hjälp, endast tala om hur synd det är om henne samtidigt som hon gärna påpekar i vart och vartannat inlägg att MS är en sjukdom som man blir invalid av, som gör att man hamnar i rullstol.
Hur kul är det att läsa sådan skit var eviga dag? Jag blir ledsen av sådant, sitter med gråten i halsen när jag läser hennes inlägg. Jag försöker vara positiv och se ljust på framtiden, även om det inte alltid är så lätt och visst tycker jag synd om mig själv ibland och vill gärna ha sympatier. Men det är inte mitt största mål i livet och jag vill hellre att folk ska ha förståelse, istället för sympatier. Att andra förstår betyder mer än att de tycker synd om mig.
Men jag antar att jag inte skulle ha skrivit något till den här tjejen för andra som försökt hjälpa henne, började anklaga mig för att vara elak och osympatisk när jag bad henne att åtminstone sluta skriva negativa inlägg som kan göra andra nedstämda. Men jag kan ta det, jag är hellre elak och osympatisk än en idiot som svansar efter och tycker synd om en självömkande människa som inte vill må bra.
Jag har bättre saker att lägga min energi på än gnälliga människor vars hela existens just nu verkar gå ut på att tycka synd om sig själva, anse att det är orättvist att de blivit sjuka, och som hela tiden verkar känna ett enormt behov av att trycka ner andra genom att kalla dem framtid invalider, vars öde är att hamna i rullstol och bli ett förbannat jävla kolli som kommer dö i förtid!!!
Jag är medveten om riskerna, jag vet hur illa det kan sluta för mig och för alla andra. Men bara för att jag vet betyder det inte att jag vill höra talas om det i tid och otid. Varför kan jag inte bara få försöka se ljust på framtiden, utan att någon känner att de måste skjuta ner varje positiv sak som finns att säga om MS och prognosen för framtiden. Som skriver saker som "Fast vi kommer alla hamna i rullstol ändå" när någon skriver ett inlägg om framtida mediciner.
Nej, nu är jag trött, förbannad och ledsen. Från de andra på siten får jag känslan av att jag borde hålla käften om jag inte kan ha sympati för någon som är psykiskt svagare - någon skrev faktiskt att vi som är starkare borde hjälpa de som inte är lika starka psykiskt. Visst håller jag med, men jag håller fast vid min åsikt att man inte kan hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Försöker man så lurar man sig själv likaväl som den som behöver ens hjälp.
Jag känner det som en enorm vikt som pressar mig neråt, som en tyngd på mina axlar som ibland är lättare och ibland tyngre att bära. Den blir tyngre varje gång jag drabbas av andra negativitet, varje gång jag läser inlägg som enbart handlar om vilken skit den här sjukdomen är. Sedan blir den lättare när jag får höra ett vänligt ord eller bara får vara tillsammans med människor jag tycker om och som inte bryr sig om att jag är sjuk.
Därför tycker jag om att gå till jobbet varje dag. Jag kan vara trött och seg, jag kan ha ben som inte vill gå i den riktning jag vill eller ett huvud som inte vill hänga med, men jag går ändå till jobbet för där trivs jag så himla bra. Där spelar det ingen roll om jag är sjuk för där är jag bara Anne, jag är en kollega, en vän, en fröken, en rök-kompis eller någon att krama och skoja med. Hur kan jag tycka synd om mig när livet är så bra just nu, vad som än händer i framtiden?
Cool nörd
Idag var en väldigt lång dag på jobbet. Började inte förrän halv tolv men sedan var jag kvar ända till strax före åtta eftersom vi hade föräldrastödsutbildning ikväll. Jag använde tiden till att planera och snacka skit med Emelie, men det var ungefär så rolig som den här kvällen varit. Det är inte skoj att vara kvar på jobbet så sent, utan något att göra och dessutom blir man helt slut. Borde väl egentligen äta något men jag har ingen energi till att ställa mig och laga något.
Imorgon är jag tidig så jag ska iväg och handla lite och köpa födelsedagspresent som jag ska ha med mig ner till Göteborg på lördag. Ser fram emot att komma iväg, bara komma bort från lägenheten och den här stan över en helg. På söndag ska det tydligen bli muffins och zombiespel också, vilket ju är en ovanlig men spännande blandning. Så i helgen blir det kompisar och skitsnack som gäller för hela slanten - också zombies då.
