Att tycka synd om och att bry sig om

För någon timma sedan var jag så arg att jag skakade. Var inne på en site för oss med MS, och fick än en gång läsa negativa inlägg gjorda av en ung tjej som blev diagnosticerad ungefär samtidigt som jag. Jag har än så länge inte läst ett enda positivt inlägg av henne. Detta har pågått i flera månader och ikväll så fick jag helt enkelt nog, jag var bara tvungen att säga något i en tråd hon skapat om psykiska problem och vad för slags hjälp hon kan få.

Men medan folk faktiskt försöker hjälpa henne, ge stöd och råd om vad hon kan göra, till exempel prata med en kurator eller psykolog, så besvarar den här tjejen varje inlägg med ett kort meddelande om hur hon tycker det är orättvist att hon har den här sjukdomen, och om hur hon gråter sig till sömns, och att det inte hjälper att prata med en kurator för det har hon gjort vid ett tillfälle och det fungerade inte.

Jag skrev att hon först måste acceptera att hon behöver hjälp, innan hon kan ta emot den. Man kan inte tvinga en person att må bättre om den personen inte själv vill det. Med tanke på tonen i hennes inlägg så verkar det inte som att hon vill ha hjälp, endast tala om hur synd det är om henne samtidigt som hon gärna påpekar i vart och vartannat inlägg att MS är en sjukdom som man blir invalid av, som gör att man hamnar i rullstol.

Hur kul är det att läsa sådan skit var eviga dag? Jag blir ledsen av sådant, sitter med gråten i halsen när jag läser hennes inlägg. Jag försöker vara positiv och se ljust på framtiden, även om det inte alltid är så lätt och visst tycker jag synd om mig själv ibland och vill gärna ha sympatier. Men det är inte mitt största mål i livet och jag vill hellre att folk ska ha förståelse, istället för sympatier. Att andra förstår betyder mer än att de tycker synd om mig.

Men jag antar att jag inte skulle ha skrivit något till den här tjejen för andra som försökt hjälpa henne, började anklaga mig för att vara elak och osympatisk när jag bad henne att åtminstone sluta skriva negativa inlägg som kan göra andra nedstämda. Men jag kan ta det, jag är hellre elak och osympatisk än en idiot som svansar efter och tycker synd om en självömkande människa som inte vill må bra.

Jag har bättre saker att lägga min energi på än gnälliga människor vars hela existens just nu verkar gå ut på att tycka synd om sig själva, anse att det är orättvist att de blivit sjuka, och som hela tiden verkar känna ett enormt behov av att trycka ner andra genom att kalla dem framtid invalider, vars öde är att hamna i rullstol och bli ett förbannat jävla kolli som kommer dö i förtid!!!

Jag är medveten om riskerna, jag vet hur illa det kan sluta för mig och för alla andra. Men bara för att jag vet betyder det inte att jag vill höra talas om det i tid och otid. Varför kan jag inte bara få försöka se ljust på framtiden, utan att någon känner att de måste skjuta ner varje positiv sak som finns att säga om MS och prognosen för framtiden. Som skriver saker som "Fast vi kommer alla hamna i rullstol ändå" när någon skriver ett inlägg om framtida mediciner.

Nej, nu är jag trött, förbannad och ledsen. Från de andra på siten får jag känslan av att jag borde hålla käften om jag inte kan ha sympati för någon som är psykiskt svagare - någon skrev faktiskt att vi som är starkare borde hjälpa de som inte är lika starka psykiskt. Visst håller jag med, men jag håller fast vid min åsikt att man inte kan hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Försöker man så lurar man sig själv likaväl som den som behöver ens hjälp.

Jag känner det som en enorm vikt som pressar mig neråt, som en tyngd på mina axlar som ibland är lättare och ibland tyngre att bära. Den blir tyngre varje gång jag drabbas av andra negativitet, varje gång jag läser inlägg som enbart handlar om vilken skit den här sjukdomen är. Sedan blir den lättare när jag får höra ett vänligt ord eller bara får vara tillsammans med människor jag tycker om och som inte bryr sig om att jag är sjuk.

Därför tycker jag om att gå till jobbet varje dag. Jag kan vara trött och seg, jag kan ha ben som inte vill gå i den riktning jag vill eller ett huvud som inte vill hänga med, men jag går ändå till jobbet för där trivs jag så himla bra. Där spelar det ingen roll om jag är sjuk för där är jag bara Anne, jag är en kollega, en vän, en fröken, en rök-kompis eller någon att krama och skoja med. Hur kan jag tycka synd om mig när livet är så bra just nu, vad som än händer i framtiden?