Enda inneboende, en yxmördare

Måndag och jag är ledig hela långa dagen. Jätteskönt att kunna ta ut en kompdag så här, det behövde jag känns det som. Annars är jag faktiskt rätt så pigg, att bara jobba 75% börjar märkas nu, jag har mycket mer energi och mycket mer tid till annat än att bara jobba röven av mig. Visst sover jag fortfarande de flesta dagar, men det är inte på samma sätt. Jag orkar vara vaken några timmar när jag kommer hem och har fler kvällstimmar.

Just nu har jag inte ett bekymmer i världen, förutom den ständigt närvarande oron för framtiden, men den försöker jag ignorera just nu. Jag har ingen lust att deppa ihop genom att tänka på allt som kan gå fel, inte bara med sjukdomen utan med allt runtomkring också. Att Försäkringskassan kanske kommer börja strula efter ett tag, att det kommer börja påverka min arbetsprestation ännu mer, att jag kanske kommer förbli singel för evigt.

Ja, sådana glada tankar har jag. Med alla mina andra fel och brister hade jag faktiskt börjat tvivla på att det här med tvåsamhet var något för mig, och nu känns det som att det lagts ännu ett hinder i vägen. Dessutom så gillar jag ju att vara ensam, mycket eftersom det tar så mycket energi att vara social. Jag brukar skoja och säga att jag får tillräckligt med socialt umgänge på jobbet, hur ska jag orka hemma också?

Fast egentligen är det ju inte bara på skoj. På sin höjd orkar jag umgås med folk utanför jobbet ett par gånger i veckan. Tänk att ständigt ha någon i samma lägenhet. Då måste man ju prata med den personen, varje dag. Äta, titta på TV, samsas om badrummet. Den enda fördelen jag kan se med tvåsamhet, förutom de uppenbara fördelarna som jag inte tänker skriva här för jag känner mig inte snuskig idag, är att sova i samma säng.

Det saknar jag. En varm kropp, en annan människas andetag, känslan av trygghet jag alltid får av att sova i samma rum som en annan person. Jag har ju en smula överaktiv fantasi så jag ser alltid monster bland skuggorna, väntar på den galne yxmördaren som stått och gömt sig i min klädkammare hela dagen. Han kommer ju aldrig fram och mördar mig, men skrämmer fortfarande skiten ur mig varenda kväll.