Mitt ego och jag

Jag är så fruktansvärt uppe i varv och totalt uttråkad. Helt understimulerad. Jag spårar verkligen ur när jag tar min medicin, i alla fall många gånger. Det sjuka är att trots att jag är nästan sjukligt energisk, så har min hjärna gått och lagt sig och försöker somna där uppe i skallen på mig. Vilket skapar en lätt känsla av obehag i hela kroppen, jag vill sova samtidigt som jag vill studsa omkring och dansa och sjunga.

Ska ta och ställs mig på balkongen några minuter, kanske hoppa lite på stället och förhoppningsvis få lite syre till hjärnan - och lite trötthet i kroppen. Ska nog ta och skaka på armar och ben också, för att bli av med den här skumma gummiliknande känslan i knän och armbågar. När jag gjort det är det dags för sängen, ska vara på jobbet redan vid klockan sju imorgon och måste verkligen få några timmars sömn.

Denna veckan har jag fastnat i övertids-loopen och den är inget skoj alls. Måndag jobbade jag över - frivilligt efetrsom jag stannade över lunch - och samma sak idag när jag fick jobba över två timmar eftersom det fattas personal. Imorgon blir det en timmas övertid och om det inte löser sig tills på torsdag så känner jag mig så äckligt skyldig över att ingen annan kan följa med 5-åringarna för att pyssla med teknik på skolan.

Jag försöker verkligen intala mig själv att jag inte ska jobba från halv nio på morgonen till åtta på kvällen - för vi har ju tänkt ha lite planering fram på kvällen - men det är svårt att komma ifrån den här känslan av att man måste, ska och borde. För det är klart att barnen ska kunna gå och ha teknik och det är klart att mina kollegor inte ska behöva ta över mina arbetsuppgifter, för jag är ju faktiskt ansvarig för 5-åringarna.

Men samtidigt som jag tänker så där, så vet jag ju samtidigt att jag måste kunna tänka på mig själv också, ta hand om mig, inte stressa upp mig, kunna tänka att allt löser sig på något sätt. Jag pendlar mellan att tycka att jag borde ta mitt ansvar, och att tycka att jag borde sköta om mig. Det är ingen som kommer tacka mig för att jag bränner mitt ljus i båda ändar, minst av alla jag själv som kommer drabbas hårdast.

Tills på fredag har jag i alla fall lovat mig själv att jag ska gå hem i samma sekund som jag slutar för dagen. Inte stanna kvar för att det eller det måste göras, bara släppa allt och gå hem. Jag tänker vara självisk hela helgen, bara tänka på mig själv. Jag kanske till och med tar ett bad, ett riktigt långt och hett bad, och bara glömmer att jag har jobb och skyldigheter som väntar tills på måndag. Jag ska bara vara ego!