Nästa helg igen så verkar det bli utekväll. Brorsans jobbarkompis Kaj ska komma på besök så han följer med oss ut på lördag. Han är rätt skoj, på ett lite jobbigt irriterande sätt. Bland annat så försöker han flörta med mig för att se hur långt han kan gå innan jag säger åt honom att sluta. Fast jag får väl lov att tycka om honom lite, han tycker visst om mig för att jag inte bara tar hans skit utan säger ifrån och snackar tillbaka.
Dessutom har han ju lyckats producera en dotter som tycker jag är cool. Ja, ni läste rätt, det finns en sextonårig tjej där ute som tycker jag är cool. Det är ju nästan så jag blir lite stolt och visst känns det bra. Aldrig har väl någon sextonåring tyckt att jag är cool förut, särskilt inte när jag själv var sexton. Fast å andra sidan så är jag nog betydligt mycket coolare nu än vad jag var då. Men jag har alltid varit och kommer alltid att vara lite av en nörd, men en jävligt stolt nörd.
Imorgon är jag tidig så jag ska iväg och handla lite och köpa födelsedagspresent som jag ska ha med mig ner till Göteborg på lördag. Ser fram emot att komma iväg, bara komma bort från lägenheten och den här stan över en helg. På söndag ska det tydligen bli muffins och zombiespel också, vilket ju är en ovanlig men spännande blandning. Så i helgen blir det kompisar och skitsnack som gäller för hela slanten - också zombies då.
Nästa helg igen så verkar det bli utekväll. Brorsans jobbarkompis Kaj ska komma på besök så han följer med oss ut på lördag. Han är rätt skoj, på ett lite jobbigt irriterande sätt. Bland annat så försöker han flörta med mig för att se hur långt han kan gå innan jag säger åt honom att sluta. Fast jag får väl lov att tycka om honom lite, han tycker visst om mig för att jag inte bara tar hans skit utan säger ifrån och snackar tillbaka.
Dessutom har han ju lyckats producera en dotter som tycker jag är cool. Ja, ni läste rätt, det finns en sextonårig tjej där ute som tycker jag är cool. Det är ju nästan så jag blir lite stolt och visst känns det bra. Aldrig har väl någon sextonåring tyckt att jag är cool förut, särskilt inte när jag själv var sexton. Fast å andra sidan så är jag nog betydligt mycket coolare nu än vad jag var då. Men jag har alltid varit och kommer alltid att vara lite av en nörd, men en jävligt stolt nörd.
måndag 2 februari 2009
Den här förbannade tröttheten
Så var den måndagen gjord och jag är nu hemma och tar det lugnt. Är så fruktansvärt trött, onormalt trött - bara inte onormalt för mig. Ibland blir jag så ledsen på allt, på att behöva ha det så här, på att veta att jag kommer aldrig någonsin bli frisk och med tanke på hur det gått hittills så lär jag inte bli bättre heller. Snarare bara sämre. Det är så frustrerande att veta att det här är mitt liv från och med nu.
För det mesta kan jag acceptera det hela, tänka att det inte är så illa, att jag fortfarande lever. Men sedan så händer något; jag blir så här övermäktande trött, eller snubblar omkull, eller tappar orden jag menat att säga. Då kan jag plötsligt stanna upp och känna mig som om någon precis gett mig en smäll på käften och jag vill bara gråta. Jag håller långsamt på att lära mig att det inte är så lätt att bara acceptera och gilla läget när sådant här händer.
Jag vill gärna låtsas starkare än jag är, slår undan sakens allvarlighet. Visst klagar jag; jag klagar på att jag är trött, på att jag har yrsel, på att jag måste ta mina sprutor. Men det är småsaker jämfört med allt det jag inte klagar på. Hur ont det gör att ta sprutorna, eller smärtan, eller att vara konstant bortdomnad i hela sidan, eller all annan skit som jag måste leva med varje dag i resten av mitt liv.
Ibland känns det orättvist, ´jag tänker att jag varit med om tillräckligt i mitt liv, jag behöver inte det här också. Sedan tvingar jag mig själv att tänka "det löser sig" och "det här är ju inte så farligt egentligen". Men nej, det kommer inte lösa sig och det är faktiskt rätt så farligt. Inte livshotande, men jag har rätt att klaga även om jag inte kommer dö. Det är inte bara de som har det "värst" som har rätt att gråta.
Fast egentligen, vad säger att jag inte är en av dem som har det "värst"? Jag har en kronisk sjukdom som påverkar hela mitt liv och som kommer fortsätta påverka det. Jag har redan tvingats gå ner till 75% på jobbet och är ändå helt slut efter bara några timmar. Jag kommer hem, jag sover i två, oftast tre timmar. Den enda skillnaden nu från när jag jobbade heltid är att efter mina tre timmars sömn så har jag fortfarande lite fritid.
Det är otroligt skönt att kunna ha det så, istället för att jobba heltid, sova bort hela kvällen och sedan se på TV i någon timma innan det är dags att gå och lägga sig för natten. Av alla mina symptom är tröttheten det värsta. Allt det andra kan jag leva med; känselbortfallet, nervsmärtan, det sluddriga talet, den långsamma tankeförmågan, yrseln och snubblandet. Tröttheten är min värsta fiende, trots att jag lovade mig själv att inte bli något offer.
Jag tänker inte låta min sjukdom trycka ner mig, och jag tänker inte bli min sjukdom. Jag är jag, jag är inte den här diagnosen eller de här symptomen. Det är bara svårt att komma ihåg ibland, särskilt när jag känner mig som en zombie och vandrar runt som en sömngångare. Då är det svårt att tänka "Jag är Anne!" och istället lätt att tänka "Jag är min MS" och bli ledsen när allt känns tungt och ingen fattar.
För det mesta kan jag acceptera det hela, tänka att det inte är så illa, att jag fortfarande lever. Men sedan så händer något; jag blir så här övermäktande trött, eller snubblar omkull, eller tappar orden jag menat att säga. Då kan jag plötsligt stanna upp och känna mig som om någon precis gett mig en smäll på käften och jag vill bara gråta. Jag håller långsamt på att lära mig att det inte är så lätt att bara acceptera och gilla läget när sådant här händer.
Jag vill gärna låtsas starkare än jag är, slår undan sakens allvarlighet. Visst klagar jag; jag klagar på att jag är trött, på att jag har yrsel, på att jag måste ta mina sprutor. Men det är småsaker jämfört med allt det jag inte klagar på. Hur ont det gör att ta sprutorna, eller smärtan, eller att vara konstant bortdomnad i hela sidan, eller all annan skit som jag måste leva med varje dag i resten av mitt liv.
Ibland känns det orättvist, ´jag tänker att jag varit med om tillräckligt i mitt liv, jag behöver inte det här också. Sedan tvingar jag mig själv att tänka "det löser sig" och "det här är ju inte så farligt egentligen". Men nej, det kommer inte lösa sig och det är faktiskt rätt så farligt. Inte livshotande, men jag har rätt att klaga även om jag inte kommer dö. Det är inte bara de som har det "värst" som har rätt att gråta.
Fast egentligen, vad säger att jag inte är en av dem som har det "värst"? Jag har en kronisk sjukdom som påverkar hela mitt liv och som kommer fortsätta påverka det. Jag har redan tvingats gå ner till 75% på jobbet och är ändå helt slut efter bara några timmar. Jag kommer hem, jag sover i två, oftast tre timmar. Den enda skillnaden nu från när jag jobbade heltid är att efter mina tre timmars sömn så har jag fortfarande lite fritid.
Det är otroligt skönt att kunna ha det så, istället för att jobba heltid, sova bort hela kvällen och sedan se på TV i någon timma innan det är dags att gå och lägga sig för natten. Av alla mina symptom är tröttheten det värsta. Allt det andra kan jag leva med; känselbortfallet, nervsmärtan, det sluddriga talet, den långsamma tankeförmågan, yrseln och snubblandet. Tröttheten är min värsta fiende, trots att jag lovade mig själv att inte bli något offer.
Jag tänker inte låta min sjukdom trycka ner mig, och jag tänker inte bli min sjukdom. Jag är jag, jag är inte den här diagnosen eller de här symptomen. Det är bara svårt att komma ihåg ibland, särskilt när jag känner mig som en zombie och vandrar runt som en sömngångare. Då är det svårt att tänka "Jag är Anne!" och istället lätt att tänka "Jag är min MS" och bli ledsen när allt känns tungt och ingen fattar.
söndag 1 februari 2009
Jag bor med tre demoner
Mina katter är ondskefulla. I natt gick jag och la mig strax före två och halvsov i någon timma innan jag blev väckt av ett jävla oväsen. När jag rullade ur sängen och gick för att undersöka hittade jag Bast inträngd bakom toaletten medan de andra två satt och glodde på henne och hon skrek och morrade åt dem eftersom de vägrade flytta på sig. De ville inte skada henne, bara retas, men hon får såna ljudnivåer när hon känner sig trängd.
Nu har Chai ett rivsår på näsan eftersom han höll på att jävlas med henne och det kan han gott ha när han beter sig dumt. Knasen brukar klara sig undan, han är gärna med och jävlas men Bast ser honom inte som ett hot. Det är den andre jätten som gör henne helt vansinnig och hon måste bara morra åt honom. Det låter på henne som att hon håller på att bli mördad ibland, men när man kollar så sitter Chai bara och glor på henne.
Usch ja, dessa förbannade katter. Jag älskar dem, men de gör mig galen ibland. Just nu är det lugnt, Bast har gått och lagt sig på sin nya sovplats i sängen och Knasen ligger på soffryggen och nickar till, medan Chai sitter på köksbordet och bevakar gården. Köksbordet är hans favoritplats i hela lägenheten, förutom sängen där han ligger på nätterna. Jag har en mycket bestämd katt som har beslutat att sängen är till för honom och mig, och ingen annan.
Nu har Chai ett rivsår på näsan eftersom han höll på att jävlas med henne och det kan han gott ha när han beter sig dumt. Knasen brukar klara sig undan, han är gärna med och jävlas men Bast ser honom inte som ett hot. Det är den andre jätten som gör henne helt vansinnig och hon måste bara morra åt honom. Det låter på henne som att hon håller på att bli mördad ibland, men när man kollar så sitter Chai bara och glor på henne.
Usch ja, dessa förbannade katter. Jag älskar dem, men de gör mig galen ibland. Just nu är det lugnt, Bast har gått och lagt sig på sin nya sovplats i sängen och Knasen ligger på soffryggen och nickar till, medan Chai sitter på köksbordet och bevakar gården. Köksbordet är hans favoritplats i hela lägenheten, förutom sängen där han ligger på nätterna. Jag har en mycket bestämd katt som har beslutat att sängen är till för honom och mig, och ingen annan.
Här har ni hajen
Jag är värsta grymma biljardhajen! Ikväll var jag på Palladium här i stan och spelade biljard med brorsan och kompisen Henrik, något vi gör nästan varje lördag. Det är lite av våran grej och vi har superkul, med mycket skämt och skoj och tjuvnyp, både fysiska och verbala. Ikväll var en bra kväll för min del, jag börjar bli riktigt bra och lyckades till och med vinna ett par spel på egen hand - annars vinner jag mest på teknikalitet när min motspelare sätter den svarta bollen i fel hål.
Nu ska jag sätta mig här vid datorn och se de senaste två avsnitten av serien United States of Tara, en helt underbar ny serie som jag upptäckte av en ren slump. Har bara sett första avsnittet än men jag har stora förväntningar och hoppas att jag inte kommer bli besviken. När jag sett de avsnitten ska jag sova, börjar bli riktigt ordentligt trött nu - också har jag ont i fötterna. Mina stövlar är snygga men grymt obekväma efter en helkväll i biljardhallen.
Nu ska jag sätta mig här vid datorn och se de senaste två avsnitten av serien United States of Tara, en helt underbar ny serie som jag upptäckte av en ren slump. Har bara sett första avsnittet än men jag har stora förväntningar och hoppas att jag inte kommer bli besviken. När jag sett de avsnitten ska jag sova, börjar bli riktigt ordentligt trött nu - också har jag ont i fötterna. Mina stövlar är snygga men grymt obekväma efter en helkväll i biljardhallen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
